Pengapsykologi

Idag diskuterar vi fem principer om pengar utifrån ett beteendemässigt och psykologiskt perspektiv. Hela avsnittet bygger på Morgan Housels bok ”The Psychology of Money” som släpptes nyligen och även vår månadens bok i forumet.

Morgan Housel är en bloggranne på Collaborative Fund och investerare specialiserad på beteende i kombination med sparande. I dagens avsnitt som är det första av tre går vi genom principerna:

• No one is crazy
• Luck and risk
• Never enough
• Confounding compounding
• Getting wealth vs staying wealthy

Även om det inte är något som är helt nytt eller revolutionerande, så är det en förfining av det vi har pratat om tidigare. Det handlar om allt från att vi alla gör så gott vi kan och fattar så fort vi hinner (=no one is crazy) till skillnaden i att bli rik eller fortsätta vara rik.

Att bli rik kräver t.ex. att man tror på sin egen förmåga, att man tar risk, att man tror att man vet bättre än andra och är optimistisk. Att däremot ”stay rich” det kräver precis motsatsen. Det kräver att man är lite paranoid, tror att en del av ens framgång handlar om att man faktiskt bara hade tur och att vara pessimistisk. Två helt olika uppsättningar färdigheter.

Vi pratar även om att en av de viktigaste förmågorna att ha i livet är att sluta få mållinjen att flyttas framåt hela tiden. Så fort många av oss närmar oss den så bara flyttar vi fram målet. Problemet är att man aldrig får nog och man får aldrig njuta av framgången. Det är som att baka en kaka men aldrig äta den.

Problemet som det för med sig är att man även tar onödiga risker. Det finns många exempel på människor som har riskerat och offrat det som de haft och behövt för att få något som de inte hade eller behövde. Något som är tokigt på mer än ett sätt.

Slutligen pratar vi även om den gamla klassikerna ränta-på-ränta som vi har så svårt att intuitivt förstå. Vi diskuterar Warren Buffett som så många av oss ser upp till och en av hans viktigaste framgångsfaktorer som nästan aldrig nämns.

Vi hoppas att du uppskattar dagens avsnitt och som vanligt är du välkommen att ställa frågor i forumet.

Många hälsningar,
Jan och Caroline

Transkribering av avsnittet

Jan: Idag är det dags för avsnitt #192 och idag ska vi ha en bokdiskussion och prata om boken ”The Psychology of Money” som kom ut på svenska nyligen. Närmare bestämt i februari 2021. Den är skriven av en amerikan som heter Morgan Housel.

Jag har läst boken, men inte Caroline, och man behöver inte ha läst boken för att hänga med. Det är en fantastisk bok som är uppdelad i typ 20 kapitel och det som är roligt med Morgan Housel är att han tycker att beteendet är en gravt underskattad aspekt när man investerar, när man sparar och när man ska bli framgångsrik med pengar.

Detta börjar med en artikel som han skrev på sin blogg. Han jobbar på en fond som heter Collaborative Fund och där har en blogg där han publicerar alltid sjukt läsvärda artiklar.

Jag har följt honom ett tag och för ett tag sedan hade han ett inlägg som hette just Psychology of Money, som blev väldigt, väldigt bra och som nu har blivit utökad till en bok.

Precis som vanligt är det inte några livsomvälvande insikter, men det är ganska många guldkorn och han har satt ord på saker som vi har tänkt på. Han har utforskat det mer. Du bara garvar åt mig idag?

Caroline: Det är roligt att du tycker att du inte får några livsomvälvande insikter. Vi måste sluta tro att livsomvälvande innebär fyrverkerier och orgasmer och jag vet inte vad det ska vara för att för att klassas som livsomvälvande.

Nej, det är de små guldkornen och när man har satt ord på saker som har tänkts men som aldrig har medvetandegjorts med ord. Det är det som är livsomvälvande. Pratar han om psykologin kring pengar för de som är intresserade av pengar och investerar och sparar eller handlar det även om vad som gör att man inte sparar?

Jan: Vi är nog mer målgruppen än någon som är nybörjare. Det tror jag nog. Men det är relevant för alla. Jag tror att detta kommer att bli ett avsnittsserie för vi kommer nog bara hinna gå igenom 5-6 delar. Innan vi kör igång vill jag tipsa om vårt nyhetsbrev som kommer ut cirka en gång i månaden.

Man kan gå in på RikaTillsammans.se/Nyhetsbrev. Det är kostnadsfritt och erbjuder en sammanfattning av månadens bästa artiklar. Man kan också anmäla om man vill få notiser varje gång vi släpper en artikel, alltså en gång i veckan. Det är ett annat nyhetsbrev.

Princip #1: No one is crazy

Jan: Här har vi då Morgan Housel som är i 40-årsåldern. Vi kör igång med den första principen som han har i sin bok. Här följer jag boken och jag gör inga anspråk på att detta är eget. Vi har byggt på hans bok och jag har spånat lite vidare.

Tyvärr är det här ett avsnitt där vi kommer att blanda svenska och engelska. Ibland citerar jag hans bok, ibland har jag översatt det och ibland har jag blandat friskt. Diskussionen kommer att vara på svenska, men snart kommer ett avsnitt med professor Laurent Barras, men det är en annan historia. Den första delen i hans bok heter Noone is crazy.

”Anchored-to-your-own-history bias: Your personal experiences make up maybe 0.00000001% of what’s happened in the world but maybe 80% of how you think the world works.”

från The Psychology of Money

Jan: Jag tror att han menar att vi har en felaktig fallenhet för att vi tror att världen är såsom vi har upplevt den. Men vad han säger här mer eller mindre är att världen inte är som du tror att den är.

Du tror att de erfarenheter du har varit med om speglar världen till 80%, men egentligen speglar det till 0.00000001%. Sedan resonerar han att vi kan ha Excel-blad, ränta-på-ränta-räknare som vi har på bloggen där man kan simulera den historiska förekomsten av nedgångar.

Jag brukar säga att om du investerar över en 15-årsperiod ska du räkna med att börsen kommer falla med 50% minst två gånger. Men apropå detta med beteende så säger han att du inte kan modellera den här känslan av att börsen faller i Excel-blad.

Att komma hem och titta på sin partner eller på sina barn och tänka shit, har jag nu gjort ett misstag som kan påverka deras liv. Att har jag nu spelat bort de här pengarna eller investerat helt fel.

För att ta ett exempel så har vi gjort en ganska stor investering nu på sistone. Vi kan prata om sannolikheter, etc., men det är något helt annat om det skulle riskera huset. Den känslan kan du inte känna dig in i.

Han säger att ett vanligt misstag där är att man läser historia eller studerar hur börsen har gått historiskt och sedan kan det ibland kännas som att man har lärt sig någonting.

Men tills man har levt igenom det och känt konsekvenserna så finns det en möjlighet som inte är 0 som är att man inte förstår det tillräckligt för att ändra sitt beteende. Jag brukar säga att innan du har upplevt en börskrasch så vet du inte hur du kommer att agera.

Ingen är dum i huvudet

Jan: För många var Corona-kraschen förra året ett stort test, när börsen föll 30% på tre veckor mellan Februari-Mars. Men samtidigt är min farhåga att många har lärt sig fel sak, att det bara är att investera för sedan studsar det upp. Så behöver det verkligen inte vara.

Michael Batnick, som också bloggar på Collaborative Fund, säger att some lessons have to be experienced before they can be understood. Har man inte upplevt det så kan man inte förstå det.

Detta bygger vidare på ett väldigt intressant resonemang som Morgan Housel har. Han säger att man har gjort studier som visar att det man har upplevt i början av sitt liv har oproportionerligt stor påverkan för hur man kommer leva resten av sitt liv.

