Under min uppväxt fick vi syskon lika av föräldrarna.
I vuxen ålder har det gått väldigt bra för mig men ett syskon har inte haft det lika bra. Rentav väldigt dåligt under 7-8 års tid där månaderna ofta slutade på minus. Föräldrarna stöttade då det barnet rejält medan jag avstod från gåvor större än sådana av symboliskt värde.
Kan tyckas som orättvist mot mig, men hade inte föräldrarna hjälpt så hade jag själv ställt upp och hjälpt istället. Så jag känner inte det som att jag blev orättvist behandlad.
Numera har syskonet det bra, har hög inkomst och har lyckats betala av sitt hus och är helt skuldfri.
7 gillningar
Det tycker jag inte, det kan ju finnas andra syskon som har det det värre.
Lönen har ju inget med vad man får över varje månad att göra.
Det handlar om prioriteringar.
Även de med små inkomster har ju valet att prioritera.
I Sverige har man ju valet själv att välja, därav ska det vara lika tycker jag.
Har man exempelvis tre barn och alla har kass ekonomi, så finns det ju alltid en som har sämst. Ska då övriga barn inte få något?
Eller har alla bra ekonomi, ska då den med minst pengar få och dom andra inte?
Har liknande situation. Jag är bara tacksam att de haft möjligheter hjälpa och jag vet att de hjälpt mig om jag behövt det, ur det perspektivet känns det rättvist för mig.
1 gillning
Mitt syskon fick kontantinsatsen av våra föräldrar. När jag skulle köpa bostad fick jag det också. Min bostad var billigare vilket jag inte hade en tanke på, men några år senare, tror jag det var, tog mina föräldrar upp det och jag fick mellanskillnaden…
Några år senare blev det omvänt, jag fick förskott på arvet för att göra en grej och mitt syskon kommer få samma belopp när det har mer givet behov av pengarna.
Jag själv har aldrig funderat kring det, men som andra varit inne på är nog risken stor att det blir osämja i framtiden om det blir olika. Och man vet ju inte vad som händer i framtiden. Det barnet som inte fått (lika mycket) pengar kanske plötsligt får enormt akut behov av pengar, men så är föräldrarnas pengar redan slut…
1 gillning
Samma summa samtidigt oavsett om ett av barnen har nån speciell omständighet som pengarna är tänkta för är det jag har tänkt mig. Allt annat blir orättvist.
1 gillning
Så ditt generella svar på:
Menar du vid samma tillfälle, eller vid samma plats i livet? Menar du samma belopp som i kronor och ören eller % av det de ska införskaffa?
Det kan vara åldersskillnader på 7-10 år mellan syskon, om den ena då vill ha pengar för att starta ett företag vid 29 års ålder, ska då 19-åringen få samma summa där och då?
Är att barnen är mellan 30 och 40 år samt aldrig mer än marginella belopp? Okej.
1 gillning
Beror ju på vilken syn man har på sina syskon. Jag har ganska många syskon, så det kanske påverkar mitt synsätt. Skulle aldrig blivit missunnsam om ett syskon som hade ett behov fått pengar till det.
Om den risken finns är det ju extra viktigt att man inte bränner iväg pengar till Olle bara ”för att” när det egentligen var Lisa som hade behovet.
Brukar ju snarare vara tvärtom, de som inte vill göra något med sina liv blir utan medan syskonen som behöver hjälp med en bostad eller utbildning för att ta sig vidare i livet får stöttning. Varför skulle man lägga resurser på någon utan eget driv, hur hjälper det personen?
1 gillning
Jag kan tänka mig att det finns scenarion då ett barn får mer. Det skulle tex kunna vara om den individen råkar ut för något väldigt allvarligt och behöver akut hjälp, tex allvarlig incident eller hens partner dör hastigt eller liknande.
Men för mer normala händelser (bostad, plugg, giftermål) skulle jag om det var aktuellt ge samma till alla barn. I alla fall högre summor runt 100000.
