Jag fråga nyss chatgpt om “folk som skryter om pengar och hur dem tänker” och fick detta svaret.
Bra fråga – människor som skryter om pengar gör det ofta av ett par vanliga orsaker:
Bekräftelsebehov: De vill bli sedda, beundrade eller känna sig viktiga. Pengar blir ett sätt att visa “värde” i andras ögon.
Osäkerhet: Många som skryter mest är egentligen osäkra. Pengar blir ett skydd eller en kompensation för något de saknar – kanske självkänsla, trygghet eller kärlek.
Statusjakt: Vissa ser världen som en tävling, där pengar är poängen. Genom att visa vad de har, försöker de klättra i den sociala hierarkin.
Miljö och uppfostran: Om någon vuxit upp med värderingar där pengar = framgång, kan de ha svårt att tänka annorlunda. För dem är det naturligt att visa upp det.
Brist på självinsikt: De kanske inte ens inser att de skryter. Det kan bara vara deras sätt att prata – särskilt om de omger sig med likasinnade.
Jag känner mig nog väldigt träffad i 4:an och 5:an och undrar nu ifall någon annan också känner sig träffad. Kanske lite egna tankar och funderingar över vad som kan uppfattas som skryt, kanske även lösningar på detta.
Jag har väl lite problemet att ja inte alltid inser att de finns folk som inte har några pengar alls eller ens kunskap för den delen… Det är inte direkt så att ja försöker skryta men jag förstår att de kan uppfattas så
Min erfarenhet är att folk som fötts in i pengar aldrig pratar om pengar, för dem är det liksom bara en självklarhet. De rikaste personerna jag känner ser inte alls rika ut. De har typ samma vinterkappa år efter år, bor ganska spartanskt, kanske har nån fin subtil guldring bara. Har något sorts lugn över sig som jag antar bottnar i att de vet att de är ekonomiskt trygga, inte behöver ställa sig in hos nån de kanske måste jobba för, eftersom de aldrig kommer behöva ett jobb. Tycker själv om att diskutera investeringar och dylikt men tycker det är smaklöst att visa upp rikedom i sammanhang där någon har det sämre ställt. Kanske lite omedvetet jantetänk där
Skrytsamhet blir ju sällan trevligt oavsett område det skryts om. Det är väl lite Svenskt kanske men jag tycker det känns som att man skryter när samtal om ekonomi kommer på tal. Iallafall om man inte vill fejka eller vara oärlig. Tex vid samtal om inflation att allt blir så dyrt och det är svårt att ha råd med allt, eller när man får frågan om vad man gör och svaret är att man slutat jobba etc etc. Jag skäms inte, har ingen vilja att dölja mina ekonomiska förutsättningar genom lögner, men det känns nog alltid lite skrytigt varje gång även om det är annan part som tar upp ämnet eller ställer frågor.
Jag har upplevt att kretsen minskat drastiskt då ekonomiska skillnaderna ökar… många av mina barndomsvänner har jag nog sluta umgås med pga att man måst va selektiv va man säger så att de inte blir till nån form av avundsjuka… Visserligen var dessa personer VÄLDIGT panka men ändå
Kan det vara så att om jag uppfattar något som skryt så ligger det i min egen tolkning som inte har ett dugg att göra med avsändaren .
För ärligt talat funderar jag på hur äkta skryt låter, till skillnad från att någon berättar om sin upplevelse eller bara konstaterar att ”jag har 500+ millar och privatjet”.
Stämmer säkert. Men de flesta har nog någon form av problem med alla eller några av punkterna. Fast man kan väl bli både avundsjuk och skrytsam av dem? Kanske samtidigt? Avundsjuka skryter mest när de väl får vad de ville åt?
Det som inte är skryt kanske uppfattas så av någon som är avundsjuk?
Svårt at klandra någon som har bristande självinsikt. Vem har inte det? Eller vuxit upp med värderingen att pengar är framgång? Vem har inte det i någon mån? Är fattigdom bättre?
När någon säger att status är oviktigt föreställer jag mig hur det skulle vara att leva helt utan status. Man ignoreras totalt och ingen är glad att se en. Inte bra för någon. Föredrar någon mobbning och social isolering? Status och bekräftelsebehov är väl ungefär detsamma. Osäkerhet lider nog många av emellanåt på ett eller annat sätt.
Tror också att skryt främst definieras av mottagarens inställning. Om en gammal kompis öppnar upp och berättar hur bra han har det ekonomiskt så har jag aldrig sett det som skryt utan jag uppskattar det. Jag tycker ju om personen och blir glad att det går bra för honom det är ju kul att höra om framgång. Hade han tvärtom berättat om spelmissbruk och misär hade det varit tråkigare. Jag brukar ofta tänka på gamla kompisar som jag vet har de bra ekonomiskt att de verkligen förtjänar det för de är bra personer. Hade jag vetat att de varit skitstövlar hade jag såklart dock inte uppskattat det lika mycket🙂
För er som har varit med om detta: hur brukar denna typen av samtal fungera? Får någon för sig att bara berätta “du, det går jävligt bra för mig nu” eller hur tas ämnet ens upp? Jag kan föreställa mig att om någon dyker upp i en flådig bil eller kommer hem från en exotisk semester kanske man börjar prata pengar och tillgångar men finns det tillfällen då någon bara spontant börjar diskutera det? Vi har det ganska bra ekonomiskt men försöker om något att inte uppmärksamma detta alls då det har en tendens att komplicera saker. Skulle någon fråga rakt av skulle jag välja att vara extremt otydlig och vag.