Han hänvisar till en studie som gjordes 2009 som heter ”Depression babies: do macroeconomic experiences affect risk-taking”. Det var två forskare som tittade på 50 års data där man har census i USA där man intervjuar typ hela befolkningen med en massa frågor. Då tittade man på 50 års historik. Detta är slutsatsen från deras abstrakt:

”We find that individuals who have experienced low stock-market returns throughout their lives report lower willingness to take financial risk, are less likely to participate in the stock market, and, conditional on participating, invest a lower fraction of their liquid assets in stocks.”

Jan: De säger att individer som har upplevt dålig utveckling på aktiemarknaden har en större sannolikhet för att inte vilja delta i aktiemarknaden, inte investera pengar i aktier. Det är en SEB-undersökning så den inkluderade inte alla amerikaner men ett tvärsnitt av den amerikanska befolkningen. Vi har ytterligare två citat:

”Individuals who have experienced low bond returns are less likely to own bonds. All results are estimated controlling for age, year effects, and a broad set of household characteristics.”

Och:

”Our findings suggest that individual investors willingness to bear risk depends on your personal history.”

Jan: För mig var detta verkligen ett guldkorn. Om vi tar den här betydelsen att no one is crazy – ingen är dum i huvudet – så visar Morgan Housel en graf över hur börsen har gått under ens formativa år. Då menar han från dina tonår till att du fyller 30.

Sedan tar han någon som är född t.ex. 1950 och från deras tonår fram till att de fyllde 30 år gick börsen i princip rakt. Alltså, en hundralapp investerad när de var tonåringar var fortfarande värd en hundralapp när de fyllde 30.

Men för någon som föddes på 70-talet var en hundralapp investerad i tonåren värd mer än 1 000 kronor. Alltså, tio gånger mer under samma period. Någon som har upplevt att värdet ökade tio gånger under de formativa åren, när man hämtar på sig erfarenheter, kommer ha en mycket högre sannolikhet för att vilja investera och investera aggressivt, eftersom det ”historiskt sett” har gått bra.

Hur vår erfarenhet präglar vår verklighetsbild

Jan: Det hänger ihop med att vi tror att världen är så som vi har upplevt den. Jag upplevde att detta var ett guldkorn för mig för jag är född 81 och började investera när jag var 15. Då hade vi 3-4 år av stor uppgång och sedan kommer kraschen 2001 och en jämn uppgång fram till kraschen 2008 och jag fyllde 30 2011.

Jag har på ett sätt lärt mig att börsen går upp, du kan tjäna mycket pengar på börsen som gör mig intresserad, men jag har också lärt mig att du kan förlora 80% av dina pengar närsomhelst och du kan inte förutsäga det, tajma det, stå utanför det, utan du kommer vara med på det.

Det här har lett till att jag är den som pratar om att ha indexfonder, räntor, kontanter och guld. Någon som föddes i slutet av 90-talet och började investera 2010 har bara upplevt 11 års uppgång och när vi pratar om krasch kommer de säga att de satt igenom Corona-kraschen när det gick ner 30% på tre veckor och nu är jag tillbaka.

Men det var inte så jag upplevde krascherna 2001 eller 2008. Det var inte över på tre veckor. När vi pratade om det här innan så sa du Caroline att det gör dig lite ledsen.

Caroline: Ja, det gör det, för det finns också de som inte har haft formativa år inom ekonomi. Hur går det med dem? Plus att då är vi lite som maskiner. Då har vi inte någon fri vilja som vi tror emellanåt att vi har.

Eller, jag låtsas ju det. Jag vet ju att vi är maskiner och att vi har formats, men sedan tycker jag ändå att det inte är sant och jag ska minsann visa att jag kan göra vad jag vill. Är du med?

Det är jätteprovocerande för mig att en studie visar att du gör som dina formativa år har lärt dig och att det kan kosta dig miljoner. Samtidigt som du då säger att du gillar att förstå varför andra beter sig som de gör och att inte någon är dum i huvudet.

Jan: Jag tycker detta är jätteskönt. Jag håller med dig, eller jag har någonstans accepterat att vi är lite dumma i huvudet. Vi är maskiner och vi går på autopilot. Den stora insikten för mig var faktiskt när vi gjorde Myers Briggs-testet. Det är ett personlighetstest.

Man svarar på en massa frågor och sedan får man en av 16 personligheter. Jag som alltid har tänkt att jag är så himla unik och jag är så himla bäst och sedan läser man detta och inser att nej, jag är inte så himla unik.

Vet du vad droppen var med det där testet? Jag har ESTJ och min profil heter The Guardian och så står det att The Guardian mår väldigt bra i långa förhållanden med The Scientist. Och vad fick du? The Scientist.

Caroline: Då kände jag mig unik och speciell för det är tydligen bara 0,5% av alla kvinnor som är det. INTJ.

Jan: Då tänkte jag att jaha, då har vi inte ens valt varandra.

Är verkligheten subjektiv?

Caroline: Man kan få de här insikterna ibland att man har inte valt varandra eller valt sitt liv, men emellanåt låtsas jag att jag har gör det och att jag ska spränga de gränserna som någon har satt upp för mig i mina formativa år. För de ska fan inte bestämma hur jag ska ha det nu, men de gör ju det. Det är bara så provocerande att se det.

Jan: Jag tänker att vi är lite maskiner, men så fort vi får syn på det får vi möjligheten att välja. I vissa områden känner jag att det är ok att vara en maskin för jag har ingen ambition i det området.

Nu när jag har börjat träna så gör jag som jag blir tillsagd. Jag är inte intresserad av träning så jag är en följare. Står det om fettprocent och BMI på en blogg så läser jag det, ungefär som vissa följer vår blogg.

I vissa områden är vi mer thought leaders eller funderar på fyra hinkar-principen. Alltså, jag vill inte vara en maskin i området ekonomi.

Sedan upptäcker jag här att när jag ändå har gjort detta i 25 år är jag fortfarande en maskin. Då tänker jag fan, vad gött!

Jag upptäcker att jag bråkar med folk på forumet och det enda vi bråkar om, som ingen av oss fattar för att vi är två dumma maskiner som bråkar, är att den människan är född på 70-talet och har en helt annan formativ upplevelse och därför argumenterar med mig att jag är dum i huvudet som inte har 100% aktier och jag ifrågasätter hur han kan ha så mycket aktier.

Det är för att vi har helt olika syn på världen. Det är givetvis inte hela sanningen men för mig blir det gött för att det är en pusselbit till.

Det förklarar varför jag inte är som många andra poddar. Jag har haft en annan upplevelse. När jag började investera var jag med om två stora nedgångar. Det präglar mig och nu kan jag välja om jag vill att det ska fortsätta prägla mig eller om jag borde ta högre risk.

Andra kan också ställa sig frågan om de borde ta lite lägre risk. Det viktiga här är att det inte är verkligheten. Jag tror att världen ser ut så som jag ser den, men det gör den inte. Det som jag tycker är spännande är att han fortsätter och tar detta till andra områden. Precis som han säger, att ingen är dum i huvudet. Han sa t.ex. att i USA är det 40% av befolkningen som saknar en buffert på 400 USD.

I Sverige är det 27% av befolkningen som inte klarar av en oförutsedd utgift på 5 000 kronor. Sedan säger han att ändå lägger den genomsnittliga amerikanen 4 12 USD per år på lotto. Det är ju stendumt, eller hur?

