The Silent Scream: om övergångar i livet och gapet till sin potential

Övrigt Nyheter och omvärldsbevakning
1

Kom över den här artikeln som jag har haft liggande ett tag i min mejllåda. Vet inte riktigt varför jag delar den, men uppenbarligen har jag inte avfärdat den.

A recent working paper that studied 500,000 people in developed nations found that major indicators of mental duress (depression, thoughts of suicide, stress, headaches and alcohol use) peaked in midlife. This happened regardless of income, nationality, gender, or whether or not people had kids. The authors concluded that the sheer scale of the problem “has not been grasped by the affluent world’s policy-makers.”

Even if this crisis isn’t at all relevant to you personally, it still helps illustrate something that’s universally interesting.

Much of the developed world doesn’t understand how major transitions work, especially in midlife.

I frequently encounter people in various degrees of distress caused by being stuck or lost, mostly professionally. I offer them all a profoundly optimistic insight. I believe your present suffering is directly proportional to your future potential. I can’t see how it could be any other way. If you had no latent potential, and were content to be stuck in a mediocre life, there would be no psychological pain.

In fact, whether it was Lincoln, Mandela, Woolf, Gandhi or Churchill, it’s quite hard to find a “great” person that didn’t experience equally intense periods of mental suffering.

I write about wealth, and we all exist within a capitalist system. The reality for most of us is that we want meaningful work we can be compensated for. An ideal existence is to be paid to grow towards your maximum potential.

Ping @tankespjarn - har du någon tanke / reflektion?

3 gillningar
2

Började läsa inlägget och tänkte Herre min ge, då har jag minsann stor potential bara för att sen hitta detta i botten av inlägget:

Så du kanske också ser min potential? :wink:

Dock.
Potential är OCKSÅ ett ord/begrepp jag börjat bli lite skeptisk till, fast jag har väldigt lätt att dra till med det själv. Men, det är kanske en annan fråga i grunden…
Eller så är det just det som är kruxet kanske. För jag vet inte om jag tror på premissen att avsaknad av psykologisk/mental plåga skulle innebära att jag också saknar potential.

Däremot är det kanske så att den där plågan agerar som en typ av skav, eller kli (tänk myggbett som kliar så du blir knäpp), som gör det svårt att inte förändras? Och det är kanske det som kallas och uppskattat så oerhört som potential?

Tänker lite på vissa av kommentarerna till något av de podavsnitt jag varit med i, där just närvaron av (kalla det vad du vill:) skav/plåga/existentiella frågor o funderingar inte känns igen hos vissa, något som vissa kallar att leva ett enklare liv. Jag tror helt enkelt att vi är olika stämda (drar till med min orkester-metafor, som vanligt, den kan liksom användas på så många sätt!), vissa drar åt moll, andra åt dur, vissa är högt stämda, andra lågt stämda, vissa stämda enligt pentatonisk skala, andra utifrån den i västerlandet mer vanliga heptatoniska skalan osv.

Somliga funderar mer på en typ av existentiella frågor (meningen med livet, varför finns just jag här osv) medan andra inte gör det. Betyder det att vi har mer eller mindre potential? Och vad innebär egentligen potential?

Jamen, du ser.
Jag bevisar ju att jag ÄR en sån som tycker om att plåga mig med denna typen av djupa och kanske obesvarbara frågor, och jag är ganska glad att alla inte är stämda på samma vis som jag. Men att det skulle innebära att jag har mer potential än nån som fryner på näsan åt detta och istället tar itu med… att koka äpplemos eller vad vet jag, det är nog där det skaver för mig. Och då är vi tillbaka vid början - jag är som ett levande cirkelresonemang kanske? :wink:

Vill dock göra klart ensak: utifrån det stället jag befinner mig i just nu, i en skör-stark och väldigt hudlös existens/sinnesstämning, där jag har mycket inre jobb som kostar energi, så vill jag likväl inte kalla det plåga eller suffering. Jag mår liksom bra, i grunden, fast jag är på en för mig helt ny plats i livet. Skör-stark är kanske det bästa sättet att beskriva det?

