Självklart finns det anledning att skilja på dessa. Om man låter inkompetenta sitta på fel stolar tillräckligt länge inom privata sektorn blir bolaget utkonkurrerat, inom den offentliga eller närliggande händer absolut ingenting. Att skapa rena hittepå-tjänster till släkt och vänner är inte heller något som förekommer inom ett privat bolag förutom av skatteskäl, eller åtminstone så slipper jag betala för dessa.
2 gillningar
Jag vet inte vilka hittepå-tjänster du tänker dig skulle finnas. Det enda tydliga exempel jag kan komma på själv är de elefantkyrkogårdar som finns på en del håll. Chefer med höga löner ges av någon anledning inte avgångsvederlag utan får istället olika nya uppgifter med bibehållen lön. Detta förekommer inte enbart inom Regeringskansliet utan även på annat håll.
Att tjänster skulle delas ut till ”släkt och vänner” låter rätt konstigt och då i synnerhet om det skulle handla om påhittade tjänster. Nepotism förekommer och det har jag själv ibland stött på. Man föredrar en viss kandidat som ofta är en tidigare kollega. Ändå hålls en rekryteringsprocess för syns skull men egentligen är tjänsten vikt för någon.
Om vi pratar om mer vanliga tjänster och i synnerhet de som jobbar inom kärnverksamheten och ska stå för service av något slag vore det rejält konstigt om någon mindre duglig person skulle få vara kvar trots brist på prestation. Jag har varit med om att personer som jobbat länge har fått gå efter några klagomål. Jag vet inte hur allvarligt det varit men det har varit tydligt att brister inte tolereras.
Stora företag och offentlig sektor skiljer sig inte markant åt när det gäller förekomsten av mindre relevanta tjänster. Det finns en hel del mindre nödvändiga funktioner där också. I ett mindre företag skulle detta förstås inte fungera. Där är allting mer transparent.
Även om vi har nepotism i Sverige har den som jag uppfattar det inte lett till några betydande brister. Utomlands verkar det mer tydligt att medlemmarna i en viss klan rekryterats till vissa tjänster. Där är kompetensnivån inte alls vad den borde och det blir ett stort problem. Någon kanske har anställts som lärare med fejkat diplom och har inte alls rätt kunskaper om det hen undervisar i. Exemplet här är på riktigt och är ett utbrett fenomen på sina håll.
2 gillningar
Man underlåter att berätta. Det är ju absolut det smartaste och alltid hänvisa till tur istället för skicklighet.
1 gillning
Fast det där bli ju jättekonstigt. Vi har en person på jobbet som alla vet lever bra ekonomiskt. Lyxkonsumtion som inte går att dölja. Då blir märkligt när hen deltar och ojar sig när vissa som knappt har det basala känner sig oroliga. Som betraktare så mår jag nästan illa.
Mitt perspektiv är att skryt och avundsjuka är en naturlig del människans evolutionära historia som apdjur.
Det är väl i grunden något som är bra. Planeten har belönat detta som en fördel av att leva i “flock”. Men visst, vissa är kanske lite närmare apan än andra.
Om man störs av det får man nog jobba på sin egen inställning till det istället 
2 gillningar
Håller helt med. Jag har själv varit anställd i ett halvoffentligt företag med för många anställda i förhållande till arbetsbelastningen, där några av de anställda hade problem med att använda dator, och de hade bara jobbat där i få år. Det var helt uppenbart att chefen hade anställt vänner och bekanta.
Jag har jobbat nästan hela mitt yrkesliv i offentliga organisationer av olika slag. De förhållanden du beskriver här är tyvärr helt normala, åtminstone om vi pratar om kommunal verksamhet. Jag har dock aldrig varit med om att det skulle ha något samband med att chefen skulle vara släkt eller kompis med andra medarbetare. Det utesluter förstås inte att det kan förekomma någonstans men det är absolut inte normalt eller ens vanligt.
När jag jobbade i kommunal verksamhet (inom administrativa funktioner) var min bild att kanske hälften av kollegorna i någon mening underpresterade. Det innebar inte att gjorde ett dåligt jobb, misskötte sig eller saknade kompetens för sin roll. Det var bara att deras fokus var att hämta på förskolan vid 15.30 eller andra saker utanför jobbet. De utförde givna arbetsuppgifter enligt fasta rutiner och absolut inget mer och hade noll intresse av att förbättra eller förändra saker.
Inom kommunala verksamheter är det vanligt med personer som tillhör ett sorts b-lag på arbetsmarknaden. Alla är absolut inte sådana men de är ibland påtagligt många. De vet inte hur man jobbar med datorer, är förändringsobenägna, långsamma och lite tröga. Det är vanligt att de anvisats dit av Arbetsförmedlingen och kommunen har då ofta fått lönebidrag för att ta emot dem. De har framstått som billiga att anställa. Det kanske var länge sedan men eftersom de haft svårt att söka andra jobb har de blivit kvar.
När du har ett gäng anställda som underpresterar och ändå blir utbrända och mår dåligt över olika saker är det naturligt att du behöver fylla på med fler för att leveransen ska fungera. På så sätt bygger man ineffektivitet. Jag kan inte säga att fenomenet är enormt men jag har vid flera tillfällen stött på äldre kollegor som gått i pension och inte ersatts. Deras prestation har varit såpass låg att det inte gjort så mycket att de lämnat. Det har inte betraktats som något problem att man blivit en kort. Varken chefen eller kollegorna har brytt sig så mycket. Hade fokus varit effektivitet borde de ju kunnat ha fått avgångsvederlag tio år tidigare istället. Om det hade blivit bättre totalt sett vet jag inte. De hade ju sannolikt inte fått några andra jobb utan gått på bidrag istället då.