Om man tittar på Lyxfällan och tänker vad är det för muppar som är med där? Vi jobbade ju med det när jag jobbade på BalansEkonomi. Jag såg att det fanns en logik men jag kunde inte se den från mitt perspektiv.

Han skriver ett ganska fint i stycke i boken om det här där han tar perspektivet från någon som inte har 400 USD i buffert och då är det typ som ett brev från den personen. Då säger han att jag har inte ett liv där jag kommer kunna få en högre utbildning eller få mer jobb.

Plats för empati och medkännande

Jan: Det är omöjligt för mig att ha hälsoförsäkring eller en fin bil; det som du redan har idag. Därför är det enda sättet för mig att hålla drömmen vid liv att köpa dessa lotter.

Jag förstår att det är svårt för dig att se som redan lever den här drömmen och har bil, karriär och läser dessa böcker om sparande, men det är utanför min värld. Det enda sättet för mig är att vinna på lotto och därför köper jag dessa lotter.

Det är viktigt för mig att hålla den här drömmen vid liv. Då kan man se rationalen. Det är fortfarande dumt att köpa lotter, men man kan förstå att människan inte är dum i huvudet för det.

Morgan Housel skriver något som jag tycker är så fint: ”What you are doing seems crazy, but I kind of understand why you are doing it.” Han säger också att om man kan tänka så här så kommer detta uncover the root of many financial decisions. Han skriver vidare:

”Few people make financial decisions purely with a spreadsheet. They make them at the dinner table or in a company meeting. Places where personal history, your unique view of the world, ego, pride, marketing and odd incentives are scrambled together into a narrative that works for you.”

Caroline: Man vet att världen är större än det som pågår inne i hjärnan. Jag tycker att det är jobbigt att veta det och inte nå det. Att inte nå kanske vissa mål i mitt liv för att jag håller på på ett visst sätt.

Men här sätter han ändå ord på att man har en massa saker som skakas ihop i en liten burk och sedan är det du. Hur gör man då med den här burken för att förändra sina förutsättningar.

Det kan vara ekonomiskt eller om man är överviktig och har testat allt, tycker man. Det är sjukt frustrerande att vara i en burk som inte servar en.

Jan: Att man lägger krokben för sig själv, tänker du? Jag tror precis att detta handlar ganska mycket om empati. Både för andra, så som jag har pratat om det, men jag tror att det handlar lika mycket om att ha empati för sig själv.

Jag gillar det här ordspråket att man gör så gott man kan och man fattar så fort man hinner. Sedan kan man inte förvänta sig att man ska byta ut hela burken på en gång, men att man tar det stegvis och börjar med en grej. T.ex. om jag tar väldigt disassocierat att jag kan ändra min fördelning med hur mycket aktier jag har.

Caroline: Men kommer det förändra någonting för dig? Kommer det inte att vara så att du hela tiden vill tillbaka till det där läget där det känns tryggt och skönt, fast du ändå inte är nöjd med hur mycket avkastning du får eller att saker ändå skramlar för dig?

”This is it, this is perfect and from nothing I choose to create”

Jan: Det kommer alltid skramla för mig men det kommer också andra principer, som att ha enough. Alltså, har jag tillräckligt? Det blir en kombination av en massa aspekter.

Jag tror att problemet är att det blir som en kall hög av spaghetti när du tittar på det.

Var börjar man? Jag tror att man först för acceptera att mitt liv är en kall hög av spaghetti och jag får börja nysta någonstans och jag kommer aldrig bli färdig och det är ok. Nu blir det väldigt mycket personlig utveckling här men jag gillar det som Landmark brukar säga:

”This is it and this is perfect and from nothing I choose to create.”

Caroline: Ja, att man väljer något annat fast man accepterar att det är som det är och att det kan vara perfekt just i denna stund, vilket också är en provocerande tanke, men väldigt frigörande. Man kan skapa vad man vill utifrån det.

Det blir extremt diffust märker jag när man pratar om detta så. Jag vet inte ens vad jag ska säga om det för jag har nog aldrig satt ord riktigt på det för att förklara för någon annan vad det innebär att acceptera att allting är perfekt som det är men jag kan välja att göra någonting helt annorlunda om jag vill. Det låter jättemärkligt, men om vi nu skulle ta ner det till ekonomi.

Jan: I ekonomi eller vilket annat område i livet som helst betyder det att ingenting behöver fixas till. Det är inget som är sönder. Det är inte något som är fel. Där har du och jag lite olika anslag på personlig utveckling eller sådana här grejer.

För mig blir det att jag kan gå vidare. Det är en bra grej. För dig så kommer det ofta ganska mycket sorg för hur det har varit. Att detta har jag gjort i så många år eller att någonting är sönder och måste fixas till. Det är inget som behöver fixas till.

Om vi tar ett dumt exempel på 60/40. Jag kan ändra det till 70/30 och tänka att fan vad gött att jag hittade det idag. Tänk om jag inte hade hittat det på flera år. Jag behöver inte ha sorg för att jag skulle ha gjort det för 20 år sedan.

Det är klart att jag hade varit rikare då, men vad är meningen med att lägga energi på att gråta över spilld mjölk? Jag var dum i huvudet. That’s fine liksom. Kineserna har ett fantastiskt ordspråk.

De säger att det bästa tillfället att planera träd var för 20 år sedan och det näst bästa tillfället var idag. Jag tror att alla religioner har samma grej kring det här också.

Princip #2: Luck and risk

Caroline: Ett citat från boken lyder såhär:

“Earned success and deserved failure fallacy: A tendency to underestimate the role of luck and risk, and a failure to recognize that luck and risk are different sides of the same coin.”

Jan: Detta är jättespännande. Här börjar han med en story om Bill Gates, som gick på Lakeside High eller vad skolan hette, som var typ en av de första skolorna i USA som hade en bra dator.

Han skriver att när han började skolan så fanns det 300 miljoner barn runt om i världen. Av de bodde x antal i USA och x antal på en bra skola som dessutom hade en dator som eleverna dessutom hade fri tillgång till, och så vidare.

Bill Gates har själv sagt att om jag inte hade gått på detta högstadium så hade det inte funnits något Microsoft. Även om han var väldigt, väldigt duktig, så var det väldigt mycket tur.

Morgan Housel tar det vidare och har en favoritfråga som han brukar fråga folk: ”Vad skulle du vilja veta om investerande som vi inte kan veta?” Han ställde frågan till Nobelpristagaren Robert Schiller och han svarade att han skulle vilja veta vilken roll tur spelar i ett lyckat utfall.

Det är en fråga vi aldrig kan få svar på. Vi ignorerar tur och slump väldigt ofta. Vi hade ju det här avsnittet om paradox och skill där vi försökte urskilja tur och skicklighet.

Om jag skulle föra ett resonemang och säga att vi har en miljard investerare och då skulle man väl kunna säga att 100 av dem kommer bli miljardärer bara på ren tur.

Det tror jag att de flesta håller med om. Jag har till och med visat det på bloggen. Men problemet är att när vi ska nämna vilka de miljardärerna är – inte vilka som ska bli det utan vilka som är det idag – så blir det svårt.

Då tar vi bort tur och bara tror att de som är miljardärer idag har gjort på skicklighet för vi har fokus i vårt samhälle på hjältedåd, som vi också har pratat om.

Om vi då vänder på det gäller samma sak med otur. Det finns företag som har gått omkull, lag som har spelat någon sport och förlorat, projekt som inte har fungerat. Då kan man säga att i vissa fall är det människor som inte ansträngde sig tillräckligt mycket, men det kan också vara människor som hade otur.

