Varför gör vi det så svårt för oss?

Något jag ofta kommer tillbaka till i väldigt många sammanhang är vår ständiga kamp med att jämföra oss med varandra. Ständigt måste “vi” tuppas och låtsas vara bättre än grannen. Samma sak med sparandet. Vi lägger ner timmar på hur vi kan spara lite extra, vad den bästa investerarstrategin är. Många offrar till och med vänner och fritidsintressen för att kunna spara extra tusenlappar för att vadå? bevisa något för sina vänner hur duktig man är eller hur rik man är när man väl nått målet om 10 år? Vad handlar det egentligen om på riktigt när man funderar på saken?

Varför inte bara spara “lagom” (vad nu det är), i några indexfonder och sen glömma bort det. Kolla till det varje kvartal eller varje halvår och samtidigt njuta av det man tycker om varje månad.

Detta återkommer ju i många sammanhang i livet, varför ska vi göra det så svårt för oss?
Är det statusspelet trots allt som lurar någonstans i bakhuvudet även här? Att lyckas klura ut den bästa lösningen för att i slutändan få mer pengar än grannen, att gå i pension tidigare, att vara smartast? Varför inte bara slappna av lite mer och vara nöjd?

Vad tror ni det är som triggar detta så mkt? eller är det bara jag…? :wink: Ibland känns det som att jag lurar mig själv med att tro att jag inte är en del av statusspelet genom att inte köpa den där dyra klockan eller den dyra bilen, men samtidigt så blir jag väldigt nöjd över mig själv när jag ligger på 50 % sparkvot av lönen och kommit upp en miljon till i sparandet.

För min egen del tror jag detta är värt att tänka på, om ska få någon personlig utveckling på riktigt. När jag summerar livet tror (och hoppas jag) att jag kommer vara mer nöjd över de gånger jag tog mig till Paris, satt på ett cafe med ett glas vin och tittar på människor än hänger på internet en sen kväll och läser om nya fonder…som vadå, ger mig några extra kronor i slutändan?

3 gillningar

Är man inte intresserad av förvaltning är indexfonder förmodligen ett av de bättre alternativen. Det är arbetsfritt men man får hålla till godo med att det blir vad det blir. Man släpper kontrollen.

Jag vill ha kontrollen och skulle inte stå ut med passiv förvaltning. I min depå sköter jag förvaltningen genom att själv välja fonder. Jag köper inte fondförvaltarens kompetens även om jag fattar att den kan ha betydelse för hur fonden går. Det är mina pengar och görs det misstag ska jag göra dem själv. Ingen annan än jag själv får ta konsekvenserna om en fond eller ett index går dåligt och därför känns det naturligt att jag själv har ansvaret.

Men man måste naturligtvis ha intresset att hålla på. Alla kan ju inte ha det.

Detta är det optimala enligt mig för ett lyckligt liv. William Bernstein (författare) har själv skrivit att den bästa investereraren är den som köper en väldiversifierad portfölj och kastar sitt kontoutdrag varje år.

Jag tror det är kontraproduktivt med dagens smartphones och möjligheter att lätt logga in, det får oss att vilja agera (särskilt om något negativt händer).

Beroende, pengar är beroendeframkallande. Lika mycket som många andra droger.

Det är många som loggar in flera gånger per dag för att se utvecklingen på sina aktier, fonder eller indexfonder. När det gått upp så får man en rush.

And, that’s interesting that there’s so much discussion about that. Because, I think that type of behavior where you’re looking for optimizations that are going to result in more money… I think it’s the same when you’re looking for the next big win, like investing in Bitcoin a few years ago, all that kind of stuff, or even working really hard at a job that you maybe don’t like that much to get to the next promotion, all of those behaviors are physiologically addictive.

And, that sounds like an extreme statement, but there’s a 2001 paper that used fMRI to measure brain activity under different circumstances. It’s by Hans Maeder, and some co-authors, including Daniel Kahneman. And, they found that obtaining more money activates the same regions of the brain as illicit drugs, which sounds crazy, but that’s what they found. Now, when you hear that for money, I think that the common perception is, maybe being addicted to having more money is not so bad. More money doesn’t hurt. But, I think that the problem is that, for our brains, that experience of getting more is always relative. Having a lot of money doesn’t satisfy the desire for more money.

