Ett generellt råd kring sparande och sparhorisont gör ju gällande att pengar som planeras att tas i anspråk inom en tidsperiod om 0-3 år gör sig bäst på sparkonto och inte på börsen. Men frågan är om alla som förespråkar detta lever som man lär?
Jag har själv barn som bor hemma och som sparar till kontantinsats till framtida boende och att missa kanske 3 år av börsutveckling känns ändå rätt surt. Är såklart medveten om att det är en risk man tar men tänker också att dessa 0-3 år krasst sett kan bli mer om inte rätt tillfälle och objekt dyker upp vilket i så fall innebär än fler år med dålig eller ingen avkastning på kapitalet.
Så frågan är om gemene man på riktigt är beredd att avstå ev avkastning under flera år ställt mot risken av en börsnedgång?
Långt svar: i grunden handlar det om att inte investera pengar man inte har råd att förlora eller man behöver. Så till syvende och sist hamnar det i huruvida man behöver de där pengarna.
@axr har skrivit mycket i forumet kring vikten av flexibilitet. Om man kan tänka sig att t.ex. vänta ett antal år på att köpa boendet, för att börsen går som @Pelle85 visade. Då är det okej. Att investera innebär ju en möjlighet / risk som kan gå åt endera håll.
Det enskilda året är det ju ca 70/30 att gå upp. Men, ju längre man sparar, desto större är sannoliketen att man totalt slutar på plus. Därav rekommendationen kring sparhorisont.
När man kommer längre upp rikedomstrappan blir bankkontot mindre viktigt, eftersom man ofta kan lösa “pengaproblem” på andra sätt, t.ex. genom kredit. Då är värdet av pengar på kontot i form av buffert, semesterspar och sådant väldigt begränsat.
Så t.ex. idag har jag och Caroline sällan särskilt mycket pengar på bankkontot. Tvärtom händer det ibland att vi får “betalning avvisad” För att pengarna är temporärt på fel ställe.
Däremot har jag en del på räntor i min Lysa-portfölj för att inte behöva ta ut om börsen faller. Vilket är idiotiskt eftersom jag har låneutrymme på boendet. Så det borde jag inte ha (=jag lever inte som jag lär ) men jag upplevet att det syndandet är emotionellt motiverat.
Inte riktigt svar på frågan dock. Satt du själv med dina kortsiktiga besparingar på sparkonto under denna perioden?
Frågan var om gemene man är beredd att ta risken att missa ev avkastning på kapital under x år framöver. Likaså innebär det såklart en risk att förlora delar av det investerade kapitalet vilket också var huvudsyftet att belysa med frågan. Dvs lever man som man lär?
Jag drömmer om FI (sannolikt inte RE) och har kommit en bit på resan.
Jag fick nyligen ett förtida arv som motsvarar ca 1/4 av mitt på börsen sparade kapital. Det har alltså betydelse för min resa mot FI. Ca 20 % har jag lagt på börsen, men resten på sparkonto.
Vi har letat boende i flera år pga vissa specifika krav. Har ett hus som vi lite “väntar” på där han som bor där sagt att han ev kan tänka sig sälja det direkt till oss utan att gå ut på marknaden. Detta har vi väntat på i över två år och han har inte bråttom. Det finns en bror som samäger huset och de har inte varit helt överens, så inte säkert att det blir något alls och osäkert om vi får köpa till under marknadspris.
Vi har pengar i nuvarande boende att stoppa in och kommer inte att vilja köpa för mer än banken tillåter oss att låna till. Men jag har ändå lagt dessa pengarna på sparkonto om ifall att vi får köpa drömhuset, men det känns som om lånekostnaderna skulle bli för stora, då jag kan stoppa in dessa arvspengar i huset.
Eftersom tiden går och allt är oklart känns det mer och mer jobbigt att ha pengarna utanför börsen.
Hur hade ni resonerat och gjort?
Pengarna utgör kanske 1/10 av vad lånen skulle bli om vi får köpa huset på smärtgränsen dyrt.
Jag är kanske fel person att svara, eftersom jag inte förespråkar det där, utan jag förespråkar time in the market, och där lever jag som jag lär. Till exempel ska jag betala skatt om ett par veckor, och de pengarna kommer jag ta ut från börsen några dagar innan.
