Hjälp mig motivera bort status

Ett rikare liv
1

Efter att ha följt otaliga trådar i detta forum väljer jag nu att själv investera och hoppas på det bästa :slight_smile:

Edit: Min fråga rör självbild och yrkesidentitet inför ett eventuellt byte av arbetsplats. Känslan att förlora status och därmed ändrad självbild, från att “vara viktig” till att riskera bli en “nobody” skrämmer mig. Jag undrar hur du tänker/ eller har tänkt när du ändrat position eller arbetsplats, som fört med sig lägre status? :slut edit

Min bakgrund: Jag är en 46 årig manlig superakademiker. Disputerad överläkare på universitetssjukhus i kirurgisk specialitet. I min lilla, lilla, värld, är jag en av handfull överläkare på sjukhuset som andra specialister ringer när de behöver hjälp med fall som inte ingår i det “vanliga” utbudet av patientklientel. Jag opererar “svåra” fall. Detta har jag gjort i åtta år. Min lön är 91k för 100%. Barn i tonåren och gift. Pendlar. Inte mycket tid över utom på helgerna.

Jag har fått ett erbjudande att arbeta för annan vårdgivare. Då blir jag en “vanlig” läkare. Visserligen fortsatt kirurg men inte “svåra” fall. Jag skulle byta plats med de som idag ringer mig på sjukhuset. Min lön skulle bli 120k för 60%. Men jag blir den enda doktorn hos vårdgivaren. Jag slutar också vara en kändis i den värld som jag är pinsamt medveten om är liten. Jättemånga läkare drömmer om att ha min tjänst på univ sjukhuset, drömmer om att göra det jag gör. Och det är här skon klämmer ordentligt för mig.

Jag har upptäckt att jag är så fast i statusbilden och hur jag blir sedd. Det pratas om status bland oss kirurger och samtidigt som jag tycker det är sjukt tramsigt så har jag så många gånger erfarit glädjen och stoltheten över att vara ansvarig kirurg när det hettar till, och via det, hur jag blir sedd. Mina befintliga kollegor kommer stå som frågetecken den dagen jag drar, och det stör mig att min status kommer att dala. Men det är inte bara det. Jag tänker även på all ansträngning jag gjort för att komma så här långt, och om det är rätt att bara ge upp det. Men jag hade aldrig fått erbjudandet om jag inte hade gjort denna resa via univ sjukhuset.

Det finns många fördelar med bytet, förstås. Mest är det tiden som lockar. Lönen litegrann. Jag skulle kunna ägna mig åt saker som berikar mitt liv, som jag aldrig fått tid till tidigare. Även mindre belastad till följd av minskat ansvar. Ett slags halv-FI/RE som säkert är mer hälsosamt för mig än att gå helt FI/RE, då jag har mycket driv.

Jag förstår att status är en social föreställning. Jag förstår att om man tar hänsyn till status så definierar man sig utifrån hur andra ser på en, snarare än hur man själv ser på sig själv. Och jag förstår också att mina kollegor utgör ett socialt tryck när de säger att status är viktigt. Men trots att jag resonerar så får jag det inte att helt lossna. Kanske ni kan hjälpa mig resonera kring status och självbild? Hur tänker du kring din status gentemot dina kollegor, vänner och bekanta? Har du bytt ner dig från ett högstatusyrke eller position och hur röde sig dina tankar då?

Hoppas på god utväxling av denna investering :smiley:

23 gillningar
2

Du har ringat in problematiken väl. Ytterligare ett par perspektiv kan vara hur mycket du identifierar dig som din nuvarande roll, hur vill du arbeta/leva om x år när barnen flyttar ut, hur vill du se tillbaka på ditt arbetsliv kontra livet utanför arbetet när du går i pension och om du är väldigt mycket = ditt arbete, vad händer med dig när du slutar?
Vad man väljer beror på så många olika faktorer, medvetna och omedvetna.
Skulle ett halvårs tjänstledigt och provarbete på det andra jobbet hjälpa?