And, there’s lots of research that shows this. Even very wealthy people, when they’re asked in a survey, how much more money would they need to feel happy, in many cases, it’s like twice as much as they currently have. There’s a study, it was in Ashley Whillans book, where the survey asked, people with $10 million or more, how much more money they would need to be happy. I think it was 75% of the people responding to the survey, said that they would need at least 5 or 10 more million to be perfectly happy with the amount of wealth that they have.

So, knowing that getting more money, and getting more basis points from your portfolio, is truly addictive in the same way that drugs can be. I think it’s this question of enough versus wanting more, which we talked about with Morgan Housel, and Brian Portnoy as well. But, figuring out that enough piece is obviously critically important, at least when you think of it. But, I think it requires taking that big step back and asking, what is the objective? And, what I’m going to argue in this discussion, is that the objective is living a happy life. Loaded statement there.

Källa: Episode 148: Investing in Happiness — Rational Reminder

Jag hörde nyligen i ett TV-program att vi får en testosteron tillförsel om vi lyckas vinna mot någon annan vilket säkert är applicerbart här också. Vi får en kick av att vara bättre än andra.

Jag gör detta mest för att jag tycker det är kul och har alltid gillat att bolla med siffror. Lite grann som att lösa ett soduko.

Har personligen aldrig känt att jag offrat något för att spara, men så här i efterhand kan man nog konstatera att jag lurat mig själv lite. Men jag har aldrig känt att jag gått miste om något (även om jag säkert gjort det). Känner man att det är en “uppoffring” att spara har man direkt ett handikapp jämfört med personer som mig som helt enkelt har svårt att göra av med pengar eftersom man inte ser nyttan i att köpa “meningslösa” saker.

I mitt fall handlar det om frihet att kunna göra vad jag vill, leva mera hälsosamt, större frihet med arbete och vart jag vill bo. Har aldrig handlat om en jämförelse.

Här blandar du ihop två olika koncept. Det ena handlar om att spara pengar. Det andra handlar om investeringsstrategi/risktolerans och hur man vill förgålla sig till sina investeringar. Jag tror du behöver separera på dessa två koncept.

Ja, det har jag funderat på många gånger också. Jag har insett att det finns ett antal orsaker till varför folk gör det svårt för sig:

  1. Man vill tänka på allt, inte ta ett felaktigt beslut efteråt och försöka göra allt rätt direkt.
  2. Man parerar för extrem-scenarior trots att de är väldigt ovanliga.
  3. Man tycker det är roligt med komplexa saker och att testa nya saker och utmana sig själv.

Inte för mig, men för vissa är det säkert så. “Smarthet” är dessutom extremt subjektivt och jag anser det vara övervärderat i dagens samhälle. Finns andra kvalitéer som kan vara mer värt än att vara smart.

Människan anpassar sig väldigt fort efter det man har och då vill man ha mer. Det är så vi människor är biologiskt programmerade tyvärr. Det krävs träning och disciplin för att känna sig nöjd med det man har.

Jag anser inte det finns något egenvärde i att “överspara”, men jag har aldrig haft känslan att jag “offrat” någonting. Jag bodde i en etta när jag var singel och var nöjd med det. Jag trivs inte med att ge mig ut och resa för ofta och när jag var yngre ville jag inte ut och resa alls. Jag kände inte att allt “trassel” (planering, själva resan osv.) var värt upplevelsen. Det var först senare i livet jag ville göra detta. Jag avskyr dessutom restauranger då jag får huvudvärk av allt liv och stök och gillar inte känslan av att bli uppassad, det gör att jag känner mig för mer vilket är en känsla jag inte gillar osv.

Jag har helt enkelt inte sett hur jag ska spendera pengarna förrän nu för att höja min livskvalité och har därför inte ens kännt ett behov av att spendera dem. I mitt fall har det dock tagit mig en stor del av livet för att inse detta.

1 gillning