Jag vet att det diskuterats en del i podden om rädslor kring ekonomi, att aldrig känna sig trygg, att aldrig vara ”nöjd”, och att alltid känna att man är fattigare än alla andra.
Hur hanterar ni känslan kring att aldrig vara nöjd? Vad är ”good enough” för er när det kommer till sparande/ekonomi?
Jämför ni er med andra och varför isåfall? Motivation eller ”ångest”?
4 gillningar
Jag vet inte riktigt vem jag skulle jämföra mig med eller vad det skulle vara bra för. Under uppväxten bodde jag i en miljö där många tyckte att ”prylar och pengar” var viktigt. Just därför har jag nu valt att bo i en annan typ av miljö där det fokuset inte är lika tydligt. Jag tror överlag att boendemiljön påverkar mycket i den här frågan.
Jag har definierat vad som är viktigt för mig i livet. Så länge jag uppfyller och/eller räknar med att uppfylla dessa saker är det bra nog.
2 gillningar
Många kommer vara rikare än mig. Det är bara att inse att så är det. Försöker i stället att fokusera på vad som är viktigt för mig och vilka mål jag vill uppfylla utifrån de förutsättningar jag själv har. Tycker det är bättre att utgå från sig själv, vilka behov man har, och hur man kan nå sina mål. Att mäta sig med andra ger inget, någon kommer alltid “ha mer/det bättre”.
3 gillningar
Jag har nog aldrig funderat på denna fråga eftersom jag inte har någon annan att jämföra mig med. Men nu när jag tänker efter så jämför jag mig nog med mig själv för 5 eller 10 år sedan. Det är motivationstriggern för mig, att jag är mycket mer ekonomiskt medveten idag än vad jag var förr.
6 gillningar
Jag jämför med gruppen jag tycker att jag borde tillhöra.
Tidigare jämförde jag inte alls och det resulterade i att jag halkade efter på inkomstsidan utan att vara medveten om det.
Jämförandet för mig fungerar som kompass. Jag blir inte längre stressad nu när jag vet vart jag befinner mig.
Med det sagt resulterar jämförandet inte att jag vill leva som de jag jämför med. Jag har mina prioriteringar utstakade och behöver inte ”keeping up with the Joneses”.
2 gillningar
Jämför dig med dig själv för 10 år sedan.
Sen sätter du upp ett mål för var du ska vara om 10 år och jobbar mot det.
10 gillningar
Nyckeln för mig är att ha ett mål med saker och ting. Därefter sätter jag upp delmål och har något att sträva efter.
Då jag (i dagens mått) var väldigt fattig som barn och alltid såg ut som ett UFO i mina ärvda kläder, och var totalt osynlig på högstadiet så är jag van att se ut som en oddboll/fattiga kusinen från landet.
Nu kan jag se ut hur jag vill fast undviker ändå att klä mig extra fint.
(förutom vid speciella tillfällen.)
I mina ögon är det bara en stor råna mig skylt. Och är du den enda i kostym och slips på en fest där folk är mer casualt klädda känns det lite awkward för min del.
Att VETA att man har råd att köpa fina kläder om man vill hjälper. 
Jag känner inget direkt behov av att “påfågla” mig.
Eftersom jag jämför mitt liv idag med mitt barndomsliv där jag vid 6-7 års ålder var tvungen att tänka på gramvikten per lösgodisbit så i jämförelse med det är jag OKRISTLIGT rik idag.
4 gillningar
Jag kan absolut relatera till vissa vänstermänniskors åsikter för jag växte upp fattigt.
Fast det är jag inte fattar är varför dom accepterar att vara fattiga? Dom vill inte ens försöka.
Har man växt upp fattigt och lidit av det vill man aldrig dit igen.
Det borde ju kicka igång motivation att bli rik och slippa oroa sig för pengar känner jag.
3 gillningar
Jämför mig med mig själv! 
Finns ingen annan med exakt mina förutsättningar och ”skills”, så meningslöst att jämföra mig med andra.
Däremot inspireras jag gärna av coola, snälla och passionerade människor! 
7 gillningar
Jämför endast med mig själv. Varför ska jag jämföra med andra? De är ju inte jag?
Jag är och kommer förmodligen vara rikare än många, men också fattigare än många. För mig är det helt irrelevant hur andra har det ekonomiskt.
Good enough för mig är en stor och trygg buffert samt ett långsiktigt sparande i aktiefonder med förväntad avkastning på 6-8%.
Har inget behov av att bli “rik”. Sålänge jag kan betala för den livstil jag har just nu, som är så jag vill ha det, så är jag nöjd. Blir det några kronor över så är det en trevlig bonus 
7 gillningar
Jag skulle säga att det är ganska självklart att man jämför sig själv med andra. Det ligger i människans natur vare sig vi vill eller ej. Om man påstår att man inte jämför dig själv med andra, så kanske det beror på att man innerst inne lite vet var man befinner sig någonstans. Det gäller många aspekter av livet och begränsas inte enbart till ekonomi. För att överhuvudtaget veta om man är bra på något kommer det bli nödvändigt att ställa sin förmåga i relation till andra. Är du bra på matematik? Hur skulle du ens kunna besvara den frågan om du inte vet hur andra presterar?
