Det redan här frågeställningen blir fel. Pengar fungerar dåligt att äga gemensamt eftersom drivet att använda dem varierar mellan person och situation. Det en person ser som slöseri kan en annan se som vägen till lycka. Vem har rätt? På vilken tidshorisont ska rätt/fel utvärderas? Ska ni rösta om saken? Vad kommer du känna/agera om det är du som blir nedröstad?
Om nu oron är att farfar blir grönsak och familjen känner för att öka risken i farfars investering så får väl farmor ansöka om att en anhörig blir god man. Blanketter finns online.
Men, åter till kärnfrågan: gemensamt ägande över generationer. Vem är det som driver frågan - antar att det inte är 9 eller 16-åringen. Vad ligger bakom? Är det stress över ett arv som kan komma att krympa ihop? Om så är fallet får man tänka att ett arv är något man får, men inte kan förvänta sig. Farfar kanske känner för att köpa aktier på tips och det går åt helvete. Jahapp. Vuxna människor fattar egna beslut och ingen vill att ens barn ska diktera villkoren (jag har försökt med min pappa och det gick väl sådär).
Mitt förslag är att man funderar ett varv till på varför fördelningen behövs (ärligt alltså, inte en polerad och socialt acceptabel version) och sedan agerar från den sanna anledningen.
Finns för övrigt en toppentråd att läsa på temat arv: