Som rubriken lyder hur hanterar ni andras avundsjuka i vardagen. Jag kan uppleva folk agerar när berättar att man konsumerar varor och tjänster i vardagen.
Att ha en hög lön kontra kortare arbetserfarenhet till att människor triggas till avundsjuka.
Det värsta som jag tycker är att folk endast ser framgången, men inte arbetet av framgången.
Hjälp mig forumet och ge mig andra nyanser och perspektiv.
Från min erfarenhet så blir folk inte avundsjuka på en så länge man inte skryter.
Har du omedvetet skrytit om att du har lätt råd att konsumer och utnyttja tjänster. Är det lätt att du berättar för andra vad du har i lön och vad du har råd att göra med dina pengar.
Säger inte att det är så eller att du gör så. Men att de bara hux flux blir avundsjuka på dig bara sådär låter inte rätt. De måste ju veta om dessa grejer som du känner de är avundsjuka på.
Jag tror inte det är avundsjuka du åsyftar på utan mer ett direkt ogillande. Nån som framhåller sig som Trump är nån jag ogillar - även om det mesta vore sant. Eftersom det är irrelevant (för mig som mottagare av informationen).
Om du störs av mottagandet av den information som du vill förmedla till dina medmänniskor, är mitt tips skicka annan information. Du kommer inte kunna ändra andra människor. Kanske prata om andra saker än vad du konsumerar för varor och tjänster?
Utan att känna dig så skulle jag också störa mig på folk som berättar för mig vad dom konsumerar - om det inte rör rena reks.
Det är ett väldigt vagt inlägg som skulle må bra av att styrkas med exempel och konkreta situationer.
Personligen upplever jag inte detta som ett problem, men jag är inte heller den som känner något stort behov av att berätta om det jag köper eller konsumerar.
Du behöver kanske förstå din publik bättre. Om det inte är människor som har samma möjligheter att konsumera så är det väl knappast konstigt att de inte vill höra om hur andra gör det.
De blir inte gladare av det direkt. Det framstår bara som skryt, och den som berättar tycker de som lyssnar är t.ex. avundsjuka. Det är kort och gott två deltagare i en konversation som inte matchar.
Visst, man kan kalla det jantelag och annat, men det är så vi har det, och vill man inte hamna på fel sida om folk får man kort och gott anpassa sig genom att antingen hitta någon annan att berätta för eller kort och gott hålla igen med berättandet.
Det här är något många har svårt för, men det är egentligen ganska simpelt bara man tar ett steg tillbaka och försöker se på situationen med nyktra ögon. Det är nog ingen av parterna som egentligen vill vara otrevlig mot någon annan, ni matchar bara inte.
Du kanske “umgås” med fel personer?
Har aldrig upplevt detta så du får gärna förklara lite mer hur det yttrar sig och i vilka situationer det uppstår
Utan vidare information mynnar tråden ut i “Du kanske “umgås” med fel personer?” eller “Du kanske “umgås” fel med personer.”
Personligen undviker jag att prata om hur bra man har det med vänner, familj och släktingar.
Finns ingen bra anledning till varför de ska veta om min finansiella situation.
Då slipper man sånt helt och hållet.
Oj oj oj oj det är det eviga snacket! 
Det är inte helt lätt att komma undan när både min och sambons årsinkomst står i dagstidningen. Bra lön och dessutom skuldfri är ett väldigt intressant ämne. Alla på jobbet har chans att jobba mycket och tjäna bra men de flesta gör tydligen hellre annat.
Jag har inte tänkt på det som negativt och det är heller inget som gnager.
Kör på bara och lev ditt liv som du vill.
Behöver inte vara avundsjuka. Kan även vara tex. att de upplever att du är slösaktig, icke miljömedveten eller liknande. Svårt att säga utan mer kontext.
Förhåller det sig så då? Jag kan förstå om folk triggas av att någon ny med mindre erfarenhet dyker upp på en arbetsplats och dessutom har högre lön än de mer erfarna. Det har inget med dig att göra utan är snarare dålig personalpolicy, i Sverige behöver man tyvärr byta arbetsgivare för att påverka lönen i någon större utsträckning.
Något som dock kan trigga de flesta är inkompetenta eller överflödiga personer som lyfter höga löner av det allmänna eller något med stark koppling till det allmänna. Tänk någon med en helt onödig elefantkyrkogård-tjänst på Hyresgästföreningen eller uppenbar inkompetens inom kommunen som du måste ha att göra med. Då kan blodet koka.