De var på fel ställe vid fel tidpunkt och det är jättesvårt att dra den linjen. Vad var otur och vart ansträngde de sig inte tillräckligt? Jag tror att Morgan argumenterar för att det är svårt att tro på risk men sedan inte tro på otur. Det är samma sak.

Säg att vi investerar och har 80% sannolikhet för att lyckas. Om vi då misslyckas, är det för att vi tog fel beslut och hade dålig färdighet, eller var det bara för att vi hamnade i de där 20% av ren otur?

Caroline: Ja, detta är också sjukt provocerande. Man kan jobba så mycket för ett utfall och sedan blir det inte så för att man inte hade tur. Ain’t life a bitch, liksom.

Vi har också pratat om detta i paradox of skill, att vissa säger att ju mer jag arbetar desto mer tur tenderar jag att få. Sedan sa vi att det är nog inte så utan det är bara något annat.

Tur, otur och någonstans däremellan

Jan: Vi pratade mycket om att man inte kan påverka tur. Du kan bara påverka skicklighet. Här har jag citerat honom rakt av:

”If you give luck and risk their proper respect, you realize that when judging people’s financial success – both your own and others – it’s never as good or as bad as it seems.”

Jag tycker det är så fint. Han säger att om man ger både tur och risk den respekt det faktiskt förtjänar när man tittar på någons ekonomiska framgång så är det aldrig så bra eller så dåligt som det ser ut. Ja, du kan ha haft tur eller haft otur. Det har haft en inverkan. Det öppnar upp för empati även här.

Om vi tittar på en väldigt känd profil, Benjamin Graham, som inspirerade Warren Buffet, som anses vara världens bästa investerare. Benjamin Graham har skrivit en bibel som heter The Intelligent Investor [inte en sponsrad länk].

Det roliga är att när man själv läser om Benjamin Graham så konstaterar man att en stor del av hans finansiella framgång kom från en stor position i aktien Geico, men det roliga var att hans position i Geico bröt mot typ varenda regel som han predikade om gällande diversifiering.

Återigen, apropå risk och otur, vart går den här skiljelinjen mellan att vara modig och oansvarig? Graham själv har skrivit:

”One lucky break, or one supremely shrewd decision, can we tell them apart?”

Även de som vi många gånger ser upp till och när man börjar gräva under ytan så är det inte så enkelt som det ser ut. Det visade sig med Benjamin Graham att det var förmodligen tur och han bröt mot varenda regel som han själv predikade.

Vi gör också det från tid till annan. Poängen som Morgan Housel är inne på är att man ska vara försiktig med vem man följer, vem man hyllar och ser upp till, men han säger också att man ska vara försiktig med vem man ser ner på och vem man undviker.

Om man ser ner på de i Lyxfällan till exempel, vilket är väldigt enkelt att göra, var då försiktig med att tro att allt som händer eller inte händer är ett resultat av 100% ansträngning. Det kan också vara så att det inte bara handlade om bra beslut.

Det kan vara ett dåligt beslut som får ett bra utfall. Han pratar mycket om att man hellre ska fokusera mindre på specifika personer och fokusera mindre på case eller strategier och istället försöka se de stora penseldragen, vilket vi kommer att prata om i mer detalj.

Sedan är det en annan fin grej han skrev. När Morgans son föddes så skrev han ett brev till sin son och det här är ett stycke från det brevet:

”Some people are born into families that encourage education; others are against it. Some are born into flourishing economies encouraging of entrepreneurship; others are born into war and destitution. I want you to be successful, and I want you to earn it. But realize that not all success is due to hard work, and not all poverty is due to laziness. Keep this in mind when judging people, including yourself.”

Just också det här att ha förståelse och empati för att det också är andra faktorer som har en inverkan än bara din egen.

”Success can be a lousy teacher”

Jan: Det dök upp en dum grej i mitt huvud. Jag pratade med en kompis som sa att om framgång bara berodde på hårt jobb så hade alla kvinnor på den afrikanska landsbygden varit miljonärer. Jag vet inte om detta var lite opassande?

Caroline: Jag har tänkt på det, Jan. På alla människor som jobbar jättehårt. Ja, det är många kvinnor som jobbar hårt, men problemet är att man måste inse – nu är detta kanske helt opassande från mitt håll – vart man ska lägga arbetsbördan någonstans.

Jag kan tänka mig att om man då är en afrikansk, fattig kvinna då lägger man den på bra grejer, men man kanske inte lägger den på ett ställe som gör att man får mer pengar i sitt liv.

Jan: Detta var min stora insikt när vi började resa i Afrika, att det kan vara lätt för mig att säga att här i Sverige har vi alla möjligheten. Om vi skulle ta hårt jobb här i Sverige då kan vi prata om hävstång.

Har du hävstång i ditt jobb? Om du inte har det, byt jobb och skaffa dig hävstång. Min insikt när jag var i Afrika var att det rådet hade varit helt skit samma för de kommer aldrig få hävstång.

De kan inte ens skaffa sig möjligheten till hävstång. Jag håller inte riktigt med om det du säger för ingen mängd utbildning eller grejer… Om du t.ex. inte har ett startkapital då spelar det ingen roll. Du kommer inte komma någonstans.

Men i Sverige finns det en massa pengar, Almi, jag kan låna pengar på banken. Det finns släktingar och hus. Det finns möjligheter. Det är det jag tar med mig härifrån, att alla inte har möjligheten. Det tycker jag är tufft.

Caroline: Jag skulle behöva bo där för att förstå det. Jag tänker att det finns alltid en möjlighet, men jag har inte bott i en sådan setting och förstått att det finns inte mer ved och det finns inte det på 10 mil eller det finns inte vatten.

Vad det nu är. Jag har aldrig varit i den situationen och då finns det inte i mitt huvud att möjligheterna är slut. Som han säger här i boken, att om du inte har varit med om det så fattar du det inte.

Jan: Ja, alla har inte möjligheten. Det var verkligen min stora insikt när vi var i Rwanda, Tanzania och Uganda, att nej, det är lätt för mig att sitta på en hög häst och säga att alla kan och tänk positivt. Han avrundar kapitlet med att citera Bill Gates:

”Success can be a lousy teacher. It seduces smart men into thinking that they cannot lose.” Morgan Housel fortsätter med att säga: ”Failure can be a lousy teacher, because it seduces smart people thinking that their decisions were terrible when sometimes just reflecting the unforgiving realities of risk.”

Detta gillar jag jättemycket.

Vi behöver inte offra vår säkerhet för extraordinär avkastning

Jan: Som avsnittet vi gjorde i början av året när alla sa du skulle ha köpt Ny Teknik-fonder för då hade du gått +20% och du var dum i huvudet som hade en indexfond under 2020 som knappt gav 2%.

Nej, att ha en indexfond under 2020 det var en ”…sometimes just reflecting the unforgiving realities of risk.” Svenska kronan stärktes, vilket gjorde att 15% avkastning suddades bort. Det är inte ett dåligt beslut att ha indexfond eller en fondrobot.

Caroline: Jag börjar fatta det mer och mer, varför beslutsprocesserna är viktigare än själva utfallet. För mig var det så att man får aldrig ge upp om man nu har gjort en beslutsprocess som man tycker är solid och så fick man bara inte det utfallet man trodde att man skulle få just nu.

Jan: Precis, tillbaka upp på hästen. Det var inte ett dåligt beslut. Jag gillar att det är så empatiskt. Empati och acceptans är så sjukt viktigt när det gäller investeringar. Han sammanfattar det här:

”The trick when dealing with failure is arranging your financial life in a way that a bad investment here and a missed financal goal there won’t wipe you out so you can keep playing until the odds fall in your favor.”

