En av de saker som jag blev varse i min ungdom var den stora vikt som ålder har i relation till “bedrifter” av olika slag. Det gäller både saker som man har för att visa upp (t.ex. VM-medalj) eller för att använda praktiskt (t.ex. prata flera språk flytande).
Inom sport är det vanligt med föräldrar och familjer som hjälper sina barn att uppnå mycket högre resultat än jämnåriga. När barnen är 15 år kan de ha uppnått resultat i livet som är mycket större än vad många vuxna någonsin når fram till. Jag menar inte nu att det skulle vara jätterelevant att springa runt och sparka på en boll eller hoppa över någon pinne men det fokus och den mognad som kommer av mycket träning och arbete mot höga mål ger definitivt en typ av försprång i livet.
Under min uppväxt träffade jag på unga personer som i mer systematisk form lärde sig främmande språk och spenderade tid i andra länder via olika program. Vissa av dessa personer var sannolikt finansierade av dåtida program för att ”skapa lokala eliter” i länder som blivit fria efter Sovjets fall.
Idag finns ju alla möjliga företag som hävdar sig sälja olika produkter som ska ge försprång i livet. Jag tänker spontant att det mesta är trams. Det är såklart inte fel att lära sig extra engelska eller matte men det ger inga riktigt avgörande fördelar.
Som yngre hade jag en del personer i min närhet som hade fått den här typen av försprång via olika satsningar i barndomen. De hade lärt sig olika språk flytande som unga och hade inga behov av att lära sig dessa saker på universitetet.
Vad är era erfarenheter av sådana här ”försprångsprojekt” inom sport, språk eller annat? Jag menar nu både kopplat till egen uppväxt, personer ni mött eller tankar kring de egna barnen och ”försprång” som de kanske kan skaffa sig.
Jag har själv ingen tydlig tanke eller idé kring att mina barn skulle få någon väsentlig fördel av att bo utomlands. Vi har det ganska bra och ekonomiskt bekymmersfritt men jag ser inte framför mig att mina barn skulle lära sig något avgörande som de har ”försprång i livet” av. Det utesluter förstås inte att vi skulle kunna satsa på något sådant projekt men jag känner mig ärligt talat lite vilsen.
Nu är det för få personer för att kunna extrapolera, men de exempel jag sett där föräldrarna nästan hjärntvättat barnen att de är så himla fantastiska, de kan bli precis vad de vill och nästan uppmuntrat dem att bli narcissister är krasch när barnen senare möter verkligheten och måste prestera/skapa värde för någon annan. Man ska såklart inte göra tvärtom heller, men att vara för positiv så att barnen inte blir fungerande individer i samhället är en björntjänst.
Kan mycket väl bli tvärtom ifall ni använder er av för mycket betald bekvämlighet. Jag skulle aldrig betala mig fri från ex. jobbiga sysslor eller ha en hushållerska inför barnen.
Det du beskriver förekommer säkert men de exempel jag har sett har inte fungerat så. Snarare verkar det ofta ha handlat om att föräldrarna har erbjudit ”spännande äventyr” med ett utbyte med landet X eller liknande. De kan säkert ha haft en baktanke med det men jag känner inte de här personernas föräldrar.
Det här med att ”skapa värde” uppfattar jag som lite sekundärt. Ofta är ju ”vinsten” av försprånget att t.ex. få den där praktikplatsen med 5000 sökande när man är 20 år. Sedan blir den startpunkten för en vidare karriär. Om något värde skapas så är det långt senare och det har inte koppling till ”försprånget” i sig.
Att man pratar ovanliga språk, fick unikt attraktiv praktikplats som 20-åring osv. ses i nästa steg som ”bevis” för att du är en unik talang och öppnar nya dörrar. När man är ung är det här hur andra ser på en viktigt.
Jag har gett mina barn möjligheten att läsa ett av gymnasieåren på svenska skolan i Nairobi. De kom tillbaks med en ny syn på världen och sig sjäva. Tänker att det är något som de kommer att ha nytta av hela livet. Om inte annat fick de ett år fyllt av upplevelser och erfarenheter
I och med att lön korrelerar med IQ i Sverige så tror jag inte att man kan ge ett barn ett försprång, så länge man håller en lägsta nivå.
Med lägsta nivå menar jag att man håller barnet varmt, känslomässigt tryggt och ser till att det får näringsrik mat som tillåter hjärnan att utvecklas optimalt.
Sedan kommer barnet att nå sin fulla ekonomiska potential baserat på sin medfödda IQ, vare sig du vill det eller Inte. Iallafall i genomsnitt.
Är just den skolan särskilt bra eller handlar frågan mest om att ”bo utomlands på en annorlunda plats”. Just Nairobi och den här skolan finns med i min framtidsspaning men det är ett lite för specifikt alternativ för att gå att planera med.
Du har en poäng här i att man inte kan ha ”försprånget” som ”generell möjliggörare” hela livet. Du behöver prestera också och vara duktig. Däremot är antalet högpresterande och duktiga personer många gånger större än de som får olika attraktiva ”specialmöjligheter” som unga.
