Jag har funderat lite på hur konsumtionen förändras i takt med att man rör sig upp längs rikedomstrappan. Vi utesluter resor och matvaror av uppenbara skäl. Jag är mer nyfiken på vardagskategorier som kläder, skor, datorer, telefoner, TV-apparater och annan elektronik.
Frågor jag själv ställer mig:
När ni var på de lägre stegen – köpte ni oftare “billigt men nu” istället för att vänta eller spara till kvalitet?
Hur har era köpbeslut förändrats? T.ex. fler inköp av färre men dyrare plagg/produkter, eller kanske tvärtom, att det blivit mindre fokus på konsumtion överhuvudtaget?
Har ni märkt någon brytpunkt, t.ex. att man slutar “jaga deals” eller byta telefon varje år och istället prioriterar hållbarhet, design eller bekvämlighet?
Vilka köp upplever ni i efterhand som de mest värdefulla investeringarna i livskvalitet, respektive de mest onödiga?
Jag tänker att kläder och elektronik är intressant eftersom de ofta är statusdrivna, snabbt föråldras eller slits, och lätt kan bli en blandning av “nöje” och “behov”.
Nyfiken på att höra hur andra här upplevt resan längs rikedomstrappan när det gäller konsumtionsmönster i just dessa kategorier.
Jag avskyr att “shoppa” så jag köper bara när det mer eller mindre är ett måste. Detta har inte förändrats längs trappan. Det leder ibland till att priset kan bli högre än om man orkar jaga “deals”, men samtidigt undviker man att köpa sådant man egentligen inte behöver.
Intressant fråga. Det varierar nog iofs mycket från person till person.
På nivå 4 har jag nyligen skiftat till att köpa mer kvalitetsgrejer än innan. Jag köper inget av dålig kvalitet längre och tittar inte så mycket på priser. Jag handlar på lokala butiker och företag och ser till att de företag jag anlitar är små lokala familjeföretag och inte ägs av private equity.
Jag har aldrig sett status i elektronik, kör en iPhone för det är vad jag är van i, men behåller den tills den börjar kännas trög (kanske 5 år). Kör inte Mac för jag är van vid Windows. Körde en HP laptop senast för jag ville inte ha skit från Kina (Lenovo) men nästa gång blir det garanterat något annat för det har börjat dyka upp en reklamruta i nedre högra hörner på min laptop som jag tror är från HP. Jag är verkligen allergisk mot reklam och att de tar sig friheten att utsätta mig för reklam på min egen laptop gör mig rasande varje gång.
Kläder köps i princip en eller två gånger per år på Outlet. Jag satsar på kvalitet men inte överdriven lyx. Skulle inte handla på Dressman eller HM eller liknande utan det är mer Brooks Brothers och Polo Ralph Lauren.
Jag har tänkt att det mest handlar om att göra livet enklare och slippa fatta beslut, än att jag korsat den magiska gränsen till nivå fyra. De senaste åren har jag landat i att kläder och skor kommer från ett fåtal märken som jag vet funkar. Jag tackar inte nej till en deal men även på rea är dessa saker lite dyrare.
Nej köper alltid billiga kläder. Om några alls. Hm och second hand. Men som sagt. Har inte ens köpt 5 plagg detta år…
Vad gäller elektronik så vill jag gärna köpa en ny dator. Men jag måste lägga ut över 20000kr för att få en ny dator och då kommer jag endast få en prestandaökningar på ca 15%. O det är det inte värt.
nu köper jag mest retrodatorer billigt som jag fixar upp.
Jagar alltid deals. Det är ju kul.
Bästa köpet. En c128d fullt fungerande med tangentbord för 1000kr inkl frakt.
Sämsta köpet: psOne för 50kr, det är ett bra pris. Men vad ska jag med den till. Är inte ens en playstationmänniska.
