Mer pengar = mer problem går att ”köpa bort” = bekvämare vardag.
Men på senare tid har det slagit mig att det finns en stor baksida med detta.
Ju fler problem man köper bort, desto sämre blir ens motståndskraft (är det rätta ordet på svenska? På engelska säger man resilience).
För egen del kände jag mig mycket mer motståndskraftig som yngre. Tex;
inga problem att sova på hostel för 50 kr natten. Idag blir jag grinig om ACn inte funkar som den ska.
Tog buss överallt utan problem, idag gör jag det aldrig om jag verkligen inte måste
Städade själv varje helg, nu har vi städerska + robotdammsugare
Tog tidiga flyg och ibland långa mellanlandningar på semestrar, numer betalar vi för bekvämt flyg på bra tider och taxi från flygplatsen.
Listan kan försätta och göras lång.
Överlag känner jag mig mindre motståndskraftig för varje år som går, iom att pengahögen blir större går fler och fler problem och obekvämligheter att köpa bort.
Min tanke är att denna motståndskraft även spiller över på andra saker i livet om något jobbigt händer. Hjärnan får inte träna sig på samma sätt att hantera motgångar/jobbiga saker i vardagen. Och helt plötsligt kommer problem som man inte kan köpa bort, och då blir det väldigt väldigt jobbigt.
Funderar även hur detta påverkar ens barn.
Vet att det gjorts studier där man sett att barn från rika familjer överlag har mer ångest och stress under universitetet för de inte byggt upp samma motståndskraft under uppväxten och helt plötsligt hamnar de under väldigt hög press där pengar inte kan köpa bort problemet.
Skulle höra era tankar om detta, hur ni hanterar det i vardagen och på vilket sätt ni som är vana vid att köpa bort problem hanterar dessa situationer med era barn.
Kan du skilja på effekten av mer pengar och effekten av skröpligare kropp?
Över en viss standard sitter stress mest i huvudet, och handlar nog mindre om pengar och mer om annat. Att det skulle vara positivt att vara bättre på att hantera stress för att man redan haft mer stress i sitt liv, det låter inte så troligt utan mer romantiserande. Mindre stress = bättre
Även om jag kan köpa mig ur vissa problem väljer jag att inte göra det. Byter länkarmar själv, tar hand om min egen smuts, renoverar allt utan hantverkare, inkl fasadbyte, vindskivor installstion av panna, el och vvs mm (lite stöd från yrkeskunniga grannar). Klipper 250m grov almhäck med manuella verktyg. Gillar inte att blanda in främlingar i mitt privatliv i onödan.Någonstans går dock min kompetensgräns så kamrem och katalysator lämnar jag bort. Bygger egen husbil mm. Känner tillfredsställelse när jag lyckas, men nästan samma frustration när jag misslyckas. Men att kunna själv ger en viss trygghet och stolthet.
Barnen har fått ungefär samma fostran och beskriver ibland sin barndom som…hmmm…pover/krass/slitsam. Å andra sidan fixar de också det mesta själva och har redan strax efter tonåren en fonderad buffert som jag bara kunde drömma om i den åldern. De har själva fått jobba för att uppnå det de vill åstadkomma och ha, som på 70-talet
Så lite blandat resilliens, intresse, “kan själv” och fostran.
Men jag blir lite latare med åren. Har nu dammsugarrobot och överväger robotklippare till mina 5000m2
Men jag vet inte om det motsatta ger psykiska besvär? Kanske det? Mina ungar mår tillsynes ok och har ett jäkla driv åt alla möjliga håll.
Jag gör det inte. Enkelt. Precis som du skriver blir man lätt handfallen och förslappad om man lämnar bort allt. Människor behöver utmana sig själva och överkomma hinder, stora som små.
Jag utsätter mig för utmaningar både i jobbet och på fritiden. Har jobbat utomlands i omgångar, vilket har lett till både positiv och negativ stress. Och på fritiden, ut i naturen med tältet. Har nästan blåst bort, brutit finger osv, långt från hjälp.
Är mer stresstålig idag än förr, eftersom jag bara köper bort en del av mina problem, och så skaffar jag mig nya!
Vi hade det tufft ekonomiskt under uppväxten, fick fightas om mat ibland som syskon och det var alltid en viss oro över ekonomi, som jag ärvt. Dock kom jag till en skola med överklass barn runt gymnasiet och insåg att jag hade ett jäkla driv i jämförelse med de flesta (inte alla - det finns såklart undantag). Många av barnen hade haft nannys och pappas pengar och tog mängder med droger redan i högstadet. Jag och mina polare hade inte råd att ta några droger Vi fixade extraknäck själva för att betala tågluffresor och slet på med våra kläder från typ myrorna.
Jag håller med om att man när man åldras blir mer bekväm av sig, vilket nog inte bara är pga pengar. I 20 års åldern hade jag inga problem med att tälta i träsket på Arvika festivalen, medan jag nu i 40 års åldern nog hellre skulle köpa hotell! Men som några andra sagt här tror jag det är viktigt att fortfarande utmana sig själv, och även sina barn. Jag gör det i vardagen genom att leva biligt, sätta en rätt snäv budget vissa månader, och helt enkelt försöka få det att funka. Bl a genom att inte ha något matsvinn alls i månaden, vilket är en utmaning jag tycker är kul Den kanske inte är för alla.
Men barn behöver definitivt förstå budget och få tjäna sina egna pengar så småningom, det är mycket självförtroende som kommer ifrån det. T ex att tjäna ihop hälften av pengarna till sin första begagnade bil, medan föräldrarna kanske hjälper att matcha det beloppet. Istället för att mamma och pappa köper en fin bil till en, eller ger sin gamla fina bara rakt av. Bara ett exempel. Tycker det är en bra fundering du har hur som helst!
