Jag bor på västkusten och ibland när jag är ute på promenad funderar jag på penga vs statusspelet… om man inte badar i pengar måste man välja tänker jag.
Husen här kostar runt 6-8 miljoner en bit från stranden och kanske 10-15 miljoner om man har havsutsikt och nästan alla har två nya bilar på uppfarten. Här finns en tydlig konkurrens och har grannen köpt en pool kan man ju inte vara sämre…
Det här fascinerar mig!!
Jag tänker, ska man på en bilträff och har ett vrålåk ger det status… ska man träffa miljönissar på fika är det mer status att köra runt på en lådcykel… alltså status får man i ett sammanhang. Det tillskrivs en av andra människor.
Så jag ser det som att pengaspelet är till för en själv, eftersom det inte är synligt och statusspelet är till för andra. Dvs för att bli bekräftad av andra…
Jag tror att det här är en laddad fråga/diskussion och är nyfiken på hur ni andra ser på det.
100%. De flesta är för upptagna med sig själv och hur man själv uppfattas. Men lärde mig för länge sen att få bryr sig om vad andra kör för bil eller var de bor.
Och de få som bryr sig, kanske man inte vill umgås med i alla fall.
Har snälla släktingar på västkusten, de har varken pool eller två bilar. Men fint hus med utsikt över en vik.
Tror ofta de med finaste bilarna har de högsta lånen.
Jag umgås inte i kretsar där pengar ger status men saker man kan göra pga att man har pengar kan ge status.
Jag får högre status genom att jag kan vara uppriktig och till 100% stå för vad jag tycker på jobbet. Alla kan lita på att jag säger vad jag tycker och det är ibland lättare att göra det när man har skapligt med pengar. Jag säger hellre upp mig än gör något jag inte kan stå för och det ger mig högre status.
Jag har varit i kretsar där några skryter något otroligt med hur lite de tjänar. Detta med underton av offerkofta, en antydan om en altruistisk själ samt en antydan om ekonomiskt välstånd: “Jag behöver inte jobba bara för pengarna”.
Jag tycker att det förtar lite av välgörenhetens belöning om man måste skryta med den. Och jag blir mer imponerad av den som spenderar lite än den som tjänar lite.
Olika sociala sammanhang tilldelar status på olika sätt, ja. Och ett sätt att få bättre självkänsla (då låg status kan vara förödande för denna) är att hitta ett sammanhang där statusen kan ges baserat på något där man kan klättra. Har sett många som har det jobbigt i livet och dåligt självförtroende bli lite rakare i ryggen av att vara med i ett gille på något nätspel, där de kan bli en uppskattad medlem eller till och med gillesledare. Du kan vara överviktig och arbetslös och bo i din mammas källare, men dina vänner på nätet ser upp till dig som en stark och pålitlig ledare. Det är kraftfullt (men kan också göra att du får det svårare att ta dig ur din mammas källare).
Ja absolut… En sådan situation gav upphov till mitt sparande eller åtminstone delvis. För många år sedan fick jag en ny chef. Han var minst sagt rubbad och varade inte länge…
Vi började bråka och jag sa: Kom inte hit och bete dig som ett j…la r…hål, skaffa lite hyfs och bete dig som folk för h…vete! Jag var strax över 20 år och hade studieskulder och noll på kontot… Idag är jag mer konstruktiv och bättre på att linda in mina åsikter i bomull
Tycker också detta med status är väldigt intressant. Funderar mycket kring hur alla dessa ”Svenssons” har råd med pool, två elsuvar samt flådiga semestrar två gånger per år, känns lite som alla i mitt område lajvar mångmiljonär. Kanske dom är det, troligen inte???
Sen på detta forum är det snarare tvärtom, status är typ att leva på godhet, knäckebröd och luft
Ja precis… kanske har att göra med att man är anonym och inte behöver hävda sig på samma sätt som i verkligheten.
Sen tror jag att många lever på lånade pengar, för att driva runt en sådan livsstil kräver höga inkomster. Det är nog säkert också många som drar sig för att skilja sig om det innebär att de måste flytta.
Tja, jag vet inte om det nödvändigtvis är så svart eller vitt. Visst finns det säkerligen gott om människor som mest är ute efter att “se bra ut” för omvärlden; dessa är väl de “statusjägare” du tänker på. Men sen finns det väl även de som inte sitter och hamstrar pengar utan spenderar rejäla summor och tar stora lån för en viss livsstil men för att de själva uppskattar det och inte för att imponera på någon annan. Man kanske helt enkelt älskar att ha en fin Porsche och en rejäl pool och struntar fullständigt i vad någon annan tänker om det.
Med andra ord, du kanske misstar folk med helt andra prioriteringar som några som “spelar statusspelet”.
Mitt egna val är att bara låta folk göra vad de vill och inte sitta på någon lätt självgod tron där man klassificerar de efter deras synliga agerande. Man vet ju faktiskt sällan vad som ligger bakom allt.
En riksvilla har enligt villaprisindex har gått upp med runt 5% om året de senaste 20 åren. Den vinsten kan sedan realiseras som lån till 85% med periodiska mäklarvärderingar.