Bra tråd. Jag är snart 50 och på nivå 4 och funderar en hel del på detta då jag faktiskt tenderar att köpa mindre och mindre ju äldre jag blir. Det är lite av en sorg för mig men när man är förälder och lever i en relation med delad ekonomi så vill man undvika att ens barn får en bild av att man måste köpa premium-grejer. Dessutom får jag lätt dåligt samvete mot min fru om jag köper dyra kläder och elektronik som vi faktiskt inte behöver. Jag vill gärna köpa en dyr premium-jacka som jag sedan har i 3-4 år men när jag sedan ändå landar i att köpa en billig jacka och inser att även den håller i 3-4 år så har jag lite svårt att förklara för mig själv och min omgivning varför man skall lägga 3 ggr så mycket på en premium-jacka.
När jag tänker på det så tror jag faktiskt att jag köpte mer dyr elektronik när jag var ung och singel och på nivå 2-3 än vad jag gör nu. Och förklaringen som jag landar i är att jag då inte behövde förhålla mig till någon annan med mina inköp. Om jag ville köpa en dyr förstärkare och sedan leva på nudlar i 3 månader så var det ingen annan som hade något problem med detta.
Ja, det kan ju hända att man är helt ointresserad av köp i en viss kategori t.ex kläder. Gällande datorn så tänker jag att detta beteende kanske kan förändras med nivå; vad tror du?
Absolut kan det gå upp lite. Men jag personligen har svårt att motivera ett extremt dyrt köp bara för att jag kan. Most bang for the buck väger tyngre.
Köper mer kvalitetskläder och -prylar numera och tittar inte direkt på priset. Hatar att handla kläder så har hittat några skjortor som jag vet sitter bra och beställer hem från nätet istället. Skor har jag också valt att köpa av lite högra kvalitet (Loake), vårdar dem och de kommer lämnas till skomakaren för omsulning i framitden.
Elektronik intresserar mig inte mycket längre. Vill bara ha en mobil som funkar och som jag kan. Detsamma gäller laptop. Håller mig till Google Pixel men ligger ett par årsmodeller bakom det allra senaste, då man får mer för pengarna så. Just nu har jag en 7a som duger gott för mina behov. Gällande laptop så är det Thinkpad som gäller. Köper “refurbished” med något år på nacken och använder så länge det går. Förra laptopen hade jag i ca 10år. Mobiler brukar jag ha ca tre år. Batterislitage är oftast det som driver mig till att uppgradera. Förr bytte jag själv batteri, men inte värt arbetsinsatsen längre Är på nivå fyra.
Handlar nog mer om intresse än var man är på trappan. Elektronik är i de flesta fall mer färskvara och blir automatiskt mer slit och släng. Har nog aldrig ansett mig ha riktigt dåligt med pengar men kan inte se att konsumtionen av kläder eller elektronik har förändrats med högre lön eller sparande. En del kläder kan jag avstå ifrån när jag tycker det är oskäligt dyrt. Vill inte gå runt och vara överdrivet försiktig med saker heller.
Skulle gärna handla på second hand men orkar inte orkar leta. Har man intresse tror jag det är annorlunda.
Jag våndas dock inför att hamna på nivå 4 när jag måste börja köra engelsk bil som håller på att braka ihop direkt vid leverans och handla på en herrekipering omgiven av människor som är excentriska till den grad att de borde spärras in.
Ja exakt, det är en sentida trend här i USA att private equity köper upp småföretag och sparkar personal och drar in pensioner etc för att göra dem mer lönsamma och sen sälja vidare företagen. Det kan handla om alltifrån frisörsalonger till rörmokare, elektriker, tandläkarmottagningar mm.
Så jag försöker verkligen undvika att gynna dessa slemmiga Wall Street parasiter.
Det lär komma till Sverige också inom kort, allt som händer här brukar ju sprida sig. Då gäller det att rösta med plånboken så att de får ett helsike.
Jag får erkänna att kläder och skor är en min akilleshäl:) bilar, möbler eller elektronik är för mig helt ointressant.
För 15 år sedan hade jag nästan alltid en plan för vad jag skulle handla för kläder när det blev lön. Märket i sig var inte viktigt men att det skulle vara av hög kvalité. Något jag dock insett är att det är ingen idé att köpa för hög kvalité med argumentet att man kan ha plagget längre. Ofta tröttnar man på plagget långt innan det slits ut. Dessutom behöver man färre plagg än vad man tror.
