Carolines tankar i avsnitt #192 om att se potential men kanske inte nå den

Ett rikare liv Emotionella sidan av pengar
1

Hoppas det är ok att diskutera detta. Jag tyckte det blev en otroligt spännande diskussion i början av avsnitt 192.

Carolins ord lite parafraserat:

”Man vet att världen är större än det som pågår inne i hjärnan. Jag tycker det är jobbigt att veta det och inte nå det”.

Jag relaterar detta till att man kan ana potentialer i sitt liv (saker man skulle kunna göra eller mål man skulle kunna nå) och ha svårt att riktigt sortera ut hur man fattar beslut (tex. ekonomiska eller karrärmässiga) och vad dessa egentligen baserar sig på.

Även diskussionen kring om ifall man ska sörja eller inte sörja beslut man fattat där Jan tänker att det inte finns någon orsak att sörja för att det inte bidrar till något (så som jag hörde det): att det inte skulle vara effektivt.

Ur mitt perspektiv är det däremot jätteviktigt att sörja, för att det blir en kompass över vad som gått fel och vad som varit viktigt för en. På samma sätt är det viktigt att kunna hålla i tanken att det finns en potential för ens liv som är precis bortom vad vi kan ana.

Så länge man inte fastnar i existensiell rädsla över att man inte nått dit man kunde (potential) eller i depression över vad man missat (sörja beslut) så är dessa två saker precis vad åtminstone jag har behövt och behöver för att komma vidare.

Är det någon som förstår vad jag pratar om?

Jan ni får gladeligen radera trådstarten om den är problematisk på något sätt eller off topic. Tack i alla fall för att ni delar med er av dessa tankar i podden. Modigt!

6 gillningar
2

Var hittar man det avsnittet? Hittar bara till #191?

3

Det är lite slumpmässigt var det släpps först enligt min empiriska studie. Ibland kommer det på bloggen först, ibland på youtube, ibland i poddspelaren. Just nu kan jag i alla fall se den i poddspelaren men inte på bloggen.

1 gillning
4

Fick notis på Acast, en poddapp att avsnittet finns ute nu

5

Haha jag som trodde att jag fått tre svar på det jag skrivit! :sweat_smile:

Amen jag instämmer i att det är lite slump när avsnitt kommer. Jag använder Pocketcast till iPhone! :slight_smile:

2 gillningar
6

Shit, vad ni är snabba. Skulle ju bara käka middag med familjen. :slightly_smiling_face:

Nu ligger det ute överallt. Måste nämligen först publicera på Soundcloud för att kunna få in det i Wordpress. Så ordningen brukar vara Soundclound (dvs podd), sedan video och sist bloggen.

2 gillningar
7

Ändå is i magen att publicera varje vecka strax innan söndagsmiddagen! :slight_smile:

2 gillningar
8

Tack @Mourel för att du tar upp diskussionen. Jag tycker ju dessa samtal är superviktiga och inte så vanliga. Det blev faktiskt ett väldigt känslomässigt avsnitt för Caroline, vilket inte alls var planerat. Fick faktiskt klippa för att hon blev väldigt berörd.

Om jag bara spånar på det här - för det emotionella är ju på intet sätt min starka sida. Det är här jag tränar mest faktiskt. För typ 15 år sedan så sa jag till Caroline, på fullt allvar, att hon borde levla till att bli mer logisk/rationell och inte så känslomässig. Tacksam att hon inte lämnade mig då. :laughing::man_facepalming:

Med risk att vara ute och resa och ha otur när jag tänker: jag är absolut för att man ska sörja, däremot är jag inte jättepigg på att “harva” i det förflutna. Jag har gått mycket i terapi och upplever inte att hitta svaret på “varför” någon eller jag har gjort som jag har gjort hjälper mig. Jag blir mycket mer pragmatisk och tänker snarare:

“Vi gör så gott vi kan och fattar så fort vi hinner och då var jag lite dum i huvudet och det är okej. Nu väljer jag något annat.”

