Seth Godin: Cheating the clock

Fortsätter diskussionen från Avsnitt #255 - Pengar är inte lösningen bara en förstärkare | Några genvägar till ett rikare liv:

Klipper in hela artikeln då den inte är längre än så här. Väldigt läsvärd.

One way to do indispensable work is to show up more hours than everyone else. Excessive face time and candle-burning effort is sort of rare, and it’s possible to leverage it into a kind of success.

But if you’re winning by cheating the clock, you’re still cheating.

The problem with using time as your lever for success is that it doesn’t scale very well. 20 hours a day at work is not twice as good as 18, and you certainly can’t go much beyond 24…

What would happen if you were prohibited from working more than five hours a day. What would you do? How would you use those five hours to become indispensable in a different way?

Go ahead, try it. Just for a week. See what happens. Even if you go back to ten, you’ll discover you’ve changed the way you compete.

Jag är definitivt skyldig till det här. Jag har ju länge (kanske tyvärr) tagit en stolthet i att jag inte är smartast eller mest talangfull, men det är väldigt få som lägger in mer timmar än vad jag gör. Som Jocko Willink eller någon annan säger att det är få som kan “outwork” en.

Därav blir ovan ett tankespjärn som heter duga. Ouch. :flushed:

12 gillningar

Heja heja - gläder mig att detta gav dig ett rejält tankespjärn!

Och onekligen så är Jocko (och du) bara ett symtom på en kultur som SÅÅÅÅ övervärderar ‘hårt arbete’ helst ‘i ditt anletes svett’ dessutom… jag har de senaste åren (kanske en efterdyning av Covid-åren?!) verkligen gått i baklås när jag hör folk referera till hur vansinnigt mycket de jobbar, till hur HÅRT MAN SKA KÖRA, osv osv osv. Twitter är ganska fullproppat med den där jargongen och, nä… köper det inte. Längre. (För jag har själv varit del av det där, absolut.)

Nyfiken på att se om det är fler som får tankespjärn av detta!

9 gillningar

Kan lägga till, att då när jag läste det här första gången, 2010, så satt jag som egenföretagare och inhyrd konsult i ett pharma-bolag, som projektkoordinator för ett fabriksbygge i Indien. (Jag var stationerad här, Malmö.) Och OJ vad jag jobbade. Många, långa dagar, inte minst första eller andra gången jag var nere på site i Indien i en dryg veckas tid. Antal timmar jag klockade in… shit pomfritt. Saftiga fakturor, najs till tusen, men OJ vad jag körde slut på mig själv. Helt ohållbart!

Som tur var så fick jag denna käftsmäll, och tog mig i kragen.
Efter ytterligare ett år eller två så hade jag dessutom gjort mig umbärlig, vilket är det bästa jag vet, så då gick jag vidare. :wink:

5 gillningar

Jag ligger på andra sidan av skalan.
Jag har inte “arbetat” många timmar i mitt liv.

En Zen-mästare sa: “Sittandes, görandes ingenting, så kommer våren och gräset växer av sig självt”.

Att göra så lite som möjligt har alltid varit min livsfilosofi

10 gillningar

Min chef brukar förespråka kvalitet framför kvantitet på jobbet, dvs du gör ett mycket bättre jobb när du är utvilad och har bra balans med privatlivet.
(Vi har i stort sett bara arbetsnarkomaner där jag jobbar, så lite av hans jobb är att se till att vi jobbar mindre, i alla fall i tid sett)

2 gillningar

Som barn växte jag upp med en pappa som jobbade alldeles för många timmar. Det medförde negativa konsekvenser inom familjen och var en stor sorg för mig. Så jag bestämde mig redan som barn att jag minnsan inte ska göra om samma misstag när jag blir vuxen.

Nu befinner jag mig själv i ekorrhjulet och är inte på något sätt den perfekta föräldern. Men jag hör ändå min röst från barndomen som ständigt påminner mig om att prioritera tid med familjen framför jobbet.

Det skär lite i mig varje gång du eller nån annan förälder stolt pratar om hur många timmar de jobbar. Därmed inte sagt att många jobbtimmar behöver medföra slitage i alla familjer, men det är ändå viktigt att ha barnens perspektiv i åtanke.

