Fundering kring status, status-signalering och att duga till

Ett rikare liv
#1

Här kommer ett provprat så här lite vid midnatt. :grin:

De senate dagarna har vi haft lite trådar i forumet som dessa:

Utöver det spelade jag och @carolinebolmeson in veckans avsnitt och vid ett tillfälle kom vi in på mitt (så här lite skämmiga) behov av status och signifikans. Det här är något jag helst vill förneka, men då sällan utveckling och “levling” kommer från att trycka ner saker, så tänker jag istället lyfta det till ytan.

Det som kom upp var att jag i många år (kanske hela livet?) jagat statusen:

  • Fina utbildningen
  • Fina jobbet / titeln
  • Fina huset
  • Fina bilen
  • Fina sammanhanget
  • etc…

För att på sätt och vis när jag fått det, inse att “svaret / lyckan / det jag jagade fanns inte här heller”. Å andra sidan upplever jag också att jag inte hade velat vara utan det - och framförallt jag kan se tillbaka och “dissa” det eftersom jag uppnått det. Hade vi inte köpt Teslan (som i mina ögon är en fin bil trots att det är en av Sveriges mest sålda elbilar) så hade jag alltid gått och undrat hur det vore om jag hade gjort det.

Av en händelse (eller för att universum vill mig något) så kommer jag över följande artikel på nätet:

Som skriver:

The nouveau riche flaunt their wealth, but the old rich scorn such gauche displays. Minor officials prove their status with petty displays of authority, while the truly powerful show their strength through gestures of magnanimity.

People of average education show off the studied regularity of their script, but the well educated often scribble illegibly. Mediocre students answer a teacher’s easy questions, but the best students are embarrassed to prove their knowledge of trivial points.

Acquaintances show their good intentions by politely ignoring one’s flaws, while close friends show intimacy by teasingly highlighting them.

People of moderate ability seek formal credentials to impress employers and society, but the talented often downplay their credentials even if they have bothered to obtain them.

A person of average reputation defensively refutes accusations against their character, while a highly respected person finds it demeaning to dignify accusations with a response.”*

samt kommentaren till:

In other words, sometimes the strongest signal is refusing to play the signaling game (which itself sends a signal. There’s no escaping signaling).

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg med det, men det är väl rädslan för att inte tillhöra / få vara med som allt det här handlar om. När jag skriver så inser det kanske också att det handlar om min jakt på att någon där ute bara ska säga till “lilla barnet”-Jan:

Det är bra. Du gör okej. Du duger. Du får vara med.

Lite självterapi att skriva här (såg inte de sista meningarna ovan komma :roll_eyes:). Jag har messat med min goto-coach och vän @tankespjarn idag om att kanske göra ett avsnitt på detta tema. Helena är duktig på att hjälpa till att urskilja på vad som pågår egentligen. Så jag tänker att den här tråden får vara lite en input till det (kanske) kommande avsnittet.

Vad tänker du som läser spontant?

20 gillningar
Vad har du lärt dig eller insett 2022?
#2

Jag har alltid hållt mig ifrån att visa vad man har å kan, dvs tvärt imot status å sånt… De är väl de motsatta du vill uppnå…
De tråkiga är när man söker eller vill nå en viss nivå å när man gjort de att de är någe mer man söker… Då fortsätter jakten…

#3

Tja alltså… jag har ju hört dig säga detta nu i ett antal avsnitt:

…och eftersom det inte riktigt hamnar rätt i mig, av ngn anledning, så hoppas jag få bidra till att ta reda på (läs det fetstilta):

(Medan jag skummade den länkade artikeln kom detta tillägg:)

Yup.
The very one.
Inte många som INTE letar efter det där. Och som alltid… är det paradoxalt nog bara vi själva som kan ge oss det där.

Stanna upp, vända sig till sitt inre lilla barn med öppen famn och säga Kom, min vän, kom. Det är bra. Du gör okej. Du mer än duger. Du får vara med.. Ingen annan kan göra det.

12 gillningar
#4

När jag läser första stycket kan jag förstå hur du känner/har känt. Har under hela min uppväxt tänkt likadant och växt upp bland andra som tagit på sig stora uppgifter redan från ung ålder och som idag studerar sista året eller är färdig med 5-åriga civilutbildningar - samtidigt har jag bara jobbat utan någon vidare utbildning och upplevt känslan av värdelöshet och rädsla av att jag går miste om något.