Att målet skulle vara specifikt en superhög lön är inte givet för mig. Inom den offentliga världen finns massor av ”elitjobb” som inte har löner i toppklass men istället andra fördelar.
Min yngsta dotter sa något som gjorde mig riktigt glad, tror hon var 20 då, ”Jag är så glad för min barndom. Den har gjort mig sådär lagom skadad som man behöver vara för att klara sig bra i livet”.
Att lära sina barn att lita på sin förmåga, att de är tillräckliga, att man blir glad av att vara snäll o hjälpsam, att ha realistiska förväntningar på omgivningen, att livet är orättvist, att göra sitt bästa i skolan (för att det skapar fler valmöjligheter) att lycka inte kommer ur plånboken (men att pengar också skapar fler möjligheter), att hjälpa dem förstå olika perspektiv på situationer de möter, att vara, sann, ärlig och pålitlig - sånt tror jag är mycket viktigare än ”elitprogram” om det är ”ett gott liv” som är målet.
Elitprogram var ett konstigt namn för mig. Om vi pratar om sport är det så klart ofta något sådant som krävs. Att däremot lära sig språk eller andra saker behöver inte handla om det.
Sport och språk var de saker jag kom på själv och har konkret erfarenhet av. Sedan kan det finnas helt andra möjligheter som jag inte tänkt på eller känner till. Poängen är dock att det ska vara något som platsar på cv:n och gör att man sticker ut. Mer diffusa positiva egenskaper gör inte det.
Utanför Europa finns bara svenska skolan i Nairobi så valet var enkelt. En stor fördel med svenska skolan är att de följer den svenska skolplanen. En av döttrarna gick tredje året och tog studenten där.
Precis detta. Tyvärr får nog många med sig motsasen, vilket hindrar dem/oss i olika skeden.
Oavsett karriärval och intelligens är den där grundtryggheten, acceptansen och självinsikten en stor tillgång för att klara utmaningar med jämnmod och skapa ett lyckligt liv i stort.
Välavvägda utmaningar som ständigt bygger upp barnens självförståelse och förtroende för den egna förmågan och omvärlden i kombination med positiv förstärkning när man försöker igen snarare än bestraffningar och skambeläggning kan jag tänka mig ger ett övertag i livet.
Särskilt om man ger barnen ansvar för konkreta saker och låter dem “prova sina vingar” lite tidigare än normalt. Lära sjuåringen sätta fast bits i skruvdragaren eller hur man blandar cement o.s.v. Övningsköra lite med 12-åringen o.s.v. Eller syftet med phytagoras sats, inte bara "Gör din läxa, annars".
När jag spelade ishockey som yngre, spelade vi då och då mot ett danskt lag, som heter Rødovre.
Kommer speciellt ihåg två mycket talangfulla killar som heter Lars Eller och Mikkel Bødker, som hade framgångsrika föräldrar som möjliggjorde att de kunde spela ishockey året runt, på diverse hockeyskolor runt omkring, där föräldrarna verkligen hängav sig till att dessa två skulle få möjligheten att bli så bra som möjligt.
Man kan ju diskutera huruvida detta är lämpligt för alla i livet, speciellt i ung ålder, men dessa två spelade många år i NHL och hade uppenbarligen stor nytta av det, men också av varandra i liknande situation.
Jag tror stenhårt på tesen ”man blir som man umgås”.
Ser du till att bosätta dig i ett område där normen bland kompisarna är att hålla på med idrott och sköta skolan riktigt för att kunna gå i föräldrarnas fotspår och läsa en högre utbildning så ökar du sannolikheten för att din unge glider in i denna norm av bara farten.
Jag märker stor skillnad på mina barn och min svägerskas barn, som i teorin borde ha liknande förutsättningar men där föräldrarna inte fattat grejen med att ”man köper sina grannar” eller att idrott har så enormt positiva effekter på ett barn att det ska prioriteras.
Sambandet mellan IQ och lön höll även i områden där inkomsterna var lägre. Tesen var väl väl att har man hög Iq så ser man till att skaffa sig en hög inkomst oavsett uppväxtmiljö.
Det är väl snarare så att höginkomsttagare med hög IQ bosätter sig i samma områden och därför samlas med barn med hög iq i samma område ?
Det finns en skola i Maputo också. Det har funnits liknande skolor på fler ställen i Afrika längre tillbaka.
Att skolan har svensk läroplan och ”är svensk” är förstås bra om man går merparten av skolgången i Sverige. Då kan man växla mellan länderna utan att tappa så mycket i lärande.
I mitt eget fall är förutsättningen den motsatta och jag överväger att placera barnen i engelskspråkig skola i Sverige. Eftersom de ändå ska åka utomlands senare igen kan det bli enklare så.
Så kan det vara. Jag har inte tittat på frågan på det sättet. Var ”projektet” något ”egenpåhittat” och egenfinansierat eller en konsekvens av att du själv eller den andra föräldern jobbade i eller från Nairobi under en period?
