För mig att ta tag i mina problem, framförallt ekonomin så finns det en tröskel att komma över för att börja den resan och att hålla den i en konstant/hållbar rörelse.
Tror ni att skam är en stor del i att vi inte tar tag i ekonomin och att tröskeln är stor att börja göra det?
Tror ni att sårbarhet och att visa sårbarheten kan vara en väg över tröskeln?
Har ni reflektioner kring detta och tankar kring hur man kan använda det för att bli en styrka som får en att ta tag i ekonomin?
En väldigt riktad fråga och tankarna kommer efter att ha läst boken "Mod att vara sårbar” av Brené Brown.
Jag tror skam är en stor block i allt där det är starkt. Så ja, det är garanterat också en del i att inte ta tag i ekonomin OM det är skam som ligger till grund i botten.
Det vill jag låta vara osagt. Alltså. Each to his/her own, helt enkelt. Men OM det är skam som ligger till grund för icke-agerandet, så Ja, för ENDA sättet att ta sig över/genom skam är att vara öppen. Skam fungerar på så sätt att det får oss att dölja saker i det fördolda, i det dunkla, och enda sättet att komma över/genom är att ta upp det i ljuset. Belysa det. Dela det. Kan göras stegvis, först faktiskt erkänna det för sig själv, sen i olika former av trygga sammanhang. Kanske en terapeut, kanske en bästa vän, släkting eller partner, i en online-community som har detta i fokus, etc. Viktigast av allt är att inte dela med sådana som kommer skamma dig för det du delar - dvs bli skammad för att man erkänner sin skam. Då drar sig skammen tillbaka ner i det fördolda och man vågar kanske aldrig släppa fram det igen.
Där har jag jobbat mycket, eftersom jag som default är väldigt öppen, men haft skam som hållit vissa saker tillbaka, och att då faktiskt vara noga med omdömet med vem jag delar till, när och hur, har varit en viktig aspekt för mig.
För egen del säger jag att jag aldrig hade kommit så långt som jag gjort (oaktat område ärligt talat) om jag trott att jag hade klarat det själv. Jag tar hjälp. Pratar med kloka människor, anlitar terapeut och coach, är del i mastermind och olika communitys där jag får lov och uppmuntras att vara jag, hela jag.
Begreppet ”sårbar” betyder nog olika för olika personer. Jag använder kanske hellre ”ödmjuk”, eftersom det inte är kopplat (för mig) till negativa känslor. Men absolut; insikten att vi inte vet är alltid första steget mot utveckling.
Det beror väl på hur tröskeln ser ut och om du behöver hjälp för att komma över den. Om du behöver hjälp av någon för att ta tag i ekonomin kan väl skam och ovilja att visa sårbarhet vara ett problem.
Kanske räcker det bara att tänka själv så att du inte behöver involvera någon annan? Har det gått för långt för det?
Har du stora skulder du behöver hjälp att ta tag i?
Om det “bara” är en oro för att du inte har någon buffert så kan du lösa det lättare genom att börja med ett LITET regelbundet sparande.
Hej Helena, Många kloka tankar och råd. Jag känner att jag i olika typer av situationer (även inte ekonomi) lyckats att få ut mer av situationen och lösa problem på ett bättre sätt genom att istället gå igenom skammen och visa sårbarheten. Men jag är i början av min resa.
Jag har alltid varit en öppen person men inte alltid gjort det medvetet som jag gör nu. Tror det är mycket klokt det du säger att också vara mer selektiv i vem man delar med sig till. Där har jag själv erfarentheter vilket gjort att jag slutit mig mer i situationer iställer för att öppna upp. Nu när jag väljer att vara mer medveten och fösöker förstå mina beteenden känner jag att jag ska börja bli mer selektiv och det kanske är här mitt problem har legat att jag delat med mig till alla av inre tankar och känslor. Det blir väldigt naket när de man delar med sig till inte själva visar sårbarhet/öppenhet. Som en envägskommunikation. Men såklart vill jag vara tydlig med att alla måste göra sina egna val i vad de vill dela och hur sårbara/öppna de vill vara, det kan jag inte bara förvänta mig att få tillbaka.
