Satt på nyårsmiddag igår bredvid en 20-åring och vi hade en intressant diskussion där jag förmodligen framstod som en oförstående gubbe/boomer. Så jag behöver lite reality-check från er andra.
Diskussionen handlade om att personen inte hade kommit in på den utbildning som hen mest önskade. Min argumentation var att det nästan alltid finns ett annat sätt som inte är det konventionella eller traditionella att nå sina mål.
Typ:
Jag kan söka ett jobb på samma sätt som alla andra och utvärderas på samma kriterier som alla andra. I dessa fall blir det viktigt med det formella och formaliamässiga. T.ex. söka en utbildning på betyg eller högskoleprovspoäng.
Jag kan gå utanför ramen och t.ex. som jag föreslog, ta kontakt med föreläsarna och säga typ: “Jag är superintresserad av detta ämne på grund av X, Y, Z, jag har gjort detta och detta, och jag undrar om det bara är okej att jag sitter med tyst på föreläsningen och får vara med.”.
Jag upplever också att i många av de sammanhang där jag rör mig så är det mycket viktigare med ambition, vilja, drivkraft än kompetens, historik eller meriter.
Jag fattar att det här är en personlighetsgrej där både jag och Caroline är sjukt olika. Caroline är ju forskartypen som undersöker världen för att förstå hur den fungerar och följer dessa regler. Min syn är ju att allt som inte är en naturlag är bara en överenskommelse (som kan omförhandlas). T.ex. att köra mot rött är ju inte någon naturlag, det går alldeles utmärkt köra mot rött - om man är villig att hantera konsekvenserna det kan innebära.
Någon som jag tog hand om detta bra förr (vet inte om det är så fortfarande) var SpaceX som hade två spår vid rekrytering:
Ett formellt spår - utbildning, meriter, examen
Ett informellt spår - skicka in cool relaterad skit du har skapat
Min upplevelse - stående där jag står - är att många ger upp för tidigt eller missar chanser som de skulle kunna ha / få om de bara inte gjorde som alla andra.
Ja, att det är “kört” bara för att man inte har kommit in och inte har kompetensen / ambitionen att plugga upp betygen för att komma in på utbildningen.
Sedan var jag dessutom som så också att utbildningen inte så superviktigt för att kunna få karriären - i detta fallet jobba internationellt på typ FN eller internationella organisationer - som man ofta tror. Jag själv jobbar med ekonomi trots att jag läst fysik, vet folk som har läst filosofi som jobbar som programmerare, VD:ar som läst litteratur etc.
Nej, det gjorde jag absolut inte. Jag kämpade på som f-n på gymnasiet med bra betyg för att sedan inse att LTH mer eller mindre hade fritt intag. Officiellt var det ju så klart inte så, men inofficellt var det “klarar du matten den första terminen så klarar du utbildningen och då löser vi det”. Så jag gjorde ju sjuk suboptimering på gymnasiet och första 3 åren på civilingenjörsprogrammet. Därav att det kanske också att ämne var så viktigt för mig.
Ja, det är ju den ena sidan av myntet. Det kan vara livsförändrande. Den andra är att jag var en jävligt drygt gubbe.
Ja, jag brukar säga till min 14-åring. Plugga på universitet för att:
Lära dig att lära dig saker
Bygga nätverk och träffa massor av människor
Ha roligt och festa
Lär dig om svensk kultur (sittning, sånger, baler, galor etc)
Lära dig mer om något du verkar tycka är kul och spännande
Men plugga för tusan inte på universitet för att få en specifik karriär / jobb.
Exakt. Där kan jag till och med bli som så: “Alltså, om det är så ni tänker och värderar saker, då är jag förmodligen inte rätt fit för organisationen heller”… också en variant av “surt sa räven om rönnbären”.
Jag tänker att båda har rätt. Det är supertufft att inte komma in på en utbildning som kan leda till ett drömjobb. OCH det finns andra vägar att gå för att komma till drömjobbet. Men alla människor är ju också olika, så även om det i praktiken finns andra vägar är det inte säkert att det gör det för just den individen. Alla är inte lika driftiga, socialt framåt, osv som kanske krävs för att komma dit på ett okonventionellt sätt. Vissa behöver en tydligt utstakad väg som en utbildning ger och kan prestera väldigt bra inom de ramarna, men inte alls lika bra om de ska agera helt “fritt”.
Sen är det såklart tufft att som 20-åring inte lyckas med ett uppsatt mål och det blir lätt att se saker svart-vitt, medan de som är lite äldre kan ha lättare att se att livet kan ordna sig bra på andra sätt med.
Jag tror inte att det alltid finns alternativa vägar förbi formell utbildning. Det beror på branschen och vilket målet är. Men det går ju att justera sina mål utifrån de möjligheter som finns!
Dessutom finns det tillfällen där ren slump gjorde att man inte fick utbildningen, jobbet eller drömlägenheten. I sådana fall är det bara på det igen vid nästa tillfälle. Men om nästa tillfälle är ett helt år bort så är det klart att man kanske redan bytt bana…
Rimligtvis måste man titta specifikt på vilken utbildning och vilket jobb det handlar om för att kunna säga något mer. Läkare? Noll chans. Ingenjör inom kemi? Förmodligen väldigt ovanligt. IT? Vanligare, men blir min känsla är att det blir svårare och svårare.
Jag tycker att detta är ett väldigt dåligt råd för övrigt. Om man kommer från ekonomiskt oberoende överklass kan man ha denna inställning, annars inte.
PS.
Om det inte är underförstått att barnet ändå kommer att välja en utbildning som leder till jobb, typ “du kan välja vad du vill, så länge det är läkare, ingenjör eller jurist”.
