Min sambo blev uppsagd idag. Vi väntar vårt andra barn som kommer i Juni. Denna jul ska vi fira med min familj. Det känns som att det finns en skam i detta, att inte räcka till eller duga. Att om man inte jobbar så gör man inte rätt för sig.
Sambon hade en provanställning som företaget valde att avsluta efter 5 månader och 2 veckor. Det var minst sagt oväntat. Man kan sammanfatta det med att hon inte hade en nog tydlig arbetsbeskrivning i kombination med att hon inte fick feedback. Hon visste helt enkelt inte vad som förväntades av henne.
Hur berättar man på ett bra sätt till släkten och till dottern (7år) att man inte kunde jobba kvar på sitt jobb?
Personligen tycker jag detta var väldigt bra, nu får hon ett halvår (tills bebisen kommer) fokusera på sig själv. Att hinna träna, vara med familjen, laga mat, läsa med mera. Ekonomiskt har vi en bra buffert så ekonomin är inga problem.
Säg att det inte är några problem och var stolt över att du klara av att försörja din familj själv. Har någon synpunkter på detta säg att du är kung just för oavstånde anledning och ingen frågar mer klart.
Givetvis finns det ingen skam i detta. Din sambo sökte ett jobb, fick det och gjorde sitt bästa. Alla jobb passar inte alla personer och alla personer trivs inte på alla arbetsplatser.
Tyvärr blev det inte en fastanställning denna gången men nu kan hon söka andra jobb istället.
De är bara berätta, finns inge skam i de… De va ju bara en provanställning å i dessa tider har företaget gjort nerskärningar för att klara utgifterna… Då blir de sist in, först ut…
MAn behöver inte ge några detaljer. Det är tuffa tider just nu för många företag, det räcker med att ni säger att hon hade en provanställning som inte blev fast pga rådande omständigheter. Jag tror dem flesta förstår.
Behöver för den delen inte vara sambon som inte räckte till eller passade, utan snarare att arbetsgivaren var oseriös eller inte gjorde sin del, vilket trådskaparens inlägg antyder. Inte helt ovanligt att företag systematiskt utnyttjar provanställningar som korttidsbemanning, vilket då går ut över den arbetssökande.
Med det sagt, ingen skam alls i situationen, utan bara att ta nya tag när det funkar och vara öppen. Vid behov kan man ju vinkla det som ovan, att företaget skötte det hela oprofessionellt och att sambon snarare slapp jobba på ett företag med oseriös kultur.
Jag tänker att det är viss skillnad mellan ett enklare jobb och en mindre arbetsplats och ett mer komplext jobb och en större arbetsplats. I ett enklare jobb och/eller en mindre arbetsplats handlar allting mycket om att passa in personlighetsmässigt. Man behöver ju inte ha “tjafsat med chefen” utan bara inte klickat riktigt. På en större arbetsplats och/eller i en mer komplex roll kan det vara enklare att skjuta ifrån sig det hela. Det händer att rekryteringar görs på mindre genomtänkta sätt, att någon kommer in vid en olycklig tidpunkt eller att budgeten bara behöver stramas åt.
Till släkten säger ni att det var en provanställning som inte gick över till fast och att hon nu kollar efter annat i lugn och ro samtidigt som hon kan ta hand om den nyfödda.
Till dottern säger ni att mamma slutat på jobbet som hade en provperiod men att hon nu vill fokusera på bebisen och sen hitta ett nytt spännande jobb.
Ska absolut inte känna sig mindre värd som redan är skrivet.
När jag läser så framgår det inte om det är hon som är gravid. Om så är fallet låter det som om tidsperioderna har ett illa sammanträffande. Inte gravid vid provanställningens start (eller ej synligt) men nu halvvägs in i graviditeten och precis innan prövotiden går ut…
Vet inte om man kan göra något men om misstankarna finns om det är skälet kanske det finns fack eller något att prata med?
Lite off topic: Glöm inte att skydda hennes SGI inför födseln. Kan inte alla reglerna, men tror det är rätt kinkigt att man ska vara anmäld på arbetsförmedlingen från dag 1 osv.
Säg som det är. Många problem har sitt ursprung i bristande kommunikation eller kommunikation baserad på lögner. Sanningen vinner alltid i längden. Det är många som söker ett jobb och de flesta får det inte.
Företaget kan väl bara hamnat i en tuff situation och måste kapa kostnader. De kanske var jättenöjda med din sambos prestation, men utan pengar gick det inte?
Det är väl ingen skam alls. Snarare heder, på hästen igen!
Ofta kommer den mesta skammen från ens egna tankar. De flesta runt om en är medveten om hur spelet/marknaden fungerar och att man kan hamna i en bara att gilla läget situation. Detta gäller inte bara vid provanställning utan även befodran, lönesamtal, söka jobb etc där arbetsgivaren har en stark position.
Svårast är kanske att förklara för sig själv? “Varför fick jag inte vara kvar?” Och det är inte alltid man får ett bra svar heller.
Vet exakt vad du menar med att man kan känna en skam, jag var själv arbetslös en sväng efter skolan för ett par år sedan och kommer ihåg hur man kände sig oduglig etc men detta är någonting jag försökt träna bort nu när jag blivit äldre jag är så mycket mer än mitt jobb och jag har så mycket annat att bjuda på här i livet jag tror det är viktigt att ett sätta för mycket värde i sin arbetstitel har sett många som går i pension som helt tappar livsgnistan och sin personlighet då de har allt bundet i sin karriär.
Ibland blir ju jobbet ens personlighet i ett land som Sverige tyvärr men din fru kan nu vara en stolt hemmafru ett tag och bära huvudet högt att hon har ett barn hon tar hand om och kanske börjar jobba snart igen när hon hittar något som passar eller kanske trivs med att vara hemmafru ett tag hon gör vad som passar ej familj bäst och ej något för att behaga någon annnan.