Ett sidospår: Det är lätt att undvika att upprepa ens föräldrars misstag, eftersom man är medveten om dom. Men å andra sidan lär man själv göra massa misstag på andra områden istället…

6 gillningar

Jag funderar på detsamma som dig. Inte för att mina föräldrar var borta ofta när jag växte upp men mer utifrån att jag värderar tiden med barnen.

Min hypotes på det här ämnet är att man får ut 80% av värdet på 50% av tiden. Ibland är det värt att göra 100% men då är ju kostnaden dubbelt så mycket tid.

Jag klarar mig bra på den här metodiken och feedbacken jag får är att mitt arbete är av kvalité.

2 gillningar

Jag har efter många år lärt mig hur jag själv funkar. Dessutom har jag stor frihet i tid och rum gällande mina arbetsuppgifter, med en utländsk chef som rätt ofta tydliggör att resultat är det enda som är viktigt. Jag jobbar hemifrån till nästan 100% i en senior roll i ett globalt bolag.

Ibland blir det längre veckor, men jag klockar i genomsnitt 4-5 timmar per dag, ibland 2 och ibland 14. Mer ger inte särskilt mycket bättre produktivitet.

4 gillningar

Samma sentiment beskrivs i Tim Ferriss ”The 4 hour work week”.

  1. Limit tasks to the important to shorten work time. (80/20)
  2. Shorten work time to limit tasks to the important (Parkinson’s Law

Ända sedan jag började arbeta remote hr mina arbetsdagar blivit kortare och kortare utan att ge avkall på produktivitet. Det gäller bara att inse att du är bättre än att sitta och sortera mailkorgen, sitta av tid på dåligt planerade och dåligt genomförda möten, lösa problem som inte är stora nog att behöva lösas. Du har potentialen att lösa de riktigt stora problemen som folk verkligen uppskattar och om du gör det kommer ingen ha några problem med att du säger nej till busywork och tar ~5-timmars dagar

5 gillningar

För mig är det lite tvärtom, när jag jobbar remote är det alldeles för “lätt” att jobba att man bara fortsätter av bara farten om man inte disciplinerar sig lite.
Bara för att man åker in till ett kontor behöver det ju inte betyda att man sitter där i mer än exempelvis 5 timmar.

Stor igenkänning på denna, och jag har kommit till punkten i mitt liv när jag inte vill vara en del av detta längre.

4 gillningar

Precis, problemet är ju att man aldrig riktigt slutar jobba. Visst, man tar en paus för att laga mat eller gå på en promenad men det är ganska ofta 100% jobbtankar/reflektion som gör promenaderna intressanta.

1 gillning

Jag lärde mig att tänka på tid som en viktig resurs för bara några år sedan. Det var som att en pusselbit föll på plats.
Sedan dess har jag funderat mycket på mitt förhållande till tid och hur jag kan effektivisera och prioritera. Läst bl.a. Four hour work week och Getting things done, lyssnat på poddar som berör ämnet, diskuterat med vänner och i terapi.
Trots detta jobbar jag alldeles för mycket, blir stressad över raster, röda dagar, onödiga informationsmöten, allt som tar tid från att få saker gjort. Hur kommer det sig att det är så svårt att jobba mindre/prioritera rätt! Är konsult och min chef ger mig helt fria tyglar i mitt arbete men kunderna och leveranserna pressar på.
Måste man gå in i väggen för att fatta på riktigt, känner jag ibland. För det hjälper tydligen inte med informationen man har tagit till sig.
Tror helt enkelt det tar många år att lära om sig något som man har vart marinerad i under uppväxten, de där sanningarna vad framgång är och hur man tar sig dit.
Ett litet steg i taget. Jag är i alla fall mycket mer medveten nu än för bara ett år sedan.

3 gillningar

Jag håller med. Man slutar aldrig riktigt jobba. Visst blir promenaderna intressanta när ens huvud är fyllt med jobb men man behöver också en break och det får man oftast lättare på ett kontor där man kan snacka skit och tänka på annat.

2 gillningar

Långt inlägg, men har en hel del personliga erfarenheter kring ämnet hjärntrötthet och utbrändhet.

