Jag har funderat en del på förhållandet mellan nysparande och avkastning, och det fick mig att tänka på en intressant brytpunkt.
Låt oss säga att man har kommit så långt i sitt sparande att det månatliga nysparandet motsvarar den förväntade månatliga avkastningen. Till exempel, om man har ett kapital på 3 miljoner kronor och en förväntad real avkastning på 7% per år (ca 0,58% i månaden), så skulle ett nysparande på 17 500 kr i månaden “bara” dubbla tillväxten. Ju större kapitalet blir, desto mindre roll spelar nysparandet i förhållande till vad pengarna själva genererar.
När anser ni att man har nått en punkt där det är dags att aktivt börja växla över från ett fokus på att spara mer till att medvetet använda sina pengar för att maximera nuvarande livskvalitet?
Hur tänker ni kring att hitta balansen mellan att fortsätta bygga på kapitalet och att “köpa tid” eller upplevelser här och nu?
Jag tänker att det beror på vem man är och vilka mål man har.
Exempel 1: 35 år. Nettolön 60 000, gör av med 43 lax/månad på bil, hus, barn… drömmer om ett större hus i finare område i storstadsregion.
Exempel 2: 45 år. Nettolön 30000, gör av med 13 000/månad. Bor i en bostadsrätt med låg belåning. Inga barn. Drömmer om att jobba mindre och ägna sig mer åt orientering, fågelskådning och hydroponisk odling.
Jag kan flagga för att det redan finns en antal trådar som behandlar detta ämne. Orkar dock inte leta upp dem åt dig
Själv brukar jag titta på detta utifrån en ränta på ränta-kalkylator. Hur snabbt jag uppnår fire om jag sparar 0 jämfört med om jag samtidigt månadssparar olika summor. Där kan man se att månadssparandet ändå bidrar märkbart på när jag kan sluta jobba.
Skillnaden mellan nysparande och coasting till målet blir inte så stor efter ett tag.
Däremot är den desto större om man jämför nysparande med att faktiskt börja använda pengarna. I det fallet är skillnaden mellan nysparande och att börja nalla av kapitalet större än de drygt 17k/mån du nämner.
Jag tänker att jag sparar stenhårt till en viss punkt och sedan slutar helt. När nysparandet inte tillför så mycket och jag har nått mitt mål eller vill börja coasta.
Alternativet är att sluta spara tidigare och coasta till målet men än så länge känner jag mig motiverad och vill hellre nå ekonomiskt oberoende tidigare.
Känns också bra att smida medan järnet är varmt. Om tio år kanske jag är bortrationaliserad p.g.a. teknisk utveckling eller i ännu mindre utsträckning är sugen på att jobba.
Jag tänker att min konsumtion bör följa någon slags gauss-liknande kurva, med liten konsumtion i början (barndom/tonår/studietid) och i slutet (ålderdom). Störst utgifter kommer jag antagligen ha då barnen är i tonåren, då båda “behöver” eget rum, har hobbyn, märkeskläder är viktigare än nu osv. Jag tänker att det här är en tid då jag kan spara lite mindre. Med tanke på släktens sjukdomshistoria ser jag ingen poäng med att spara stora summor pengar till åldern 75+, tror inte jag kommer att resa jorden runt i den åldern. Så jag har kört på spara mycket i början, nu mindre, och sen när barnen flyttat hemifrån kanske spara lite mer igen. Ser inte sparandet som ett ändamål i sig, utan en form av trygghet (buffert), och ett sätt kunna jämna ut ekonomin, då inkomster och utgifter varierar mycket i olika skeden av livet.
Jag får ut ca 33.000:- men lever sen nått år på 20.000:-/mån
Jag har ingen vilja att börja “leva upp min lön” även om jag egentligen kan. . .
Föredrar att fortsätta spara o leva på dom 20.000:- . . . .för att senare kunna fortsätta leva på den nivån. . .men sluta jobba o leva på det jag sparat.
Är nog “lätt” att börja leva på mer. . .men föredrar mer ledig tid än mer pengar
Vad ger dig långvarig lycka? Har du bara ekonomisk trygghet/buffert ser jag ingen anledning till att fortsätta spara om det inte är till något särskilt så länge som du kan på ett lyckoeffektivt utnyttja pengarna.
Lev livet så lyckligt som du kan. Spara inte ett dugg om du kan göra saker som är bestående i sinne och som skänker dig lycka. Spara allt om du finner glädje i att se pengarna växa på hög.
Ja, när ska man sluta spara? Den stora frågan. En del anser att tillföra 2 procent av portföljens storlek per år, 20.000 kr per miljon, är en nedre brytpunkt. Andra 3 procent. Vissa 1 procent.
Jag fortsätter spara trots att det numer inte påverkar kapitalet så värst mycket.
I år ligger jag minus i utveckling av kapital på grund av börsens utveckling. Svårt då att känna att man snittar på 7% och att det skulle finnas en snittavkastning att vara nöjd med eller konsumera av. I år känner man sig fattig så att säga. Att fortsätta månadsspara ger för mig nåt slags känsla av trygghet. Rätt eller fel…
För mig är det viktigare hur väl jag kan leva på kapitalet än hur mycket mitt nysparande är i förhållande till avkastningen. Jag börjar nå en nivå där mina vardagsutgifter mer än väl kan täckas av 4%-regelns uttag. Det innebär att jag kan börja öka mina kostnader i vetskapen att jag fortfarande har tillräckligt för att kunna sluta jobba om jag vill.
Det ska heller inte underskattas att ditt månadssparande har nära noll volatilitet, vilket gör det betydligt bättre än börsens ”genomsnittliga avkastning”. Du kan inte lita på börsen på samma sätt som ditt månadssparande. Det vore tråkigt att tänka ”Jag kan sluta spara nu och låta pengarna dubbla sig själva över de närmaste tio åren och sedan sluta jobba” och sedan få tio år av noll avkastning på börsen.
Kom inte 1% reglen upp som svar på just detta i någon podd nyligen?
Som jag förstod den; om lönen bara bidrar till att öka förmögenheten en procent per år så är den inte värd besväret. Då är livet för kort.
Men om den som du säger ökar förmögenheten 7% årligen kan det absolut vara värt att överväga att fortsätta jobba, på ett eller annat sätt.
(Fast man kan ju byta arbetsuppgifter, arbetsgivare, branch, tillfälligt gå ner i tid eller pausa för att vidareutbilda sig. Man måste ju inte fortsätta likadant.)
Att tvärvända från hårt sparande kommer att bli svårt för mig. Kommer nog ta något år innan jag vågar börja spendera. Men allt det där är minst fem år bort. Gasfoten är hårt pressad mot golvet på sista långa rakan, lång som Mulsanne och utan chikan.
