Jag söker råd hur jag går vidare emotionellt. Min relation till min familj har blivit förgiftad av pengar.
Mina föräldrar har under en period av 7-8 år betalat ett ekonomiskt underhåll till min syster varje månad. Det handlar totalt om ca. 300-400 tusen kr. Jag har under denna period inte fått några pengar från mina föräldrar.
Min syster har under denna period haft ett stabilt jobb. Hon tjänar under medelinkomst men bor i en bostadsrätt. Hon bor ensam. Jag tjänar idag mer än min syster, men har i perioder varit arbetslös och aldrig ägt mitt boende.
Mina föräldrar rationaliserar sitt beteende genom att påstå att jag inte har haft behov av pengar. De säger också att min syster är så orolig i sitt känsloliv att hon behöver pengarna för att ha trygghet. Det finns egentligen ingen rationell förklaring för detta. Mina föräldrar har gjort ett känslomässigt beslut att underhålla min syster med ett belopp per månad medan jag inte fått något.
Det som gör mig upprörd är att de inte gett mig några pengar när jag har gått igenom svåra perioder med arbetslöshet och osäkra andrahandsboenden. Jag har fått klara mig bäst jag kan medan min syster fått en betalning varje månad i alla dessa år.
Hur går jag vidare från detta? Det är egenligen inte pengarna som är problemet utan att jag känner mig sviken och åsidosatt. Välkomnar förslag för hur jag ska reparera min relation till mina föräldrar och syster.
Förstår känslan, hela situationen och agerandet från dina föräldrar hade ju varit mer förståelig om din syster haft det svårt ekonomiskt och verkligen behövt stödet. Det är inte konstigt att du känner dig åsidosatt när du fått ta dig igenom svåra tider på egen hand, samtidigt som det förmodligen betyder att dina föräldrar ser dig som en starkare person som har lättare att hantera motgångar och stå på egna ben.
Jag tror det viktigaste just nu är att du verkligen får berätta för dina föräldrar och din syster vad detta väcker för känslor i dig. Sedan är det upp till dem att ta emot dessa känslor.
Jag tänker att pengar i sig inte kommer att lösa situationen, det viktigaste är att du känner att du blir bekräftad i dina känslor.
Förstår att du känner dig frustrerad över den orättvisa behandlingen.
Extra jobbigt att det skett regelbundet under en lång tid. Det var inte för att tillfälligt rädda situationen pga någon plötsligt uppkommen utgift eller så.
Kanske ta hjälp att bolla med en nära vän eller ett proffs? Både inför att du lägger korten på bordet om hur du känner och efteråt när de har fått tänka/agera på det.
Största utmaningen här är att man tror att livet är rättvist. Sen kan det finnas kulturella skillnader där man gör en annan värdering beroende på om man har en dotter eller son. Nu kan dina föräldrar tycka att du som son (vet inte om du är kille) ska minsann klara sig själv och lite svårigheter härdar bara själen. Kanske tänker de att när de går bort så är det du som ska ta hand om syrran. Kan också vara vem som är äldst.
Vill du ha en relation med dina föräldrar så får du försöka kommunicera om de är mottagliga. Annars är det bara att bita i det sura äpplet och acceptera detta. Du behöver inga pengar från dina föräldrar . Visa att du står på dina egna ben.
Jag vill absolut inte bryta med min familj, men jag har blivit väldigt sårad av att upptäcka detta av en slump.
De dolde detta för mig och menar fortfarande att det inte har något med mig att göra. De ville först inte diskutera denna ekonomiska överenskommelse öppet med mig, men jag har fått dem att medge sakförhållanden.
Det absurda är att min syster inte hade något verkligt behov av dessa pengar. Det handlade om att få henne att känna sig ekonomiskt trygg så att hon inte skulle oroa sig.