Intressant frågeställning. Själv brukar jag ljuga när jag får frågan på hur mycket jag tjänar eller hur stort boende jag har. När snacket kommer om dyra räntor osv är det bara att ljuga och hålla med om att det är tufft trots att jag har inga lån. Snacket går ju. Stealth wealth är definitivt rätt väg att gå i detta land.
Själv kör jag med “stealth wealth” och jante.
Ingen som vet hur stort mitt kapital är eller vad jag tjänar. Är totalt ointresserad av statusprylar dessutom så ser man mig på stan kan man nog inte gissa sig till att jag är kapitalstark.
Trivs bäst såhär då jag inte ser något värde i att mina vänner eller familj (lever själv) vet några faktiska siffror.
Känner inte heller igen mig i att folk i min omgivning är (öppet) avundsjuka. Däremot att folk (inkl mig själv) kan bli ganska aviga när folk håller på att berätta vad allt kostar. Jag kan gärna delta i diskussionen om handsydda skor men är totalt ointresserad om de kostade 30, 40 eller 50 tusen. Däremot gärna detaljer om valet av skinn, bindsula etc.
När jag växte upp hade vi sämre förutsättningar än andra i omgivningen. Hemma förekom ett narrativ om att vi var “jättefattiga” och alla andra “jätterika”. Detta antogs bero på någon sorts abstrakt orättvisa och gav därmed upphov till en form av avundsjuka. Jag hade nog inte brytt mig så mycket själv egentligen, om det inte var för narrativet. Det var ju inte direkt så att jag saknade något väsentligt. Att vissa andra åkte på dyra semestrar gjorde ju varken till eller från för min del.
Jag tror att ovanstående kan förekomma på sina håll. Särskilt inom vissa yrken/branscher där man generellt är (eller uppfattas vara) “underbetalda” kan narrativ av ovanstående sort frodas. Om man har släktingar, vänner eller grannar som hör till denna kategori så kan det ju uppfattas som olämpligt att berätta för dem att du var på semester på en viss plats, att ditt barn har en privatlärare i Y, att du ägnar sig åt aktiviteten Z eller har köpt en ny pryl av något slag. Detta kan då tolkas som bevis för att du hör till gruppen “jätterika”, helt oberoende av om det är så eller inte.
En annan notering under uppväxten var att vissa hade en livstil med hög konsumtion. Detta hade egentligen inget med inkomsten eller förmögenheten att göra. Även vissa personer som jag med säkerhet visste tjänade halvdåligt hade en livstil med dyra resor, onödiga prylar och en tjusig fasad. Om man inte visste bättre vore det inte alls svårt att placera in dessa personer i gruppen “jätterika”. De hade ju en livsstil som i någon mening signalerade det.
Personligen konsumerar jag idag under min “kapacitet”. Om jag hade lust skulle jag utan problem kunna blåsa på med en betydligt dyrare livsstil än den jag rent faktiskt har. Jag köper en massa saker begagnat mest för att jag har lust med det, inte för att jag behöver det. Jag noterar att det ses som “sunkigt” av vissa. De anser att jag borde konsumera dyrare saker än jag väljer att göra.
Jag uppfattar, appropå ovanstående, att det finns en tydlig kategori personer som jobbar inom privat sektor som gör någon sorts ideologi i att dela in människor i “närande och tärande”. Närande är de själva och tärande är alla som inte jobbar inom privat sektor. Så fort någon i den sistnämnda kategorin har ett bra jobb, hyfsad lönenivå eller möjligheter ses det automatiskt som ett bevis på slöseri och korruption.
Att olika servicefunktioner fungerar dåligt är förstås en legitim orsak till missnöje. Det borde gälla lika mycket om det är hos kommunen eller hos t.ex. försäkringsbolaget. Båda är ju saker som du rent faktiskt har betalat för och därför bör kunna förvänta dig viss service av. Det finns ingen anledning att skilja mellan just offentligt drivna verksamheter och andra.
Attans då, du beskrev precis mig ju…
Så sant, å de är den ända gången man ljuger, eller friserar sanningen lite…
Dom flesta kanske värdesätter annat framför att jobba och tjäna pengar?
“Det värsta som jag tycker är att folk endast ser framgången, men inte arbetet av framgången.”
De har kanske också arbetat och kämpat hårt utan att nå samma framgång. När man är framgångsrik är det lätt att tro att det beror till >90% på en själv, och att de som inte är lika framgångsrika är helt enkelt" samre".
Jag säger inte att det är vad du säger, men värt att tänka på hursomhelst.
Självspäkning? Ingen är avundsjuk om man bara har en tillräckligt spartansk livsstil.