Tidigare, när jag arbetade, så jobbade jag till viss del med arbetsrehabilitering. Flera gånger i veckan hade jag möten och handledde personer som av olika anledningar kämpade med att hitta tillbaka till arbetslivet.

En hel del av dessa människor var utbrända. Det blev ofta en stor igenkänningsfaktor för mig, då de symptom de lever med är oerhört lika mina. Men skillnaden är att jag fick min hjärntrötthet efter en påkörningsolycka. Att krossa en framruta på en bil med mitt huvud på grund av en vårdslös förare kunde jag inte ha undvikit. Om jag inte helt enkelt gått hemifrån någon minut senare.

Medan de flesta som blivit utbrända ser varningssignaler långt innan deras hjärna börjar strejka.

Svårigheter att varva ner, svårt att tänka, svårt att somna och eller sova, diffusa fysiska symptom som pirr i armar och ben, problem med magen, huvudvärk, svårigheter att ha egentid med ingenting inplanerat, en lång lista ”måsten” från jobb, familj och egna förväntningar på sig själv.

De flesta jag mötte hade ofta år av en obalanserad livssituation bakom sig, ofta kom en mindre kris utöver den vanliga mentala belastningen som utlösande faktor. Då strejkar helt enkelt hjärnan och därmed hela kroppen. Det kan vara i hallen på väg till jobbet man dalar ner eller en morgon när det inte går att komma ur sängen.

Jag har läst en del kring min egen hjärntrötthet efter min egen skallskada och kommer ofta in på att i en del studier så ser man fysiska skador på hjärnan även efter en person gått in i väggen.

En före detta företagare sa en frågeställning till oss i ett möte en gång.

”Vem tackar dig och ger dig en bonus efter att du blivit utbränd?”

En säkert väl genomtänkt fråga, då troligen en del arbetsledare uppmuntrar långa arbetsdagar, både verbalt och ekonomiskt. Hen kanske hade gjort detsamma till sina medarbetare.

Tror det är viktigt att alltid ta sig tid med en dialog med sig själv om sin arbetsbelastning och vilka aktiviteter man dagligen behöver lägga fokus på för återhämtning och balans. Sök också stöd och hjälp om du känner att det är för komplext att reda ut själv.

Nu är det 12+ år sen min olycka och jag har en hjärntrötthet som till viss del är hanterbar genom vardagsplanering, strategier, återhämtning och övning.

Ska tillägga att jag fick min diagnos först ett år efter min olycka, då jag försökt leva som vanligt, med i princip alla varningssymptom jag nämnde ovan parallellt. Min ortoped skickade mig till slut till Neurorehab, där jag fick rätt stöd och diagnos.

Men det är en kronisk diagnos, som jag troligen kommer få leva med resten av livet. Eller tills det kommer en behandlingsmetod för att återkoppla och läka skadade nervbanor.

:heart:

12 gillningar

Jag kan inte säga hur det är för dig, men för mig handlar det om någon starkare underliggande drivkraft. Min underliggande drivkraft eller känsla som “override” det rationella är (något överdrivet för tydlighetens skull):

  • Jag har en tro och rädsla om att det kommer att gå åt helvete om inte jag gör det

  • Jag har en tro om att om jag inte presterar och gör så kommer människor lämna mig och jag kommer bli ensam (att mitt värde ligger i det som jag gör istället för den som jag är)

Det vill säga att om jag ska angripa problemet så kommer jag inte lyckas att göra det genom GTD eller att någon pratar med mig rationellt. Jag förstår allt intellektuellt, det är känslomässigt som jag inte förstår det och det är där som jag är rädd.

2 gillningar

Jag har också problem med att jag tar för mycket ansvar ibland, men har också blivit bättre på det. Särskilt efter jag fick barn, då lär man sig att prioritera den hårda vägen. På något sätt får man nog helt enkelt svälja att man inte är oumbärlig (annat än för sina barn/nära och kära), och att ens arbetsgivare har ansvar för att man har en hälsosam arbetsmiljö. Det är inte jag som ska se till att allting funkar på jobbet, oavsett vad som händer. Det är faktiskt min chef. Han/hon leder och fördelar arbetsuppgifter, det är chefens jobb. Mitt jobb är att skicka tillbaka dem igen om det visar sig vara ohållbart. Säkert svårare om man är arbetsgivare/chef/egenanställd, kan jag tänka mig…

2 gillningar

Jag tror även chefen uppskattar detta mer än att man försöker klara allt själv och sen faller på mållinjen.
MAO: “Det är OK att vara på väg att misslyckas, men säg för fanken till i god tid så vi kan göra nåt åt det.”

