Äh, tycker att du ska försöka släppa det. Det är inte dina pengar o ofta har man inte hela sammanhanget så man kan göra schysst värdering av bevekelsegrunderna för den andres agerande. De flesta föräldrar försöker vara rättvisa men ofta svårt. Detta gäller ju inte bara pengar utan tid, engagemang, relation med barnbarn mm. Tror väldigt många periodvis kan känna att det inte blir helt rättvist men svårt att vara förälder plus att dom flesta kan vara lite obetänksamma ibland.
Om man vänder på det kan ju föräldrarna tycka att du ska strunta i deras pengar och det är lätt att anklagelse om orättvisa faller fel.
Om du läste mitt inlägg så kan du själv läsa att jag inte tror på mm rättvisa. Föreslår nog faktiskt att du läser det innan jag tar mig tiden att svara mer än så.
Du gick på personangrepp. Istället för att föra en diskussion kring mina argument så gick du på min livssituation. Ville du få min uppmärksamhet eller få mig må dåligt?
Att fråga om dina erfarenheter är väl högst relevant för att kunna värdera i vilken grad dina råd baserar sig på erfarenhet/tyckande. Att få sådana frågor innebär inte att du är offer för ett angrepp.
Med det sagt så var inte min avsikt att uppfattas som otrevlig av någon så jag lindar in dylika frågor mer frammåt.
Föreställ dig att du har problem med tjejen och din polare ger dig råd kring vad du bör göra. Spelar det verkligen ingen roll för dig i din värdering av råden du får huruvida din polare själv haft eller aldig själv haft en flickvän?
Eller på gymmet, spelar det ingen roll för dig om råden kring hur du bäst utför dina marklyft kommer från en kille som ser ut att ha bott på gymmet i årtionden, eller om det ser ut som han bott i sin soffa?
Båda kan ha fel och deras råd därför kritiskt granskas, men det spelar i mitt tycke roll hurivida deras tyckande underbyggs av praktisk erfarenhet.
Självklart ska inte någon som missköter sig få något överhuvudtaget, då uppmuntrar man dåligt beteende. Man kan även uppmuntra gott beteende genom ekonomiska medel. Men i detta fall finns inga såna skillnader, föräldrarna är bara stolpskott.
Synd att pengar ändå ska påverka relationer, med tiden och åldern kommer dock pengars påverkan på livet minska. Har du en bra lön idag så kommer du troligtvis “vinna” över din syrra i längden ändå. Bättre pension mer sparande. För min del tror jag man vinner i längden på att tänka altruistiskt. Pengar är trots allt inte allt här i världen, skulle säg att kärlek och relationer slår allt annat.
Förstår att det kan kännas jobbigt och orättvist. Antingen ger du efter för det håller fast vid den känslan med allt det kan medföra eller så väljer du ett annat perspektiv.
Anser du dig ha rätt till dina föräldrars pengar eller rätten att bestämma hur de ska användas? Om svaret är nej på de frågorna finns kanske det inte är så mycket att bli upprörd över?
Låt inte dina känslor och rädslor göra antaganden till sanningar.
Du är ansvarig för ditt eget liv och att din syster får hjälp från dina föräldrar kan du välja att bli sur över eller glad för hennes skull och tacksam över att du inte behöver den hjälpen eller att dina föräldrar anser att du som vuxen behöver hjälp.
Som förälder själv kommer jag självklart hjälpa mina barn så mycket jag kan men den hjälpen kommer inte se likadan ut. När allt summeras kommer någon säkert ha fått mer pengar den andre mer tid. Det kommer sannolikt skilja ganska mycket gällande allt jag möjlighet att ge av. Ser man saker från ett långsiktigt och makro perspektiv i stället för mikro är att inte ge pengar sannolikt ofta bästa hjälpen. Långsiktiga utfallet ska avgöra hjälpen och skulle nu dina föräldrar bedöma situationen för dig eller syster fel kan du vara förstående för faktumet att dina föräldrar är mänskliga eller bli arg och riskera familjens framtida relation.
Min uppfattning är att när barnen flyttat hemifrån så är de vuxna och relationen blir en annan. Tidigare rättvis fördelning, skjutsande, omhändertagande etc är över. Visst eftersom man bott ihop en massa år har man tjockare relationer och ställer upp mer för varandra än till andra man känner - men då utifrån att man har vuxenrelation.
