När man pratar om att ha råd glömmer man lätt bort att väljer man A väljer man bort B, C, D, E och alla andra bokstäver och att allt har ett pris utöver det ekonomiska.
Väljer jag att jobba kommande 2 timmarna så väljer också bort att spendera den tiden med barnen, frun, vänner, träna etc.
Väljer jag att köpa en dator för mer pengar än vad som är nödvändigt för mina behov eller väljer jag lägga 100000 extra på en bil för lite extra lyx bekvämlighet så väljer jag att inte låta de pengarna finnas på börsen, gå till en resa med familjen åka och titta på mitt favoritlag, något kul äventyr med vänner.
Sen kan man ju ställa sig frågan om man vill maximera bekvämlighet och njutning alltför ofta. Vad gör det med karaktären? Att aktivt välja bort en njutning och eller något som gör det mer bekvämt i stunden fast man utan tvekan har råd eller möjlighet till det tror jag är bra på så många sätt. Om inte annat för att slippa bli slav under sina impulser och längtan efter njutning och tillfredsställelse.
Det finns en väldigt bra bok på detta ämne som heter The Paradox of Choice av Barry Schwartz, Psykologiprofessor vid Swarthmore College i Pennsylvania. Han definierar två kategorier av människor - Maximizers resp. Satisficers.
"Maximizers are people who want the very best. Satisficers are people who want good enough,”
Tror inte dessa två typer någonsin kommer förstå varandra 
Kan varmt rekommendera boken men annars finns en kortare artikel om den här: How You Make Decisions Says a Lot About How Happy You Are - WSJ
Jag tro det kan vara relaterat till ålder i många fall.
Åtminstone har det varit så i mitt liv/umgänge.
För min och många av mina vänners del var detta mycket viktigare i yngre dagar.
Fyllde exakt ingen funktion i livet mer än just självbekräftad status.
Vi hade egentligen inte råd men man fick prioritera.
Idag har man råd med “allt” men är istället dålig på att fira och unna sig saker.
Att det skall vara så svårt… 
För mig är det viktigt att ha en fin bil, ett fint hus och att inte tumma på kvalitet när det gäller materiella ting. Främst så vill jag åka bekvämt, jag vill bo fint, jag vill att saker jag inhandlar ska vara så bra som möjligt och hålla länge.
MEN - jag har analyserat mitt behov av “exklusivitet” och kommit fram till att jag i ungdomen blivit triggad av åsikter såsom att “dig kommer det aldrig bli något vettigt av” (var något av en buse i tonåren). Jag vill visa att “det har det visst blivit.” Väldigt tramsigt egentligen, och säkerligen så har min osäkerhet spelat en stor roll i det hela.
Jag har ingen viktig som ska ärva mig så jag kan lika gärna använda mina pengar.
Många har ett jobb där man inte kan välja hur många timmar man ska jobba. Man kan byta till ett sånt jobb men kanske är det inte värt det.
Gällande bil så finns det ju olika nivåer. Det är skillnad att köra en Opel från -90 talet och en Ferrari för 3 miljoner.
För min del tex så kör jag till-/från jobbet i 3,5 timmar/veckan. Att då köra en bil från 90talet med den tidens säkerhet efter motorväg känns inte rimligt för mig. Samtidigt är ju Ferrarin inte heller rimlig i något fall utan är ett intresse/nöje.
Men vart drar man den gränsen? Här i Norrbotten så känner då jag att nuvarande bil (Mazda 6, 2017 med framhjulsdrift) kanske är på gränsen till att inte vara tillräcklig för mig.
Först och främst är det ingen premiumbil och har rätt hög ljuddnivå i bilen vilket är ett lyx problem men som jag ändå värderar till något. Men framförallt är det två saker, jag önskar fyrhjulsdrift då det slänger ganska bra i bilen under vintern när det snöat och jag börjar bli till åren och mörkerseendet är inte som när jag var 18 så bättre lysen hade varit önskvärt. I detta fallet bättre halvljus då det är motorväg och helljus inte används. Skulle även önska en elbil då bilen står för över hälften av vårt hushålls CO2 utsläpp och detta är något jag önskar förändra på.
Har jag lyxat till det nu när jag har en bil för 200 000? Borde jag gå ned till 100 000 för att “jag tänker på vad grannarna tycker”? Alternativt skulle det vara okej att gå upp till en bil för 300 000?