Är din lön bra? I förhållande till vad? Du hade troligtvis känt dig oerhört nöjd om du levde med en sådan lön i Burundi. …men hur skulle det kännas om din lön var klart lägst i förhållande till dina kollegor som utför liknande arbeten?
Har du en god ekonomi? Risken är att du söker svaret på den frågan bland din närmsta umgängeskrets snarare än medborgare i Långtbortistan.
Jämför jag mig själv med andra? Jag äger Ratsit-katalogen. Enough said! 
Sedan får man kanske fundera över vem man jämför sig med och varför. Särskilt om det skapar ångest och inte motivation.
3 gillningar
Jag kan gå och köpa en Tesa när jag vill.
Det är för mig en väldigt motiverande tanke även om jag aldrig kommer att gå och köpa en Tesla för att jag personligen anser att det är waste of money men jag vet att jag kan och det är gott nog för mig…
3 gillningar
Jag lider av ett aldrig-nöjd-syndrom tror jag. Det kan ju anses vara en förbannelse, men det är också grunden till ett driv som ger mig glädje. När jag nått ett mål så skapar jag mig ett nytt. Inte alltid något gigantiskt, men drömmar och mål när mig i min vardag.
Jag skulle vilja säga att jag inte jämförde mig med andra, men det vore en lögn. När Nordnet kommer ut med rapporter med rubriker som “så sparar andra i din ålder” så klickar jag mig alltid in för att läsa och jämföra. Jag har vänner som jag skulle beteckna som “rika” (+30M i nettovärde) medan det stora flertalet av mina vänner/bekanta hör till klassiska medelinkomsttagare med få eller inga investeringar. Jag kan både jämföra mig nedåt och uppåt. Jag är stolt över vår ekonomiska resa och jag är inte missunsam mot mina vänner som lyckats bättre än mig ekonomiskt -jag har ju också sett baksidan av vad de många gånger varit tvugna att offra för att komma dit. Ska man jämföra måste man ju jämföra allt. Jag tycker att vi lyckats få till en bra balans mellan att leva nu och leva sedan som passar oss. Jag är inte beredd att späka mig ekonomiskt för att bli den rikaste på gatan för det är inte drivkraften bakom mina investeringar. Då kan jag heller inte förvänta mig att vara i toppen av alla mina vänners ekonomi.
Jag hoppas bara att jag vågar ta steget och sluta lönearbeta i framtiden, så att jag inte blir en av alla de som tänker “bara ett år till” eller “om jag har X miljoner till DÅ ska jag…”. Det krävs nog en inre mental resa för att landa där för mig. Men det handlar nog om trygghet och säkerhet mer än just att jämföra med någon annan.
1 gillning
Att aldrig bli genuint nöjd/tillfreds tror jag ligger i människans natur. Men när det kommer till att jämföra sig med andra rent ekonomiskt blir det knepigt eftersom man inte riktigt kan veta hur andra har det på det området, så blir ganska meningslöst. Vissa som ser ut som trashankar är goda för 10 miljoner medan andra som utåt sett ser lyckade ut har utmätning hos Kronofogden. Man kan vara på så olika platser i livet också, man gör saker som familjebildning, studier etc. i olika ordning.
Man kan läsa listor som dyker upp här på forumet ibland om hur stor medianförmögenheten eller tjänstepensionskapitalet är vid olika åldrar för befolkningen i stort, det är nog så nära man kommer.
3 gillningar
Jag jämför mig inte me andra å har inte gjort de heller… Vet att jag kan köpa både de ena å andra men har inte behovet att visa vad man kan köpa eller äga…
När man gick i skolan så de lite surt å se vad andra barn fick å själv fick man inge utan man fick spara ihop till de man ville ha…
En liten paradoxal reflektion.
Vi lever i en tid där olika nog aldrig tidigare har varit så accepterat som nu. Finns ju en slogan för det “Alla olika, alla lika” om jag minns rätt. Det gäller såväl livsval, yrkesval, sexuell läggning, könsidentitet etc.
I samma tid är behovet av att vara som alla andra paradoxalt nog starkare nu än förr.
Borde inte behovet av att vara som alla andra bli mindre när vi alla faktiskt lever i en tid där vi kan vara just som vi är?
Eller är det som med tonårsrevolter att de som revolterar mest i slutändan ändå blir som sina föräldrar.
2 gillningar
Att jag blir mer och mer lik mina föräldrar kan jag verkligen skriva under.
1 gillning
Jag jämnför mig med andra, trots att det som alla skriver inte är gynsamt då man alltid hittar någon som lyckats bättre. Samtidigt vet jag att för min ålder har jag lyckast åtminstone ekonomiskt bättre de flesta dock inte alltid livskvalitativt.
Trots det motiveras jag av detta då jag har en vinnarskalle (på gott och ont)
Att jämföra sig i detta forumet ska man som jag läst många gånger ha insikten att de flesta som söker sig hit är väldigt duktiga i att skaffa sig en god ekonomi.
Som sagt mitt svar är inte en rekommendation i frågan men sanningen och kanske är skönt för andra att läsa att de inte är ensama i denna osunda tankesätt. 
2 gillningar
Jag jämför mig med mig själv. Det finns ingen anledning att jämföra mig med andra. Alla har olika förutsättningar.
Bra nog för mig är en stor och trygg buffert samt ett långsiktigt sparande i aktiefonder med förväntad avkastning på ca 7%.
1 gillning