Edit: sen är ju en av ens arbetsuppgifter att se till att man inte är oumbärlig. Man har ansvar för vad som händer när man slutar också. Kanske dela på arbetet med någon och arbeta deltid på annan plats. Lite ”anglosaxiskt” tjänst på universitetssjukhuset vissa dagar och på annan tjänst andra dagar?

4 gillningar
3

Jag tror det är mer precist eller användbart att se det som en känsla - som vilken som helst, oavsett orsak. Nu kanske det är aningen hedonistiskt men hur skulle du jämföra ‘nyttan’ du får från statuskänslan, med nyttan du får av mer tid och pengar? Den känslan skulle nog minska och det får man vara beredd på, men vad får du i utbyte?

Samtidigt får man inte underskatta andra känslor än bara status, det kan kanske vara meningsfullt att ha mycket ansvar t.ex. .

Om du har tio minuter per dag på pendeln eller liknande skulle jag rekommendera appen Waking Up, det räcker med 50-60 dagar bara, där man undersöker sinnesintryck och tar reda på sjäłv empiriskt hur hela ens världsmodell fungerar, inklusive den ‘inre’ världen https://www.wakingup.com/ det är svårt att beskriva fördelarna eller att ge ett argument för det, på samma sätt som det är svårt att beskriva en färg. Man upptäcker helt enkelt nya sanningar och uppdaterar sin världsmodell till något som är mer exakt tror jag.

4 gillningar
4

Jag tycker man gör det varje gång man byter jobb efter att ha jobbat länge på ett ställe och blivit Kungen. När man bytt jobb har man förlorat sina kollegor, sin sociala tillhörighet, sitt sammanhang och ja sin status. Ofta är det en lite tuff uppförsbacke men det är ju också det som stärker en som person och i sin yrkesroll. Ibland får man helt enkelt gå emot magkänslan och tvinga sig till att utsätta sig för det okända och (iaf delvis) börja på en ny kula.

4 gillningar
5

Finns det inget du kan göra med den extra tiden och de extra pengarna som återgäldar statusen du förlorar, menar du?

Hur mycket extra tid och lön blir det efter skatt?

4 gillningar
6

Oaktat förlust av status och mer tid och pengar på det nya jobbet tror jag att det kanske skulle tråka ut dig! Att vara enda kirurgen och kanske bara göra “alldagliga” operationer.
Betänk kicken du får, på nuvarande jobb, av att lyckas med de svåra fallen - många är säkert de patienter som överlevt/fått de bästa förutsättningarna tack vare dig - och att du i samma veva också lär upp kollegor.
Tänker att du kanske kan förhandla med nuvarande arbetsgivare om att både gå ner i tid och upp i lön annars är det adjöss!
(Ber om ursäkt i förväg för att vara alltför driven av mitt “kall”!)
Lycka till med ditt beslut!

13 gillningar
7

Detta känner jag igen bland vänner som är läkare på universitetssjukhus.
Status inom den delen av kåren är inte bara begränsad till att ta hand om de svåraste fallen utan även att få många artiklar publicerade och dylikt.
Som motvikt bör man kunna mäta sig i patientnytta.

Är din status viktig utanför arbetstiden i privatlivet och umgänget med vänner ?
Vad tycker din familj om alternativen ?

4 gillningar
8

Tyvärr så är det väl ett ganska allmänt problem inom den svenska akademin att status korrelerar negativt med lön, så att man i regel t.ex. får bäst betalt på de sunkigaste högskolorna och sämst betalt på de mest framgångsrika universiteten. Men det är ju just för att många akademiker är funtade precis som du själv, dvs. de värderar status väldigt högt och måste därför kompenseras rejält för att vara villiga att byta ned sig till en lägre rankad institution eller position.

Jag tror inte det finns någon annan lösning på det än att du helt enkelt måste bestämma dig för hur mycket du tycker att dina nuvarande privilegier egentligen är värda i rent monetära termer och sedan jämföra om du tycker att det nya jobbet kompenserar dig tillräckligt för att ge upp dom privilegierna.

