Jag tänkte höra om någon har några tankar kring att uppmuntra drivkraft hos barn som växer upp med föräldrar som har tillräckligt med pengar.
Vi har två barn, 10 och 7 år och de får veckopeng sedan de är sju år. Men de är egentligen inte särskilt intresserade av veckopengen och vi glömmer lätt bort den. 10-åringen har mest sparat sin veckopeng sedan han började få den. Är väl lite tidigt att dra några större slutsatser av det kanske…
Själv har jag inte någon särskilt hög arbetsmoral, om man menar kämpa/slita för att tjäna pengar i ett arbete som inte är tillfredsställlande. Vår gynnsamma ekonomiska situation är mer intelligens/tur än “hårt” arbete. Hade väl egentligen inte behövt arbeta, men gör det gärna eftersom jag har ett intressant arbete och jag vill bidra till samhället.
Så, på sikt, vad är en rimlig strategisk plan för att stimulera drivkraft hos barnen? Om det ens går. Man hör ofta hur personer med hög drivkraft har tagit det från en fattig/svår uppväxt och det kommer inte gå att simulera.
I min familj så hade jag och syrran månadspeng från rätt tidig ålder, som ökade med åren. För att få månadspeng var vi tvungna att utföra vissa sysslor, t.ex. städa, och gjorde vi inte det så fick vi mindre månadspeng, för att se konsekvensen av agerandet.
När vi sedan skulle köpa något större, så sparade vi ihop pengar, t.ex. genom göra nya sysslor för en peng, eller liknande. För stora saker som moped, så gnetade jag ihop halva kostnaden och så köpte föräldrarna andra halvan, som jag sedan fick när jag fyllde 15.
Tror att mycket handlar om personlighet, dvs vissa är av naturen sparsamma. Men att det går att träna upp beteenden. När barnen börjar bli äldre så kan det vara bra att sätta sig och ha en diskussion om vad saker kostar, samt hur sådana mål ska uppnås. Lycka till!
Just nu är det lite svårt att kräva en insats för veckopeng eftersom de inte bryr sig om veckopengen. Vi har i och för sig ett annat system just nu med lite poäng för att hjälpa till med saker med belöning efteråt när de kommit upp i tillräckligt med poäng.
Men jag undrar nog om det hjälper drivkraft på sikt. Kanske.
Sen tänker jag drivkraft i ett större perspektiv än pengar vilket säkert var oklart av mitt inlägg.
Om jag tänker tillbaka på min uppväxt, så tror jag att motivationen och drivkraften kom senare än 10 årsåldern. Tror det var mer när jag blev tonåring som det blev mer tal om motivation och drivkrafter för mig.
Ett sätt som skulle kunna fungera, är att ni som föräldrar börjar diskutera motivation/drivkrafter, för att förhoppningsvis så ett frö i era barns medvetande. Sedan kan ni kanske hitta intervjuer med personer som barnen har som förebilder och diskutera det på era barns nivå.
Tror även att barn måste hitta saker själva, då det ibland blir svårt att ta till sig vad föräldrar säger. Kanske finns någon person i närheten som har gjort en inspirerande resa, typ startat företag eller likande som kan inspirera?
För att få en drivkraft (som även håller i sig) så måste man ju ha något att sträva efter.
Mitt syskonbarn vill leva i skogen med egna djur och en stuga hon ska bygga helt själv.
(Hon är 10 år)
Då brukar jag peppa henne om saker som är viktigt att lära sig för denna livstil hur viktig matematik är för att kunna bygga saker eller kunskap om olika djur etc etc och ger henne böcker om dessa ämnen och kanske uppmuntra till att gå med i scouterna etc.
Det är klart att detta kanske ej är hennes dröm om ens 3 år men det är okej men matematiken eller andra kunskaper kan man ta med sig till andra livstilar också.
Kanske vill hon bo i spanien om 3 år då kan man uppmuntra henne med att ge henne böcker om språk och liknande.
Jag har själv alltid haft svårt att plugga nör jag aldrig sett ett “mål” för pluggandet (enbart pengar/prylar var aldrig en tillräcklig drivkraft för mig) utan jag behövde en bild på vad jag vill ha ut av livet och så plugga efter det vilket jag har idag men även nu i vuxen ålder så ändras mina planer vid 40 så kanske jag vill bli polis vem vet jag tror det är viktigt att alltid vara nyfiken på världen och alltid vara öppen för att våga lära sig nya saker och de kan man även visa sina barn.