Kan du verkligen vara helt säker på att din syster inte har några ekonomiska problem eller laster som du inte känner till, som dina föräldrar inte vill dra in dig i? Beroenden? Kriminalitet? Lån? Etc. Om svaret är ja? Fråga dig själv igen, kan du verkligen vara HELT SÄKER på det?
Att man inte ska ”döma någon innan man gått en mil i dennes mockasiner” handlar troligtvis mer om oss själva än om personen vi möter.
Jag tänker att du och dina föräldrar gott kan prata vidare under sansade förhållanden. Om de, tids nog, förstår din känsla i detta och hur du slet är det var osäkert i tillvaron då tror jag också att ni kan mötas där. Det kanske inte kräver en transaktion, men det kräver att de medger, förklarar och agerar på något sätt. För om din systers mående är viktigt för dem, då är ditt mående det också.
Deras förklaring är rent skitsnack. Trygghet kommer från att ha ett kapital, dvs. pengar man inte spenderar, så om det hade varit det verkliga skälet hade de bara kunnat informera henne (och även dig givetvis) om att det finns medel att tillgå om det skulle skita sig.
Kräv lika behandling eller bryt med dem. Förklara att du ser det som ett förskott på arvet. Pengarna använder du till att bygga (vidare på) ett kapital naturligtvis. Om din syster haft barn och samtidigt kämpat ekonomiskt etc så hade det varit en annan femma, men nu är det ungefär samma förutsättningar.
Vi har betalat våra barn bostadsrätter. De kostade olika mycket så vi har skrivit ett gåvobrev som gäller förskott på arv på mellanskillnaden. Det bli kanske lite olika värdeökningar på lägenheterna men det är ändå ok för båda.
Utifrån det du berättar tycker jag det är viktigt att du ser det som något dina föräldrar “har gjort mot” dig, inte din syster. Hon har kanske inte haft någon aning om ifall du har fått ekonomiskt stöd under samma period eller tidigare i livet. Rikta dina känslor i första hand mot föräldrarna och lasta inte din syster för deras beslut.
Prata ut ordentligt med dina föräldrar i första hand och förklara hur deras beslut påverkat dig emotionellt och ifrågasätt varför inte du fick ekonomiskt stöd när du var arbetslös etc. Se till att du får sagt det du känner att du vill /behöver få sagt. Ansträng dig så mycket du kan att hålla en saklig och lugn ton. Känslor kan lätt dra iväg och leda till att det blir omöjligt att prata och lyssna och därmed få ett konstruktivt samtal.
Har du tur kan dina föräldrar sätta sig in i din situation och förstå hur och varför du känner som du gör. Då finns en bra chans att få en bra framtida relation som fungerar. I värsta fall fattar de inte vad du snackar om men då kan du ändå gå vidare starkare med vetskapen att du har sagt vad du tycker och känner.
Prata gärna enskilt med din syster och förklara hur du känner och tänker men förklara att du inte är sur på henne ! Var rädd om er relation ! Det kommer en dag då era föräldrar är borta och det bara är ni kvar. Då är en bra relation er emellan värdefull, men svår att börja bygga upp från noll i det läget.
Lyssna aktivt och ärligt på dina föräldrars förklaring och försök få dem att förstå dina känslor och tankar. Försök få dem att förstå att det inte i första hand handlar om pengar hit eller dit…
Stor empati för det du känner Min fru har gått igenom i det närmaste exakt samma sak och det har pågått under lång tid, typ 20 år.
Hon har över tid helt enkelt förlikats sig med att det är föräldrarnas pengar så de gör vad de vill med dem. Hon kan inte kontrollera det. Såklart gör det inte henne gladare och inte heller relationen bättre.
Hon försökte föra det på tal ett antal gånger utspritt över rätt många år och även med sitt syskon som insåg fördelen men såklart inte tänkte göra något åt det (skyllde på allehanda ”behov” som min fru inte har). Hon gav föräldrarna chansen att göra det ”rätt” vid ett tillfälle när hon kunde behövt ett tillskott. Men det hände inte. De tyckte väl att summan kändes för stor även om de insåg att de månatligen gjort detsamma för det andra syskonet. Ja vad ska man säga Nu är de för gamla och skröpliga så det är inte lönt att diskutera med dem. Bara att köpa läget. För henne.
