Jag utgick från ekonomiaspekten här. Men jag tror att retoriken är samma även om det handlar om kost och hälsa. Har hört människor som undrar varför någon “tramsar runt på en cykel runt vättern” istället för att inspireras till ett aktivare liv. Säkerligen kan man läsa samma problematik i forum med fokus på träning, att man har svårt att prata om sin egen hälsa utan att få kommentarer som “men slappna av och ät en kanelbulle istället, du kanske blir påkörd av en bil imorgon”.
Insåg precis att jag nästintill kopierade @PensionVid55’s svar, herregud, jag måste bli mer originell
/Mvh Hon som hellre äter en kanelbulle än cyklar runt vättern, men som inspireras av andra som gör det.
Det finns en del kriminella element i min prefieära familj/sociala krets som jag tyvärr behöver vara lite vaksam på. Av säkerhetsskäl väljer jag att försöka flyga under radarn med mina ekonomiska ambitioner och tillgångar så gott det går bland folk i vardagen. Tack och lov för dessa typ av forum där man kan vädra relativt anonymt att man är en finansiell ”samlare”
Detta är något jag också reagerat på, och även funderat lite kring i vardagsfilosofins tecken.
Varför är det OK (i gemene mans ögon) att ge gliringar och så kallade välmenande råd i ena fallet men inte i det andra? - Kanske är det just så enkelt att svaret ligger i ditt andra stycke. Om normen är att ta den där kakan till kaffet vid eftermiddagsfikat sticker det helt enkelt i ögonen på de som kan men inte vill om man själv redan är i form, men ändå väljer bort det. Då anser man sig uppenbarligen vara “bättre än andra” och så kan vi INTE ha det i jantelagens Sverige. (Skrivet med ett visst mått av ironi.)
Ja, precis!
Var och en av oss behöver hitta sin väg och sitt sätt utifrån de förutsättningar vi har. Sedan har vi ett eget ansvar att se det goda vi tilldelats och fokusera på det vi kan och vill. Vad andra gör eller kan eller vill får stå för dem. Därmed inte sagt att strukturella problem inte behöver lyftas och det drabbar ibland enskilda individer.
En annan aspekt som jag tror vi på sådana här forum lätt glömmer bort är att viljan att utvecklas och föröka i många fall inte finns. Många är rätt nöjda med hur de har det och vill inte framåt. De vill vara kvar i det bekväma ekorrhjulet för att det är lättast så.
Ömsesidig respekt från olika sidor (rik/medel/fattig) tror jag behövs för att diskussion om pengar och resurser ska vara fruktbar.
På samma tema, men lite tvärtom. Jag har lite svårt för människor som självsäkert ger råd, trots att de själva inte lever som de lär.
T.ex. tjocka människor som ger råd till smala hur man äter nyttigt för att gå ner i vikt
Eller som en släkting till mig som har det ekonomiskt knapert men gärna sprider ekonomiska råd till nya bekantskaper (som tror att släktingen är en high roller).
Sen finns det ju även mediokert tränade människor som oblygt ger råd till vältränade veteraner.
Tycker Malvina sade det bra: "Ömsesidig respekt från olika sidor (rik/medel/fattig) tror jag behövs för att diskussion om pengar och resurser ska vara fruktbar.
"
Av intresse, vad är det du har svårt för? Hur vet du i fallet med den tjocka att råden den ger inte är relevanta? Det kan ju vara så att de definitivt är relevanta trots att den som säger dem inte av för oss okänd anledning ser ut att leva enligt dem. Kan ju vara alltifrån sjukdom etc. som påverkar.
Att däremot ge tvärsäkra råd inom område som man har bristfällig kunskap inom är inte så klädsamt men här är det säkerligen ofta ett fall av Dunning-Kruger effekten.
Just i fallet kostråd så är det bland mina största intressen och jag försöker hålla mig uppdaterad med ny forskning. Men (precis som med ekonomi) så undviker jag att ta upp kost - om inte jag får frågor.
Sant. Kan ju vara så att den överviktiga VET vad som är nyttigt men väljer (av okända skäl) att inte följa sina egna råd, men ändå självsäkert sprider råden.
Nu blir det OT, men det där är en riktig klassiker. Här är det oftast genuint välmenande tips det är frågan om men det kan ändå landa lite lustigt ibland.
“Lyft mer på sätt X så kan du ta mer vikt i övning Y” (nja, jag utför just övning Y på sätt X för att minska totalbelastningen.)
“Kör inte muskelgrupp Z så ofta, alla muskler behöver återhämta sig efter träning” (nja, jag kör igenom just muskelgrupp Z ofta för att bygga upp uthålligheten i den snarare än maximal muskeltillväxt.)
“Är du inte rädd för kolhydraterna i det där?” (nja, jag äter nämnda vara just i syfte att få i mig extra kolhydrater.)
O.s.v.