Jag har under min uppväxt dock blivit tilldelad ord som du nämner

“Det är bra. Du gör okej. Du duger. Du får vara med.”

Det har ändå fått mig att känna som du beskriver. Jag tror mycket beror på de man umgås med och stöter på i sin vardag. Mina föräldrar har väl alltid haft det bra ställt men ändå levt ett “normalt” liv. Kompisar och klasskamrater har dock någonstans spridit en falsk världsbild av att man måste ha en 5-årig ingenjörsutbildning, sikta på VD positioner, bo i stor villa i fina områden och resa till sitt semesterhus i Spanien några gånger per år.

Jag tycker än idag det är jobbigt att jag bara läser en 2-årig YH-ingenjörsutbildning till något som man ändå kan se som samhällsnyttigt men jag får ändå tankar ibland att jag borde valt industriell ekonomi på en fin skola som t.ex KTH. Eller att min lägenhet i förorten inte står sig mot en fin takvåning på Östermalm och att jag därav inte har något värde.

Känslor ställer nog till det en hel del och önskar att jag inte hade dessa tankar om mig själv, hör gärna av dig om du vet vad man ska göra för att komma till ro med sig själv! :wink:

5 gillningar
#5

Det där får du (förhoppningsvis) från din familj. Inte utbildningar, bilar, hus, titlar.

3 gillningar
#6

Jo, ja. Med risk att se det jag inte ser och hitta på ursäkter; “eftersom jag är min egen störste domare så spelar det inte så himla stor roll hur mycket än @carolinebolmeson skulle säga ovan om jag inte tror på det själv.”

Sedan är det ju uppenbart som du skriver. Det hade jag också kunnat stå och säga i 13 avsnitt på dussinet, men det är utmaningen mellan att veta det och “landa / känna” det. Sedan kan jag ju vara ärlig med att här är jag ganska otränad…

3 gillningar
#7

Tror nog de flesta av oss bär på liknande känslor, men att de tar olika yttryck beroende på vem man är.

Jag själv har också vissa, kanske udda, saker jag vill förmedla. Men jobbar också med att vara snäll mot mig själv för jag tror inte jag lyckas så bra med det.

Hade gärna haft fina, polerade skinnskor, en fin Skeppshultcykel, mer skräddade kläder med lite vintage look. Men inser att mina knasiga fötter behöver sköna löparskor, att en cykel rullar fortare än min långsamma reaktionsförmåga klarar av och att skräddade kläder får bli ok (billigare) kläder från de svenska kedjorna.

Det är ok det med, men tror vi alla bär en ideal bild i huvudet om hur ”lyckade” personer är, som vi vill efterlikna. Tror vi också programmerar oss själva att tro att lyckan kommer först när idealet uppnås.

Lyckan är nog att uppskatta det man har, uppskatta de små framsteg man gör i vardagen och att inse att lycka finns lite överallt, snarare än att det är en framtida landningsplats.

Som att råka ta smörbyttan i stället för lunchlådan till arbetsträningen, men vara jätteglad över att man kom ihåg saffransbullen (med mandelmassa). :see_no_evil::rofl::heart:

11 gillningar
#8

Kan det vara så att man föds med olika egenskaper, positiva eller negativa eller beror det på miljön man växer upp i(familj, skola, kompisar) erfarenheter på vägen.

Finns avundsjuka inblandad, man vill ha saker som andra har, få visa att man är duktig.

Själv har jag aldrig känt att jag måste bevisa något för någon annan, jag har ingen fin utbildning, jag har drivit företag på mitt sätt med motgångar och medgångar. Jag jobbar nu om och när jag vill(inte så ofta) är 51år. Har inga drömmar om lyx och flärd utan att göra som jag vill med min tid är lyxen för mig nu.

Jag och frun har alltid sagt åt våra barn att göra det de vill men alltid göra sitt bästa i det de väljer. Nu går dottern på universitetet och sonen börjar på universitet i höst, de blir akademiker utan att ha akademiker till föräldrar. Hoppas de kan känna att de gör det för deras egna skull och inte av påverkan av andra.