Nu har jag flummat klart (men himla bra, nu har jag prokastineröat bort ytterligare 15 minuter som jag egentligen skulle ägnat åt att fila på ett utkast till kvalificeringsprotokoll för värmebackar…) och ser med nyfikenhet fram emot fler inlägg på temat!

(Och - har alltså inte läst/lyssnat på artikeln i sig, bara det du klippt ut här.)

Tillägg:
Publicerade mitt svar och kom bums på en sak till.
Tack vare att jag ett par gånger tidigare i livet gått igenom den typ av transformation skiften som jag också är i just nu, så räds jag det/dem inte. Så jag tror mig veta hur JAG fungerar i major transitions som artikeln annars trycker på att vi i västvärlden inte vet mycket om. Och det kan nog stämma. Det är åtminstone en av orsakerna till att detta mitt nuvarande mentala tillstånd inte skrämmer mig (så mycket som det annars hade skrämt mig. För lite scary är det. Så är’t!)

4 gillningar
3

Får mig att tänka på denna bok:

1 gillning
4

Om vi istället ska titta mer praktiskt på det hela blir ju frågan hur man fixar en boost som gör livet mer intressant. Jag förstår att det inte riktigt är frågans fokus men jag tycker ändå att det har viss relevans.

RT_bild

5

Sikket radavstånd på den studien :smiley: men visst, är det bara 18 sidors text med radavståndet så känns det kanske naket att ha mindre.

EDIT: det är ca 9 sidors text med vanligt radavstånd. Det är inte många skjutmått som hade godkänt det där :slight_smile:

This.
Jag tror folk underskattar hur olika förhållningssätt vi alla har till livet. Vissa får panikkänslor om något oförutsett händer medans andra tycker det är skoj med omväxlingen.

“If you had no latent potential, and were content to be stuck in a mediocre life, there would be no psychological pain.”
Låter onekligen som clickbait för att locka just till sig de som känner att de är “berättigade till mer”. Det är en enkel förklaring att säga att “mina negativa känslor är världens fel och att jag förtjänar mer”.
Det farligaste tror jag är hur bloggen spelar på offerkoftan. Det är ett enkelt svar att ta till sig som inte kräver någon form av självrannsakan eller utveckling.

The path of least resistance.

Kan åtminstone såklart hålla tummarna för att det kanske leder en förbättring av någons liv. Vissa av oss lider nog bara mer av imaginära besvär än andra.

2 gillningar
6

Är det inte standard LaTex-formattering som det brukar vara? Jag reagerade inte på det. :see_no_evil: #yrkesskadad

7

Jag vill minnas att min handledare sade att man kör sånt där radavstånd för att det ska gå att anteckna emellan.

1 gillning
8

Det var snadard för oss också när vi gjorde drafts.

9

Jag tycker den relevanta frågan är varför det just är i medelåldern som den här psykiska svackan i så fall inträffar.

Min gissning är att man slutat vara ett framtidslöfte och många dörrar har stängts.
Nej, du kommer aldrig att flytta till USA för att plugga till advokat och ropa « I object ! « på rättegångar. För du blev sjuksköterska och är 40 år med ett barn som vill ha mat på bordet.

Det som var möjligt tidigare är det inte längre. Vi kan kalla det för outnyttjad potential. Oavsett vad du valt tidigare i livet så har du massor med outnyttjad potential för du hade kunnat göra andra grejer istället av ditt liv eller blivit ihop med någon annan, levt tusen andra liv.

Jag tror att en viktig del av lösningen för att slippa depression i medelåldern är att acceptera den här förlorade potentialen. I grunden handlar ju problemet om att livet är ändligt.

6 gillningar
10

Det där låter konstigt. Den där insikten du nämner var något som ”drabbade” mig när jag var 25-30 år. Sedan lyckades jag ställa om livet ändå men då i en form som inte var fullt så radikal.