Skulle säga att bland det bästa man kan göra i största allmänhet är att sköta sitt eget och inte komma med oombedda råd överhuvudtaget, oavsett ämne. Det upplevs lätt som predikan och förminskande av motsatt part. Om någon däremot ber om hjälp eller önskar få tips är det naturligtvis en helt annan sak.
När jag tänker mig en situation där jag är avundsjuk/ vet att jag är dålig så är det definitivt nära till hands att relativisera just det området. Precis som dina föräldrar gjorde med ekonomi.
Jag har t.ex. dåligt bollsinne och är introvert. Därför spelar jag ner betydelsen av världens största sporter. Ett mer hälsosamt sätt vore kanske att erkänna mina brister och ägna mig mer åt sport? Men jag ogillar det verkligen.
Mycket möjligt att mina barn kommer skämmas om de blir fotbollsproffs ifall jag inte undviker att uttrycka mig föraktfullt.
Jag har ibland varit för öppen med min ekonomi och det är något jag ångrar. Är man intresserad av ekonomi och har lite tillgångar fungerar det aldrig att vara öppen, annat än i väldigt selekterade sammanhang.
Jag är öppen med hur jag resonerar kring indexfonder, lekhink, bolån, att jobba upp sitt humankapital etc. Bland annat i samtal med syskonbarn där jag vill ge dem de lärdomar, kunskap och erfarenheter jag fått genom åren. Har ex hjälpt alla syskonbarn att sätta upp månatligt sparande på Lysa, suttit och räknat ränta-på-ränta i RT kalkylator etc.
Har liknande samtal och resonemang med kompisar som har intresse, men långt ifrån alla resonerar lika som jag vilket ger lite spännande och intressanta tankespjärn.
Men summor nämner jag nästan aldrig. Min sambo (pga gemensam ekonomi) och föräldrar (pga stolthet över vad jag åstadkommit) är de enda som vet om summorna om sparande+investeringar och några få vänner vet månadsinkomst.
Jag är uppväxt i en typisk medelklass med radhus. Trots att vi kunde åka på semestrar utomlands under uppväxten insåg jag i vuxen ålder att mina föräldrar hade det tufft ekonomiskt under min uppväxt. Det var billiga bilar, matsäck istället för utemat, för stora kläder och skor man skulle ”växa in i”, jaga den billigaste resan osv.
Det var stimulerande på ett sätt att inte växa upp i materialism och något jag tagit med mig, men det har samtidigt skapat en vilja att inte ge mina barn en uppväxt där pengar och möjligheter är en bristvara.
En väninna säger ofta till sina barn att hon inte har råd med X eller Y. Det är så illa att 11-åringen avstår lördagsgodis självmant för att mamma är så fattig. Hon är inte fattig, hon bygger naglar var månad, går på ansiktsbehandlingar ofta och köper mycket heminredning…
Litet sidospår. Jag är väldigt noga med att aldrig säga att jag inte har råd utan jag säger att jag inte har budgeterat till McDonalds så fort vi är iväg eller dyra märkeskläder. Lönen är sisådär pga deltid (självvalt) och det finns inte obegränsade möjligheter till konsumtion utan jag prioriterar sparande. Jag försöker få barnen att bli ekonomiskt medvetna och göra genomtänkta inköp. Nu har dottern skaffat extrainkomst på egen hand (15år gammal, jag är stolt!) och vi pratar ofta kring prioriteringar, sparande och budget.
Det är svårt detta med att kommunicera pengar och pengars värde rätt. När mina barn var yngre var jag noga med att framställa oss som fattigare än vad vi var. Vi ser rätt fattiga ut jämfört med de flesta andra där vi bor, vi har äldre bilar och vi bor betydligt enklare än de med en tiondel så stora tillgångar som oss.
Men jag har inte lyckats att vara helt konsekvent, utan det har landat i att åtminstone mitt äldre barn vet ungefär vilken typ av ekonomi vi har och vet att jag har pengar på mina konton för allt hon kan tänkas önska sig. Istället har jag använt mig av (enligt mig sanna) argumentet att vi behöver vara konservativa med utgifter för att kunna klara oss om vi skulle förlora vi jobb, men också för att kunna hjälpa barnen när de blir äldre. Det är ju exakt så jag och min fru diskuterar sinsemellan, så vår dotter känner nog att det är trovärdigt.
Ibland har vi lyckats så bra i våra argument att barnen blir rädda när vi köper någonting, för de tror att vi skall hamna på gatan. Då har vi helt klart gjort något fel, och vi har fått korrigera.
Det är bara en av mina vänner som har insyn i min ekonomi sen är det ingen som vet. Jag har flera kollegor med skulder och en med skuldsanering. Undviker att prata ekonomi samt lön (jag har högre lön på min deltid än flera av kollegorna som jobbar heltid). Sen är jag på intet sätt rik i jämförelse med många här men har betydligt mer än de i min omgivning. Allt är relativt
