Jag upplever att det blivit en sån självklarhet att ha orimligt fina grejer i relation till inkomst.
Tänker t.ex på att köpa senaste, häftigaste iPhone, som man byter när det kommer en ny. Köpa en dyr MacBook för att slösurfa.
Även läst om bil på olika forum, och stöter ofta på saker i stil med “En Opel Astra -15 funkar väl om man inte har så höga krav. Inget man vill åka på långresor i heller”.
Jag förstår inte behoven? Är själv helnöjd med att ha en mellandyr telefon i 5 år, även fast jag får välja fritt på jobbet.
Tycker att vilken bil som helst från 2015 är hur lyxig som helst. Visst vore det fint med en ny Volvo V90, men jag har inga som helst problem att köra en småbil från 90-talet 100 mil i sträck. Det är klart att stolarna inte är superbekväma efter ett tag, men jag är ingen prinsessa.
Är det jag som har onormalt låga krav, eller är konsumtionen orimlig?
EDIT
Inte menat att se ner på någon, jag känner bara inte behovet av finare grejer.
Jag är precis lika nöjd med min gamla telefon och billiga bil som jag hade varit med nyare, exklusivare alternativ. Jag hade nog till och med haft lite ångest över att lägga mycket mer pengar utan att bli lyckligare av det.
Tror att det främst handlar om status att visa upp. När en annan växte upp fanns inte ABS-bromsar i vanliga bilar. Folk rökte i bilen o i vardagsrummen framför barnen. Nu i dessa dyrtider kommer nog konsumtionen av status-prylar minska drastiskt hos medelklassen. Gissar att vi får vänta minst till 2026/2027 innan vi är tillbaka till 2021 år levnadsnivå (i reala pengar)
Sedan handlar det nog oxå att de vill spara några sekunder eller sitta lite bekvämare, med vissa nya teknikprylar/bilar. Marginalkostnaden för dessa sparade sekunder eller ännu bekvämligare är ofta mycket höga jämfört med teknik/bilar som är 5år gamla
Finns flera aspekter. En del jagar status.
En del uppskattar kvalitén i en dyrare bil, klocka eller bostad.
Vissa går i mjukisbyxor och har 0 intresse av materiella ting.
T ex. Jag älskar lyxklockor, de ger mig glädje. Men jag förstår att många tycker det bara är en klocka.
Precis som jag tycker en hund bara är en hund. Eller resa till Thailand bara låter omständigt och jobbigt.
Ja du kan fortsätta hur länge som helst, man drivs utav olika saker
Finns nog en hel del confirmation bias på det sättet att “spendera pengar på det som gör dig glad” samtidigt som fler nog skriver online om det man tycker om också.
Shopping är vår nya religion, och ett stort nöje. Utbudet av varor är enormt och likaså reklamen för dem. Frestelsen att få ett kortvarigt lyckorus blir för stor för många. För att lyckoruset ska hålla i sig måste vi fortsätta att köpa. En del genomskådar den falska matematiken efter ett tag, men långt ifrån alla.
Problemet är också att många produkter faktiskt är bra och genomtänkta. T.ex cykelbyxor (som jag inte har någon erfarenhet av) verkar ju vara bra och ändamålsenliga. Men det går ju faktiskt bra att cykla i vanliga byxor också. En enklare mobil funkar nästan lika bra som den senaste dyra modellen.
Undviker man top notch och lägger sig en bit under kan man spara en förmögenhet utan att egentligen märka det.
Det handlar ju om hur man definierar ”ha råd”.
Jag skulle kunna köra till jobbet i en Lamborghini medan frugan kör till sitt jobb i en Ferrari. Men det skulle käka upp en stor del av vårt kapital (och dessutom vara löjligt).
Jag skulle, lite mer rimligt, kunna köra till jobbet i en tysk eller amerikansk el-suv för en dryg miljon. Men det gör jag inte heller.
Jag kör en vanlig tjänstepulka med rimligt förmånsvärde, och min fru cyklar. Eller snarare, hon kör min bil och jag jobbar hemifrån 3-4 dagar i veckan.
Och kapitalet växer.
Och vi kommer kunna sluta jobba innan 50.
Och ha möjlighet att LEVA som unga pensionärer, inte som ekorrhjulsutmattade tjänstemän som pensionerar sig vid sjuttio men åtminstone fick åka premiumbil till jobbet…
Ja då tänker jag att du inte har råd att köra Ferrari och Lamborghini för dig, Det är individuellt.
Men andra kanske har råd med det. Jantelagen är stark i Sverige.
Man kan ju bosätta sig med sin familj på 5 personer i en etta med billig hyra och köra samma resonemang, ”förstår inte varför människor har behov av att bo större och finare”.
Som i trådskaparens resonemang att köra 100 mil i sträck med en bil från 90-talet hade varit otänkbart för mig, varför ska jag plåga mig själv med det. När jag har råd med en ny fin bil.
Jag tror också att det är en snedvridning - alla har inte allt, någon har en ful, någon annan semestern men när man tänker på det så ser man inte att alla inte har allt. Jämför med hur många som upplever att alla andra har mer pengar än en själv.
Mina barn kommer att behöva en stor del av mina sparade pengar för utlands-studier, brf-köp, bilköp mm (innan jag dör). Därför väljer jag hellre att ha lite äldre/mindre/saktare bil/hus/PC för att kunna stödja dem med det jag nämnde i föreg mening
Jag tycker det är en märklig företeelse att ständigt köpa det som är “bäst” ur ett statusperspektiv. Själv strävar jag efter att få en så bra balans som möjligt mellan pris och kvalitet, ofta avtar marginlnyttan dramatiskt när man kommer över den optimala nivån mellan dessa.
Det finns många människor därute som förvirrat tror att högt pris är lika med en bättre produkt. Eller att det är viktigt vad grannarna tycker om ens bil. Eller att kollegorna skulle bry sig om vart man åker på semester.