De du träffar som värderar detta högre, är för att de i sin tur bara stött på de som har dessa egenskaper och har personlighetsdraget att de fortsätter försöka nå samma mål efter misslyckanden. I praktiken en form av envishet.
Även om der förmodligen överlappar en del så är det nog delvis annorlunda. Det är inte nödvändigtvis folk med ambition och drivkraft o.s.v utan bara envisa typer.
Finns gott om folk med mycket ambition, drivkraft o.s.v. som vid misslyckanden slutar eller byter spår helt. Där de i sitt nya spår sen landar i formell utbildning, hög kompetens, historik och meriter.
Håller 100% med kring kategorin: “Legitimationsyrken”.
Oj, vad intressant. Kan du inte säga något mer?
Eller kanske bara förståelseförbistring. Jag tänker att man måste inte plugga ekonomi för att ha en karriär inom ekonomi (undantaget legitimationsyrkena ovan). Utomlands upplever jag detta mycket vanligare.
Många av vår favorit Buffett är ju tydlig med det här:
“Look at my friend, Bill Gates, who decided that it was far more important to get underway in an exploding industry that would change the world than stick around for a parchment that he could hang on the wall,” Buffett wrote.
– Källa: Warren Buffett never considers where execs graduated from | Fortune
Hmm… ja, det är här nog det skaver. För mig var det typ en känsla i magen när jag läste den meningen som var som:
“Amen, för helvete, man kan ju bara inte ge upp! Då är det ju inte tillräckligt viktigt för en.”
Fattar att det är så personlighetsberoende. Men för mig är detta liksom sant på en så grundläggande nivå att det är lite “vem jag är.”. Och jag tycker det är så sjukt synd och slöseri på talang och resurser om människor bara ger upp.
Oj, vad spännande! För min upplevelse är att “man har gett upp” när man landar i “Jag har inte betygen = utbildningen är inte till för mig” och väljer en annan utbildning / karriär (som kan vara minst lika bra).
Återigen, fattar att detta är personligt och för mig är det också en grundläggande sak: “Man ger f-n aldrig upp”. Vilket har skapat massa bra grejer i mitt OCH gjort att jag har hållt kvar på saker jag skulle släppt långt tidigare.
Även om legitimation inte formellt krävs så finns det ju en väg in på företag via juniora tjänster, praktikplatser, och så vidare. Dessa är konkurrensutsatta. Varför skulle ditt barn bli valt när det finns andra som har en relevant examen?
Bill Gates
Ser inte sådana exempel som så relevant för den stora massan. Men självklart, om barnet uppvisar exceptionell förmåga inom något område så kan givetvis alternativa vägar vara relevanta. T ex, ett driv att starta företag vid ung ålder, eller liknande. Kanske elitidrottare?
Tech leaders like former Google exec Jad Tarifi warn that advanced degrees—once considered vital for career advancement—may be losing value owing to rapid changes in technology and AI in particular. Tarifi contends that success in tomorrow’s workforce will come from “unique perspectives, agency, emotional awareness, and strong human bonds,” not credentials alone.
Jag köper argumentet men inte slutsatsen att det betyder att den där (bra) examen inte är viktig längre. Snarare att den blir ännu viktigare för att komma igenom den första sållningen. Därefter behöver du nu ytterligare förmågor.
Som sagt, om du inte är någon ung entreprenör som lyckas på annat vis, men det är ju skitsvårt.
För att man t.ex. tar kontakt med ansvarig person och värvar hen till att ge praktikplatsen till en själv. Eller, går via kontakter. Lärde mig det av en kille på universitet - han hade som strategi att alltid vara den som går sist från en fest eller tillställning. Han träffade så sjukt många människor på det sättet - fick jobb stor investmentbank i London på exakt det här sättet (hamnde i taxin med en person som jobbade där).
Detta är nog ett personligt perspektiv och jag tror nog inte ens du håller med om detta i många fall.
Ett extremt exempel där “ge upp” i din bemärkelse är det enda rimliga och vettiga beteendet.
Tänk att du dejtar en potentiell partner en period, eller ens bara frågar någon ut på en dejt. Sen blir du avvisad (eller t.o.m. ghostad). Då är det rätt att bara gå vidare, man vill inte ha ett partnerförhållade med en person som inte värderar en.
Varför inte samma resonemang när det kommer till område/karriär. Person X ville så gärna, provade och blev avvisad. Slicka såren, sörj utfallet och gå vidare i ett annat ämne istället. Det minskar inte smärtan av första avvisandet/misslyckandet, men det betyder inte att det var fel att acceptera utfallet.
Jag tror att det kan ge en edge, helt klart, men har du funderat på hur mycket mer uppstyrt rekrytering har blivit de senaste 20 åren? Särskilt på större företag. Jag tror att det är mycket svårare idag att bara runda normala processer som tittar på formella meriter.
Sen tänker jag också på alternativkostnaden i tid. Vad för andra saker kan en ung person göra efter gymnasiet som har högre värde än en bra högre utbildning? Entreprenörskap och elitidrottande är det jag kommer på, som jag nämnde tidigare.
Kontakter är jätteviktigt men jag tänker att dessa personer kanske hade det självförtroende som kommer med en viss bakgrund och därmed hade lättare att knyta dessa kontakter. Eller att föräldrar i viss mån krattade för dem - som även jag gör (mitt barn hade sitt sommarjobb för 2026 klart redan i höstas, ej utannonserat utan gick via kontakter och får nu ett stort varumärke på sitt cv före 20 års ålder)