Personligen så doktorerade jag på en av de högst rankade institutionerna i landet inom min disciplin, och tog sedan ett fast jobb på en mer medelmåttig institution efter att jag disputerade. Det funkade OK i vissa avseenden (t.ex. undervisning, där vi har en ganska allmängiltig standard att utgå från), men var riktigt plågsamt i andra avseenden (t.ex. forskning, där ambitionsnivån och kvaliteten kan variera enormt). Baserat på hur du beskriver dig själv så skulle jag inte rekommendera ett motsvarande byte om du inte samtidigt aktivt otrivs med något i din nuvarande situation, som t.ex. att det känns för stressigt att hänga med i tempot eller dylikt.

3 gillningar
9

Givet din ålder, hur du börjar ditt inlägg och eftersom du har råd så är mitt tips att du tar hjälp av en duktig coach om du seriöst vill jobba med din självbild.

19 gillningar
10

Här verkar det lite som det är primärt lönen som är fördelen, lön i form av faktiskt lön i kombination med arbetstid. Jag undrar lite vad 60% är baserat på? Det är inte så vanligt att man kan gå ner i tid i en sådan position? Jag kan också, mycket väl, kanske har fel, tänka mig att du idag jobbar mer än 100%? Vad händer om den tänkbara nya arbetsgivaren måste dra ner, eller kanske går i konkurs? Att ditt universitetssjukhus skulle gå i konkurs låter ju inte så troligt?

Det är inget konstigt, det spelar ju ingen roll vilket yrke man har där man anses vara “expert” att det är ett statusyrke. Jag tycker snarare lite att det är sunt. För mig är det en morot att göra bättre. Det måste naturligtvis vara inom rimliga proportioner, hybris ligger ju inte långt bort.

Även jobblivet har “rockstjärnor”

Med en lön på 120k kommer du inte göra FIRE om du inte kan tänka tanken att ha mindre pengar att röra dig med. 1.4M brutto, ~1M netto är en del pengar du behöver få ihop.

När det gäller lön är det väldigt få som vet vad jag tjänar, de som vet de tjänar antagligen redan mer än mig eller vi är i ungefär samma båt.

1 gillning
11

Oavsett om du har denna tjänst fram till pension eller inte är det här något du kommer behöva möta förr eller senare. Du vet med säkerhet att du vid nåt tillfälle i livet kommer lämna den här rollen. Det är möjligt att det känns lättare att lämna den för att gå i pension, finns dock risk att du då kommer tampas med andra typer av känslor som ändå är i samma fack; “jag gör ingen nytta” “jag känner mig inte sedd längre” osv osv.

Så oavsett om du lämnar ditt jobb nu eller inte är det nog inte helt fel att börja bygga trygghet i andra delar av din identitet som inte har med din tjänst att göra. Det enda vi vet säkert är att livet kommer förändras, att bygga sin identitet och trygghet för mycket på en variabel slutar ofta med en identitetskris i någon form.

Utöver det tycker jag inte det är fel att välja din nuvarande tjänst över mer pengar och tid. Det är helt ok att under en period av sitt liv njuta av att vara på toppen, göra det man är bäst på och må bra av att vara behövd av andra. Det i sig behöver inte vara fult, även om man såklart får vara vaksam på när arrogansen kommer krypande. Du lär ha jobbat ruskigt hårt för att komma dit du är idag, och det kan helt enkelt vara så att du inte mjölkat rollen på allt du vill ha än.

Men börja fundera på när det tippar över till mer dåliga än bra drivkrafter. Börja fundera på hur det skulle kunna se ut att byta jobb, vad som skulle driva dig att göra det, vad ditt värde är utanför ditt jobb, och vilka saker du skjutit på eller helt struntat i pga ditt jobb som du skulle vilja ägna dig åt, och som kanske är lättare att göra nu än när du är 65.

8 gillningar
12

Berätta om erbjudandet för nuvarande arbetsgivare, och se vad de säger om det. – Du kanske kan få ett mer passande erbjudande även där?
Alternativt så förstår de vad som ev. fått dig att byta jobb.
Så du på ett öppet och seriöst vis inte stänger några dörrar.