En fras som brukar återkomma till mig plockade jag upp på en utbildning, Landmark Forum. De säger:

This is it and it’s perfect. From nothing I choose to create …

Det vill säga att här och nu är perfekt. Jag behöver inte någon anledning, bakgrund, förklaring eller något annat för att välja eller göra något nytt. Typ:

Varför är taket vitt? Taket är vitt för att taket är vitt…

För mig personligen hjälper det resonemanget jättemycket att släppa taget om saker, händelser och upplevelser. Vissa kan tycka att det är att ta ett äpple, måla det orange och låtsas att det är en apelsin. Jag vet inte, men det ter sig fungera i många avseenden i mitt liv som en genväg till acceptans (snarare än att få en förklaring som jag ändå aldrig kommer att få).

När det gäller @carolinebolmeson så får vi se om hon hoppar in i tråden. Min upplevelse, som jag ofta säger, är att Caroline är den som har den största potentialen av oss två. Jag spelar ganska nära min maxnivå i många områden i livet, medan Caroline är den vars maxnivå ligger långt bortom min, men hon har ännu inte riktigt vågat(?) ta de stegen.

5 gillningar
9

Riktigt bra skrivet. Jag läste lite mellan raderna men riktigt bra jobbat. :+1::hugs:

10

Där har du helt rätt. Med din impulsivitet hade du fortfarande varit en aktie spelare och säkert ganska långt i från Global index :joy::+1:.

3 gillningar
11

:slight_smile: :rofl:

Jag förstår hur du menar, och jag tror att vi är framme vid skillnaden mellan att älta och att sörja. Ältandet är ett upprepande i tanken som hindrar från att vara medvetet närvarande i verkligheten, medan sörjandet är (för mig) att hedra verkligheten där man kanske förlorat något. Jag tycker ditt citat fångar det där, med ett tillägg av självempati: det blev inte som jag ville men jag gjorde så gott jag kunde. Du till exempel säger ofta att du varit med om flera börskrascher, gjort misstag och dragit slutsatser av detta. Detta är för mig ett praktiskt exempel på det vi pratar om.

Har funderat kring det här med potentialer under dagen. Jag vill inte tro att jag känner dig Jan, men jag är böjd att hålla med dig om att du verkar ha hamnat precis rätt i livet så till den milda grad att du inte känner dig tvungen att resa höga murar mellan Arbetstid och Fritid, som oss andra dödliga.

Jag tänker, med risk för att låta depressiv, att de allra flesta hamnar en bra bit bortom sin potential. Man har drömmar, motstridiga intresseområden som är svåra att förena och kanske en personlighet som håller tillbaka en. Jag har börjat inse att jag aldrig kommer nå till den där fulländade punkten i livet där allt det där bara stämmer. Det låter depressivt, men det är nog verkligheten för de flesta och jag är rätt nöjd med livet ändå.

Jag har det markant bättre än vad jag någonsin skulle trott för 15år sedan, på alla plan. Jag har familj, ett yrke jag älskar och dessutom lite pengar på banken. Man ska ju inte jämföra sig med de bästa, utan med de flesta. Då tänker jag snarare att lyckan och inbördes lugn kommer ifrån att kunna närma sig sin potential några steg då och då. Då kan man få känna sig stolt över att våga stå upp för sin potential även om man inte kommer ända fram.

Man kanske säger upp sig från det där jobbet man inte trivs på, vågar ringa det där samtalet, vara lite mer närvarande i sina relationer osv. Att det inte är att nå fram till sin potential som är målet utan snarare att den förpliktigar att försöka?

Ja det är stor risk för att ha otur i sitt tänkande nu när man rör sig i dessa marker och timmen är sen. Jag avstår från att kommentera Carolines potentialer närmare utan hon får som du skriver göra oss sällskap om hon så önskar. Men det var otroligt välformulerat av henne i avsnittet. Att en enda mening kan sätta igång så många tankar!

1 gillning
12

Tack, ja, jag upplever det verkligen så. Skojade med en kompis igårkväll när 4 miljoner svenska kollade på Mello att jag var ganska nöjd med att jag satt och pillade/jobbade. Inte för att jag var tvungen, men för att det just där och då var det roligaste jag kunde komma på.