Vet inte om jag spårade ur nu men kontentan med mitt inlägg är att

”Sluta bry sig om vad man tror andra ska tycka”

11 gillningar
#9

Tänker att det inte handlar om vad familjen säger, utan hur de agerar.

Antar att du varit med på dina barns förlossningar. En rekorderlig dam har valt att gå igenom den processen med (och till stor del för) just dig. När barnen, som är halva du, har varit med om eller lärt sig något vill de berätta om det för just dig. Nu är man kanske lite olika kräsen vad gäller bekräftelsebehov, men tycker ändå att det borde kvalar in under “du duger, du får vara med” :sweat_smile:

Vem bryr sig om vad främlingar tycker.

7 gillningar
#10

Jag tänker att det i första hand borde vara den stora, vuxna Jan som ska säga till “lilla barnet” Jan:

Det är bra. Du gör okej. Du duger precis som du är och du har rätt till alla dina tvivel, osäkerhet och till alla dina känslor. Vi misslyckas alla någon gång i livet och känner oss osäkra men du får ändå vara med för du är du och du är bra precis som du är.

Man behöver i första hand förankra det i sig själv, vara snäll mot dig själv innan man kan ta till sig andras försäkringar om att man duger. Risken är annars att det andra säger tas emot med tvivel och når inte in i ditt hjärta. Först när du själv känner att du gör okej och duger kan det andra säger komma till sin rätt och du kanske inte äns längre kommer ha behov av att jaga någon där ute för höra de här sakerna.

3 gillningar
#11

I mitt liv har mindervärdeskomplexet varit en enorm drivkraft.

Själv har jag dock börjat komma till insikten att mitt mål från 14-års åldern - att inte vara beroende av någon och att kunna be vem som helst när som helst att fara åt helvete - riskerar att göra en rätt ensam när man väl lyckats. :joy:

14 gillningar
#12

Statusjagande av lånta fjädrar (belånade prylar) tex fina bilen, fina huset, fina båten, mm är vanligt.
Själv är jag inte så noga med ovanstående.

Likaså fina titlar imponerar inte mig heller, det viktiga är hur man är, en tärande person som suger energi eller en som är generös i det lilla/stora.

Stämmer att jag är 65+ och inte sprider foton på vad jag äter, dricker eller gör på sociala media.

Troligen kämpigt att vara yngre idag om man tror att alla andra har så mycket lyckligare liv.

Lycka är något som sitter mellan öronen :slight_smile:

5 gillningar
#13

Vore intressant att koppla många av kommentarerna till ålder. Ni som är äldre har dessa insikter - har ni haft dem hela tiden, eller är det något som kommer just med mognad och ålder?

Kan absolut se mig själv svara som ni om ett par år, men just nu är det som det är…

5 gillningar
#14

status-jakt och ångest funkar som motivation i måttliga mängder. många av de man kallar “drivna” drivs nog av en rädsla att inte vara populär, lyckad, att inte få uppmärksamhet, typ exemplet är Elon Musk som ju var mobbad och behandlades illa av sin pappa. han är ett extremt exempel på det positiva och det negativa.

det negativa med honom är att han förstör sin egen framgång, samt att jag gissar att han aldrig kan njuta av den, och att han förstör alla personliga relationer.

i slutändan, när man väl lyckat och har sina 100 miljoner, så märker man att det man verkligen vill ha bara är vanliga kompisar att göra tråkiga saker med som att äta middag och kolla en halvkass film, en tjej man faktiskt tycker om och inte bara ger status, och som tycker om en själv. jag tror att det är lätt att komma till den situation där det vanliga och livsviktiga är utom räckhåll, för att man som extremt framgångsrik inte kan interagera med normala människor eller normala situationer. tror att många av dessa saknar vänner.

med det sagt, man ska absolut sträva efter att tjäna mer pengar, att bygga utdelningsportfölj, ha en trygg levnadssituation.

det svåra är väl egentligen att bygga upp och kontrollera sitt ego. ett starkt ego betyder att man kan ignorera det, att i situationer vara en följare istället för en ledare, och låta andra glänsa mer.

13 gillningar
#15

Nyckelordet är kunna.
Behandlar man sin omgivning med respekt och eftertanke bör det teoretiska oberoendet inte leda till ensamhet.

