Tack för dina inspel Magnus! Jag har tänkt exakt samma som du, att många av oss aldrig kommer att nå vår fulla potential, och att det är okej. Det måste vara okej. Hur ska man annars hantera det faktumet? Kanske är det också så att man riktar delar av sin potential, tid och talang åt olika håll så gott det går. Just nu riktar jag mycket av den åt våra barns håll och skriver på mina stories färre timmar än jag tänkt. Men visst skulle jag kunna växla upp och gå upp 05 för att få en extra skrivtimme om dagen. Vad är man villig att göra för sin potential?
7 gillningar
Ja där blir ju sorgen ett sätt att visa omtanke om någon som var viktig för en efter att de gått bort. Jag tror precis som du att det rustar en och förbereder en på något som man egentligen vetat hela tiden: att sammanhang och människor kan ryckas ifrån en när som helst. Om livet vore oändligt och relationer för alltid så skulle det ju inte heller finnas någon mening med att ta saker på allvar.
Vad gäller ekonomi har självempatin hjälpt mig. Jag har alltid varit bättre på att slösa än att spara. Nallat ofta. Men genom att ha empati för mig själv kan jag titta nyktert på min situation och sätta starkare lås på syltburken (flytta pengarna ett steg bort). Har inte rört den viktiga syltburken på flera år nu och kan vara stolt över det!
2 gillningar
Amen vad roligt att det var den här tråden som fick in dig här! Passar på att tacka för poddarna för jag hade ALDRIG orkat lyssna utan att du var med (förlåt Jan tusen gånger om). Det blir en sån dynamik och bra perspektiv. Ni kompletterar verkligen varandra!
I såna lägen som du är i brukar jag tänka att målet kanske är felställt? Tex med träning har det gjort underverk för mig att tex. ha som mål att träna tre gånger i veckan (och lyckas) istället för att ”misslyckas” med fyra gånger i veckan. Då känner man sig dessutom extra duktig när man lyckas den där fjärde gången. Jag tränar ändå precis lika mycket men skillnaden i hjärnan och självförtroende är enorm!
En annan sak jag kommer att tänka på när du funderar på att gå upp 05 istället för 06 för att hinna. Jag började fundera på ifall jag själv verkligen känt mig närmare min potential när jag ”tar i” eller ökar takten. Jag personligen har lätt att tänka att jag ska ”skärpa till mig” och jobba dubbelt så hårt men jag tappar nästan alltid greppet om vad det var som var min potential då. För mig blir det sällan bättre! Man kan också prova och utvärdera!
Allt det här får mig också att fundera på detta som Jan lyfte och jag håller med om: att man gör så gott man kan. Vad händer med självempatin när man Inte gör så gott man kan? Försvinner den? Eller gör man alltid så gott man ”kan”? Om man helt enkelt inte orkade fylla hela diskmaskinen, gjorde man sitt bästa då under förutsättningarna (trött)?
1 gillning
Jag tänker att det också kan vara så att vi blir färgade av amerikanskt framgångstänk, lean in, self-made och hela det där. Alltså att man ska ha kontroll och vara den som styr aktivt genom medvetna maxade beteenden.
Min personliga erfarenhet är tvärtom, ju hårdare jag kämpar och stångar pannan blodig desto sämre blir det. Det går utmärkt att man bara puttrar på framåt och har en (vag) riktning, det räcker.
Kan känna det nu vid 40+ att en massa resultat börjar trilla in på alla möjliga fronter där jag har varit SÅ skeptisk och uppgiven genom åren. Jag har också varit övertygad om att jag har valt fel, halkat fram och tillbaka och inte varit så strategisk. Det verkar ha funkat ändå. Irrvägar funkar. Det tar tid alltihop, men det SKA ta tid. Det är det normala, det måste inte gå så fort, rakt och kontrollerat som man kan inbilla sig. Det finns många vägar mot målet.
3 gillningar
Jag tänker likadant. Måste man sträva efter sin fulla potential? Vad är förresten full potential? Är det vad jag i mitt inre vill eller är det vad min omgivning förväntar sig.