Så mina tips är väl att förklara hur du känner och ge dem chansen att göra rätt, om de kan och vill. Om de inte kan ren ekonomiskt så åtminstone en ursäkt att det blev fel. Om inget händer alls så är det bara att acceptera och gå vidare. Såklart påverkar det ens relationer men så är det ju. Inte mycket man kan göra åt det i så fall. Tyvärr. Skickar ett till
Låter jobbigt och är orättvist i sak. Vissa föräldrar förstår inte hur mkt det påverkar relationer i en familj. De känner nog att det är fel annars hade de varit öppet med det. Det finns uppenbarligen ngn form av känslomässig vinst för dina föräldrar (känner sig behövda/ har dåligt samvete, el ngt).
Som andra skrev ovan: man kan bara försöka föra det på tal. Går inte det kan man skriva ett välavvägd brev. Sen ligger saken hos dem. Händer det inget så kan du bara försöka gå vidare. En tröst kan vara att de gör din syster en björntjänst. Hon kommer mest sannolikt klara sig sämre i livet med att ta eget ansvar, hantera pengar, mm
Skickar all kraft till dig.
Jag håller med om att kommunikationsvägen väl är den bästa vägen. Men om det går bet och om man ska försöka vara praktisk så kommer ju du att kompenseras för dessa pengar vid eventuellt arvsskifte om:
Det finns dokumentation på utbetalningarna.
Det inte specifikt står någonstans i testamente eller eventuella gåvobrev eller någon annanstans om att pengarna inte ska räknas som förskott på arv. (Detta kan de lägga till i efterhand)
Med andra ord kan du, om du går bet kommunikationsvägen, försöka få tag på någon slags dokumentation över utbetalningarna, hålla mun om denna huvudregel i arvskifte, och sedan bida din tid till arvskiftet och då satsa på att det inte nämnts någonstans explicit om “icke förskott på arv”. Du går miste om pengarna nu och blir endast kompenserad för vad pengarna var värda vid gåvotillfället, d.v.s. ej inflationskompenserat, men om det kan roa din själ tillräckligt för vidare god kontakt med din familj så kanske det kan vara värt det för alla inblandade även om det är lite “sneaky”.
Huvudregeln är att alla de gåvor som en person ger till sina bröstarvingar ska avräknas från mottagarnas arv. Det absolut viktigaste undantaget är dock att givaren själv kan välja att gåvan inte ska avräknas som förskott på arv. Reglerna om arvsförskott är dispositiva, vilket betyder att de bara gäller om inget annat framgår i det specifika fallet.
Så tråkigt att bli särbehandlad på det sättet av sina föräldrar och som har gjort dig så ledsen.
Som du skrev handlar det inte om pengarna i sig, utan att du känner att de värdesätter ditt syskon mer än dig. Sånt gör ont.
Den snabbaste vägen för dig att må bättre är att du accepterar att det är så, jag vet, inte det enklaste att göra.
Jag säger det för att du aldrig kan styra över vad andra tycker eller kommer att agera oavsett om och hur du berättar om dina känslor. Föräldrar är också människor med sina fel och brister.
Alla människor gör så gott de kan med det liv man har. Fokusera på vem Du vill vara och lev efter din inre kompass. Låt det vara tillräckligt.
Om du tar föräldrarnas perspektiv. Det är DERAS pengar. De kan göra vad de vill med det. Så fort du förlikas med denna tanke så kommer du också bli lyckligare. Jag förväntar mig exakt 0 kronor från mina föräldrar och det borde de allra flesta också göra.
