En sak som slog mig som jag inte tror vi har pratat om i forumet är problematiken som händer när man levlar i sin ekonomi och t.ex. når FIRE. Så här skrev jag i en annan tråd:
Jag och @MoaD diskuterar det även lite i avsnittet:
Jag förstår att det här kan låta som lyxproblem och en variation på tråden “Alla tjänar inte 45 000 kr i månaden” dvs att jag tappat verklighetsanknytningen. Men jag vet att det är ett reellt problem för många.
Några exempel:
Har en kompis som har flera fastigheter och att det ibland är jobbigt och då brukar han svara “Jag är vaktmästare och sköter ett par fastigheter”. Han säger inte att han äger dem också.
En annan god vän som satt på en middag där det diskuteras höga elpriser / bolån och hen inser att det som är mycket pengar för dem på middagen är vad hen brukar ta i utdelning på årsbasis.
Det skapar ofta en obalans i relationen om den ena parten plötsligt har mycket pengar och man går från att vara någon som bidrar i förhållandet lika mycket till att plötsligt leva på någon annans pengar.
Utmaningar med förväntningar - t.ex. om man ska åka på semester (vilken nivå på resa ska man välja?), om man går på restaurang (vem ska betala?) etc.
Jag själv kan ibland ha dåligt samvete kring att jag har en bättre ekonomisk situation än min bror och så vidare.
Känner ni igen situationer som dessa, antingen hos er själva eller andra i er omgivning?
Nej. Dina exempel handlar mer om att någon har vunnit på lotteriet ”blir jag rik?” och helt plötsligt inser detta. Grattis till den som vann vinsten. Däremot kan det nog handla om deras attityd mot andra som inte har vunnit. Det är inte normalt att ha en månadslön på 100kkr. Det är inte normalt att ha villa, lantställe, pool och åka på semesterresor i första klass flera gånger om året. Kan det vara deras attityd som skapar dålig stämning? Vet en hel del rika människor som har en bra syn på sina medmänniskor. De har inga av dina problem.
Ditt tredje exempel påminner om varför högutbildade kvinnor har svårt att hitta män. Forskning i ämnet visar att män som grupp inte kan finna sig i en relation där mannen tjänar mindre än kvinnan. Detta då man plötsligt anses ha mindre värde som människa enkom för att man inte har högre lön än sin kvinna. Åk till Sydostasien och där är intresset för pengar större än här. Där är pengar status. Här ser det annorlunda ut. Här skulle jag påstå det kulturella kapitalet är viktigare och finare än att ha många nollor på kontot.
Sedan har jag svårt att förstå ditt tredje exempel. Varför skulle den part som inte fick massa pengar helt plötsligt leva på den andres pengar?
En sak jag märkt är att diskussioner runt groggbordet ofta landar i pengar och förmögenheten trots att jag själv aktivt verkligen försöker att inte hamna där.
I många diskussioner är det också bäst att hålla tand för tunga. Det kan exempelvis handla om det dyra elpriset eller att det är extrapris på något någonstans. Det kan landa lite illa om man kläcker ur sig att man faktiskt inte kikat så noga på de senaste elräkningarna eller att man inte lägger så mycket tid på att jaga extrapriser.
Jag var luspank en gång i tiden. Såg med oro på hur bränslemätaren i bilen närmade sig det röda de sista dagarna innan löning. Tomt på kontot och snart i tanken. Har man upplevt det där får man försöka minnas hur det var - åtminstone om man skall försöka umgås med folk i samma situation.
Jag hittade denna sidan här om dagen när jag sökte råd gällande precis detta.
Så fint att det kommer upp just nu.
För mig är situationen dock omvänd nästan.
Min situation är så här:
Jag bryr mig inte alls om inkomst. Jag har väldigt låga utgifter. Ca 10 000 kr per månad och värderar annat i livet än inkomst och det inkomsten kan köpa åt en.
Ganska tidigt i livet hamnade jag i en situation där jag levde ett så exklusivt liv att de flesta har svårt att föreställa sig det. Jag bodde i hus värda sjuka pengar och flög gratis ibland med privatjet. Levde med världens rikaste människor osv.
Efter ett år i det livet insåg jag att det inte var värt det. Jag hade det bra i det livet men det kändes som slös. Av tid och tillgångar.
Sedan dess har jag haft normal inkomst och levt ett “normalt” liv.
Jag lever nu med en partner som tjänar 10 ggr mer än mig.
Vilket känns problematiskt. Jag kan inte helt förklara varför men det känns som att vi aldrig kommer kunna dela liv på ett rättvist vis.
Jag har inget intresse i att tjäna mer pengar än jag gör. Jag kan redan som det är idag spara halva min lön.
Jag har också en ganska marxistisk människosyn vilket gör att jag sliter lite med att leva i en höginkomstfamilj.
Det är svårt att balansera att vilja främja rättvisa (enligt min syn) och leva med en partner med hög inkomst. (Någon skrev ovan att livet inte är rättvist och nej det är det inte. Men jag ser det inte på något vis som ett argument för att en inte skall sträva för att göra livet mer rättvist)
Innerst inne tycker jag inte att någon skall tjäna mer än 45 000 kr i månaden. Men jag tycker också att min partner måste får göra som han vill.
Jag undrar om detta inte är extremt relativt vem man pratar med och hur öppet det är för alla hur mycket pengar man har och hur rimlig de tycker att ens ekonomi är. Vi ser ju samma sak även här på forumet där vissas uppfattning om vad som tex är en bra lön motsvarar smått orimliga fantasisummor för andra.
Men för att hitta någon form av referensram: vilken ekonomi krävs för att folk ska tycka att det är rimligt och snudd på en plikt att man tar notan?
Jag har en bekant vars ekonomi befinner sig runt miljardstrecket och där tänker jag ibland att hen skulle kunna vara mer generös utan att det gjorde minsta från eller till på personens ekonomi. Jag har tänkt på att med en sån enorm förmögenhet kommer nog en del sneda blickar. Det verkar ärligt talat ganska svårt just av det skälet. Har andra bekanta som betalat långresor åt sina vänner för att ha sällskap på resan. Ska man göra en sån sak gäller det verkligen att man har en nonchalant inställning till pengar så att det inte kommer med vissa förväntningar på vänskapen efter det.
Kanske är det alltid så när man bryter sig ut ur klungan oavsett om det gäller karriär, umgänge, pengar, mm, att det kommer med ett litet socialt obehag. Om man inte växt upp med stora framgångar i familjen är det lite ny mark hur man förhåller sig till de olika situationerna, helt enkelt.
Nu vet jag ej bakgrunden till TS umgängeskrets, barndomsvänner, familj etc. Kan tänka mig att ifall många har det knapert ekonomiskt så sticker all form av ekonomisk frihet i ögonen, För den som har det helt ok spelar det väl knappast roll ifall vissa har en finare bil eller åker på en resa osv.
Reagera på höga elpriser/boendekostnader kan man väl göra även om man plockar hög utdelning? Är väl högst naturligt.
Upplever man problem med sina vänner är det väl snarare viktigare att titta på sig själv och kanske undra varför man har dessa vänner.
För diskussionens skull undrar jag över det dåliga samvetet gällande brodern?