Jag har inte nått en trygg ekonomi än, men jag har inga stora problem med ekonomi heller. Har en mycket bra inkomst för min ålder, köpt lägenhet för ett årsedan då jag tog ut alla mina besparingar för insatsen. Där jag oroar mig och känner skam är för att jag inte har en stor buffert eller börjat pensionspara vid sidan av. Jag känner verkligen att podden “Rika tillsammans” får mig att bli taggad att komma igång istället för att känna skam över att jag är snart 30 och inte har kanske så mycket sparat att jag skulle klara en större oförutsägd utgift. Jag har en familj som skulle stötta mig om det hände, det är jag övertygad om. Men jag känner skam i att kanske behöva be dom om hjälp även om jag skulle hjälpa dom i en svår situation. Jag vill hellre hjälpa än att bli hjälpt.
Hej Erik, Tack för ditt svar. Det är som du säger. Mer oro för att jag inte har en buffert, jag köpte en lägenhet förra sommaren då jag tog ut allt mitt sparande för handpenningen. Det var mitt första steg in på bostadsmarknaden. Nu ett år senare har jag inte riktigt kommit igång med mitt sparande så jag känner mig inte helt trygg med att jag skulle klara en oförutsagd utgift och jag har inte än börjat pensionspara vilket jag känner att jag vill göra Jag är 28 år och har en god inkomst för min ålder.
Jag pratar en del med mina föräldrar kring ekonomi och har en transparant kommunikation kring det även med min partner. Jag tror att jag är i början på min resa dock. Jag gör väldigt mycket saker. Roliga saker, träffar människor, reser med tåg till andra städer osv. Men jag har matlåda och cyklar till jobbet långt in i säsongen. Jag försöker ha en balans. Dock märker jag mer nu när jag och min partner lägger upp korten på bordet så tackar vi nej eller väljer billigare alternativ. Tar bussen istället för tåget osv.
Tror dock det ordspråket som @Bjornen skriver om ska ligga som en påminnelse på min skärmsläckare i telefonen. Det ligger mycket i min oro att jag är otålig på att se resultat.
“Bästa dagen att plantera ett träd var för tjugo år sedan. Näst bästa dagen är idag" (Insert PÅMINNELSE PÅMINNELSE PÅMINNELSE
Jag har med åren börjat tänka att ju mer jag försöker lösa problemet på det psykologiska planet desto mindre effektivt är det. Ofta är det bästa att i stället undanröja de praktiska hindren för att ta tag i saker. Förenkla och bryta ner i hanterbara delar.
Ett gott råd för att göra det är att bryta ner saker i små uppgifter. Om steg 1 är att kontakta banken så kan första aktiviteten vara att leta upp telefonnumret till banken. Sedan skriver man upp vad man ska göra nästa gång, tex ringa och fråga om man kan få hjälp med en plan för sina lån tex. Så man tar ett litet steg i rätt riktning + skriver upp nästa lilla steg så att man inte behöver börja med att tänka på vad man ska göra nästa gång man ska ta tag i saken. Så fortsätter man så, med små små steg i rätt riktning, utan att fastna så mycket i hur man känner inför ekonomi som helhet.
Lite ‘just do it’ och vänta inte in att det känns rätt, då hinner man bara bygga upp ett ännu större motstånd. Små praktiska steg ofta är en mycket bättre strategi enligt min erfarenhet.
Vi är alla olika. Jag är nog mer rationell än emotionell. Därför ser jag detta, i likhet med @simino , nog främst som ett praktiskt problem. Kan du finna någon som kan lägga fram en hanterbar praktisk lösning för dig så kommer sannolikt din ångest (som jag upplever att du har över detta) att klinga av.
