Kom in på ett ämne i en diskussion idag som handlade om arv och pengar till barn. Scenariot är i grunden så här - personen är i 60+ åldern och har vuxna barn. Det vuxna barnet, tänk 30 års åldern-ish, är i ett sammanhang där hen inte riktigt kan hantera pengar / utnyttjas, eller inte är ekonomiskt ansvarigt och “att prata om det är inte en väg som fungerar framåt”.
Hur kan man tänka och göra i en sådan situation med arv om det är en större summa (mer än 5 miljoner). Det vi funderade på om det finns lösningar motsvarande Trust fund i USA där det t.ex. hade varit mycket bättre med månadsutbetalningar av kapitalet än att hen får hela beloppet på en gång. Jag vet inte om stiftelse eller villkorad kapitalförsäkring eller liknande fungerar.
Jag tror ju inte det tyvärr finns någon bra lösnings, vad tänker du?
Teoretiskt borde det kunna gå att sätta upp en stiftelse för person X och dennes efterlevande. Det finns ju stiftelser för alla möjliga supersmala ändamål (typ som delar ut stipendier till manspersoner från Knohult som vill studera slagverk) så varför inte detta? Så får X söka pengar ur stiftelsen varje år och få månatliga utbetalningar.
Kan dock tycka att det är lite ologiskt. Varför lämna så mycket pengar till någon som inte fixar det? Varför försöka behålla kontrollen över pengarna efter man är borta? Verkar bättre att göra sig av med pengarna än att försöka kontrollera dem i evinnerlighet.
Laglotten kan man väl inte göra något nåt? Den andra halvan borde man kanske kunna styra på något sätt. Å andra sidan, skall man vara förmyndare för sitt barn efter sin död?
Om man har någon, helst yngre utan egna arvingar, som man litar till 100% på kan man kanske ge bort alla pengar till den personen när man fortfarande lever och be den skänka pengar regelbundet till barnet.
Superintressant tankenöt Jan. Jag brukar inte skriva på forum, för feg och uttrycker mig oftast slarvigt/otydligt, men just detta sitter jag själv och idisslar på veckobasis, så jag vara bara tvungen att registrera mig för att få delta i diskussionen
Jag är väldigt nyfiken på forumets input.
Jag vill även passa på att tacka för ett grymt jobb med Rikatillsammans, podd och allt, verkligen bra jobbat och även Caroline som komplementerar dig kanon i podden
Jag upplever att jag har kreativa vänner med god förmåga att tänka utanför boxen, men just i detta fallet har jag inte fått någon vidare sparring tyvärr.
Mitt case är lite liknande, dock rent teoretiskt än så länge, men enligt devisen ”förvärva, ärva och fördärva”. Så vill jag inte att alla pengar ska delas ut på en gång. Mina första tankar kom från när jag sprang på uttrycket “generational wealth”
Min preliminära tanke är att sätta upp en stiftelse eller liknande, det juridiska borde vara en smal sak att lösa. Sedan investera enligt tex fyra hinkars principen. Detta skulle kunna vara flexiblet beroende på tidigare års resultat osv enligt bestämda investeringsregler.
De åren som resultatet blir positivt fördelas 50% ut och resterande 50% återinvesteras. De åren resultatet är negativt fördelas 0% ut.
På det sättet hoppas jag bygga en pengamaskin som håller i generationer.
Sedan börjar detaljerna kring kriterierna för att kvalicficera sig till Stiftelsen, det krångliga, vem/vad/hur, mjuka och hårda värden osv
Idagsläget har jag bara en son (som jag vet om) och tanken är alltså att han inte ska få hela arvet.
Kriterier till Stiftelsen.
Bara helsyskon? Rakt nedåtstigande led osv? Ingift man/fru?
övriga kriterier jag har bollat är tex akademiska meriter, talang inom sport/musik/hantverk etc etc
Ska pengarna fördelas ut from en viss ålder, min initial tanke var efter avslutade universitetstudier, men det känns ev lite för tufft.
Sedan har du Jan refererat till ngn studie som sa att det är runt 25-30 års åldern som pengarna behövs mest och bäst.
Eller helt utan kriterier och morot? Alla kanske bara ska “må bra” och få känna minskad stress över ekonomisk oro?
Ju fler kriterier så krävs det ett regelverk och regelefterlevnad, hur administreras det, går det att framtidssäkra? Rabbit hole att undiva kanske?
Jag hoppas att detta inte blev en “trådkapning” utan att jag har bidragit till att besvara frågan men med en liten breddning av perspektivet
Tack för ordet!
Vad vill 60-åringen med arvet egentligen?
Vad är syftet med att dom skall förvaltas enligt dennes önskemål?
Har man gett bort eller lämnat efter sig värdesaker så har man. Det är inte ditt längre. Varför känner sig 60-åringen så starkt knuten till sina värdesaker?