3 gillningar

Jag tror att hur mycket man kan / vill / bör jobba beror på så många olika saker att det är svårt att generalisera (liksom så mycket i livet). Jag håller helt med om att det är bra att tänka igenom vilka saker är viktigast, och fokusera på detta. Den gamla klassiska 80/20 regeln med andra ord.

Däremot tror jag att man i vissa perioder av sitt liv, i alla fall om man har jobbambitioner och vissa typer av arbeten, får mycket ut av jobba lite längre. Jag har aldrig lärt mig så mycket som under de fem år jag var strategikonsult och jobbade på det ens projektet efter det andra med tidvis långa dagar. Förutom att jag lärde mig jättemycket rent analytiskt, så lärde jag mig även att prioritera vad som var viktigast, dvs att fokusera på 80/20 - annars hann man helt enkelt inte även vid väldigt långa dagar.

Att jag idag kan driva ett hyffsat stort bolag med rimliga timmar beror mycket på det jag lärde mig under de åren. Håller dock med om att ’face time’-beteendet är löjligt och absolut inte ger något för någon, och likaså att det finns en gräns för när man inte är produktiv längre. Var den gränsen ligger är personlig, och jag skulle idag inte kunna jobba i närheten så mycket som jag kunde som 28-åring.

2 gillningar

Det gäller att göra rätt saker också, inte bara logga tid. Lite Nalle Puh är aldrig fel:

Om man inte vet var man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommer fram.

Under mitt arbetsliv som civilingenjör har jag sett att det är svårt att förändra processer, metoder och verktyg. Det blir lätt att man bara bränner timmar på samma ineffektiva arbetssätt som tidigare. När man är mitt inne i något tidskritiskt finns sällan vare sig tid eller ork till att förbättra arbetssätt. Vi tar det sen när det lugnat ner sig, men det gör det sällan. Man behöver satsa lite mer på detta än vad man gör och det handlar i grunden om ledarskap.

På en stor arbetsplats kan det vara svårt att ändra på arbetssätt och kanske även tankesätt, det sitter i väggarna. Men i allt man själv bestämmer går det ju att ändra på precis allt, både arbetssätt och tankesätt.

Pratar vi ekonomi så finns det ju en massa saker att utforska både kring hur man ska öka sina intäkter men även hur man minskar sina utgifter. Jag tror då att det inte handlar om nedlagda timmar utan återigen om att göra rätt saker. Priroritera. Våga tänka om. Våga prova nya sätt att investera etc. I privatlivet har man ju svårt att skylla på andra, kanske är det jag själv som begränsar. Lägger jag tillräckligt med tid på att tänka istället för att bara göra?

Jag är extremt luttrad vad gäller vad som är chefens jobb. Ärligt talat räknar jag bort chefen helt här. Om chefen gör något positivt för att se till att det funkar så är det en bonus. Jag tänker alltid i termer av vad jag/vi kan göra, inte vems ansvaret egentligen är. Dock är jag extremt självgående och leder mitt arbete själv förutom vissa deadlines jag inte kan påverka själv. När jag får ny chef så klargör jag detta och hittills har man tyckt att detta varit bra för då kan man ju fokusera på de andra, typ nyanställda som behöver mer ledning. Om chefen är svag (normalläget) så tar JAG ledarskapet i det som påverkar mig.

Stopp! Du skriver detta ofta. Jag är helt säker på att du nedvärderar dig själv. Du har fastnat i ett tankemönster. Tänk istället på vilka styrkor du har och hur du kan använda dessa. Kan du vässa styrkorna lite till? Vilka är dina stora svagheter, vad kan du göra med dessa? Du behöver inte bli bättre än alla andra men du behöver (eller kan om du vill) alltid bli en bättre version av dig själv än vad du var igår. Nu behöver du ta ledarskapet över din förändringsresa!

3 gillningar