Det lever vi efter, men jag har aldrig formulerat det så bra. Det kommer en ännu bättre formulering lite längre fram som vi ska diskutera. Detta kan man sedan koppla till ränta-på-ränta. För att bli rik behöver man inte en extraordinär avkastning.

Du behöver bara en avkastning under en tillräckligt lång period, men om du siktar på den där extraordinära avkastningen och du ska välja fonder eller ha strategier eller belåning eller enskilda aktier så kommer du förr eller senare hamna där oddsen inte är på din sida – du har otur – och du exploderar. Då kommer du att vara borta.

Boken är fantastisk för det är så många berättelser men det är inte min uppgift att återge alla fantastiska historier i boken, men han tar exempel på exempel på människor som har byggt upp enorma förmögenheter och sedan blivit av med dem. Vi kommer prata om Jessie Livermore.

Kommer du ihåg när vi hade avsnittet om Gamestop? Han hjälpte affärsinnehavaren att köpa upp alla aktierna som hade blivit blankade och han tjänade enormt. Han blankade marknaden 1929 när börsen föll. Han var en mäklare i New York i början av 1900-talet och han hjälpte en affärsägare att försöka rädda hans företag.

Men Jessie Livermore förutsåg på något sätt den här kraschen 1929 så han blankade den. När alla andra förlorade alla sina pengar och begick självmord så växte hans förmögenhet explosivt. Men 1933 tog han livet av sig för då hade han förlorat allt. Sjukt tragisk historia. Success is a lousy teacher.

Princip #3: Never enough

Jan: Det tredje resonemanget i boken är never enough. Här börjar han med en ganska lång historia om en person som heter Rajat Gupta som föddes i Indien väldigt fattigt och arbetade sig upp med hårt jobb och blev vd för Goldman Sachs.

Han jobbade i styrelsen och hade en förmögenhet på över 100 miljoner USD, alltså över en miljard. Han hade inte behövt jobba en enda dag till i sitt liv. En ganska låg avkastning på hans belopp hade varit 6 000 kronor i timmen, dygnet runt, resten av hans liv.

Problemet för honom var att han umgicks med hedgefondförvaltare och en massa människor som var rikare än honom. Han kunde inte acceptera att han bara hade en miljard utan han skulle ha mer.

2008 när Guldman Sachs hade det sjukt knökigt så satt han i styrelsen och fick reda på att Warren Buffet skulle köpa in sig för att rädda Goldman Sachs. Typ 15 minuter efter mötet ringde han sin kompis och de köpte en massa Goldman Sachs-aktier och tjänade 17 miljoner dollar och hamnade i fängelse för insider-trading. Det var lite dumt och det finns flera liknande exempel.

Han tar också historien om Bernie Maddoff men det är få som vet att han i många år drev en legit firma som gjorde market making och tjänade legalt, alltså på riktigt, mellan 25-50 miljoner USD per år. Det är intervjuer med gamla medarbetare.

Men det räckte inte. Det skulle vara mer och mer och mer och det slutade med en ponzi-bedrägeriet. Ett annat klassiskt exempel som han tar upp – vi måste göra ett avsnitt om det vid tillfälle – var LTCM som fanns på 90-talet. Long term capital management.

Det var en massa nobelpristagare och hedgefond förvaltare som bestämde sig för att starta en fond med bara de smartaste människorna. De hade en fantastisk strategi men problemet var att den var så fantastisk att alla andra kopierade den, vilket ledde till att den slutade fungera. Jag tror det var 97 eller 98 då den exploderade.

Det gick åt helvete. De förlorade typ alla sina pengar, höll på att krascha hela finanssystemet, det gav upp till krisen i Ryssland. En enda fond med de här människorna. Det mest intressanta här är en kommentar från Warren Buffet om LTCM:

”To make money they didn’t have and didn’t need, they risked what the did have and did need. And that’s foolish. It is just plain foolish. If you risk something that is important to you for something that is unimportant to you, it just does not make any sense. There is no reason to risk what you have and need for what you don’t have and don’t need.”

Jan: Han berättar också en historia om Joseph Heller som skrev Catch-22. Han hade träffat honom på någon fest och det var en hedgefond miljonär eller miljardär som bjöd in till festen.

Sedan var det någon som sa till Joseph Heller att han har tjänat mer förra månaden eller förra året än vad du tjänar på hela din karriär med din bok som har sålts i en miljon exemplar. Då lär Heller ha svarat att ja, så kan det vara, men jag har någonting som han inte har: enough.

Faran med girighet – en törst som inte går att släcka

Jan: Housel skriver också i sin bok att sannolikheten är stor att du som läser boken – vilket man direkt kan översätta till dig som lyssnar på vår podd – kommer någon gång i livet komma till ett ställe där du har allt du behöver och sannolikt en väldigt stor del av det som du önskar dig. Då skriver han detta, som ger magsup:

”The hardest financial skill is getting the goalpost to stop moving.”

Han fortsätter:

”If expectations rise with results, there is no logic in striving for more, because you will feel the same after putting in the extra effort. It gets dangerous when the taste of having more – more money, more power, more prestige – increases ambition faster than satisfaction. One step forward pushes the goalpost two steps ahead. You feel as if you are falling behind, and the only way to catch up is to take greater and greater amounts of risk.”

Jan: Jag tycker det är så klockrent för jag känner igen mig delvis i det här. Jag är dålig på att fira för så fort jag når målstolpen då har jag tagit tag i den och kastat den framåt utan att ens passera den. Men jag upplever att mål känns tomma och jag tror att många kan känna igen sig i det.

Jag insåg att det hjälpte inte och till slut känns det till och med meningslöst. Varför ska jag sätta mål över huvud taget? Det kommer ändå kännas tungt och meningslöst. Jag fattar verkligen de här citaten. Vad tänker du?

Caroline: Jag tänker att det är både internt och externt det här med att målstolpen rör på sig. Det kan vara så att man påverkas av andra som har målstolpar man själv inte har.

Man påverkas jättemycket. Men att man själv också har hållit på hela livet kanske och kastat fram målpinnen och sedan inte tycker att det känns meningsfullt längre efter ett tag.

Man kan ha det beteendet också som har kommit med en från när man gick i skolan och fick mvg och det kändes tomt. Men sedan har man ett nytt mvg att sträva efter ändå, det är någon annan som säger det.

Jan: Jag fattar, Carro, men jag tror ändå inte att det är annorlunda. Se på det som hände Gupta. Han hade allt. Han hade 100 miljoner dollar. Han hade inte behövt en dollar till. Ändå satt han i fängelse för typ 17 miljoner dollar.

Det gjorde ingen skillnad alls, han var fortfarande inte miljardär. Plötsligt riskerar man allt för någonting som man egentligen inte behöver. Det är som att vi, efter 15 års investerande när det ändå har gått bra för oss, plötsligt skulle sätta allt på en investering för att vi ligger efter våra kompisar. För att vi vill också köpa samma hus, samma bil eller ha samma liv.

Caroline: Ja, det känns inte eftersträvansvärt, att sätta allt på en grej eller i en enda risk.

Många förmögna människor saknar förmågan att behålla sina rikedomar

Jan: Han pratar också om USA:s Forbes-lista över de 400 rikaste personerna. Han säger att per decennium så omsätts mer än 20% av den listan. Inte för att de dog och pengarna gick till barnen, utan att pengarna försvinner.

Detta kommer vi också prata om lite längre fram. Han säger att det är två distinkt olika färdigheter att ”get rich” och ”stay rich”, vilket vi också pratade om i förra avsnittet. Det jag inte hade tänkt på förrän jag läste hans bok nu är att det är två helt olika mindset.

