Ja, den negativa korrelationen är ju mycket märklig och kanske en följd av utbud-efterfrågan, dvs fler vill vara på högstatus = lägre lön, och tvärtom.
Tack för ditt sätt att koncentrera frågan. Den tar jag med mig!
Tror du en coach skulle kunna komma med fler vinklingar än som dyker upp här? I sådana fall är jag öppen för att höra av mig till en. Känner du någon kanske?
Tack för ditt inlägg. Jo, jag har möjligheten att gå ner i en sådan position mest för att jag byter position till mer mottagningsbaserad sådan. På sjukhus har man inte riktigt den möjligheten, mest av logistiska skäl. Och om du nu går ner i tid på sjukhus så får du mindre op = sämre kirurg. Ja, jag jobbar mer än 100%. Kanske upp till 48h per vecka, jouren inte inkluderad.
Det är klart att det nya stället kan gå i konkurs. Utan att gå in på detaljer, tror jag de har hyfsade förutsättningar för att klara sig.
Vad gäller FIRE så har du ju helt rätt. Det är mycket av utgifterna som behöver skalas ner. Men det är å andra sidan inte intressant med 100% FIRE. Däremot blir det aktuellt med ett slags halftime-FIRE, som jag tror skulle funka bättre för mig.
1 gillning
En skicklig coach kan hjälpa dig se frågan ur fler perspektiv. Vad mer blir möjligt med den nya lösningen? Hur kommer det påverka människor i din närhet? Vad kommer det innebära på kort och lång sikt för dig själv och andra?
Om du fortsätter som nu, hur kommer de som är viktiga för dig tala om dig när du inte längre finns?
Om du tar en annan väg, hur kommer det påverka hur de talar om dig då?
1 gillning
Tänkte att du i din första post angav att var flera. Men det brukar inte vara populärt att någon som bara kommer in ibland skulle få en lika andel av op som de som får sköta resten av arbetet dessutom.
Tack @phast för din generösa delning (och välkommen till forumet). Några spontana reflektioner:
-
Jag tror du redan är på resan att släppa taget som statusen. Jag drar den slutsatsen både genom att du har identifierat och sett den och nummer två hur du döpte din tråd.
-
Vi har alla människor olika behov - t.ex. att hjälpa människor, bli tillfrågade, bli utmanade och så vidare. Det är inget som kommer att försvinna med åldern. Vi tenderar ha samma uppsättning värderingar och grundläggande egenskaper genom livet. Vad som däremot kan och bör förändras är hur vi tillfredsställer dem.
-
Tricket tror jag därför snarare är att:
-
Fundera på vilka dina behov är hos dig som person, och
-
Fundera på hur du kan tillfredsställa dessa på andra sätt - behovet av utmaning behöver inte nödvändigtvis tillfredsställas på jobbet. Behovet att hjälpa likaså.
Det vill säga att tricket är att se sig själv som en “spelkaraktär” som behöver vissa saker och nu har du löst “nivå 1” genom att tillfredsställa alla de sakerna på jobbet. Men det finns en “nivå 2” där du kan tillfredsställa dem på ett annat sätt. Det finns flera övningar att göra på detta temat om du vill.
-
Jag har fler tankar, men låt oss hålla det till en början. Hänger du med på hur jag tänker?
9 gillningar
Detta var riktigt bra, du har ju helt rätt att man förr eller senare behöver möta denna fråga, tack för det! Du har ju också rätt i att jag inte riktigt mjölkat ut allt ännu. Jag har tex drömt att åka utomlands och arbeta i utvecklingsländer. Men det vill jag inte göra så länge barnen bor hemma. Och jag behöver hålla liv i univ sjukhus-kompetensen för att göra det. Så det är ett långskott och många faktorer kommer spela in. Tack igen för ditt inlägg!
1 gillning
Nu vet jag inte vart du jobbar (relevansen ligger i att på mindre ort blir det svårt att fylla igen efter dig) men är du disputerad subspec inom ditt område kanske du kan förhandla till att jobba för 2 arbetsgivare. Vissa landsting har kanske klausul att ni inte får jobba för konkurrerande verksamhet.
Att du är disputerad är egentligen inte det viktigaste, viktigare är att veta om du är forskningsaktiv och satsar på docentur, då är det ju knepigt att gå ifrån sjukhus miljö för du släpper så mycket mer än bara pengar/arbetsplats. Min erfarenhet är att många forskare har möjlighet till betydligt högre lön men väljer bort detta p.g.a. de helt enkelt är eldsjälar.