Jag tycker om att prata ekonomi överlag så det blir så ganska naturligt, både upp och nergångar. Mest nergångar eller ja gillar väl mest att spekulera om alla möjliga olika ideer om hur man kan tjäna pengar.
Har dock lärt mig att hålla de inom “kretsen” så att säga och va tyst annars.
Har en regel att inte prata pengar med bekanta och vänner. Du har allt att förlora och väldigt lite uppsida. Snarare projicerar man bilden att man har brist på pengar och få de andra känna sig lite bättre.
Jag har nog sällan upplevt pengaskryt, eller så kanske det är sånt jag inte noterar.
Har dock upplevt prylskryt och rena påhitt, kanske för att de försöker kompensera för något de är osäkra kring. Men det är inte personer jag väljer att umgås med.
Mina vänner pratar ibland om ekonomi, men mer om hur de tänker kring vardagsekonomin och hur många saker blivit dyrare. Jag brukar lyssna och säga lite hur jag klurar, men vi spelar på lite olika spelplaner. Då de har jobb och normala löner och jag har trots min låga inkomst andra förutsättningar. Vissa av mina vänner vet att jag sparar till pension, men ämnet investerande har sällan kommit upp. Men har man familj, barn, sambo, djur och större boende, så är det svårare att få ihop det, än om man har full koll på allt själv.
Även om de med höga inkomster i min vän och familjekrets har lite finare bilar och boende, så har jag aldrig upplevt det som skryt. Men kan vara att jag bryr mig mer om deras personliga styrkor än deras prylar eller sparkonto.
Tror dock att min krets kan bli lite trött på mig, som stolt berättar om när jag köpt något billigt. Men vissa ber även om tips, så det jämnar nog ut sig.
Undrar lite hur pengaskryt ter sig? Hur gör man ens?
Pengaskryt är väl ganska ointressant? Det är intressantare vad folk gör med sina pengar. Fast om de lägger dem på sportbilar är vi tillbaka vid första meningen igen.
Men, placeringar kan vara intressant, ekonomiska synsätt likaså. Ett makrointresse kring världsekonomin eller en navelskådad budget kan man diskutera, men rikedomen i sig, not so much… Det fina med de förra ekonomifokuserade frågorna är att det inte spelar så stor roll hur mycket man har. Man kan ändå mötas i samtalet.
Själv lägger jag pengar på sådant andra inte verkar värdesätta och då är det ju också svårt att skryta om det. Kanske bidrar detta till mitt synsätt också.
Att vaska champagne är väl en lagom stendum yttring? Men det värsta jag mött är väl de som ska berätta hur mycket saker de köpt kostat. Inte för att de fyndat utan just för att de spenderat mycket. Så ser den värsta sortens pengaskryt ut i mina ögon.
Jag är väldigt försiktig med ämnet pengar och tonar ofta ner tillgångar och lön.
Speciellt om ämnet kommer på tal i dejtingsammanhang…
Med det sagt, så är siffror och pengar ett intresse för mig.
Jag älskade att spela Monopol och finans som barn.
Jag sparade på både sedlar och mynt i alla år.
Räknade, sorterade o.s.v.
Jag har också alltid älskat att samla och “bygga på hög” rent allmänt.
Glasspinnar, datumlappar, gummiband m.m.
Så sparande och pengar i sig är ett intresse, en tävling med mig själv som jag tycker är kul. Utmaningen att få ett kapital att växa (optimalt) är bland det svåraste som finns att bemästra i denna värld.
Med det sagt, så skiter jag i prylar och status. Jag äger ingenting och vill inte ha båt, sportbil eller fjällenstuga ens om jag hade fått det.
Överdrivna kläder, dyra smycken eller en soffa för 80 papp är heller inget jag nånsin skulle köpa och definitivt inget jag, personligen, behöver.
Men kapitalförvaltning är kul och något man borde kunna prata om, utan att bli stämplad skrytsam, materialistisk, kapitalistisk o.s.v.
På samma sätt som vältränade människor kan prata kost och övningar, utan att “skryta” om sina muskler.
Men man får vara väldigt försiktig kring alla ömma överkonsumerande tår man riskerar att trampa på när det kommer till detta ämne…
Hmm… intressant. Får mig att fundera på varför vissa i släkten envisas med att fråga oss hur mycket saker kostat. Det retar mig att de inte bara kan uppskatta prylen som sådan. Jag har konsekvent vägrat att svara på frågan.
Vart vill man komma med såna frågor, få oss att ”skryta”?!
En lustig sak jag märkt av är att folk som sparar och lever på billigare varor för att spara…
Ofta blir frågade om dom kan låna ut pengar.
Om folk runtomkring vet att dom sparar.
-Men du har ju mer än du behöver. Du har ju inga skulder…Du vet ju inte hur svårt det kan vara…
Ofta har dessa 2 liknande inkomster, men den som vill låna lever upp pengarna snabbt och har ingen långsiktig plan alls…
Många som blir eller är skuldfria, berättar det inte, av just den anledningen.
Tror jag iallafall. Inte av egen erfarenhet, men folk har sagt att dom ångrar att dom sagt att dom inte är skuldsatta…för då börjar folk ifrågasätta och vilja använda dom och deras kredit.
.