Det tar emot att skriva för såret är väldigt öppet fortfarande, men jag känner att jag behöver få ur mig det någonstans.
Jag har valt att bryta kontakten med min mamma efter ett djupt ekonomiskt svek. Jag avskyr att hamna i den här situationen för jag vill allt annat uppfattas som girig, men likväl sitter jag här med ett djupt sår. Och jag inser ju längre tiden går, att detta handlar om mer än pengar.
För ett tag sen fick jag veta att min mamma, i julas, valde att ge 1,8 miljoner kronor till min syster och hennes man – med syftet att de skulle kunna köpa en lägenhet till sitt äldsta barn, vilket de också gjorde kort därefter.
Själv fick jag i samma stund 1000 kr i presentkort att gå ut och äta för.
Jag fick inte ens veta att det hade hänt, förrän ett halvår senare alltså för ungefär en månad sen när min mor råkade försäga sig att min syster hade köpt en lägenhet till deras äldsta dotter. Jag hamnade lite av i chock där och då och fick lägga på telefonen. Efteråt hade vi en kylig sms dialog och min mor visade ingen förståelse till mina känslor utan var otroligt kort och känslokall. Hon har alltid haft svårt att prata om känslor, men så kall som hon var denna gång har jag aldrig upplevt tidigare. Ska tilläggas att hon är en extremt ekonomisk person som håller väldigt hårt i sina pengar. Hon har alltid klagat på hur dyrt allt är, och hur mycket hon har lagt på olika aktiviteter som är dyra osv. Men hon har gott om pengar och har absolut ingen anledning till att vara snål mot varken sig själv eller andra.
Jag och min mamma har haft en god relation under mitt vuxna liv. Vi har haft regelbunden kontakt, ofta pratat i telefon varje vecka. Jag har försökt vara närvarande, omtänksam, en son man kan lita på och jag har ställt upp mycket för min mor på så många sätt eftersom vi förlorade vår far för 15 år sedan. Hon behövde då mycket stöd och jag har hjälpt henne med allt möjligt från mental peppning, renovering och andra praktiska saker.
Min syster däremot har aldrig gjort samma insats som jag under alla år, och det är helt okej. Hon har fått tre barn och har haft fullt upp med aktiviteter med barn och annat. Jag köper det, vi har levt olika liv, och jag har aldrig förväntat mig att få pengar av min mor för att jag har “ställt upp” desto mer. Jag har nog bara alltid känt att jag måste ta hand om henne för att hon är ensam.
Men jag har i alla fall förväntat att bli behandlad hyfsat rättvist, både i form av tid och engagemang från hennes sida, men också ekonomiskt i form av gåvor/arv.
Min syster och hennes man har en god ekonomi. De har båda haft trygga, välbetalda jobb i många år, har ett fint hus med god värdeökning och ett stabilt sparande.
Jag och min sambo har ungefär samma ekonomiska kapital som min syster, men de tjänar betydligt mer än oss varje månad. Jag själv är i startfasen av att bygga upp ett företag, vilket innebär att jag än så länge lever mest på mitt sparkapital. Jag har dock gjort investeringar - likt min syster - i form av bostad/börsen så har en trygg grundekonomi vilket gör att jag vågar satsa.
Jag och min sambo har inga barn ihop, min sambo har ett barn sedan tidigare. Vi ska snart gifta oss, men vi kommer inte kunna få egna barn tillsammans. Ibland känns det som om det gör mig mindre värd i min mammas ögon. Som om familjeband bara räknas om de innehåller barnbarn. Hon gör allt för sina barnbarn. Skjutsar på dem och ställer upp i vått och torrt. Jag förstår att i hennes värld så ger hon pengar som en gåva till barnbarnen (minderåriga). Men i min och min systers värld, så blir det 1,8 miljoner till min systers familj, och 0 kr till mig eftersom det är de som får pengarna på kontot och kan investera dem.
Min syster bekräftade, (efter att jag ringde upp henne), att hon också tycker att det känns orättvist att de fick så mycket pengar och att hon hade varit lika ledsen och förmodligen känt likadant som mig. Men i slutet av vårt samtal så fick jag ändå höra “unnar inte du våra barn detta?”. Det sved.
Det handlar ju inte om hennes barn. Det handlar ju om oss syskon, den orättvisan som har uppstått.
1,8 miljoner är otroligt mycket pengar. Hade det rört sig om en halv miljon så hade jag inte mått lika dåligt och kunnat hantera det emotionellt, men 1,8 miljoner är verkligen inga småpengar. Det är pengar som jag skulle kunna investera i bolaget eller på börsen och göra enorm skillnad, ge tryggheten som jag behöver idag. Det gör ont, framförallt gör det ont att de dolde detta. Inte sa ett ljud.
Det finns mycket sorg i det här. Sorgen över att inte räknas eller känna sig lika mycket värd, trots att man alltid försökt finnas där. Idag en månad efter allt har hänt så känner jag en tomhet. Tomheten kommer av att inte ha en familj som bryr sig om hur man mår. Det har varit många sömnlösa nätter med tårar och tunga känslor.
Jag förstår att människor förmodligen reagerar väldigt olika kring detta. En del kommer bara säga “släpp det och gå vidare i livet”. En del kommer säga “Du är bara girig”. En del kommer säga “Förlåt och försök ha en relation”. Jag vill nog mest bara känna att jag inte är ensam i mina känslor och i min reaktion.
Har du varit med om något liknande – att ett syskon eller deras barn blivit ekonomiskt gynnade på ett sätt som skapat avstånd i familjen?
Hur gick du vidare?
Hade jag haft barn hade jag resonerat likadant. Aldrig behandlat dem så olika och orättvist. Och framförallt inte gjort saker bakom någons rygg…det är dömt för att göra sönder en relation. I detta fallet har de bägge bått bakom ryggen på mig och sveket känns rakt in i hjärtat.