Att bli rik handlar till stor del om att vara optimistisk, ta risker, tro att man vet bättre än andra, att andra har fel, att jag satsar på någonting som andra inte har fattat. Att stay rich handlar lite om att vara sparsam, paranoid, att tro att det kommer gå åt helvete och att vara nöjd.

Det är den här dualiteten. Jag tror att det är sjukt svårt att göra det skiftet. Han är inne på det också och säger att ett av de stora problemen med ”never enough” är social comparison, alltså att vi jämför oss med andra.

Problemet är också att vi inte jämför oss nedåt eller de som är efter oss, utan alltid med de som är uppåt. Sedan tar han ett långt resonemang där han säger att problemet är att när du jämför dig uppåt kommer det aldrig att ta slut.

Du kan alltid hitta någon som tjänar mer, som har större bil, som är mer framgångsrik. Att det sedan blir smalare och smalare, att vi pratar om 0,5-1% av befolkningen eller 0,01%, det tänker vi inte på.

Jag tror att om du tjänar 38 000 i Sverige så har du en lön som är bättre än 90% av Sveriges befolkning. Men det är inte så det känns. Man jämför sig med Stefan Löfven som har 169 000 i månaden.

Han kanske tänker att han är en fattiglapp för en börs-vd tjänar 800 000 i månaden. En börs-vd tänker att han är en fattiglapp då ägaren till bolaget tjänar 10 eller 20 miljoner.

Den som tjänar 20 miljoner känner sig som en fattiglapp jämfört med miljardären som gjorde 20 miljoner förra månaden. Det tar aldrig slut.

Caroline: Jag tycker också att jämförelseproblemet har att göra med att man bara ser vissa saker. Du kan se att någon har tjänat 20 miljoner förra månaden men den här jämförelsen går att se överallt. Vi visar bara upp vissa saker som är värda att visa upp och vi ser inte alltihopa.

Du satt ju i bilen efter dagens träning och frågade mig om jag kunde berätta vilka som äger alla prestige-bilarna som rullar runt i Malmö. Det kunde jag inte men det är inte vi i alla fall. Inte just nu.

Faran med social comparison

Jan: Ja, det var en reflektion från en tråd i forumet som heter ”Vilken bilmodell kör du?” Då kan man ändå säga att de som hänger i vårt forum är folk som tjänar mer än den genomsnittliga svensken. Men när man tittar på bilarna är det inte imponerande bilar.

Det var inga premiumbilar om man säger så. Jag tror den värsta bilen var en Tesla och det har verkligen fått mig att fundera de senaste veckorna. När man ser alla BMW-bilar och när jag är uttråkad så sitter jag och surfar på bilar. Alla kostar över en miljon och då undrar jag vem som köper de bilarna.

Han säger att social comparison är ett problem, vi jämför oss med andra, men han säger också att enough is too little:

”The idea of having ”enough” might look like conservatism, leaving opportunity and potential on the table.”

Att inte investera allt, till exempel, eller att ha ännu mer pengar eller ännu högre avkastning. I förra avsnittet pratade vi om arv och hur pengarna bränner i fickan. Han säger vidare:

”I don’t think that’s right. ”Enough” is realizing that the opposite – an insatiable appetite for more – will push you to the point of regret.”

Att det är inte att lämna pengar på bordet utan snarare är det att inse att en omättlig aptit bara skapar ånger.

Han är också inne på att ”There are many things never worth risking, no matter the potential gain”. När Rajat Gupta kom ut från fängelset lär han ha sagt vad spelar det för roll att jag satt i fängelse, det är bara mitt rykte som är förstört.

Förmodligen var hans rykte inte så viktigt för honom utan pengarna var viktigare. Han fortsätter:

”Reputation is invaluable. Freedom and independence is invaluable. Family and friends are invaluable. Happiness is invaluable. Being loved by those you want to love is invaluable.”

Att inte riskera sin frihet, sitt rykte, sitt varumärke, sin glädje, och så vidare. Om jag ska runda av just den här delen så kändes den ändå ganska gött. Vi har kompisar som kommer att bli miljardärer. Det är bara ren matte. Men jag behöver inte bli det. Det är ok.

Caroline: Det är bra Jan. Jag tror att du och jag är på samma sida.

Jan: Det här kanske låter wacky, men jag upplever att mitt liv har blivit mycket, mycket, mycket bättre än vad jag någonsin hade trott att det kunde bli.

Inte för att jag trodde att mitt liv skulle vara misärigt, men det har ändå blivit mycket bättre än jag någonsin kunde drömma om. Jag är ganska nöjd. Jag behöver inte flyga i privat jet. Jag behöver inte ha en lyxjakt.

Caroline: Jag tror också att det handlar om vilka människor som kommer till dig då. Det handlar inte bara om att sitta på sin lyxjakt utan det handlar om vilka människor som kommer att se upp till dig och andra saker än vad det ser ut som först.

Jan: Vi har också haft kompisar som har skojat med dig att du är ganska trist. En kompis sa att nu åker vi till Köpenhamn och handlar Hermes-väskor.

Caroline: Ja, men det är också för att det är en investering. Det är inte bara konsumtion. Men jag sa det till dig här om dagen att jag kände mig lite trist. Jag känner mig osofistikerad, så var det, men jag får väl inte störas av den känslan helt enkelt. Det är ok att jag inte känner ett behov av att ha vissa prylar i mitt liv.

Jag kommer inte heller tycka att någon är dum som vill ha dem. Det var bara väldigt, väldigt svårt för mig att inse att jag inte är så sofistikerad. Jag tycker alltid att det är viktigt att ha lite finess, men ok, i vissa lägen har jag inte det.

Då är det ok, men det inser jag nu när jag är 44, att det är vissa grejer jag inte har finess kring och att det är ok. Jag fick ju prata med dig häromdagen om det för att bearbeta den känslan.

Princip #4: Confounding compounding

Jan: Morgan säger såhär:

”Underappreciating the power of compounding, driven by the tendency to intuitively think about exponential growth in linear terms.”

Jan: Man kan ta det i ett enkelt matteexempel. Om jag frågar dig vad är åtta plus åtta plus åtta plus åtta plus åtta plus åtta plus åtta? 64, eller hur? Om jag säger vad åtta gånger åtta gånger åtta gånger åtta gånger åtta gånger åtta gånger åtta?

Vi har ingen aning. Vi kan inte tänka så. Han börjar med en ganska spännande historia. På 1800-talet så konstaterade man att jorden hade varit täckt av is vid flera tillfällen.

Men man kunde inte enas om hur det hade gått till utan att det krävdes enorma mängder energi för att kyla ner jorden och sedan tina upp isen. Det är jättemycket energi som går åt. En parentes är att när jag läste det så insåg jag att jag inte vet hur istiderna gick till.

Caroline: Jag satt också och tänkte nu att nu pratar man om att Golfströmmen saktar av och att det då kommer att bli kallare här. Att det bara skiljer sex grader mellan vår tid oh istiden. Jag vet inte heller hur det kommer sig att isen tinade, men det är nog för att vi är för långt ifrån grundskolan just nu.

Jan: En meteorolog som hette Milutin Milankovic konstaterade att gravitationen mellan Jorden och solen skapar en liten slagsida på planeten som gör att Jorden får lite mer eller minde solstrålning. Då var man ganska säker att det var det som orsakade längre vintrar och sedan istid.

Det är lutningen på jorden mot solen, men det intressanta var att den stora orsaken till istiderna var att somrarna blev kallare. Då låg snön kvar och då studsade lite mer solstrålar och då blev det kallare och kallare.