Sedan vill jag ju tillägga att det har tagit mig 18 års hårt jobb att komma hit och att resan inte varit spikrak. Längs vägen har jag legat i många diken och undrat vad jag håller på med. Senast bara för någon vecka sedan.

Jag skulle vilja bjuda in till att se det från ett annat håll (eftersom jag tolkar in att det kommer med lite sorg / tung energi). För det första är det väl bra att man aldrig kommer dit. Vad vore livet då? Antingen har man satt för låga mål, tappat sin ambition eller bara dött. Allt i livet antingen utvecklas eller avvecklas.

Jag har de senaste två veckorna verkligen fastnat för några av Jocko Willinks resonemang. Ett går i korthet så här:

Rom byggdes inte på en dag. Rom förstördes inte heller på en dag. Det tog flera hundra år att bygga Rom och det tog flera hundra år innan Rom föll. Varje år, varje månad, varje vecka, varje dag, varje timme, varje minut så antingen utvecklas vi eller förfaller vi. Antingen vinner vi mark eller så förlorar vi mark. Dessa små vinster och förluster ackumuleras. Därför är varje sekund, varje minut, varje timme viktig. Så fråga dig själv hela tiden - vinner du mark eller förlorar du mark?

Jag och Caroline kanske tar upp det i ett kommande avsnitt, men just nu är det en lek vi kör hemma. Vi leker leken genom att fråga varandra: “Vann du den senaste timmen?” I betydelsen med sig själv. Käkade jag den nyttiga lunchen, tog jag min promenad, skickade jag det där viktiga mejlet, tog jag tag i surdegen, tog mig till gymmet, hängde jag med barnen på deras villkor etc.

Så jag skulle verkligen vilja bjuda in dig till att se det processen - eller den klassiska “resan” som målet. Som ett spel eller en lek. Precis så som du egentligen skriver själv.

3 gillningar
13

Jag tycker att uttrycket pillade/jobbade sammanfattar din livssituation alldeles utmärkt. I mitt liv råder det en skarp gräns mellan att pilla och att jobba. Men det håller kanske på att förändras! :slight_smile:

Nä alltså ingen tung energi här! Jag är på riktigt i en fas i livet som jag verkligen tycker om! Jag bara kände igen mig så mycket i det jag tror Caroline pratade om, att inte få leva ut sin fulla potential. Men ja vi har ju exakt samma syn på detta: det handlar inte om att nå ända fram utan att göra så gott man kan och orkar. Ju mer jag tar mig själv på allvar, desto bättre mår jag - nästan oavsett hur resultatet blir.

Jag har så många saker att svara på det du skriver. Men verkligheten är att jag måste varva ner och sova. Men var inte orolig för någon tung energi här hos mig! Kanske återvänder jag imorgon!

För övrigt vann rätt låt igår!

2 gillningar
14

Jag tycker att det var ett väldigt empatiskt och fint avsnitt överlag. :slight_smile:

Det får mig att tänka på det där utrycket; potentialen för botemedlet mot cancer kanske existerar idag, men det existerar kanske i hjärnan hos en fyraårig indisk flicka som aldrig kommer att få gå i skolan och uppnå sin potential. Hela det mänskliga släktet får lida av konsekvenserna av ojämlikhet, men vi vår aldrig veta det. Vi får aldrig heller veta hur många gånger det funnits människor med potential för att lösa kall fusion, eller lösa världshunger via algodling etc,etc. Hur många Bill Gates som alltså inte hamnade på den där skolan som hade förutsättningarna för dem att nå sin potential, och berika mänskligheten med sin innovation. Jag har full förståelse för att Caroline tycker att det är sorgligt.

Eller upplevelsen av att vara transperson fram tills ganska nyligen. Att innerst inne veta att den kropp man är född i är “fel”, att veta att det finns en “rätt” kropp som på papper är uppnålig, men av andra skäl (kultur, religion, samhälle, acceptans, familj, ekonomi, geografi) är ouppnålig.