Detta känns mer som ett fåfängt egoistiskt behov som personen har snarare än att det skulle vara av omtanke för arvtagaren. 60-åringen vill här snarare lämna ett bestående avtryck efter sig i arvet. Som en slags bestående relation denne kan ha till sitt barn. Varför då? Det vore bättre om 60-åringen kunde skapa det nu istället medans dom båda är i livet. Det avtrycket är mer värt och lever vidare. Om det lyckas kanske 60-åringen ser detta på ett annat sätt. Det är nog där skon klämmer…
Ett kreativt (halvt oseriöst) förslag vore att investera pengarna i något som inte är likvitt.
Ett exempel hade väl varit att ha det i någon peer-to-peer-lending-portfölj med inställningar som gör att den hela tiden återinvesterar pengar i bara långsiktiga 8-10 år långa lån. På så sätt är pengarna alltid låsta för lång tid vid dödstillfället.
Visst, man ärver portföljen omedelbart, men det går inte att få ut så mycket pengar direkt utan man får snällt invänta att det amorteras på sina lån. Visst, många sådana bolag erbjuder en andrahandsmarknad där man kan sälja portföljer och få pengarna direkt, men vem hade köpt en portfölj för 5MSEK ens med 20% rabatt liksom? Utöver att ingen andrahandsmarknad på de tre bolag jag provat fungerar vare sig bra och absolut inte snabbt.
Men det är ju kanske inte något tryggt sätt att förvara pengarna, och dessutom är de ju låsta från en själv också under tiden. Men det kanske finns någon annan stabilare form av bunden investering som inte är likvid? Typ någon icke-överlåtbar lång obligation eller något
Jag vill börja med att säga att jag absolut inte är expert eller har jättebra koll på det hela, men. Nu när min pappa plötsligt dog förra året (dock endast 60 år gammal) så stod jag och min bror som förmånstagare. Dessa betalas ut under olika tid, någon på 5 år och någon på 10 år månadsvis. Det ena sparet låg också med planerad utbetalning vid ålder av 55 år. Efter en del meck löste jag så denna betalas ut för mig redan nu i 10 år så jag kan investera om det själv. Jag vet inte om man kan lägga upp ett pensionsspar på ett sådant sätt själv. Ena utbetalningen går från ett pensionsspar på Swedbank, de andra från pensionsbolag. Ett årovat spar skulle kanske lösa det? Hur det var upplagt från början vet jag inte men det kan kanske vara värt att kolla upp beroende på hur personen vill och kan lägga upp det nu vid 60+.
Investera miljonerna i Bitcoin (med den risken…) och använd någon exchange där du automatiskt kan periodisera utbetalningar till annan bitcoin wallet (som hen äger) och koppla det till ett kreditkort.
Går säkert göra något liknande med nummerkonton i någon snäll bank i något snällt land med lite insyn, fast då överföringar till ett svenskt bankkonto på lämpligt belopp som inte triggar massa varningar.
I övrigt håller jeg med många här om det är ett icke-problem. Skulle jag veta att mina föräldrar skulle diskutera något sådant skulle jag nog säga upp bekantskapen ganska snabbt.
Det första jag skulle göra är att undersöka ifall det vuxna barnet utsätts för ekonomisk misshandel. Att vara ekonomiskt oansvarig då personen själv spenderar pengar till höger och vänster är hanterbart. En sådan person går att lära hur man gör. Det har jag gjort flera gånger med både unga och gamla varav några uppfattades som hopplösa fall, och några har visat tacksamhet.
Om en person utsätts för ekonomisk misshandel, så är det en annan femma. Det kan vara en partner som spenderar massa pengar och vill att offret ska visa sin kärlek genom att föra över pengar. Andra offer pressas av familjemedlemmar med snyfthistorier, emotionell utpressning eller påminnelser om att de minsann offrat mycket för offret. Jag har sett fall där föräldrar utnyttjar sina vuxna barn på ett sätt som på ett hållbart sätt naglar fast dem i ekonomiska svårigheter på överskådlig framtid eller åtminstone hindrar dem från att ackumulera resurser på en rimlig nivå.
Om en person har beroendeproblematik såsom shoppingmissbruk, eller ännu värre gambling eller droger är det mera akuta problem som behöver åtgärdas omedelbart. Det är absolut ingen idé att skänka pengar till någon som har denna typ av problem.