Ser inga fördelar med att hantera dem olika.
Jag kan inte heller se att jag skulle vara missunnsam gentemot mitt syskon, jag hade som sagt ingen koll på utbetalningarna. Men, med det sagt tycks det ju bli osämja mellan syskon och troligen även mellan de som liksom mig inte alls kan se skäl till det idag.
Förhoppningsvis håller föräldrarna koll på sin ekonomi, min kommentar var mer en ”tänk om…”
Många förutsättningar kan ju förändras drastiskt, syskonet i behov har fått stort belopp när ”den ordningsamma” plötsligt blir allvarligt sjuk, inte arbetsför, separerar och sitter ensam på ett dyrt huslån…
Hur det brukar se ut vet jag inget om, mer än att jag förstått att det inte är ovanligt att orättvisor mellan syskon från föräldrar kan orsaka stora konflikter.
För att det är ens barn. Jag personligen skulle aldrig behandla barnen olika, oavsett val här i livet det finns inte på kartan.
Sedan hoppas jag ju givetvis att dom gör bra val i livet.
1 gillning
Självklart inte, det är inte så att man skulle betala en utbildning etc åt några barn men strunta i de andra. Men det måste finnas något slags eget driv också, det ska vara hjälp… inte göra åt.
Vi påverkar tyvärr det mindre än vi tror, även helsyskon med i princip identisk uppfostran blir ofta väldigt olika. Men den lilla påverkan vi kan ha, där att uppmuntra eget driv ingår, tycker jag man ska dra nytta av. Att då belöna någon som knappt vill pallra sig iväg till ett okvalificerat arbete ekonomiskt bara för att ett syskon uppmuntras fortsätta sina studier etc blir ju helfel. Däremot får den naturligtvis samma stöd om den vaknar ur dvalan och vill göra något produktivt.
2 gillningar
Jag skulle aldrig skänka pengar till mina barn för att de skulle starta ett företag, oavsett ålder. Det får de ordna själva. Möjligen låna ut pengar till en rimlig ränta.
1 gillning
Då gör vi ett nytt försök:
Menar du vid samma tillfälle, eller vid samma plats i livet? Menar du samma belopp som i kronor och ören eller % av det de ska införskaffa?
Det kan vara åldersskillnader på 7-10 år mellan syskon, om den ena då vill ha pengar för någon situation där du skulle ge en penninggåva vid 29 års ålder, ska då 19-åringen få samma summa där och då?
Om du dessutom delger oss var du drar gränsen för att ge en penninggåva istället för ett lån som du verkar föredra så kanske svaret t.o.m blir hjälpsamt.
Jag har två egna barn som är små och jag är yngst i min syskonskara med två äldre syskon.
Jag har aldrig reflekterat över det som diskuteras i tråden här och många av de tankar som dryftas gör mig ärligt talat mörkrädd. Som om livet är en finansiell investering och din personliga nettoförmögenhet det enda rimliga måttet på lycka.
Jag har inte fått någonting av mina föräldrar, utöver det jag behövde innan jag flyttade hemifrån som 19 åring. En gång frågade jag om att låna pengar till ett bostadsköp när jag var 25 men fick nej.
Mina systrar däremot, framför allt den yngre, har fått låna pengar i flera omgångar, fått skulder förlåtna och annan ekonomisk stöttning. De har haft allsköns besvär med psykisk ohälsa och olika typer av otur som helt säkert hade kunnat drabba mig också. Den ena har haft lite tur på slutet och gift sig med en man som har bra förutsättningar, den andra bor trångt och under ganska dåliga förhållanden i ett sämre område i storstad. De har till sist kunnat behålla jobb under en längre tid men då av typen undersköterska, barnskötare eller personlig assistent. Så dåligt betalt, oflexibelt och tungt.