Varje gång dina föräldrar hjälper din syrra så förtar de möjligheten för henne ta att ta ansvar. Du har förmågan som din syrra inte har, nämligen klara dig under svåra tider. Utan tillskott från dina föräldrar eller någon annan. Risken är att du ältar detta och låter situationen konsumera dig och din relation till dina föräldrar och din syrra.
Tänkte också på detta! Det borde kunna räknas som förtida arv och därmed borde TS kunna kompenseras senare. I min familj utgår vi ifrån att barn i princip inte FÅR behandlas olika ekonomiskt (just med anledning av hur arvet ska fördelas) och därför är det ganska noga att det blir rättvist… Sen har det förekommit bråk ändå. Som någon annan skrev ska du inte glömma att det här med att lära sig klara sig själv har ett ännu större värde än pengarna. Det dina föräldrar gjort mot din syster har därför inte nödvändigtvis varit schysst mot henne heller.
Jag skulle nog trycka på den här punkten när jag pratade med föräldrarna.
Dvs. problemet är inte att TS inte får massa helikopterpengar utan snarare att de gör systern en björntjänst genom att ge det till henne. Det gör det mer sannolikt att hon kommer att underprestera ekonomiskt resten av sitt liv.
Personer som får pengar av sina föräldrar i vuxen ålder tenderar att spendera mer än de annars skulle göra och när stödet försvinner har de vant sig vid en livsstil som inte är hållbar.
Beklagar. Jag hade varit fly förbannad/ledsen/arg/sviken. Av både föräldrar och syskon. Stött på liknande situationer ett antal gånger. Rimliga föräldrar vet att:
Man favoriserar inte ett barn framför sina andra.
Så man ger inte en betydande gåva till ett barn om man inte är beredd att någon gång ge något liknande i värde till vardera av sina övriga barn.
“Hon behöver det bättre av anledning X” är godtycke och inte en tillräcklig anledning.
Ovan inte bara pga att man förstår vad rättvisa är utan rimliga föräldrar vill att ens barn har en bra relation med varandra och att favorisera ena är inte direkt något som ökar på syskonkärlek.
Du står i ett vägskäl. Att berätta hur du uppfattar situationen är bra. Troligast är nog att du bemöts med oförstående. De har valt sitt sätt att agera och är alltså uppenbarligen nöjda med den. De har att välja på att se dig eller sig själva som problemet. Den som skapar problem är i deras ögon troligen du.
Så du får troligen välja om du vill tugga i dig detta. Det här är tyvärr vilka din familj är och det troligaste är inte att de ändrar sig eller ens slutar med beteendet.
Men jag tycker ändå din utgångspunkt ska vara att förklara att du behöver en riktig ursäkt, om detta är vad du känner. Får du inte det så fundera på om du kommer må bra med att fortsätta ungås och i så fall på vilket sett. Jag har aldrig ansett att man ska stå ut med familj som behandalr en illa, bara för att de är familj. De ska väl om någpt behandla varandra bättre?
Rimliga föräldrar hade givetvis gett dig motsvarande summa tillsammans med en ursäkt för att de inte förstod detta själva.
Märkligt att du som har 5 barn inte ser att de har olika behov. Säg att ett av dina barn blir drogmissbrukare, du har 5 miljoner och fördela. Skulle du ge en miljon till den som missbrukar droger? Det är ju helt rättvist att de ska ha 1 miljon var om man använder ditt resonemang. Föräldrarnas ansvar är inte en millimeter rättvisa, utan det är behovet som behöver tillgodoses. Jag förstår inte vad du vill säga med ditt inlägg kring om jag har barn/syskon.
Att som barn kräva en ursäkt från sina föräldrar är aningen magstarkt. Det finns säkert skäl som vi inte känner till.
Min fru har gått igenom i det närmaste exakt samma sak och det har pågått under lång tid, typ 20 år.
Nu är de för gamla och skröpliga så det är inte lönt att diskutera med dem. Bara att köpa läget. För henne.