Det finns många högpresterande individer här i forumet, det hade varit intressant att se vad vi alla använder som drivkraft, Behöver nödvändigtvis inte handla om drivkraften att tjäna pengar, utan generellt i livet.
Det som driver mig är:
Jag har på senare tid förstått att jag är lite udda som planerar mitt liv 5-20 år framåt och har gjort sed
an jag var ca 12. Jag misstänkte tidigt att spannet jag planerade inom var längre än dom flesta. Men väldigt många verkar inte ha någon större plan mer än, “jag sparar lite nu så blir det Thailand i sommar.”
Eftersom jag funderat mycket på vad som driver mig har jag kommit fram till 2 stora saker, dels hade vi inte så mycket pengar när jag var liten. Det har varit en stor faktor för mig när det gäller utbildning, sparande med mera eftersom jag inte gillade att inte ha råd att köpa det jag ville ha (eller behövde)
Jag har även upptäckt på senare tid att externa förväntningar driver mig hårdare än interna förväntningar, vilket är något jag försöker ändra på.
För mig är alltså drivkraften externa förväntningar och en vilja om att inte leva knapert igen.
Åtminstone ekonomiskt och karriärmässigt har jag påverkats mycket av något min mamma sa till mig när jag var barn/ungdom:
”Du ska aldrig vara beroende av en karl!”
Det var något som hennes mamma, dvs min mormor sa till sina tre döttrar när de var unga. Mormor själv var bondmora och helt beroende av sin man ekonomiskt.
Spännande frågeställning. Pengar och karriär har aldrig varit en drivkraft för mig. Det beror nog mycket på att jag har haft en väldigt previligerad uppväxt med ett starkt skyddsnät och där pengar aldrig varit ett problem. Jag har aldrig saknat något och därmed heller aldring suktat efter materiella ting såsom märkeskläder, dyra bilar, klockor, boenden på lyxhotell etc.
Majoriteten i min familj är högutbildade och flertalet är forskare såsom professorer inom medicin, fysik och matematik. Att utbilda sig är en självklarhet i min familj och ses inte som någon prestation i sig. Själv hade jag det rätt tufft i skolan men klarade ändå civilingenjörsprogrammet med fina betyg tack vare mycket stöd från familjen.
Med det sagt är jag oerhört imponerad över alla som klarar av skolan utan stöd hemifrån. Min erfarenhet är att personer som saknat pengar och övrigt skyddsnät under uppväxten har mycket starkare drivkraft än oss med en trygg och previligerad uppväxt.
Trots att jag inte haft någon karriärsmäsig drivkraft har det gått väldigt bra för mig i yrkeslivet. Jag är som person “grundpositiv” , nyfiken och har trivts på alla jobb jag haft hittills. Det jag drivs mest av är ha ett övergripande fokus på samhällsnytta och även att stötta mina
kollegor. Jag älskar att se andra växa och prestera vilket har visat sig vara bra ledaregenskaper. Sen att höra att man gör ett bra jobb är som en heroininjektion. Att känna uppskattning är en enorm drivkraft för mig och det vill jag också ge till andra.
Det låter kanske hårt, men ett svar från mig är besvikelse på andra: Svikna löften, pajjade relationer, mycket snack och lite verkstad etc. Det har gällt både i arbetsliv och privat.
Kan jag göra en grej själv så gör jag den gärna själv, för då lär jag mig mer om mig själv och vad jag kan och jag slipper bli besviken på andra.
Rent generellt så är det mina värderingar som driver mig. Sen är det också att jag vill hålla på med det jag tycker är roligt och stimulerande. Vill lära mig och utmana mig.
Det här är något jag reflekterar över ganska ofta då det på något sätt sätter riktningen på allt man gör.
En del i mig vill bara leva som en bohem, syssla med något kreativt och anpassa leverenet därefter.
Men varje gång jag slås av den tanken så finns det någon inneboende rädsla av att inte kunna ta hand om mig själv eller min familj. Eller till och med avsaknaden att bidra till något större.
Så det jag landat i den senaste tiden är att jag skulle vilja lägga grunden för något större än mig själv och även större än mina barn och tänka flera generationer bort. Om jag skulle kunna lämna efter mig en pengamaskin i form av investeringar och bolag som bara fortsätter att växa, tills den dag någon bränner ner allt, så skulle jag vara väldigt nöjd.
Vet inte om denna tanke gör mig till en dåre men det är där jag är idag i alla fall och är säker på att det komemr att förändras på något sätt framgent.
Jag har ett starkt behov av att känna friheten att bestämma själv över min tid här på jorden, så min drivkraft när det gäller ekonomi är att aldrig behöva göra något jag inte vill på grund av pengar.
En intressant fråga och nyttigt att reflektera över ibland.
Jag tror att min drivkraft i mycket kommer från mina föräldrar som visade att det gick att starta egen firma, tjäna pengar på hårt arbete och vilken frihet det skapade för dem. Frihet att kunna unna sig saker, ha en hobby, resa och så vidare.
Dock var det inte så att jag fick något serverat bara för det, utan ville jag som ung ha något fick jag jobba för det. Klippa gräsmattor och sälja tidningar, som senare byttes mot timanställning på en känd amerikansk hamburgerkedja under studierna och mot multinationella företag inom IT i vuxenlivet.
Att värna om hög kvalitet, både i mitt eget arbete och i de produkter mina arbetsgivare skapar, har också skapat någon slags inneboende trygghet hos mig. Genom att hålla vad jag lovar, göra mitt yttersta och våga säga ifrån när saker inte fungerar, hitta lösningar som är bättre, så har jag fått så mycket positivt tillbaka, att detta blivit motorn i mitt liv.
Förutom mitt heltidsjobb så finns det andra inkomstströmmar som jag hoppas ska bidra ännu mer till den där friheten som mina föräldrar jobbade sig till. Att t ex kunna vara skuldfri vore ett kul mål att uppnå genom eget arbete utanför anställningen.
Drivkraften kommer främst från att aldrig behöva vara så beroende av en arbetsgivare att jag måste göra våld på mina principer. I förlängningen att inte vara beroende av arbete alls.