Personligen tror jag det är svårt att släppa när du ändå lagt ned så mycket tid på att komma dit du är idag. Men en att ta ett sabbatsår eller två och göra något annat är nog det bästa sättet att veta innan du vet om det är ett “life time gig”
Själv jobbar jag inom subspec vård och helt privat i egen låda. Mitt val var helt baserat på pengar - idag ser jag att det inte var grönare på andra sidan… eller jo, om med grönt menar pengar.
Men tycker definitivt du skall testa, enda sättet du faktiskt kommer kunna veta! Hur som helst, lycka till!
Jag har hört om det tidigare och det är bekant, men med tanke på att du mediterat så länge med den tidigare tror jag inte du behöver den längre. Vi är på samma nivå meditationsmässigt, just nu läser jag om Jhanas och bokrekommendationer av Nick Cammarata för att jag är en nyttomaximerare 
Det viktiga är att det ska förgylla vardagen inte göra den värre, jag är ingen expert så vill inte uttala mig vad jag tror det är men jag hört om det ofta och bra svar kring det. Det finns olika meditationer man kan göra och mer fysiska, så det kanske finns något som passar dig bättre och som ger en bättre respons?
En tråd jag följt med stor nyfikenhet och ser fram emot ytterligare kloka och tankeväckande inspel, både från trådstartaren och alla andra här.
Vad gäller:
och
så är svaret absolut JA, åtminstone om du hittar en coach som är bra där ni får kemi.
Och, framför allt ser jag att vitsen med att (ev) prata med någon specifikt om denna fråga, är att hålla kvar. Att gå på djupet och lirka lite mer, lite djupare, på temat hålla i, hålla ut och hålla om. Det jag själv haft stor glädje av coach (och terapeut för den delen) är just att de inte låtit mig slippa undan, på ett sätt som jag inte förmår vara/göra på egen kammare.
1 gillning
Hmmm… Dina barn är i tonåren nu. Ett antal år kvar hemma?.
Det jag ångrar mest är tunga jobb inom produktbolag med mycket tankemöda ,ansvar och övertid jag hade medan våra barn bodde hemma. Först när jag kunde tagga ned på arbetstid och ansvar en del efter 50 eftersom jag trivdes bättre med arbetsuppgifter utan chefande med personalansvar eller projektledningen (korta historien) lugnade det ner sig.
Visst var det nice att arbeta mindre med mindre stressiga uppgifter och dessutom att efter 60 dra ner på arbetstid till 80% och lägre. Verkligen nice. Jag önskar att jag gjort det tidigare.
Bara du kan bestämma om mindre utmanande uppgifter , mer ledig tid och mer pengar känns vettigt för dig. Betänk att du redan tjänar så att det borde räcka och bli över… Finns risk att du ångrar dig efter säg 6 månader. Jag tror inte det kommer bero på mindre Status.
Troligen mer på mindre nytta utförd och mindre intressanta och utmanande fall att använda dina händer till som kommer att börja gnaga på dig…
3 gillningar
Du har ingen status. Din yrkesroll har status. Som du själv insett är du snart glömd av de som en gång ringde dig. Det är bara att inse att vi är nobodys. Ytterst få personer lämnar avtryck i historien eller saknas efter sin död mer än av sina närmaste (tragiskt nog för en del inte ens de).
Vill du ha status så gör du något som får andra att se upp till dig för din personlighet och dina uppoffringar.
Sen jobbar du på att kunna bekräfta dig själv utan input från andra. Vara nöjd med sin insats utan att söka extern bekräftelse. Tänk vilken frihet att slippa jaga andras erkännande?
Tycker 33% högre lön för 60% av ansträngningen låter som en fantastisk möjlighet att få tid och resurser till att utveckla sig själv och bygga en tillvaro som inte är beroende av andra. Vidare är det viktigt att jobba med något man känner passion för.
14 gillningar
Jag skulle nog inte tveka en sekund om jag fick möjligheten att byta jobb för mer lön och mindre timmar. Sedan får du ju 40% mer tid över, där skulle du kunna jobba extra där du arbetar idag och finnas som bollplank/ utövare av speciella operationer. Då får du utlopp för din specialistkompetens/ kunskap 
2 gillningar
Jag själv som aldrig känt någe behov av status, kanske mer motsatsen till status…
Undrar varför de är viktigare va andra tycker än va man själv tycker???