Så i takt med att jag blivit mer ekonomisk fokuserad så har min konsumtion ändrats jättemycket. Mitt mål är att ha en fin garderob men med få plagg. Jag har hitta rätt nivå för mig gällande pris/kvalité. Varje köp är mer genomtänkt.
Innan så tänkte jag mer att nu har jag kämpat för att få min lön och då ska jag ha kul för den. Nu värderar jag snarare varje köp mot vad den summan kan göra på börsen i stället.
Jag har väldigt lågt intresse för kläder och liknande. Körde en rusch för några år sedan och köpte på mig en del märkeskläder när jag började tjäna betydligt mer än tidigare. Nu i efterhand så känns det nästan pinsamt att bära dem för att jag köpte dem som lite statussymbol för att andra i mitt nya umgänge på jobbet hade det.
Idag skulle jag inte göra om det. Kör på diskreta kläder som är funktionella och känns som bra kvalité. Upplevde inte att kvaliteten på mina nya märkeskläder va bättre. De var snarare känsligare för allt och går sönder lätt…
När det kommer till annat (verktyg, köksredskap, vitvaror etc) så lägger jag mer pengar nu för att få något bra som ska hålla längre och ha bra funktioner. MEN jag letar alltid efter fynd. Skulle inte vara ”dum” och köpa på fullpris!
Min stora svaghet är bil. Där kan jag lägga pengar, men samma sak där. Köper en begagnad bil som gått som leasingbil 3 år och sen behåller jag den sedan ganska många år. Köpte elbil nu i år och vi får se hur länge jag vågar behålla den med tanke på batteriets hållbarhet
Jag köper inte mer men försöker köpa bättre kvalitet.
Det blir som innan några få plagg per år, mestadels behovsstyrt. Det blir dock aldrig mer HM och liknande, det är ett beslut jag tagit nyligen av moralskäl.
Elektronik köps bara när det behövs, vilket är väldigt sällan.
Jag jagar fortfarande deals även om det gör verkligen noll skillnad. Det är så djupt rotat. Jag försöker lära mig ändra mitt beteende men det är så svårt. Att spara 20% på något känns bättre än att portföljen går ner några procent på en dag, även om det i pengar är en extrem skillnad.
Vilka köp upplever ni i efterhand som de mest värdefulla investeringarna i livskvalitet?
Bättre kläder och att uppgradera bruksbilen. Kläder gör faktiskt en stor skillnad för välbefinnandet. Kläder som sitter bra och som kommer hålla länge gör mig glad. Att uppgradera bruksbilen var ett enormt lyft i livskvalitet. Det är så tyst och bekvämt nu att varje resa är ett nöje. Men givetvis köptes den begagnad.
Vi lever på samma sätt nu på nivå 4 som vi gjorde på nivå 2.
Vi planerade vårt liv utifrån vad som ger oss livskvalitetet och sen fick sparande bli vad det blev.
Detta har medfört att vi inte har ändrat något konsumtionsmönster utan resans gång utan vi är fortfarande nöjda med vårt liv och prioriterar utifrån det som ger oss livskvalitet.
För min del så handlar det nog mer om ålder och livserfarenhet än förmögenhet.
När jag var ung så ville jag ha en massa saker. Största bästa TVn, ljudsystem osv.
Nu så känns det mer som att jag dels har haft lr fortfarande har de sakerna. Har väldigt litet behov av att byta ut saker för att få det senaste bästa.
OM jag får för mig att jag måste ha något så kollar jag gärna upp hur jag får bästa dealen på det.
Sedan är det i praktiken en stor skillnad vad det gäller hur lätt det är att kunna köpa prylar. Förr var man ju tvungen att spara ett tag. Nu är det mer vill jag lr inte.
Och ni känner inte att det är något som skaver om ni lever på nivå 2 men har tillgångar som reflekterar nivå 4? Jag och min fru är ungefär i samma läge men kompletterar detta då med att vi båda jobbar mycket och har stort ansvar i form av våra roller. Och jag börjar känna att risken är stor att man är nöjd på nivå 3 men att man sliter ut sig på nivå 4 utan att det ger något mer än ett stort arv till barnen möjligtvis.
