För mig som älskar att resa blir det bara problematiskt just i det avseendet. En hel del kollegor (och familjemedlemmar) som kommer med kommentarer kring vårt resande. Jag brukar dock “försvara” det med att jag reser smartare och därför kan resan oftare… 
Men om det handlar om ren avundsjuka så känner jag spontant att det är människor man inte borde eller vill umgås med.
Jag skryter inför vänner som sitter i en liknande sits som mig själv. Jaja, vet att det är ofint, men vi är alla bara människor. Skulle aldrig göra det inför mina föräldrar t ex. Jag hjälper gärna morsan och farsan med skulder och lån osv, men tar inte på mig finklockan när jag ska dit. Tänker att det är rimligt att läsa av rummet lite.
Vill tillägga att jag kom att tänka på att i jag umgicks mer med människor från olika bakgrunder och inkomstnivåer när jag var yngre.
Ju äldre jag har blivit desto mer homogent umgänge har det blivit förutom några nära vänner som har hängt kvar. De är medelsvenssons som nog ser att vi har dragit iväg inkomstmässigt men vi pratar inte om pengar.
Sedan är det så att alla som bor i ett fint villaområde med dyr bil på uppfarten inte nödvändigtvis är rika.
Det är pinsamt när man får felutdelade betalningspåminnelser och inkassokrav i sin brevlåda… 
Jag tjänar väldigt mycket pengar och har nog nästan aldrig upplevt ”otrevlig” avundsjuka. Tror det har att göra med hur man skälv beter sig.
Jag tror att många människor stör sig på
att en del som är rika och inte är så ”lyckade” inom andra områden tror att andra människor avundas dom. Man vill liksom att de ska fatta att man just inte avundas dom utan snarare i vissa fall tvärtom.
Avundas du andra som är bildade, har vänner, arbetar med något meningsfullt, har förmånen att ha bra relation med sin partner och barn, haft en bra barndom mm, mm? Säkert om dom har lyckats med det mesta men det är något speciellt med en del människor som har bra ekonomi som inte verkar gälla för människor som lyckats inom andra ”livsområden”. Tror få människor som har förmånen att ha en bra relation med sin familj skulle ställa frågan hur man hanterar andras avundsjuka.
Helt ärligt tänker jag att om du har problem med att andra uttrycker avundsjuka så får du rannsaka dig själv. Kanske visa dom att du ser att de har lyckats inom något område som är viktigt för dom.
Människor vill bli sedda. Då blir dom sällan ”otrevligt” avundsjuka.
Man bör tvärtom istället klaga över allt utgifter och hur tufft det är ekonomiskt
Jag beundrar folk som helt oberört med ett leende på läpparna kan prata öppet om sina ekonomiska transaktioner utan att bry sig om vad andra tycker.
Beror säker på att jag är väldigt trygg själv i frågan.
Tycker dock det kan vara väldigt underhållande att se hur folk blir provocerade av andras framgång - alternativt inte klarar att se igenom fasaderna - många som pratar om sådant har ofta usel ekonomi eller överdriver kraftigt i frågorna.
Jag uppskattar era inlägg och tacksam för era inlägg!
Arbetar inom offentlig sektor lönerna är offentliga för alla. Jag har arbetat inom privatsektor och jag upplever skillnaden. Inom privatsektor så ska det effektivisera och förbättras inom offentlig sektor så pratas det om effektivisering men att det inte finns incitament för det.
Orsaken till att jag skriver att jag märker av när människor blir provcerade när jag berättar hur jag för håller mig till mitt arbete och konsumtion. Det kan handla om att diskutera lönepolicy för arbetsgivaren, tjänstetillsättning inom organisationen, det kan handlar om konsumtion som ger extra guldkant som exempelvis att köpa en ny Apple watch, planer på att köpa nybil osv.
Jag brukar nämna rikatillsammans, begreppet rikedom och försöker nyansera begreppet. Brukar nämna indexfonder fördelar och köpa när blodet rinner på gatorna. Men upplever att människor blir provocerade av detta. En kommentar jag fick när jag nämnde om att handla på en marknad när blodet rinner på gatorna: var att jag kännande pengar på andras människors misär.
Det jag vill komma med inlägget var skapa en nyans för mig. Jag kan personligen uppleva folk utgår att allt är så lätt i livet, men så är det inte. Företagaren som har flera miljoner omsättning har jobbat mer 40 timmar i veckan under första året som företagaren. Läkaren som har studerat i fem år har också kämpat i genom studierna och arbetslivet osv. Det verkar lätt, men innerst har alla på något kämpat till sin framgång.
Detta är något helt annat än avundsjuka. De blir triggade av att du ständigt påminner dem om något de vet att de borde göra men inte har disciplin till. Då behöver de rättfärdiga sitt eget agerande inför sig själva med floskler som ”lever bara en gång”, ”vill inte vara rikast på kyrkogården” osv. för att slå ifrån sig tankar som kan leda till osmickrande slutsatser om deras personlighet.
De allra flesta har en viss inställning i olika sammanhang av totalt irrationella anledningar och försöker sedan hitta argument som stödjer den. Religion är ett bra exempel. Hur många religiösa jämför de olika religionerna och väljer sedan den som passar dem bäst? Minst 99% som kallar sig kristna, muslimer, buddhister etc. gör det för att deras föräldrar gjorde det.