Till det konkreta problemet. Det går att skänka pengar till sina barn eller barnbarn medan man fortfarande är i livet. Då kan man göra det på ett smartare sätt som att köpa bostäder som minskar månadskostnaderna för barnet, men samtidigt är relativt låsta. Exempel. Ansvarige Anders köper en lägenhet till klantiga Kajsa som brukar slarva bort sina pengar. Ansvarige Anders, rent formellt äger lägenheten. Kajsa bosätter sig i bostadsrätten och får en rejäl hyressänkning jämfört med den hyreslägenhet som hon bodde i tidigare. Det går några år, och Anders testamenterar lägenheten till Kajsa. När Anders övergår ägandet av lägenheten till Kajsa, men är relativt låsta i bostaden. Visserligen kan Kajsa ordna en annan bostad, sälja lägenheten och sedan festa bort pengarna. Kajsa kan också gå till banken och ta ett “renoveringslån” några gånger och festa upp dessa pengar också, men det kräver mycket arbete eller ekonomisk förståelse av Kajsa att göra dessa manövrar. Min erfarenhet är att folk med ekonomisk nihilism är ganska lata och ovilliga att lära sig.
Jag skulle också ha ett allvarligt samtal med barnet om dessa saker. Här gäller det att visa att samtalet är allvarligt, och vara duktigt fostrande och undervisande, även om barnet är 30+. Vidare, denna tråd är en mycket viktig lärdom för alla föräldrar: Se till att lära dina barn hur det ekonomiska systemet fungerar, och lär dem ett minimum om hur man hanterar små respektive stora överblivna resurser. Om personen inte tror att barnet kommer att lyssna, så be någon annan som barnet kanske respekterar mera att ha detta samtal. Förmodligen kommer det att bli lättare för barnet att lyssna.
Ett av mina största problem i livet är att hantera andra personers okunskap, oförståelse och stora ovilja att lära sig nödvändiga färdigheter, kunskaper och värderingar som är nödvändiga för att fungera som samhällsmedborgare. Att hantera sin privatekonomi är ett sådant kunskapsfält.
Jag tänker som så att jag inte kan styra allt. Mest hoppas på det bästa. Ibland blir det som det blir. Jag har skrivit ett testamente där mina syskonbarn kommer ärva mig (jag har inga barn) men inte förrän de fyllt 35 år. Då är de förhoppningsvis mogna och vuxna nog att ta bra beslut med arvet.
Hijackar tråden lite här. En snarlik fråga kommer bli aktuell någon gång för oss. Min sambo har en syster som troligtvis aldrig kommer vara kapabel att leva helt själv och absolut inte hantera pengar i stora belopp om ens små. Vad händer när deras föräldrar går bort? Måste man göra något innan eller vet ”staten” om det eftersom hennes syster i fråga bor på gruppboende eller dylikt?
Lite slarvigt skrivet men detta är ju ett faktum för oss en dag
En del större banker verkar erbjuda rådgivning kring att bilda stiftelser. Värt att ta ett möte? Jag föreställer mig dock att laglotten oavsett blir ett problem och att (iaf en företagsam typ) ev skulle kunna försöka få ut sin laglott från en ev stiftelse med hjälp av 7:4 Ärvdabalken. Ett alternativ är såklart att köpa t.ex. en lägenhet till barnet och hoppas att den inte avyttras som någon föreslagit, alternativt att försöka skänka pengar till en bekant som kan pytsa ut dem men det kräver såklart att man kan lita på den bekanta och laglotten kan fortfarande vara ett problem. Man kan ju såklart testamentera bort allt utom laglotten eller upprätta olika typer av villkor för pengarna utöver laglotten (då bör man ta ett snack med en duktig familjerättsjurist). Ev. kan man med hjälp av de pengar som inte utgör del av laglotten sätta upp någon typ av incitament för användningen av laglotten men detta är lite djupt vatten mycket strul och juridisk osäkerhet tror jag men den kan säkert också en skicklig familjerättsjurist svara på.
Sen finns det väl lite av en brutal grej i att någon som blir utnyttjad, oansvarig, har olika typer av beroenden eller dyl. har stora problem oavsett och pengarna blir liksom det minsta av dem på nått sätt. Är läget så illa att man kanske kan tänka sig förvaltarskap eller godmanskap? Godmanskap måste man dock samtycka till och kan avsluta om man vill med det skulle ev vara en annan typ av lösning.
Hej
Låt föräldrar bestämma själva var arvet ska gå!
Det finns faktiskt många som blir bortvalda av sina barn av olika anledningar. De vill av olika anledningar inte ha med med föräldrar att göra.
Det kan vara missbruk som är en orsak. De lever ett liv på bidrag i olika former och skyller allt på andra när det inte blir som de vill.
Jag vet att det ligger på föräldrars ansvar att försöka påverka dem på ett positivt sätt men verkligheten och framtiden ser inte alltid ut som man hoppats. Även ens barn blir faktiskt vuxna någon gång.
Vad jag alltså vill ha sagt är att obligatorisk arvsrätt efter föräldrar bör tas bort.
Låt oss bestämma själva till vad eller vem ett arv ska komma till godo
och uttrycker mig oftast slarvigt/otydligt, men just detta sitter jag själv och idisslar på veckobasis, så jag vara bara tvungen att registrera mig för att få delta i diskussionen 