För tydlighetens skull: det är inte så att någon av mina systrar tagit några uppenbart dåliga beslut eller ägnat sig åt missbruk eller liknande. De har i min mening haft otur och inte världens bästa förutsättningar. De har jobbat hårt och ansträngt sig men inte haft vinden i ryggen när det behövts. Deras problem har absolut inget med mina föräldrars villighet att ge dem pengar att göra.
Det har gått oförskämt bra för mig som vuxen. Stort nybyggt hus, knappt några lån och sjusiffrigt på banken. Jobb med mycket frihet jag kan sköta lite när jag vill utan att slita ut kroppen.
Jag unnar mina systrar allt de fått av mina föräldrar. Och kanske är jag korkad men skulle någon av dem be om det skulle jag ställa upp för dem också. Arvet vi kommer få skulle jag gärna låta dem dela på.
Jag har haft massor av tur och aldrig riktigt behövt mina föräldrars pengar. Mina systrar har haft mycket otur och behövt desto mer. Att de fått det är helt i sin ordning tycker jag.
Jag ser helt klart framför mig att jag kommer att ge mina barn efter behov och jag kommer att se till att de har tillräckligt mycket kärlek till varandra för att den som får mindre ska kunna unna det för den som får mer.
16 gillningar
Är man en någorlunda tight familj som månar om varandra måste inte allt delas exakt lika om behoven skulle vara olika. Men jag tycker att det är superviktigt att man tar en öppen diskussion och är transparent med allt. Det som är mycket värre än om summorna är olika är om någon fått pengar vid sidan av utan de andras vetskap, om det kommer fram (vilket det alltid gör förr eller senare).
Tänk att exakta pengasummor är så rättvist när det mesta för övrigt i livet inte är det.
Ger jag en gåva till ett syskon så skall de övriga ha lika mycket och vid samma tidpunkt.
Därför tycker jag det är bättre vid större belopp att det syskon som behöver, får lån av mig till min ränta i banken samt noll i amortering. Då behövet inget syskon känna dig för fördelat.
Nu har mina barn betydligt mer i lön än vad jag har i statlig pension och tjänstepension, så de borde egentligen ge gåvor till mig…
Den dagen vi säljer vårt boende och hamnar på ett äldreboende lär vi däremot skänka bort merparten av vår förmögenhet. Att vi just nu har det väldigt bra beror på att våra kapitalkost för boendet är i stort sett obefintliga. Det vill jag inte ändra på just nu.
2 gillningar
Har inte vuxna barn än men om jag går till mina föräldrar och min och mina syskons situation så skulle jag tycka att det var fullt rimligt om mina föräldrar ställde upp mer ekonomiskt för de eller det barn som hade sämst ekonomi jämfört de eller det som har bäst. På samma sätt som det är rimligt att avlasta den som har tre småbarn mer än den som har ett tonårsbarn.
Vad som är ”rättvist” är omöjligt att säga och hur denna ”rättvisa” sedan upplevs är ännu svårare att säga. Klart det är enklast att ge alla exakt lika oavsett individuella förutsättningar men blir ju rent bisarrt om man ska sticka till den barnlösa börsmäklaren lika mycket som den sjukskrivna småbarnsmamman för att det vore ”orättvist” annars. I mitt tycke.
Är förutsättningarna ungefär desamma så spelar det väl mindre roll, men då kanske alla klarar sig själva ändå?
Jag sparar till barnen och tänker att alla barnen ska ha samma summa, men inte att de ska ha den i handen vid en viss ålder utan vid individuellt behov. För någon kanske det är insats till bostad, för någon bilköp, för någon en skuld till HA. Sparar alltså inte i deras namn och inte säkert att det i slutändan blir lika, eftersom barnen inte är lika.
1 gillning
Samtidigt är det väl ändå en viss skillnad på hur den dåliga ekonomin har uppstått?
Skulle ett av mina barn bli arbetslös kan jag tänka mig att ställa upp. Skulle en dålig ekonomi uppstå på grund av ett flitigt användande av kreditkort till lyxkonsumtion är det locket på. Man kan inte släcka en brasa med bensin.
1 gillning