Ovanstående kan fungera som exempel på varför vissa verksamheter drivs bättre i privat regi. Det är kanske inget mirakelmedel i alla avseenden men man slipper ha en massa personer som är uppenbart dåliga på lönelistan.
2 gillningar
Förstår inte riktigt vad du menar med att man berättar att man konsumerar varor och tjänster?
Jag kör porsche om en granne ser det är det väl upp till denna att bli avundsjuk eller inte. Frågar någon vad jag kör för bil så blir svaret porsche. Om det däremot står två personer jag inte känner så väl och diskuterar bilar och så springer jag dit, avbryter dem och säger “jag kör en porsche” så förstår jag att de blir irriterade samtidigt hade de förmodligen blivit ännu mer irriterade om jag sprang dit och skrek att jag rider på en kamel.
Sedan är det väl som allt annat vett och etikett som gäller. Om jag köper en stor tomt och bygger fem hus på den blir nog inte folk avundsjuka men såklart tycker de väl att det är irriterande att det kommer byggbilar och låter en massa från bygget.
Man får skilja på avundsjuka och brist på hänsyn.
1 gillning
Ofta var det nog det de hade betalt för de gjorde och då gjorde de sitt jobb. Om det inte ingick i deras arbete att förbättra eller förändra saker så var det inte heller deras uppgift att göra det.
Jag hade en gång en kollega med samma argument. Han brukade fråga var det stod beskrivet att han skulle göra si och så och i synnerhet när. Mitt svar till honom var att det inte heller finns beskrivet när han ska gå på toaletten och ändå gör han det.
Sensmoralen är att när man arbetar i den privata sektorn måste man vara flexibel och ibland ge lite mer än förväntat. Dessa förväntningar finns inte inom den offentliga sektorn.
It comes natural… 
Det är naturligtvis ett möjligt synsätt. Själv tycker jag att det är en självklarhet att jobba för att förbättra verksamheten. I många privata företag är det sannolikt något man förväntar sig av de man anställer. Dock är det samtidigt tydligt att det inte gäller överallt.
1 gillning
Jag skulle inte vara så kategorisk när det gäller den offentliga sektorn. Om vi pratar om kommuner så är fokuset på rutiner och inget mer ganska vanligt. I andra typer av verksamheter fungerar det annorlunda. Förutsättningen är normalt att det rör sig om verksamheter med hög attraktionskraft och där man har stor konkurrens om lediga tjänster. När i princip alla på en arbetsplats är högpresterande och har tydligt karriärfokus så får du en väldig fart på saker. Det spelar då ingen roll om verksamheten är privat eller offentlig. Man behöver inte ens ha särskilt höga löner. Det räcker med att verksamheten upplevs som attraktiv och ger spännande möjligheter långsiktigt.
2 gillningar
Livet är nog mer nyanserat än vad mina erfarenheter är, men jag måste erkänna att jag nästan alltid sänker mina förväntningar när jag interagerar med den offentliga sektorn. Min erfarenhet säger mig att jag borde göra det.
Men det finns naturligtvis också undantag från min erfarenhet av privata företag. För två veckor sedan var jag på Synoptik och måste erkänna att jag i efterhand fick intrycket av att ha besökt offentlig sektor. Mitt ärende rann ut i sanden, det vill säga jag fick inte köpa något av dem, och jag lämnades med erfarenheten att de anställda var helt likgiltiga för om jag hade gett dem omsättning eller inte. Detta händer vid sällsynta tillfällen i den privata sektorn.
Därefter besökte jag deras hemsida och kunde se att de aktivt letar efter nya medarbetare över hela landet. Kanske har du rätt, det beror på hur attraktivt företaget anses vara.
Är denna diskussionen om privat och offentlig sektor också del av diskussionen om hur man hanterar andras avundsjuka i vardagen?
(För själv har jag kanske inte sett kritiken som just avundsjuka tidigare )
1 gillning
Du har säkert rätt i någon mening. De verksamheter som har mer fokus är inte precis de man normalt interagerar med. Jag tycker annars att de statliga myndigheter jag har att göra med brukar vara rätt reko. Jag har ofta olika funderingar kring olika saker som jag brukar se till att få svar på. Står det något rafflande i media så skriver jag och ber att få handlingarna i fråga. Det brukar gå fort.
Synsam har ju blivit närmast sågade i media tidigare så att de är halvdåliga är nog ingen unik erfarenhet.
1 gillning
Ett sidospår men jag tror frågan är löst, i någon mening.
Ja, jag gjorde detta konstaterande:
Om TS arbetar inom någon sådan verksamhet kan det sticka i ögonen på folk (avundssjuka är TS uttryck/upplevelse) om de upplever att han får oförtjänt mycket betalt. Då får TS hantera detta antingen genom att lära sig att leva med detta eller ligga lågt.
1 gillning
Ja, i allra högsta grad. “Varför kan de andra när inte jag kan?” tycker jag är ren avundsjuka.
Jag skulle nog vilja beskriva ett omvänt fenomen: folk vill gärna berätta om sin nya pryl, och eftersom jag är helt ointresserad av att konsumera prylar bara för att, uppstår nästan en omvänd avundsjuka. “Men det är väl klart du ska ha en sån!”
Håller låg profil i de sammanhang där jag är osäker på inkomstnivån, men umgås oftast med folk som har råd med ungefär samma saker som jag. I de sammanhangen upplever jag ingen avundsjuka, men dessa människor har jag ju valt att umgås med.
Värre är det med släkten, som jätteofta frågar hur mycket saker kostar. Allt i från det jag har på mig till resor och saker jag har hemma.
Jag brukar då svara att ”det är inte viktigt om man uppskattar plagget/prylen eller upplevelsen”. Sedan byter jag snabbt samtalsämne med en fråga.
1 gillning