Jag förstår att drivkraften att tjäna pengar kan vara skadad om man föds med silversked i mun. Men samtidigt tänker jag att det finns fler sorters drivkrafter än att samla pengar.
Drivkraft att skapa
Drivkraft att lösa problem
Drivkraft att hjälpa
Drivkraft att upptäcka
Drivkraft att lära sig
Drivkraft att ha hälsosam kropp
Drivkraft att ha hälsosamt sinne
Etc.
Dessa områden behöver inte alls vara relaterade till antal nollor på familjens bankkonto. Och jag värderar alla dessa drivkrafter högre än drivkraften att samla pengar på hög, som jag helt ärligt tycker är en ganska tom drivkraft.
Även om er familj har det gott ställt ekonomiskt är ni förmodligen fattiga inom nåt annat område. Era barn kanske kommer hittar en drivkraft här.
Alla har vi styrkor och svagheter. Min egen hemmasnickrade teori är att vissa styrkor växlar
mellan generationerna. Vissa saker som dina föräldrar är bra på kommer du ta för givet. De täcker upp för dig utan att du själv inser det som barn. Du inser kanske aldrig hur starka dina föräldrar var inom ett visst område. Det riskerar göra att du som barn blir svagare inom det området.
Däremot är det lättare att upptäcka inom vilka områden ens föräldrar är svaga. Och att hitta en drivkraft att inte föra vidare svagheten till ens egna barn. Men det gäller som sagt så många fler områden i livet än bara ekonomi.
Detta är spännande att spekulera i. Med tre barn (3,8,10) har jag en bild av hur jag vill att barnen ska bli i relation till pengar och arbete. Jag inser själv att veckopeng och påbud har en viss roll för att styra barnen hjälpligt i en viss riktning, men det kan aldrig ersätta mitt egna beteende som vuxen dag för dag under barnens uppväxt. Hur pratar vi vuxna om pengar hemma, gör vi det med pepp eller med ångest? Blir det bråk eller samtal om drömmar? Själv är jag allergisk mot när vuxna säger ‘tänk att vinna på lotto’ som ett medel för att uppnå drömmar, framförallt om barnen hör. Alla dessa små cues dagligen tror jag styr barnen mer än utanpåliggande strategier.
Kolla upp skillnaden på intern och extern motivation. Och positiv förstärkning.
Extern motivation kommer ifrån straff och belöningar och är effektivt på kort sikt.
Intern motivation kommer från nyfikenhet, tillfredsställelse, passion, självförverkligande. Det är långsiktigt hållbara drivkrafter.
Positiv förstärkning är helt enkelt att få en belöning, t.ex social bekräftelse när man gör något önskvärt. I det här fallet tar ansvar, lär sig nya saker, utforskar något man är intresserad av, hänger med på vuxengrejer.
Sedan kan man ju som förälder föregå med gott exempel.
Förutom detta tror jag en stor del är medfött. Personlighetsdraget kallas ‘samvetsgrannhet’, conscientiousness och är 40-60% ärftligt.
Viktigt är nog att det finns hyffsad förutsägbarhet i allt detta. Jag tänker att vissa pliktetiska, hierarkiska och auktoritära kulturer har en fördel i att plocka fram driv. Just för att det ger både intern och extern belöning/ bestraffning väldigt förutsägbart.
Jag minns att jag själv drevs av att få bekräftelse och känna att jag utvecklades/ åstadkom något i den åldern. Man ville göra saker för att få en klapp på axeln, fem minuters uppmärksamhet, känna att man fått svar på något eller att man utvecklades/ fick bekräftelse av vuxenvärlden.
Jag håller helt med dig om att drivkraft att tjäna pengar är en tom drivkraft, jag är bara lite orolig att avsaknade av den drivkraften eventuellt skulle påverka de andra drivkrafterna du nämner, vilka jag tycker är mycket viktigare.
Intressant teori om att styrkor växlar mellan generationer. Jag har nog tänkt något liknande. Håller med om att det är mycket lättare att se vilket område ens föräldrar varit svaga i än i vilka de varit starka i. Jag räknar med att mina barn kommer upplysa mig om vilka områden jag är svag i inom några år, och jag ser fram emot det faktiskt.
Barnen kommer att få mer naturliga drivkrafter när de går på högstadiet och det sociala drar igång mer.
Men sen tror jag att det är en fråga om läggning. Det är ju uppenbart att inte alla med en fattig bakgrund blir triggade att ändra på den saken så andra komponenter krävs. Om jag ser på mina barn så har de också helt olika drivkrafter. Den ena behöver lämnas ifred för att trigga igång. Den andra behöver mer uppmuntran.