Jag är rätt skeptisk till att folk håller på tänker “jag ska skaffa denna bil för att jag vill skryta till grannarna?” Men kanske det är så, kanske bara är jag som är blind i hur folk tänker.
Men hundratusen extra för en bättre bil kan ge viss njutning under flera år. Hundratusen för en resa kanske räcker i två veckor.
Varför skulle det vara bättre att lägga pengarna på en resa än på en bättre bil?
Här kan jag också tycka att resor värderas väldigt högt upp jämfört med materiella ting.
Jag vet inte, soffan där hemma använder jag varje dag tillsammans med familjen. I min värld är den värt mer än resan på 2 veckor (även om jag aldrig bokar resor mer än 4 dagar då jag ofta saknar att få komma hem igen).
Jag gillar också att resa men tycker ändå inte att det ska anses finare att lägga pengarna på en resa.
Lite av de hundratusen extra för bilen får jag tillbaka när den säljs, jag får inte pengar tillbaka efter resan.
Jag säger inte att något är bättre än det andra. Det är extremt subjektivt, min poäng är att det är värt att reflektera över. Allt har som sagt kostnader som inte har med pengar att göra. Vad den kostnaden är borde vara betydligt mer intressant än vad det är för många.
Fint sätt att rationalisera sitt egna snålande.
Det handlar inte om att ”snåla”, det handlar om impulskontroll. Jag kör en elbil i 800-tusenkronorsklasse n men skulle gärna haft en ännu fräsigare. Jag bor i en villa med fem sovrum men skulle gärna haft havsutsikt, etc etc.
Jag försöker hitta en balans men bara för att man är medveten om sitt spenderande är man inte snål.
Du kan ha fått inspiration/insikter som ger dig möjligheter att öka dina intäkter eller undvikit sjukskrivning genom att investera i mentalt välmående o.s.v. Jag är personligen övertygad om att jag tjänat pengar på summan av mina livserfarenheter och för egen del ingår resandet som del i detta anskaffande.
Säger inte att det nödvändigtvis är den bästa investeringen man kan göra, men det är inte heller inköp av en bil. 
Tror vi tycker likadant, min poäng var att om man tjänar tillräckligt bra så har man råd med en fin bil och ha en väldigt fin pension.
Många verkar tro att man har fina grejer betyder att man belånat sig enormt och äter bröd och vatten. När de flesta köper en dyr fin bil för att de har råd helt enkelt, eller för att de prioriterar det.
Finns en del studier på att upplevelser lever kvar länge, men att man vänjer sig vid det vardagliga väldigt snabbt. Så man får mer livsglädje av resor än att uppgradera en bil.
Finns också studier som visar att de upplevda livsglädjen från resor försvinner inom några dagar till nån vecka efter hemkost. Så går inte att säga vad som ger mest positiva effekter 
.
Exempelvis,
It has been found that vacation effects might last for only a few days (de Bloom et al. 2011; Nawijn et al. 2010), two to three weeks (de Bloom et al. 2010; de Bloom et al. 2011; Etzion 2003; Westman and Eden 1997), or no more than one month (Kühnel and Sonnentag 2011).
Personligen skulle den upplevda stressen från att köpa en billig android telefon vara mycket värre än livsglädjen från många resor. Därför köper jag dyrare apple telefoner för att det ger en positiva effekter i vardagen.
Jag upplever att allt eftersom utbudet har höjts och informationsmängden ökat, desto mer noga är folk med sina val. Vi som är födda på 70-talet och tidigare kommer ihåg en tid när det fanns statusprylar men väldigt mycket var bara bruksgrejer man inte brydde sig om. Typ köksprylar, träningskläder, möbler hörde till sånt där märken inte var så viktiga som idag.
Nu ska allt optimeras och jag uppfattar det som att många gör en koppling mellan sitt egna värde och att vara påläst och ha skaffat den bästa grillen/kökskniven/sticksågen.
Jag är helt övertygad om att lejonparten av svenska medelklassen som kör tyska och svenska suvar till jobbet har jäkligt lite pengar egentligen och få skulle ha möjlighet att köpa sin bil kontant. Prioriteringar är något annat, och självklart upp till var och en.
Det där har jag sett mycket, optimeringen av saker som egentligen inte spelar så stor roll.
Har en kompis som alltid snöar in på specifikationerna på grejer utan att det finns någon koppling till användningsområden i verkligheten. “Den har ju X, det är ju sjukt bra i situation Y”. Situation Y uppstår aldrig.