Det var inte så att det kom ett köldknäpp och allt blev till is, utan det var lite, lite, lite och den exponentiella utvecklingen ledde till istid. På samma sätt var det när det tinade, att lite mer vatten tinade, som tinade lite mer, och så vidare.

Detta var egentligen pris som ränta på ränta effekten, som över tid skapar enorma resultat. Han tar upp mycket referenser till Warren Buffet i boken. Det har skrivits med än 2 000 böcker om honom och investeringar eftersom han anses vara typ den bästa investeraren som någonsin har levt.

Men sedan skriver Housel att få av de här 2 000 böckerna lägger vikt vid en av de absolut viktigaste faktorerna vilket är att Buffet har investerat sedan han bokstavligen vart ett barn.

Housel skriver att ingen av dessa 2 000 böckerna heter ”This Guy Has Been Investing Consistently For 3/4 of a Century”.

Tittar man på Warren Buffet så kommer man till en intressant insikt som Housel skriver om, att 815 av Warren Buffets 840 miljarder – jag har översatt det som 10 kronor per USD, det är 81 miljarder USD – kom efter hans 65års dag.

Svårt att förstå sig på exponentiell utveckling

Jan: Warren Buffet började investera när han var 10 år gammal. Det var då han köpte sina första aktier. När han var 30 år gammal så hade han en förmögenhet på över 90 miljoner kronor.

Morgan Housel gör ett tankeexperiment och säger att hade Warren Buffet börjat när han var 30 med 250 000 kronor – vilket även är mycket pengar för en 30-åring – haft exakt samma avkastning, så hade han haft 110 miljoner kronor när han fyllde 65. Det är fortfarande sjukt mycket pengar, men det är inga 814 miljarder.

Sedan tar han ett exempel med RenTech. Jim Simmons på RenTech är lite okänd, men han är en ännu bättre investerare än Warren Buffet. Han har haft typ 66% avkastning per år sedan 1988, vilket innebär att han idag har ungefär 210 miljarder kronor.

I perspektiv kan man säga att han är en fattiglapp, för han har 75% mindre än Warren Buffet. Skillnaden mellan dem är att Simmons är en extremt mycket bättre investerare, men han började investera när han var 50 år, så han har inte 65 år av ränta på ränta. Det tror jag att man lätt glömmer bort när man pratar om rika människor.

Han ger också exempel på att vi människor är så sjukt dåliga på att förutsäga exponentiell utveckling. Han skriver att 1950 gjorde IBM den första hårddisken på 3 Mb. 1970 hade man ökat det till 70 Mb.

Jag kommer ihåg när jag hade min Amiga när jag var 10-12 år gammal på 90-talet, då kostade det 2 000 kronor att köpa 1 Mb ramminne. Sedan bara exploderade utvecklingen.

1999 kom den första datorn från Apple med 6 Gb. 2003 var det 120 Gb. 2011 kom den första 4 Tb hårddisken ut. 2017 hade vi 60 Tb hårddisk. 2019 fick vi 100Tb hårddiskar. Du ser att det ökar exponentiellt i storlek.

Hade man frågat någon på 50-talet hur stora hårddiskarna skulle vara om 50 år då hade man kanske sagt 1 000 gånger mer, eller 10 000 om man är var riktigt crazy.

Caroline: Nu kan jag inte detta helt och hållet men det var någon som hade sagt att datorerna är inget som ligger i framtiden. Var det någon på IBM? Då kan man tycka vilken idiot han var, men det var han inte utan han hade bara, precis som alla, svårt att föreställa sig det.

Jan: Ja, ingen hade sagt 30 miljoner gånger större. Vi är dåliga på att uppskatta. Så kan jag säga om vår ekonomi också. Hade jag för 20 år sedan gissat att vi kommer ha de pengarna vi har idag då hade jag sagt att du är dum i huvudet.

När Gmail lanserade fick man 1 Gb utrymme för sin mail och Bill Gates lär ha sagt vem i hela världen kommer behöva 1 Gb i mailkorg? Tittar jag på mig själv nu så tror jag att min mailbox är på över 20 Gb. Även han som är ett tekniskt geni har svårt att föreställa sig de här sakerna.

Morgan Housel skriver att det finns många böcker om investeringar, strategier, ekonomiska cykler, men den viktigaste som borde heta “Shut Up and Wait” har inte skrivits. Den borde bara innehålla en ränta på ränta graf. Så här avslutar han det kapitlet:

”Good investing isn’t necessarily about earning the highest returns, because the highest returns tend to be one-off hits that kill your confidence when they end. It’s about earning pretty good returns that you can stick with for a long period of time. That’s when compounding runs wild.”

För mig går detta helt i linje med indexfonder.

Princip #5: Getting wealthy vs staying wealthy

Jan: Han säger att det finns många strategier, principer, böcker och sätt att bli rik på, men det finns bara ett sätt att stay rich på. Han säger att det är en kombination av sparsamhet och paranoia. Han skriver:

”If I had to summarize money success in a single word it would be ’survival’.”

Det går i linje med min preppingtanke att det kommer gå åt helvete, man måste alltid överleva en krasch, man måste alltid överleva om man har fel. Det handlar om att stay in the game.

Jag kan inte sätta allt på en aktie. Jag har guld, räntor, aktier, kontanter i olika valutor och ett par konservburkar och vatten i källaren. Det är den här paranoian.

Caroline: Det är ändå första gången på länge som jag hör att paranoia är en bra grej. Jag är också paranoid och tror att saker ska gå åt helvete och att man aldrig vet vad som kan hända; sedan kom Corona. Det är alltså en bra grej?

Jan: Ja, for staying rich. Inte en jättebra grej för getting rich. Jag har en slagsida mot det, medan vi har kompisar som har slagsida åt andra hållet.

Caroline: Jag tänker att man generellt kan ha en slagsida mot att bli rik. Att strävan är större än att vara nöjd med det man har just nu.

Jan: Ja, absolut, men är man helt paranoid då kommer man aldrig att investera över huvud taget. Det gäller att balansera gas och broms och att ha acceptans för vart man är i livet.

Nu har vi till exempel tagit mer risk än vi brukar. Vi gjorde en stor satsning, men vi har givetvis inte satt hus och hem och barn och familj på det. Men jag fattar att jag har en slagsida och behöver anstränga mig lite mer ibland för att ta mer risk. Så är det för dig också.

Du mår alltid lite dåligt och sedan accepterar du ändå att vi tar risken. Men din default är att inte göra det. När jag frågar dig vad vi ska göra om 20 år när barnen inte bor hemma och huset är avbetalat? Då säger du: ”spara pengar”.

Get rich versus stay rich

Jan: Han säger att 40% av alla bolag som var framgångsrika nog att bli börsnoterade förlorar allt sitt värde. Forbes lista med 400 rikaste i USA har en omsättning på 20% per årtionde, som inte beror på arv till barn eller liknande.

Det är två helt olika färdigheter. Han säger att get rich kräver att man tar risker, är optimist, tror på sig själv, tror att man har rätt, tror att andra har fel och är lite dumma i huvudet. Det handlar om att vara ute på spelplanen och så vidare. Medan stay rich kräver precis motsatsen.

Det kräver ödmjukhet att man kan ha fel. Det kräver rädsla för att man kan bli av med allt fortare än man tjänade det. Det kräver sparsamhet och acceptans att det handlade om tur. Och hela det paketet.

Jag får lite mer respekt för det skiftet som man behöver göra och som vi pratar om i fyra hinkar principen. Det handlar nog inte bara om att jag placerar mer i mellanriskhinken.

