Följande har hjälpt mig hålla mig lugnare i utsatta sociala situationer;
Jag har ett antal förebilder (som jag känner personligen) som har en eller annan egenskap jag önskar jag hade i större utsträckning, t ex mod i vissa situationer. När jag är på väg in i en sådan situation föreställer jag mig hur person X skulle agerat och sen härmar jag det bäst jag kan. Brukar fungera rätt bra för mig iaf.
Ett annat tankeknep som är lättare (för min del) för att för mig desarmera situationer jag kan känna mig blyg i, när jag redan är i dem, är att jag föreställer mig att bakom mig står 5-10 av mina närmsta vänner/familj, och att detsamma gäller de jag pratar med. Våra vänner/familj skickar oss kärlek och vill att vi ska ha ett konstruktivt samtal. Det brukar av någon anledning göra att det känns mer avslappnat.
Utan att vara expert så skulle jag spontant sjäkv inte gjort så, det för bara uppmärksamheten till saken ifråga.
Att någon rodnar är normalt. Inget en rimlig människa tycker är konstigt utan tvärtom känner man empati. Andras uppfattning behövs i mitt tycke inte förebyggas.
Det var med den tekniken jag blev av med rädslan för något som var brutalt svårt för mig. Just för att jag bemöttes med empati. Skammen för stt reagera så kraftigt i en situation man “borde" klara minskade och då kom jag (över tid) ur det.
Hade själv mycket problem med detta när jag var yngre, ganska exakt fram till sommaren mellan 7:an och 8:an i högstadiet. Det var riktigt illa, man blev konstant trackad och skrattade åt i skolan, någon sympati eller empati hos de så kallade klasskamraterna fanns inte på kartan, och under rasterna var det nog än värre eftersom alla tjejer tyckte det var kul att hälsa på mig i korridorerna i syfte att se mig gå full-blown tomato.
Att jag har det som tidigare kallades Asperger och dessutom är introvert till naturen gjorde inte saken bättre.
Under sommarlovet mellan 7:an och 8:an gav jag mig på eget bevåg iväg på ett militärläger för ungdomar. Utan att egentligen tänka på det så var det ett sätt att ta mig ur min comfort zone. När jag kom dit slog tanken mig att “Ingen här känner mig eller har ens hört talas om mig innan, så ingen vet att jag rodnar. Då är det lika bra att strunta i det.” Nästan som magi… Sedan den dagen kan jag nog räkna antalet gånger jag rodnat på mina händers fingrar, och det är nu över 30 år sedan.
Folk i skolan när man kom tillbaka efter sommarlovet trodde typ att jag utsatts för någon form av militärt/medicinska experiment då de inte längre kunde få mig att rodna, och de som inte gav sig och försökte provocera in absurdum fick istället se sig bli verbalt eller fysiskt tillrättavisade.
Under gymnasietiden var jag istället oftast den som fick presentera alla grupparbeten och redovisningar, och blev bland annat den som alltid fick föredraga elevrådsstyrelsens arbete då samtliga gymnasieskolans elever (ca 900 personer) samlades i aulan.
De ytterst få gånger det hänt att jag rodnat sedan där första dagen på militärlägret har jag hanterat det genom att äga situationen och vara ärlig mot mig själv samt att vara försiktig med vad och när jag säger saker eller uttalar mig.
Avseende det förstnämnda har jag tänkt något i stil med “OK, nu rodnar jag och snart går det över” och angående det sistnämnda försöker jag se till att främst yttra mig när jag har antingen väldigt bra eller ingen koll alls på det som diskuteras. Har inga problem att ogenerat skylta med min okunskap eller inkompetens angående olika saker där jag vet själv att jag inte kan något, men ämnen där man tror eller vet med sig att man har befintlig men begränsad insyn/kunskap tycker jag är jobbiga att uttala mig om och är nog det som främst föranleder “skämmiga” sociala situationer för min del.
Bra! I mitt tycke ngt av det bästa med svensk arbetskultur. Här är det status att våga erkänna “brister”. Signalerar styrka. De som jämt låtsas veta allt (i min erfarenhet vanligt i USA) signalerar bara osäkerhet.
Det du skrev om att vara sårbar väckte något i mig. Jag är uppväxt i en miljö där prestation, affärer och pengar alltid haft stort fokus. Det har sannolikt nog präglat mig på flera sätt.
Jag har ofta burit med mig en känsla av att det är bättre att hålla saker för mig själv än att visa sårbarhet. De gånger jag faktiskt öppnat upp har jag nästan direkt efteråt fått en obekväm känsla – typ ”Varför sa jag det där? Nu kommer personen att tänka si eller så…”
Tack för inlägget! Att chilla är sannolikt bra, tror faktiskt att meditationen ™ kan vara en nyckel. De som är med i meditationsgruppen erbjuder träffar live en gång i månaden, vilket jag tycker känns så trevligt och långsiktigt.
Tack för ditt svar !
Jag har ägnat en hel del tanke åt det du skriver. Jag har själv haft “tur” ekonomiskt sett och har slagits av tanken: Finns det något jag kan göra för alla som sitter där och brottas med den här fruktansvärda känslan av skam?
Ja, det är ett alternativ som sannolikt fungerar — något man kan träna på och prata om mer öppet i olika sammanhang. Att mer berätta om när man känner sig nervös, stressad eller upplever obehag, eller mer specifikt vad man faktiskt känner i en sådan situation. Men det känns ej så lätt.
Från ett TED Talk som jag såg i denna tråd “Skam trivs i tystnad. Om du sätter ord på den, börjar den tappa sin kraft.”
Det där var peppande att läsa.
Jag gillar tanken att möta det rakt på, med lite jävlar anamma.
Man har hållit på med undvikande i 30 år, till och från.
Tack för att du delar med dig
Det betyder mycket att läsa om någon som varit i liknande situation och hittat sätt att hantera det. Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver.
Bra tips med betablockerare också.
Jag har läst att man kan bli trött av det, hur laborerade du fram en lämplig dos?
Tack för att du delar med dig
Det du skriver är väldigt fint och befriande att läsa. Gillar verkligen tanken att avdramatisera och bara säga det som det är..
”