Jag har ingen aning om vad mitt syskon fick efter att vi flyttade hemifrån och det har jag inte heller med att göra. På samma sätt skulle jag bli riktigt arg om våra utflyttade avkommor började ställa krav på oss för att den andra fått något.
Sedan spekuleras det om syskonets icke-behov av pengar om vilket vi, och kanske inte heller TS, har verkligt kunskap om. Även i familjer finns det ibland saker man inte gärna pratar om.
Jag blir förvånad över att så många här ändå uttrycker att man inte ser några problem med att föräldrar i smyg ger X00k SEK till ett av sina barn. Det är en underlig syn på vad det innebär att vara förälder, och kanske en delförklaring till varför pengar och arv så ofta blir stora problem i en syskonskara.
Mitt tips är att se till att bli helt känslomässigt och ekonomiskt oberoende/självständig gentemot dina föräldrar. Efter att du fyllt 21 och slutat skolan är de faktiskt inte skyldiga dig någonting. Däremot har de förmodligen gjort stora uppoffringar för dig under din uppväxt.
Släpp det ekonomiska och lev ett fint liv oavsett hur deras förhållande med din syster ser ut.
Det är upp till dig hur bitter du väljer att bli. Bli inte det.
Det är ett bra tips om man har föräldrar som saknar grundläggande förmåga att förstå vad det innebär att vara förälder, som du säger att frigöra sig emotionellt och undvika bitterhet, som inte hjälper någon.
Föräldrar är inte skyldiga sina vuxna barn något. Vill de däremot ha en vettig relation behöver de så klart bete sig med ett modikum av respekt. För en förälder betyder det att inte grovt favorisera ett barn framför ett annat, ens om de är vuxna.
Inte alla föräldrar som har den förmågan tyvärr. Oavsett tror jag man ska se det som en bonus ifall de är vettiga och utgå ifrån att man behöver hitta en egen inre balans oavsett.
Jag ger inte bort pengar i smyg - men jag redovisar inte heller för mina avkommor vad jag gör av mina pengar. Vi vet inte heller om TSs föräldrar smugit eller du kanske menar att allt som inte deklareras för vuxna är att smyga?
Min erfarenhet är den motsatta, det är i familjer där man till och med kan höra vuxna personer sitta och diskutera om den enas barn fick mer av farmor/mormor på sin konfirmationen än den andras 5 år tidigare som det oftare är problem speciellt vid arvskifte. De som inte ser att de har någon rätt till sina föräldrars pengar brukar klara av arv lättare (oftare att man försöker pådyvla den andre mer saker för man själv är ganska mätt).
I smyg låter ju lite smutsigt men det är skillnad på att smyga och bara inte berätta. Jag är mer förvånad över att så många vuxna människor som inte klippt navelsträngen. Jag har svårt att förstå hur man som vuxen anser sig vara berättigad till andras pengar eller saker . Det finns något omoget i att som vuxen fortfarande gå runt med känslan av att får mina syskon något så ska jag också ha. Inte ens mina tonårsdöttrar har den inställningen, det finnas massor av tillfällen ena dottern behövt eller bett om något utan att den andra också får något där och då. Det har aldrig blivit sura miner över det.
Min äldsta som snart tar studenten sa tex när vi pratade framtid att hon inte ville ha hjälp med boende iallafall inte direkt, hon ville veta att hon var kapabel till att klara det själv och ta ansvar för sitt eget liv som vuxen. Att vuxna människor här fortfarande vill ha mamma och pappas pengar såpass att det suras är lite infantilt.
Hjälp och gåvor är behovsanpassat och situationsanpassat.
Det behöver inte vara att favorisera för att man ger mer av en tillgång till ett av barnen, olika behov ger olika hjälp.
Den enda förklaringen jag har fått är att min syster är så orolig av sig. Hon har därmed ett “behov” att underhållas ekonomiskt för att minska hennes ångest kring pengar. Mina föräldrar har känt sig “tvungna” att upprätta ett muntligt avtal om att ge henne en summa per månad, vilket de har gjort i 7-8 år.
Låter detta rimligt?
Jag är känslomässigt engagemang i min familj och kanske inte så oberoende som jag kanske borde vara. Jag har fått mycket känslomässigt stöd och känt att jag har haft en god och nära relation till min familj. Denna upptäckt gör mig mycket ledsen och besviken.