Caroline: Jag tror också att man behöver vara medveten om att det finns ett alternativ till att investera aggressivt eller att ta risk och så. Att parkera sin förmögenhet eller sina pengar. Det kanske man inte ens vet, för det alternativet presenteras inte så ofta.

Jan: Precis. Att ha t.ex. kontanter eller räntefonder i dagsläget. Om vi gör en tillbakablick till Buffet så kan man spendera mycket tid på undersöka hur han hittade de bästa företagen och de bästa aktierna, men det kan vara klurigt.

Det är mycket mindre klurigt att titta på det som är nästan lika viktigt, som väldigt få tittar på, vilket är att de inte tog onödiga risker med belåning och derivat. Han fick inte panik. Han har varit med om 14 nedgångar och han sålde inte i någon av dem.

Han solkade aldrig ner sitt rykte eller sålde ut sig som t.ex. Gupta. Han blev inte fundamentalistisk kring en trend, en strategi eller en världssyn, att så här är det.

Han förlitade sig inte på andras pengar, t.ex. en hedgefond där folk kan ta ut pengar, utan han har ett börsnoterat bolag. Det tar mycket längre tid och har varit svårare, men det har gett en uthållighet. Han har inte bränt ut sig eller gått in i väggen.

Han är 91 år gammal och jobbar fortfarande. Han har överlevt tillräckligt länge för att låta ränta på ränta göra jobbet. Sedan har han också en ganska rolig historia.

Man brukar alltid prata om Charlie Munger och Warren Buffet men när de började på 60-talet var de tre. Rick Guerin var lika duktig som Charlie och Warren på att bli rik men när det kom en nedgång 1973-1974 hade han belånat sig så mycket att banken krävde tillbaka pengar och hans aktier.

Då var han tvungen att sälja alla sina Berkshire Hathaway-aktier till Warren Buffet för en spottstyver och sedan var det kört för honom.

Tre grundstenar för överlevnad

Jan: Morgan Housel säger att överlevnad handlar om att acceptera tre saker:

”More than I want big returns, I want to be financially unbreakable. And if I’m unbreakable I actually think I’ll get the biggest returns, becuase I will be able to stick around long enough for compounding to work wonders.”

Jan: Det är precis det vi pratar om i fyra hinkar principen. Den ser till att du är financially unbreakable. Du har en bufferthink, du har en mellanriskhink, och även om det inte på kort sikt ger den högsta avkastningen så kommer det förmodligen ge en högre avkastning på sikt för att du kommer överleva.

Du kommer vara i spelet tillräckligt länge för att ränta på ränta ska kunna göra sin grej. Jag tycker detta är en mycket bättre formulering än jag någonsin kommit på. Det är ju det här det handlar om. Det andra man behöver acceptera är:

”Planning is important, but the most important part och every plan is to plan on the plan not going according to plan.”

Jan: Det är som Mike Tyson säger, att alla har en plan tills de får ett slag i ansiktet. En plan är därför bara relevant om den överlever mötet med verkligheten. En bra plan har utrymme för att saker går åt skogen.

Att kunna ha ett resonemang att det vore fantastiskt om marknaden gör 7% som den har gjort historiskt, men det är också ok om den bara gör 4%. Då har jag 3-4% marginal över ett decennium. Han säger också att många gör misstaget att de har ”nästan rätt” i en situation som krävde 100% rätt.

Det är sällan man har 100% men han säger att de flesta underskattar att ha säkerhetsmarginal. Det kan man ha genom att vara sparsam, att ha budgeterat med utrymme, budgeterat med ett intervall istället för en fixerad avkastning och man kan ha lös tidslinje. Han säger att det tillåter en större delmängd utfall. Det tredje man behöver acceptera för att stay rich är:

”A barbelled personality – optimistic about the future, but paranoid about what will prevent you from getting the future is vital.”

Jan: Han citerar faktiskt Nassim Taleb flera gånger. Barbel är ju skivstång. Han säger att det handlar om att vara i extremerna. Att vara en optimist som balanseras i andra änden av att man är paranoid att det under perioder kommer gå åt helvete.

Han skriver att vara förnuftigt optimistiskt är att veta att man har oddsen på sin sida och att långsiktigt kommer det gå bra även om det kommer vara perioder av misär. Det gäller inte bara i investeringar utan det är väl livet i stort.

Han pratar mycket om att vara optimistisk och paranoid är svårt och kräver mycket energi eftersom det är mycket lättare att se världen som svart eller vit. Att vara både optimistisk och paranoid kräver mycket mer energi för det kräver att man ser nyanser och det är kontraintuitivt för oss. Jag gillar det.

Caroline: Då måste man tillåta världen att tränga in i ens uppfattning om en istället för att man säger att världen är så här, även om den inte är det just nu. Man måste ändå tillåta den att visa upp sig.

Jan: Det handlar om att ha en bra beslutsprocess, att ha oddsen på sin sida. Ibland kommer du dra dåliga kort och det är ok. Det därför jag gillar idén med poker – även om jag inte spelar poker själv – för det är samma sak. Är du duktig så kommer du att tjäna pengar på lång sikt, men du kommer ha tillfällen då oddsen går emot dig.

Det betyder inte att du är kass eller tog ett dåligt beslut. Nu har vi pratat i 1,5 timme så jag tänker att vi rundar av även om vi har 14 principer kvar. Det blir kommande avsnitt.

Kommande avsnitt

Jan: Vi kommer ha lite andra avsnitt här emellan. Vi ska intervjua en professor som har skrivit en stor studie, vi ska intervjua en pensionsspecialist som hjälper folk inför pensionen.

Vi ska prata om vanliga misstag, tjänstepension, etc. På Patreon har vi haft intervju med Carl Armfelt på TIN Fonder. Vi har haft en god vän till oss som äger skog. Det är sjukt mycket andra ämnen och diskussioner som pågår, så för mig är detta en ganska soft och mysig grej att få nörda ner i och återkomma till.

Det är inte helt nytt, men jag upplever ändå att det är en finputsning på saker som vi har pratat om tidigare från ett annat perspektiv.

Caroline: Jag tänker på det här med ”get rich” versus ”stay rich”. Det har vi pratat lite om men inte på det sättet att det krävs olika kompetenser för det. Jag håller fast vid att det kan vara livsomvälvande att förstå det.

Jan: Absolut, nu blev det tydligare med den processen. Ett stort tack till dig som lyssnar. Kom gärna med kommentarer och häng gärna med oss i forumet. Skriv vad du tog med dig från den här avsnittet så ses vi där ute.

Jan och Caroline Bolmeson

14 mars, 2021

Den här artikeln publicerades söndagen 14 mars 2021 klockan 18:21 av Jan Bolmeson i kategorin(erna): RikaTillsammans-podden.

Ansvarsbegränsning: Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. En investering i värdepapper/fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet. Samtliga analyser och all annan information som tillhandahålls lämnas uteslutande i informationssyfte, för allmän spridning, och ska under inga förhållanden användas eller betraktas som rådgivning, uppmaning eller rekommendation för att köpa eller sälja aktier eller andra finansiella instrument. För undvikande av tvivel noteras att Lag (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter eller annan liknande lagstiftning alltså inte äger tillämpning på information på RikaTillsammans.

Åsikter och analyser som presenteras är personliga och informationen ska inte ensamt utgöra underlag för investeringsbeslut. Du bör inhämta råd från andra rådgivare och basera dina investeringsbeslut utifrån egen erfarenhet, vi rekommenderar dessa. RikaTillsammans frånsäger sig därmed ansvar för eventuell förlust eller skada av vad slag det må vara som grundar sig på användandet av analyser, dokument och övrig information som härrör från RikaTillsammans. Läs mer i de fullständiga villkoren.