5 gillningar
13

Jag hade prioriterat fritiden. Men det beror på att jag har saker att göra där.
Men jag är inte du så det är lite irrelevant.

En sak som gäller just kirurger är att dom behöver ett tillräckligt antal operationer per år för att upprätthålla sin skill. Därav att en del blir stafettläkare och åker runt landstingen och opererar. Ett landsting har för få fall. Kommer du få tillräckligt med operationer på nya stället?

Om du gillar konsultations businessen mot andra kirurger, kan du kolla om du får ha en sådan på nya stället. Går kanske för sig.

Men i ditt fall bottnar det hela i att du värderar andras syn på dig ganska mycket. Så länge du gör det blir bytet du nämner svårt. Men det där är en sak du behöver reda ut själv. Den dagen du är trygg i dig själv kan du ignorera allt vad status heter. Iom att du disputerat så finns en förutsättning där. Men det verkar inte riktigt räcka. Har du en dyr bil också?

1 gillning
14

Du är läkare och har svurit Hippokrateseden :slight_smile:
Hur gör du din läkartjänst bäst?

Vad har du mest glädje av innan det är dags flr den långa resan?

Status som specialist eller mer tid/pengar?

3 gillningar
15

Bra poäng att ta med i ekvataionen, tack. Att dela upp tjänsten på olika arbetsplatser är inte optimalt, kortfattat, man behöver en god volym för att upprätthålla en god kompetens. Så det är nog allt eller inget som gäller.

16

Jag gillar tanken att jämföra nyttan, tack för det!

Men jag har lite synpunkter på Waking Up, som jag passar på att vädra här. Jag använde den seriöst i ca ett halvår, en session om dagen. Det som hände mig, var som Sam Harris själv nämner (tyvärr i lite förbigående) i podden med Huberman (Spotify) att jag fick inslag av ångest, ganska mycket tyvärr, som en biverkan. Det var helt oväntat, och har gått bort sen jag slutade. Lite off topic kanske men om detta är bekant på något vis så är jag nyfiken på att lära mig mer!

1 gillning
17

Du har helt rätt i det. Jag känner igen det du säger, från tidigare anställningar. Det känns helt självklart när man läser det du skrivit. Tack!

1 gillning
18

Jo absolut, det gör det. Tanken med inlägget var mest om hur jag ska hantera den (uppblåsta) självbilden. Jag gick inte in på det i så mycket detalj men såklart har jag drömmar om hantverk av olika slag, och att lära mig både dykning och flygning. Efter skatt blir det drygt 13k extra och 8 lediga arbetsdagar per månad, om man räknar 20 arbetsdagar som en normal månad.

1 gillning
19

Jag var rädd att någon skulle skriva om detta också, och det ligger absolut en sanning i det, att man blir närmast beroende av att ha utmaningar. Men jag vill vägra tro att man som människa bara funkar på ett sätt. Vi måste ju kunna anpassa oss, frågan är bara hur, och för mig är det mest förlusten av hur jag blir sedd som jag tror kommer göra mest ont. Det har varit fantastiskt roligt att göra den här resan, och att anta alla utmaningar, men är det bara denna resan som gäller? Jag tror inte det, och det menar jag gäller för alla.

20

Absolut, att skriva artiklar är ett absolut mått på prestationsförmågan inom univ sjukhus. Det säger dock inget om hur bra du är som kirurg, och det gör dig sällan till en bättre kliniker, men nu är det risk att jag gör många forskande kliniker arga så jag ska inte gå in mer på det!

Statusen i relation till mina vänner är en riktigt bra fråga, som jag absolut tar med mig. Gentemot vissa vänner är det nog så, att min yrkesroll är viktig. Men jag behöver rannsaka mig mer på den punkten :smiley: Vad gäller min familj så tycker barnen att jag är “dumihuvet” som inte tar ett “enklare” jobb med mer betalt och mer ledigt, ingen pardon i deras sätt att se på det. Min fru stöttar mig oavsett, men hennes fråga är “tål du se dig själv som en alldaglig kirurg”, och jag har ju ställt i princip samma fråga här.

1 gillning