Jag kan se framför mig att man blir rätt less på barnens nyfikenhet och ständiga frågor, samtidigt som man är orolig att de ska skadas. Man stressas av deras upptåg.
De flesta tappar nog tålamodet och förmedlar någon slags medveten bestraffning eller omedveten signal om ‘vad jobbigt det är när du är nyfiken’. En stor fördel skulle säkert vara att ha några minuters tålamod med vissa upptåg, samtidigt som man inte hjälper till för mycket eller för snabbt.
De flesta barn är väl naturligt nyfikna? Är inte dina det @farmoranka?
Påhittiga är de i alla fall. Nyfikenhet skulle jag gärna se mer av, då tänker jag nog mest på nyfikenhet om hur världen fungerar. Nyfikenhet som i att “undrar hur arga mamma/pappa blir om jag limmar på den här väggen” kanske man inte vill se mer av…Inte för att det har hänt, bara menar att all nyfikenhet nog inte bör uppmuntras.
Eftersom jag älskar alla sorts frågor om hur världen fungerar så tappar jag inte tålamodet där, men har fått mindre än väntat tror jag. Om jag får någon så försöker jag att inte ge för långt svar och kanske framförallt inte alltid ge ett svar, utan ställa frågor om vad de tror och att vissa frågor inte har ett svar. Men full möjligt att barnen skulle säga att jag ger för långa svar.
Generellt tror jag det är lite överskattat hur nyfikna barn i den åldern egentligen är. I alla fall tålamodet att diskutera frågan.
Jag oroade mig mycket för avsaknad av drivkraft i 17-åringen. Han ville inte pyssla med sport, var en slacker i skolan, och orkade aldrig öva med sitt instrument. Han var inte ens särskilt socialt aktiv. När så puberteten och testosteronet kickade in började han plötsligt anstränga sig i skolan för att komma in på sin favoritutbiödning, gå på gymmet, skaffa flickvän, hänga med kompisar och spara för framtiden.
Sensmoralen är att mindre barn sällan har stark drivkraft, men det kommer ofta ”av sig själv” när könshormonerna börjar spela. Jag tror inte du behöver oroa dig med tanke på hur unga dina barn är.
Vet inte om det går att tvinga i dem drivkraft men man kanske kan gå en mer indirekt väg genom att hjälpa dem med verktygen som behövs för att nå dit de vill, oavsett nivå på drivkraft nu och i framtiden.
Hjälpa dem att bygga bra vanor och kanske allra helst inte aktivt bygga dåliga vanor i ung ålder.
T.ex. att som förälder föregå med gott exempel och inte servera onyttig skitmat och ha en totalt inaktiv livsstil som gör både barnen och en själv överviktiga och ohälsosamma, kanske även psykiskt.
Hur de gör själva när de är vuxna kan man inte styra över men det är dumt att sabotera för barnen tidigt i livet då invanda beteenden kan vara svåra att bryta senare.
Hjälp barnen att lära sig självdisciplin, alt. att man får ta konsekvenserna av sina egna val.
Mycket av detta är genetiskt men det kan nog förvärras av curlande föräldrar som alltid löser alla problem och swishar pengar när de är slut, även till vuxna barn.
Låt barnen prova saker och misslyckas, försöka igen och lyckas, eller prova andra saker som funkar bättre för dem.
Att komma in och lösa problemen innan de knappt har fått försöka är destruktivt.
Vissa låter/kräver inte ens sina barn prova att hantera ett telefonsamtal, köp i butik eller att beställa sin egen mat på restaurang, även när de nästan är vuxna tonåringar.
Ge positiv respons när barnen gör någonting aktivt som de är bra på, även när det inte nödvändigtvis är något som intresserar en själv.
T.ex. finns det föräldrar som kan vara jätteengagerade i sonens hockeyspelande men visa ointresse och litet engagemang för dotterns fiolspelande.
Det tycker jag är fel, man borde aktivt uppmuntra aktivitet och kreativitet oavsett vad det rör sig om för specifik hobby/sport/intresse.
Stötta barnen men inte på ett sådant sätt så att alla dåliga beteenden och misslyckanden bagatelliseras. T.ex. brydde mina egna föräldrar sig inte så mycket om vad jag och mina syskon fick för betyg i skolan och gjorde ofta inspel som: “det löser sig ändå”, “det där kommer du ändå aldrig ha användning för, jag har klarat mig utan det” eller “jag hade också svårt för det där så du kommer också att ha det”.