Glastaket och offermentaliteten. Växte upp i fattiga förhållanden. Pengar var sällsynt. Inga fjällresor och sommarsemester i utlandet varje år.
Fundamentalt är att vissa människor sitter alltid i baksätet och tror att det inte är möjligt att styra över sitt ekonomiska öde.
Detta känner jag igen, att utmana sig själv.
Rent ekonomiskt har jag redan nått mina lönemål.
Nu gäller det att få pengarna jag investerat att växa mer än inflationen.
Ha en strategi att kontiuerligt investera för evig tillväxt.
Men älskar att jobba som ger mig stimulans mentalt, så varför gå i pension vid 55?
Precis. Jag tycker det är sorgligt att man ska gå och tro det.
“Nä, jag är fattig. Och rika människor äter kattungar. Vi borde äta dom.”
Flawless logic. 
Och i Sverige kan du börja investera för 50 kr i månaden eller tom 1 kr. Lägsta insättning på Avanza Global är 1 kr tror jag.
1 kr gör ingen sommar. Min poäng är att du behöver inte groteska summor för att börja investera som i USA (vad jag läst)
Kommer och tänka på detta citat som är tänkvärt:
“Jag förbannade att jag inte hade några skor tills jag träffade en man som saknade fötter.”
Jag som träffat så många svårt sjuka människor känner en väldig uppskattning för helt vanliga normala dagar.
Jag är frisk och därmed rik. Därmed känns det lättare hjälpa andra. Om du känner att du själv har ett överflöd är det ju lättare dela med sig.
Det är lättare ha ett hjärta av guld om man har gott om guld.
Hur lätt känns det att hjälpa andra om man själv kämpar för att ha näsan ovanför vattenytan och kunna betala hyran och livets allra nödvändigaste omkostnader?