Jag har aldrig haft något speciellt mål långt fram att sträva mot utan levt mer kortsiktigt. När möjligheter dykt upp har jag hoppat på.
I bakhuvudet har jag förstås några viktiga riktlinjer men ingen detaljerad plan. Jag vill klara mig själv och inte vara någon till last och jag vill bestämma själv och göra saker efter eget huvud.
Vad är min potential? Ingen aning och jag har ingen ambition att ta reda på det heller. Jag vet att jag vill prova nya saker och testa gränserna till min förmåga, och gör det också. Men det behöver nödvändigtvis inte leda fram till något annat än att jag klarar det.
Lever jag i misär? Nä, verkligen inte. Jag planerar mitt liv efterhand som det rullar på och det har gått långt över förväntan.
Vi är alla olika men gemensamt är väl att vi präglas mycket av barndomen.
2 gillningar
Men visst skulle jag kunna växla upp och gå upp 05 för att få en extra skrivtimme om dagen. Vad är man villig att göra för sin potential?
Det vet man inte förrän efteråt! Dvs om man har satsat ”för hårt” för att nå sitt mål/ potential och därmed försakad annat och ångrar det eller om det var värt det. Personligen har jag satsat hårt- gjort ”karriär”. Ja det var jobbigt men också kul. Ja jag kunde haft mera tid med barnen och de hade sannolikt mått bättre av det men samtidigt är de också stolta över sin mamma. Så man vet aldrig förrän efteråt och då har tiden passerat och man har gjort det man gjort. Sen tittar man framåt igen och bestämmer hur nästa kapitel i livet kan vara och gör det man tror är rätt. Och sen utvärderar man igen- drar lärdomar- och tar nästa beslut/ osv…
Ens liv består av framgångar och förluster, av glädje och ånger, livet på en pinne helt enkelt.
1 gillning
Jag tänker likadant. Måste man sträva efter sin fulla potential? Vad är förresten full potential? Är det vad jag i mitt inre vill eller är det vad min omgivning förväntar sig.
När jag läser det ni skriver blir jag osäker på vad jag menar med ens “fulla potential”. Det blir ju lätt så när man provtänker.
Kanske menar i alla fall jag mer att jag ofta upplever att jag hamnar lite bredvid där jag vill vara. Snarare än att jag inte “uppnår” saker. Svårt detta!
1 gillning
Vad hindrar dig att hamna där du vill vara? Vet du var du vill vara eller upptäcker du att du hamnat fel när när du väl hamnat där? Det kan låta som en dum fråga men det är inte alltid lätt att veta vad man vill. Jag själv är nog ett exempel på det.
1 gillning
Det vanligaste är att jag är otydlig mot mig själv och andra. Vill gärna vara till lags men sen nöjer jag mig ändå inte! 
1 gillning
Intressant, Kalkyl Författaren (och fantasy-ikonen) Neil Gaiman säger att han alltid gått “mot berget” och inte haft någon plan. Det uppfattar jag som att man går i en riktning som överensstämmer med vad man vill göra och i det tempot som livet tillåter.
Jag försöker gå mot mitt berg, men är kanske inte snäll mot mig själv alltid. Tror alltid att man ska lean in. Jaja…
4 gillningar
Nils, jag tycker inte heller att man måste sträva efter att nå sin fulla potential. Det går nog inte ens med ett vanligt liv. Vi har potentialen för att klara av eventuella utmaningar, tror jag. Men jag har absolut ambitionen att ta reda på vilken potential jag har i att skriva skönlitteratur och det senaste året har ett skönt lugn sipprat in i den ambitionen. Det är att jag kommer att vara nöjd om jag skriver för mig själv, men då gäller det ändå att stirra på skärmen och se vad som kommer.
3 gillningar
Ja, gå mot berget och så små frön här och var.
En del växer, inte alltid de man hoppas på. Men några tar sig och levererar.
Just detta tycker jag är smått fantastiskt. Finns ett uttryck inom kreativitetsforskningen, serendipity: slumpmässigt lyckokast. Man nämner för nån i förbifarten att man drömmer om X och sen ett halvår eller fem år senare får man ett samtal med en möjlighet. Det är spännande!
2 gillningar