Jag blev också lite provocerad (kanske oförjänt) när man jämförde livsvillkoren för någon som är född och uppvuxen i Sverige med någon som existerar i t.ex Uganda. Jag håller ju med i sak - samtidigt är det ju värt att fundera på om det svenska samhället hade fungerat om alla svenska medborgare tog tag i sin ekonomi och flyttade till mer välbetalda arbeten. Vi har ett enormt behov av undersköterskor, t.ex. Det är tyvärr ett lågstatus yrke, med låga löner och osäkra anställningar. På individnivå har de självklart utrymme att byta jobb, flytta, och tjäna tillräckligt mycket för börja investera i kapital. Likväl behövs deras kompetens och insatser just där de är. Är det rättvist? Är det moraliskt försvarbart att privatekonomi tillika samhällsekonomi är ett nollsummespel? :slight_smile:

Ser fram emot de kommande två avsnitten i serien, och lägger till boken till min läslista!

6 gillningar
15

Just ja, appropå “The hardest financial skill is getting the goalpost to stop moving”. Det ligger ju ganska väl i linje med buddhistiska värderingar om att begär är orsaken till lidande, och att att vara nöjd med tillvaron i den mån det går leder till avsaknaden av lidande. Contention is the greatest happiness, etc.

Lättare för vissa än andra, så klart. Det får man ju också ha respekt för.

3 gillningar
16

Helt rätt Jacke77 hehe…
Det finns fortfarande grejer som Jan tror att han har bättre koll på än jag. Men jag har tålamod :wink:

23 gillningar
17

Välkommen till forumet, Caroline!

1 gillning
18

Välkommen Caroline. Äntligen kan vi pensionera Jan i från forumet och bloggen. :joy:. Nu är frugan här. Haha. Hoppas att Jan inte smygläser den här. :+1::joy:

1 gillning
19

Välkommen in i diskussionerna :+1: Få saker klår tålamod :clap: :clap: :clap: Definitivt en underskattad tillgång som även jag själv önskar jag hade mer av.

20

Funderat på det du skrev, Magn. Intressanta filosofiska frågeställningar som Caroline väckt. Tack @carolinebolmeson :slight_smile:

Ja, och inte bara är det viktigt att sörja, som jag ser det. Det är en del av livet som man tyvärr måste hantera även om det är skitjobbigt. Enda sättet att slippa sörja är att inte leva. Inget alternativ :slight_smile:

Sen är det ju skillnad på olika sorger. Att för många nära och kära runt mig har gått bort i för unga år präglar ju såklart en på djupet. Nu står jag återigen inför samma situation. Inte f*n blir det lättare bara för att man har gått igenom det tidigare, men man är bättre rustad, inte minst på hur man själv reagerar. I bästa fall, kanske de erfarenheterna har hjälpt mig att våga välja mina egna vägar i livet, för man vet inte hur länge det varar. Bokstavligt talat! :grimacing:

När det gäller sparande så är det ju också ett sörjande när man misslyckats, men klart på en annan nivå. Å andra sidan så gör man fler fel så det kan blir lite av löpandebands-sörjande :joy: Åtminstone de första många åren av investerande. Jag tyckte det var intressant hur generationer präglas av vad man upplevt i normativa år. För mig var nog kraschen 1990 den värsta eftersom det i det närmaste blev en depression i Sverige. Inte bästa tiden att komma ut på den arbetsmarknaden som inte fanns 1991.

Det viktigaste för mig har varit att som Per Elofsson sa “Det är bara att bryta ihop, och komma igen”.
Ta smällen, lida lite, sen lära sig av det som hänt och upp och köra igen!

Min far sa ibland: “Du har gjort vad du kan. Ingen kan förvänta sig mer av dig. Inte du heller”. R.I.P.
Inte för att man fattade det riktigt som barn, när man var ursinnigt gråtandes efter att ha misslyckats med något :joy: Men jag har burit med mig den tanken. Livet blir som det blir. Jag gör vad jag kan. Det har gått bra än så länge :slight_smile:

2 gillningar