Jag håller helt med dig om att det sociala arvet ju är en väldigt stor del. Inte bara rena färdigheter man lärt sig utan också mindset och hur man ser på sig själv och samhället osv. Sedan ska man ju inte underskatta vad en trygg uppväxt gör både för självkänslan och den emotionella stabiliteten. Vilket i sig, tänker jag, bidrar stort till både ekonomiska framgångar senare i livet men också livskvaliteten.
Det är ju en enorm orättvisa inbyggt i vårt samhälle utifrån det. För mig är det obegripligt att inte skolsystemet har en större del i att bygga dessa kompetenser (istället för enbart specifika ämneskunskaper). Det hade ju på sikt, förhoppningsvis, kunnat iallafall minska det orättvisa gapet.
Blev lite förvirrad ang vissa formuleringar i ditt meddelande samt din fråga. Men håller med dig om vikten av att hjälpa andra om man är i en priviligerad position. Jag hjälper till ekonomiskt på lite olika sätt. Bland annat ger jag en förhållandevis stor del av min inkomst till välgörenhet genom Effektiv altruism samt karriärcoachar personer som står långt från arbetsmarknaden som volontärarbete bland annat. Den typen av saker känns viktiga. Och ja, jag har absolut hänt att jag betalat för ökända människor som jag märkt haft svårt att få ihop sin ekonomi.
Tack själv. Märkligt nog agerar vi väldigt lika kring ekonomi. Jag gör nästan allting som du, förutom skänker till offentlig välgörenhet. Jag brukar i stället ge direkt till behövande. Jag har också jobbat som jobbcoach, och försöker göra det lite ibland på frivillig basis. Jag blir glad din post värmer i själen över att jag inte är ensam som försöker hjälpa andra att kliva uppåt ekonomiskt. Fortsätt med det!!
Jag håller med om att det finns en enorm inbyggd orättvisa i vårt samhälle kring övergången från barndom och vuxenvärlden. Det har till och med utvecklats en helt egen vetenskaplig disciplin som sysslar med detta; socialt arbete.
Om varför skolsystemet inte har en större komponent av detta är svår att svara på. Genom skolan fick jag den distinkta känslan av att man ville utbilda framtida medarbetare, inte företagsledare, eller innovatörer. De orättvisor som vi pratar om handlar också mycket om ett varande, inte specifika färdigheter. Till exempel blev en del sura på att det är bättre att vara uppvuxen i Djursholm än att ha en doktorsexamen i lönekuvertet.
Vem är det som ska lära sig hur man söker jobb, pratar som en medelklassare, hanterar sin privatekonomi, klär sig som medelklassen eller ens bara prata om det? Hur kommer detta tas emot av arbetarklassen? Jag har fortfarande socialt nedärvda aversioner kring moderatbandy (golf), utförsåkning eller solsemestrar som bara “de rika” sysslar med. Signalerna blir omvända för mig, och jag märker också att på min arbetsplats att samtalen utanför jobbet är mycket annorlunda. Jag tror inte att det bara går att kliva in på skolan och köra på. Somliga skulle känna sig kränkta av att någon annan ska lära mig hur jag pratar, för mig, förklara för mig varför jag måste klä upp mig till intervjuer eller varför det är illa att gå med en tröja som är småtrasig.
Det finns en komponent av undergivenhet av att bli undervisad i dessa saker, och jag misstänker att det finns en stolthet av att komma ifrån den uppväxt man kommer ifrån vilket skapar ett visst motstånd. I stället tror jag att skolan och samhället försöker skapa en ökad tolerans där vi vill få flera från arbetarklassen att läsa på universitet - vilket förmodligen är det enklaste och tydligaste sättet att göra en “klassresa” så att säga. Jag har också sett en hel del klassresenärer som “överkompenserar” genom att vara mera medelklass än medelklassarna själva.
Precis. Eftersom jag själv gjort resan minns jag väldigt väl hur vi på -80 -90 talet tyckte illa om alla juppys med kostymer och dyra bilar. Som spelade moderatbandy, hade båt, osv. Då bodde vi ändå på landet där det inte fanns några såna. Allt var en bild vi fått av TV och omgivningen.
För saken var den att ALLA var vänster. Längre vänster än dagens Socialdemokrater. Både föräldrar och lärare. Och TV var i princip propaganda, skurken i alla program varden rikaste. Tänk Bamses Krösus Sork och Jönssonligans Vall Enberg. Sveriges mest hatade man var Roger Akelius. Och aktieägarna som hade investerat i Svenska företag var onda utsugare eftersom de ville ha någon avkastning på sina investeringar. Att försöka va fin var att försöka va finare än andra och det var totaltabu. Att ha en utbildning i hur du blir mer som de vidriga rika skulle aldrig fallit någon in. Iallafall inte där jag kommer ifrån.
Den avskyn mot rika som odlades då lever kvar i många. Och motståndet till att utbilda barn i något som anknyts till det kommer va stort. Men kanske kanske har vi kommit såpass långt att skolan iallafall skulle kunna ha med hur aktiemarknaden fungerar idag. Nu när det faktigt blivit nåt accepterat som man borde göra. Inte något helt förkastligt. Och Företagsekonomi kanske kan bli en del av matten istället för en helt negligerad kurs som movilligt hölls av en helt okunnig lärare en kurs på gymnasiet.
Jag upplever inte detta fenomen som särskilt utbrett i svensk kontext. Jag ser inte en massa rika människor ruinera sig själva för att hjälpa familj, grannar och vänner, eller missar jag nåt?
Tror detta fenomenet är väldigt mycket mindre i Sverige än övriga världen. Vi har alldeles för mycket av att det är fult att inte klara sig själv och framför allt att det är fult att be om pengar. Vi kan ju knappt prata om hur mycket vi har i lön utan att det blir känsligt.
Få förväntar sig att den som blir framgångsrik ska dela med sig till hela familjen och få vågar va den som frågar eller trycker på att du som har så mycket borde ge det till mig.
I många länder är det självklart att den som drar in mycket pengar köper hus åt familj och vänner. Att va den som drog upp hela släkten i en klassresa är både hedervärt och förväntatat. att inte göra det är att ha svikit hela familjen.
“-I bought my mom a house” är ett måste-svar på frågan vad gjorde du när du tjänat din första miljon dollar i en amerikansk talkshow.
Förlåt sent svar. Nej, det märks inte i den meningen att rika ruinerar sig. Det är fattiga som använder sina överblivna resurser på andra som de är i social skuld till istället för att ackumulera resurser. Det märks inte, förutom att en driftig och arbetsam person är kanske 45 år, och har mycket lite pengar över varje månad och ingen buffert.
Coolt att han lyckats, men glansen minskar (i alla fall för mig) när det framgår att han haft möjligheten att satsa på bolag efter bolag som inte fungerade, trots bra kontakter, och slutligen lyckas, tack vare en kontakt via sin mor.