Jag hade nog sett pengarna på bankkontot / missad avkastning som möjlighetskostnad. Upplever att många underskattar att ha likvida medel för att ha möjlighet att agera när ett tillfälle äger rum.
Dvs att den missade avkastningen spelar ju mindre roll i ett livstidssperspektiv, men att inte kunna agera när en möjlighet dyker upp skapar mycket ånger - särskilt om det är självförvållat.
Tack! Lite sådana resonemang jag är ute efter.
För visst hade jag grämt mig om jag stoppar inpengarna på börsen, Trump fuckar upp, börsen faller och vi får köpa huset till marknadspris i oktober.
Å andra sidan vill jag helst inte ha pengarna i ett hus, det är en “nödlösning” och en alternativ lösning är att jag i ett sådant scenario kapar månadssparandet en tid. Det kanske egentligen är klokare, men lite jobbigare…
Riktigt bra ställd fråga. Jag blandar gärna ihop buffert och 0-3 årsperspeltivet vilket resulterar i en onödigt stor buffert - framförallt då jag inte har några husköp eller liknande utgifter på horisonten.
Det här är en intressant fråga och som redan skrivits beror det delvis på var på trappan du befinner dig. Ju mer kapital du har, dest mindre spelar en regelrätt buffert roll, för “det löser sig ändå”. Själv har jag oftast kört på time in the market, t ex har jag investerat hela slanten om jag fått en utdelning som jag vet att jag ska betala skatt för om något år. Har det lönat sig? Jag har inte räknat efter men jag har sällan tvingats sälja något med förlust i alla fall.
Jag har ingen av mina vardagsbuffertar på börsen. Blir för omständigt att behöva sälja av hit och dit varje gång jag behöver pengar därifrån.
Har sen en ”om allt skiter sig buffert” på en TF KF, men den är för dyr att pilla med. Så den är verkligen en sista livlina. Sen ger den 4-5% i reel avkastning, om jag inte pillar i onödan.
Sen brukar jag rekommendera sparkonto för 5 år eller mindre sparhorisont, men med ett tillägg.
Är man ok med att värdet på pengarna halveras, lagom till uttag, då är högre risk ok.
Men kör själv inte med det, jag har tillräckligt stor andel andra pengar på börsen, så bufferten behöver inte optimeras.
Men inte lika surt som att inte ha kontantinsatsen till det där perfekta boendet som dök upp kanske?
Ja, vi gör.
Sen kan du kanske vara lite tydligare mot dig själv och bestämma mer exakt när boendet kan bli aktuellt på riktigt och mer exakt hur mycket pengar som behövs då för bara låsa de pengarna på sparkonto. Kanske på så sätt frigöra en del pengar som ni då kan investera.
Jag lever i hyresrätt och nästa steg är en större hyresrätt isf, risken för stora oväntade utgifter är minimal så jag har väldigt liten buffert. Vet inte ifall den ens kan räknas som buffert. Köpte bitcoin för min tidigare buffert. Men sparar lite till en ny hund så det lägger jag inte på börsen.
Jag har kreditkort om det krisar med något större belopp.
När det gjordes en undersökning här på forumet (fanns ett öppet Google-dokument) över totalt sparande och fördelning var det inte ovanligt för förmögna forummedlemmar att ha miljoner på sparkonto (som ränteben får man anta).
Det där är väl lite att ta i? Tidshorisonten är väl det viktiga där. Om man sparar på lång sikt och har pengarna på banken så är det ju nästan 100% säkert att man förlorar dem till inflation, så om man inte har råd att förlora pengarna på lång sikt så måste man ju investera dem. Jag skulle snarare säga att svaret är att inte investera pengar som man absolut behöver inom X år, där vi kan diskutera vad X är. 3-5 skulle jag säga. Väldigt få har väl strikta planer på hur livet ska se ut på längre sikt än så.
Sen tror jag det är viktigt att vara lite flexibel i sitt tänkande. Vill man maximera tillväxten i snitt så ska man ju investera dem, så om man kan tänka sig att kanske skjuta på att köpa hus om marknaden går ned så kan det ju fortfarande vara bäst att investera pengarna. Det är nog många som går miste om tillväxt för de är för rädda för att vara flexibla. Använder man kapitalet till mat och husrum är det ju en annan sak, då är det svårt att vara flexibel…
För att pengarna är temporärt på fel ställe.
