Ha ha, ja det kan jag tänka mig 
Det enda jag skötte under de 15 åren var studierna, där jag gav järnet, både på gymnasiet och teknis. Tur det, annars hade det nog inte gått så bra.
Hängde typ med på alla fester, ordnade fester, bjöd friskt i baren, taxi fram och tillbaka mellan olika ställen för att hinna vara på flera samma kväll, gärna med ett litet entourage. Ett helt gäng dåliga bilaffärer när jag egentligen inte alls behövde någon bil. Hyrköp av hemelektronik som blev apdyrt. Dyra 2a, 3e hands boenden då det inte fanns något annat, åtminstone inte med min ekonomi. Ja, jag tror du fattar. Leva som om varje dag är den sista.
Mitt enda försvar/förklaring kanske är att en av mina bröder var terminalt sjuk ett antal av de åren, och gick sedan bort, så det var kanske lite rationellt att leva som varje dag var den sista. Man vet ju aldrig.
90tals krisen kom olägligt som nyexaminerad. Hankade mig fram på extra knäck och tjatade tillslut till mig ett vik. Levnadsstilen fortsatte dock på högvarv vilket ledde till än mer belåning. Billån. Studielån såklart under teknis tiden som jag toppade upp med extra strudielån som man kunde får på Swedbank. Kanon! 
Handlån av kompisar, syskon och föräldrar. Det kändes aldrig lönt att spara. Snarare tvärt om, pengarna var slut i mitten på månaden så då började penga jakten.
När min pappa sedan också gick bort och jag samtidigt hade landat ett riktigt jobb som ingenjör samt träffat tjejen som blev min fru, så vaknade jag upp typ. Dax att ta ansvar, mamma behövde ekonomisk hjälp då och då, det fanns pengar över och kroglivet blev lite mer balanserat med min blivande fru vid min sida, småländska som hon är.
Fem år senare var jag skuldfri, inkl studielån, och svor att aldrig låna igen. Lite som en nykter alkoholist som måste hålla sig från spriten. Fast i mitt fall då med lån.
Jag säger dock som Edit Piaf sjöng ”Je ne regrette rien”. Jag ångrar inget. Jag är den jag är idag för att jag gjorde de misstagen jag gjorde. Och lärde mig av. Bättre att göra det i unga år. Livet är långt. Snarare lite glad att jag levde loppan när chansen fanns 
Det är alltså med lite skräckblandad förtjusning jag lockar fram Slösa igen. Det kan hända att det går överstyr så jag bara gläntar försiktigt på dörren fullt beredd på att smälla igen den, och spika igen den permanent