11

Din post visar vad jag skrev om. Du var 25-30 år, fortfarande ung, och kunde ställa om livet. När någon är medelålders minskar de möjligheterna vilket skulle kunna vara en förklaring till att depression ökar då.

1 gillning
12

Dessa tankar på dörrar som stängs var något som kändes extremt tydligt då. Att jag har ställt om livet handlar mer om att ha valt rätt väg. Den omställning jag gjort hade jag kunnat göra vid 40-45 års ålder också.

Däremot är ju den här åldern en tid när misslyckande gällande att få barn och familj blir tydligt. Bekantas barn är inte bara ”jobbiga skrikande bebisar” längre utan bidrar till att deras liv utvecklas.

Jag säger inte att idén skulle vara fel men jag tror det finns en kombination av olika orsaker.

13

Intressant koncept. Undras varför den artikeln ledade sig in i din mailbox. #Fatalist :joy:

Det är väl det som till vardags kallas drivkraft. Skillnaden mellan nuläget och den potential man upplever sig ha som driver en framåt.

Det motsatta kan också vara sant. Att man lyckats bättre än vad man tycker sig vara förtjänta av. Tex pga tur eller hänsynslöshet i karriären, eller båda. Det kan ju mitt i livet ge lite angst, för icke-sociopater. Lite ”Am I a phony” tvivel.

Ligger nog mycket i det. Men kanske snarare att man upplever det som att dörrar stängts. Det är i min mening få dörrar som inte går att öppna senare i livet. Absolut, man blir inte fotbollsproffs i Barca, men mycket annat är ju fortfarande väldigt möjligt.

Kanske det uppstår gnissel pga av att man jagat potential/drömmar som var falska, vilket man upptäcker när man är en bra bit på väg till målet/potentialen, lite äldre, lite visare.

För egen del. Fram till 35 körde jag stenhårt på karriär. Upp, upp, upp. Mer, mer, mer. Se mig!!! Jag kan. Jag vill. Ja ni fattar nog. Efter en nära anhörigs död så insåg jag hur skört livet är och att jag jagat ett falskt mål (karriär, pengar, statussymboler).

Det jag egentligen ville var något annat. Spännande jobb, absolut, men inte karriär som egensyfte. La om kursen. Glad och tacksam för (1) att jag trots allt inte var ett as i karriärsfasen utan behandlade folk med respekt, och (2) att jag upptäckte det i så pass tidig ålder. Inget ont som inte för något gott med sig.

Spännande att se var denna tråden tar vägen :grinning_face:

PS: Sen tycker jag det är väl dramatiskt att kalla det ”suffering”. En mitt i livet kris med en del ångest påkladdat är inte riktigt vad jag kallar lidande. Det senare är mer vad jag kopplar till vad jag sett i slummen i indiska storstäder.

5 gillningar
14

Det här resonemanget har jag reflekterat lite över. Lyssnade på podden Stoic coffee break, ett avsnitt som hette ungefär “You deserve nothing”. Bakgrunden var nog poddarens möte med bittra män på Reddit som tyckte sig förtjäna framgång, kärlek och lycka och var bittra över att det inte blev så.

Poddaren uttryckte att till skillnad från andra naturlagar så finns ingen universiell rättvisa, ingen karma e.d. Det mesta beror på dina insatser i kombination med slumpen. En “fantastisk människa” kan drabbas av dåliga saker och en “usel människa” kan ha idel framgångar. Men vi tycker inte att det borde vara så, därför tänker vi att det förtjänas hit eller dit, eller inte.

Nu kommer jag inte riktigt ihåg vad jag ville säga med min kommentar :thinking: … men intressant…det finns ingen naturlag om rättvisa, rättvisa måste vi forma tillsammans så gott vi kan

Poddaren fick en rejäl Redditstorm lät det som

2 gillningar