För en svensk snittvilla motsvarar det 200 000 kr / år och för en Stockholmsvilla är det 350 000 kr vinst per år.
Lite osäker på själva frågan. Bilar handlar nog mycket om status. Många vill väl iofs ha en fin bil med fin interiör, bra köregenskaper, hästkrafter osv. Men det handlar nog till minst 50% om status att vilja ha en Ferrari till exempel.
Villor är väl kanske lite annorlunda. De kan ju ses som en investering också med hävstång. Historiskt har det varit rätt att ta i från fotknölarna och låna till ett så dyrt hus man absolut kan.
Funderar iofs själv på just sjöutsikt. Där jag bor kostar det in princip 8-10 miljoner extra om du har en villa med sjöutsikt jämfört med några kvarter ifrån sjön. Det känns som att man måste ha en sjuhelsikes massa pengar för att tycka att det är värt det. Men jag vet inte riktigt om det är värt det hela i status? Säkert mer status att ha ett enormt hus än ett litet hus med sjöutsikt tänker jag?
Mycken statusjakt är förstås omedveten, alltså till exempel att man själv upplever att man köper ett visst bilmärke för att man tycker att den bilen är fin, även om det för en utomstående är uppenbart att det rör sig om statuskonsumtion.
Vet inte om jag kan hålla med där. Jag har t.ex. en viss bilmodell som många köper i statussyfte. Men jag köpte den för att det är förmodligen en av de absolut bästa sportbilarna på marknaden och enormt rolig att köra. Skulle önska att det INTE var en statussymbol för jag tycker det är trist att folk gör vissa antaganden baserat på vad som står parkerat utanför.
Lite samma med fotoutrustning; finns åtskilliga fotografer som använder och älskar Leica för att de i 100 år producerat väldigt fina kameror med oslagbar optik. Men det är förmodligen en majoritet som köper dem bara för att ha en Leica hängande runt halsen…
För mig känns det väldigt främmande att “tävla” mot andra i status. Däremot har jag full förståelse för att man inspireras av andra så det här med att man härmar grannen behöver inte vara annat än att man blivit inspirerad och peppad av sin omgivning. Det kanske inte alls handlar om statusjakt som man gärna vill tro om dessa fördomsfulla tro om ytliga medmänniskor
Jag tror att det är lätt att “dras med” i alla sammanhang. Vi är trots allt flockdjur. Att det då ofta tar sig uttrycket som syns på en vanlig villagata är egentligen inte så konstigt. Då blir det pool, elbil(ar), grill av värsta sorten, spabad, elscooter till kidsen etc.
På samma sätt är det med ditt exempel med miljömupparna och jag tänker även på Monty Pythons sketch “Four Yorkshiremen”. Sammanhanget avgör på vilket sätt man kan bygga status. Någonstans är vi tillbaka hos urtidsmänniskan där att förlora sin plats i gruppen kunde innebära döden.
Men skillnaden här i vårt samhälle är att det blivit så strömlinjeformat. De exempel som nämndes gör sig i sociala medier. Men att visa upp frimärkssamlingen eller Märklinbygget i källaren imponerar på likasinnade, men inte den breda massan och ingen av dessa syns normalt från gatan.
Flyttar man det från prylar så kan man föra samma resonemang kring utbildning, fysisk form, publicerade artiklar, citeringar, ordförråd, antal språk man behärskar, sociala förmågor osv.
Det sorgliga är väl när jakten tär på den som utför den. Att sträva mot något mer eller mindre enbart för att andra ska uppskatta det känns deppigt, som jag ser det. Att jaga det sista frimärket i den där serien från brittiska jungfruöarna eller det där udda loket som drogs tillbaka från tillverkaren hösten 1966 ger nog egentligen mer glädje till ägaren än Teslan på uppfarten.
Jag tänker att det är klädsamt att utgå ifrån att människor tar sina beslut för att de känner att det är bäst för dem själva, och inte ifrågasätta deras motiv och utgå ifrån att de jagar status, om inget tyder på att så är fallet. Om någon har en Ferrari utgår jag ifrån att det är för att de gillar bilen och finner ett nöje i att äga den.
Håller med! Man kan ju se ibland att helt plötsligt ska “alla” på gatan bygga pool, och det kan vara så enkelt som att några funderat på det av och till, och sen när någon slagit till och gjort det så frågar man om kostnader, entrepenörer osv och tycker man det låter bra kanske bestämmer sig för att köra på själv. Vi hade lite fasadfix som behövde göras och när en av grannarna hade en firma på plats som verkade duktiga så bad vi de komma och ta hand om vårt när de var klara. Inget konstigt med det egentligen.
I sådana mer extrema lägen håller jag absolut med. Pratar vi däremot om “uppgraderingsjakten” med bilar i klassen 500k till 1M och vanlig villamiljö, då tror jag inte vi kan tillskriva det entusiastagerande.
Du har alltså blivit fegare, eller kanske klokare, med tiden?
Jag kan absolut välja att linda in mina åsikter i bomull och gör det ibland men inte när jag framför åsikterna till min chef. Jag får positiv feedback av det och hamnar högt i lönekriterierna men vet att det ändå inte alltid uppskattas…