Min make och jag har pratat om det. Båda kommer från uppväxt utan så något extra precis som många andra här på RT.
Vi hade inget överskott med pengar när våra barn växte upp heller. Vi bodde på vandrarhem på semestrar, gick nästan aldrig på restaurang utom McDonalds på resorna.
När barnen var i tonåren började ekonomin ändras av olika skäl. Bättre löner, bra investeringar mm.
Nu har jag obotlig(?) postcovid vilket bland annat gör att jag bland annat alltid har svår huvudvärk och väldigt lätt blir totalt utmattad. Jag orkar inte promenera alls, eller åka bil mer än en timme.
Nu har vi råd med extra bekvämligheter. Vi tar in på hotell efter vägen på en sextimmarsresa. Vi anlitar städfirma för fönsterputsning. Vi har bilhjulen på däckhotell. Jag har och behöver en skön säng och soffa, liggunderlagens era är förbi.
Så, att kunna köpa bekvämligheter gör mig glad och tacksam. Det är vi själva som tagit oss dit. Det finns ingen anledning att slösa, men inte heller att snåla.
Survival bias. För dig gick det bra, och därför kan du prata om det nu. Och eftersom du gjort just det trots dina utmaningar i början av livet säger det något om din förmåga att ta dig igenom problem. Men det innebär inte att problemen i sig var din fördel. Jag kan tänka mig en stor andel som växte upp fattiga som hittade sätt att finansiera drogmissbruk trots att månadspengen inte täckte det, de är inte här och kan berätta om det.
Tricket är att vara snål. Då kan man ha hur mycket pengar som helst och ändå boka billigaste flyget med fjorton timmars byte och övernatta på en stol på flygplatsen medan man vägrar att köpa något av den överprissatta maten.
Jag tror det stämmer bra. Det är jobbigare nuförtiden att ta tag i problem.
En annan sak är att de flesta problem jag har nästan alltid är orsakade av andra människor som inte klarar av sitt jobb eller företag som säljer dåliga produkter.
Det stör mig mer och mer.
Att köpa sig bort motgångar och stress är mestadels sunt och logiskt. Inget kommer straffa en i livet för det, man får tid och ro för det som betyder något. Jag fastnade förr i en tanke att jag skulle fixa allt själv som något lärorikt, utmanande med mera men har insett att det är till stor del meningslöst tidsslöseri. Betala, låt proffsen göra jobbet och få tid över till det du hellre vill göra i livet. Hur mycket man än sliter och skaffar sig mer kunskap kommer man ändå att dö med erfarenheter till ingen nytta.
Obekväma utmaningar däremot som betyder något och jag vill lägga tid på handlar om träning och upplevelser. Det ger i det stora hela bara positiva upplevelser i att leva i nuet.
Inte en sportkeps. Jag köpte min första skrothög själv efter att ha åkt buss till första jobbet i ett halvår. Ansåg mina ungar sig ha råd att köra bil så fick de bannemej köpa den själva också. Och meka själva. Låna en av våra bilar vid kortvariga behov är en annan sak.
Körkortet stod vi för privat körning och alla obligatoriska moment men lektioner fick de stå för själva. Det såg jag som en del av deras skolning. Men vi stod bara för en uppkörning, missade de den fick de lösa resten själva (de var jäkligt motiverade och klarade sig på första)
Jag älskar att arbeta med slarviga människor som gör fel och glömmer att svara på mejl. Finns inget värre än att behöva jobba med folk som sköter allting ordentligt och i tid. Då känns ens eget slarv och dåliga kommunikation oförlåtligt. Bästa som finns är när det skiter sig och allt blir försenat och det kostar en massa pengar på grund av någon annans miss. Då får man den sköna känslan av det var inte mitt fel.
Instämmer till del iallafall. Gillar inte att jobba med hypereffektiva duktighetsministrar. Men jag kan beundra sådana om de inte finns i min närhet utan på distans.
Ju mer fula, fattiga, feta, skuldsatta, slarviga och dumma andra är, desto mindre eländig känner man sig själv.
Är jag solid och konsekvent i mina resonemang? Nej . Tyvärr rätt mänskligt.
Rekommenderar en bok på ämnet som heter ”the discomfort zone”. Gillade den läsningen och kände igen mig i mycket.
Kortfattat: Det finns problem som är värda att köpa sig ifrån. Men sen går det för långt och man blir en person som saknar motståndskraft och börjar ha höga förväntningar vilket i sin tur typiskt leder till missnöje och är motsatsen till den eftersträvansvärda förnöjsamheten eller tacksamheten. Vi känner ju alla någon som klagar på kaffet på jobbet, eller att man inte har någon tv-serie att titta på eller nåt annat marginellt. Målbilden: bli inte en sån. Vägen dit: utmaningar och perioder av discomfort för att inse hur bra man har det och att man klarar mer än man tror.
För mig funkar fysiska utmaningar bra för detta. Cykla ett femtimmarspass i regn, sedan är man rätt sugen på vilken kaffe som helst och sängen behöver inte vara hästens för att man ska känna otroligt tacksamhet.
Kloka tankar. Just att akta mig för ökande förväntningar och aktivt hålla emot, känns som en nyckel till ett lyckligare liv.
Om jag kan finna glädje i ett glas med kallt vatten är det i mitt tycke mer värdefullt än om jag finner samma mängd glädje i att dricka ett glas mycket dyrt vin.
Vi fixade extraknäck själva för att betala tågluffresor och slet på med våra kläder från typ myrorna.
Den kanske inte är för alla.
. Tyvärr rätt mänskligt.