2 gillningar
#16

Lite som att köra lagligt i en Ferrari tänker du? :thinking:

1 gillning
#17

Ja, och definitivt inte framföra Ferrarin på ett sätt som orsakar fara för medtrafikanterna.

2 gillningar
#18

Jag är själv 46 år gammal och jobbar i IT-branschen. Jag får nog säga att jag var betydligt mer lugn och trygg och inte jagade saker för 10-15 år. Man hade ju “hela vuxna” livet framför sig. Men nu börjar jag bli lite gammal och faktiskt mer stressad över att uppnå och uppleva saker.

Förhoppningsvis skall jag leva 46 år till men den senare delen av dessa räknar jag inte med att direkt jaga och uppnå några mål så om det skall ske så är det under de närmaste 20 åren. Det kan kännas stressande. Kan man då kompensera det med fint hus, bil, båt osv. Jag vet inte. En reflektion jag själv gör är att dina egna tankar om hur du uppfattas med en fin bil/båt/hus vida överstiger den mängd tid andra möjligtvis skulle lägga ner att tänka att den där killen har ju verkligen lyckats.

1 gillning
#19

Med avseende på detta:

så korslänkar jag till @Aether’s inlägg i en annan tråd:

För det är ju just det som är grejen. Det är inte ÅLDERN, det är REFLEKTIONERNA, och givetvis har någon som är årsrik haft fler möjligheter att reflektera, men beroende på om man gör det eller ej, och hur mycket, kan man ju bli oerhört vis redan i unga år, medan det finns gamlingar som definitivt inte är elders.

Stephen Jenkinson’s bok Come of Age var en ögonöppnare för mig just när det kommer till min förmåga att få syn på de ‘äldstar’ jag har runt mig, och var/när jag upplever en brist på dem.

Taking on the sacred cow of the family, Jenkinson argues that elderhood is a function rather than an identity—it is not a position earned simply by the number of years on the planet or the title “parent” or “grandparent.”

Och det är inte så det funkar.
Det går i cirklar, eller, med lite flyt, i spiraler. Förhoppningsvis uppåtgående dylika och inte nedåtgående.

Jag har varit i en fas av att ‘finna mitt ljus’ under 10-15 år, men sen två år tillbaka är det mitt mörker jag tar mig genom. Så… allt det där jag sett som så självklart och givet i mitt liv, i mig, i hur jag är och för mig och tänker… är omkullkastat och jag står här förvirrad och naken som ett nyfött barn. På ett sätt. På ett annat sätt har jag bara ‘fötts på nytt’ och bär liksom med mig ALLT jag erfarit och reflekterat över och lär mig, och har därför en högre startposition i denna nya fasen liksom.

(Gud vad virrigt, men kanske det finns någon som förstår vad jag pekar på?! :crossed_fingers:)

Så.
Det jag vill säga är:
Det finns stunder då jag är trygg i att det är vad JAG tycker och tänker och känner om mig som är grejen liksom, bara för att i nästa stund stå där som mitt lilla inre barn, i behov av bekräftelsen från omvärlden att jag inte är förkastlig.

9 gillningar
#20

Jag märker en sak här som jag inte känner igen. Varför i hela fridens namn bryr ni er om att ha status för andra? Jag har status för mig själv inte för att någon främlig på instagram ska gilla upplägget på min tallrik med halvkass mat.

Sen märker jag väldigt ofta att folk vill få min goda självsäkerhet/självbild till något negativt. Jag går igång på att lösa komplexa problem i grupp med andra. Det ger mig hög tillfredsställande att visa för än själv att man kan leverera. Men ändå stör sig folk på denna självgodhet/självsäkerhet antar att det är för att man inte förstår. Jag mår bättre både i mig själv min familj och ekonomi än dom flesta. Detta gillar inte folk då det går emot deras uppfattning om hur verkligheten ska se ut enligt dom.

Tror att du helt enkelt ska göra som mig. Gilla delarna med dig själv som pressar dig vidare till nästa nivå. Inte som nu att folk på något konstigt sätt ser ner på det.

Att vara bra är bra och en skyldighet du har mot dig själv och din familj. Se inte ner på den egenskapen, ställ dig framför spegeln och säg fan vad jag är bäst istället.

Sen skickar du ut dom tråkiga negativa personerna ut i kylan istället.

Mvh
Fredrik

8 gillningar