2 gillningar
Jag hade liknande dilemma när jag bytte jobb i somras (visst inte inom vården, men mjukvaruutveckling).
Jag gick “ner” två steg men fick högre lön, aktier samt att få jobba hemifrån 100%.
Det var svårt att bestämma om det var rätt eller inte, till slut bestämde jag att för de extra pengarna och att få jobba hemifrån skulle det förbättra mitt och min familjs liv och det skulle även finnas möjlighet att få befordran i framtiden.
Jag tycker att det även beror på hur man se arbetet - om man jobbar för att leva eller leva för att jobba.
5 gillningar
Tycker det är värt att poängtera att ordet status är ett synnerligen subjektivt begrepp.
Krasst sett har du TS redan ”vunnit” statusjakten i.o.m. att du kan titulera dig själv läkare överhuvudtaget. Det finns liksom inget som smäller högre hos gemene man. I den mån vi ens kan definiera status som något objektivt alltså.
Samtidigt är man (oftast) mer än sin yrkesroll. Snabbaste cyklisten i sin lokala cykelklubb ger en typ av status, att bygga sitt eget hus en annan. Allt det här påverkar andra personers bild av en själv, men ytterst få förutom i kretsen kring de närmast sörjande (”big fish in a small pond”) bryr sig egentligen om det i någon större utsträckning. Och i den mån andra bryr sig värderas ändå informationen olika. Det är ju denna tråd ett ganska bra exempel på om inte annat.
För mig hade det exempelvis varit absolut självklart att kunna gå ner rejält i arbetstid och dessutom upp i lön på köpet. Ingen tvekan överhuvudtaget. Men så identifierar jag mig också väldigt lite med min yrkesroll.
Hur du än väljer att göra vore det kul med återkoppling efteråt tycker jag 
3 gillningar
En del säger att var sak har sin tid.
Är själv en individ där status, fasader, prestige och skryt knappt existerar.
Jag kan förundras över att det inte infinner sig en mättnad i statusjakten. Blir man inte trött på det efter ett tag? Blir inte även det en vardag? När blir egot mättat? Jag bryr mig inte om att andra tycker att jag gör ett bra jobb, det vet jag ju själv redan att jag gör. Att få höra att man gjort något bra värmer väl mest när man själv tycker att det inte blev riktigt så bra. En del människor verkar jaga efter saker och ting hela tiden och i hela livet och ändå aldrig bli tillfreds eller nöjda, tänker att det beteendet är en kompensation för något annat som man kanske behöver jobba med på ett djupare plan.
1 gillning
Vilket också är en statussignalering. 
2 gillningar
Du har fått många bra svar här tycker jag, mycket kopplat till fritid och lön, men det jag saknar i svaren har att göra med den mentala stimulansen kopplat till de svårare fallen. Ger det dig en stor tillfredsställelse att lösa de mest utmanande ingreppen? Gör det dig lyckligare att din kompetens och förmåga kommer till användning där den behövs som mest?
Visst, mer fritid och mer pengar är viktiga aspekter, men vad är din kärna, vad behöver du för energi kopplat till din kompetens och kunnande?
Oavsett vad du väljer, stort lycka till!
3 gillningar
Jag undrar om du verkligen skulle gilla att ha lägre/färre utmaningar. Jag upplever att när barnen är tonåringar och man börjar se slutet på det aktiva föräldraskapet närma sig plus att man kan jobbet så känner jag verkligen ett behov av förnyelse och nya utmaningar. Kan mer förstå nu att folk gör överslagshandlingar och ballar ur i den här åldern för det är på ett sätt en konstig ålder där man inte naturligt är på väg mot nästa roliga steg. Och man vill inte packa ihop redan.
Min tanke är alltså att du bara ska byta jobb om du har någon privat utmaning att sätta tänderna i. Tycker att det är att förenkla det hela alldeles för mycket att den största vinsten med din nuvarande situation skulle vara hög social status. Jag gissar att det finns en hel del annat som också är givande och meningsfullt. Kasta inte ut babyn med badvattnet alltså innan du verkligen har koll på vad som gör ditt liv mer värt att leva.
Sen är frågan om det enbart finns dessa två alternativ?
4 gillningar