Om dokumentären PUSH: Hur bostäder blev investeringar

Dagens avsnitt är en intervju med den världsberömde dokumentärfilmaren Fredrik Gertten om hans nya film ”Push”. Den handlar om hur finansmarknaden gör om bostäder till paketerade finansiella produkter och de konsekvenser det får för alla parter.

Vi pratar om hur städerna håller på att förändras i grunden, hur t.ex. London inte längre har någon arbetarklass, hur amerikanska riskkapitalbolag köper upp hela stadsdelar runt om i världen och har börjat i Sverige, hur man tvingar ut folk från bostäder för att kunna renovera deras lägenheter för att höja hyrorna, om gentrifiering som i grunden var något bra, hur hyresgästerna inte längre är kunder utan att investerarna tagit över den rollen och hur det förmodligen aldrig ens var meningen att det skulle bli så här.

Det är problem som fått mycket uppmärksamhet i Danmark och andra europeiska länder och nu börjat ta form även i Sverige (även om vår hyresreglering skyddar oss lite). Efter filmen har jag pratat med många yngre som bekräftar problemen – som jag själv handen på hjärtat innan var något omedveten om. Vi pratar även om sidoeffekter som att t.ex. de finaste kvarteren i London, närmast Buckingham Palace är mer eller mindre övergivna. Alla fastigheterna är uppköpta av fonder och investerare som inte har något intresse av att bo i fastigheterna vilket gör att de förfaller och även hela kvarteren. För en fond med tusentals lägenheter och fastigheter spelar det ju inte någon roll att några hundra står vakanta.

Fredrik är fantastiskt duktig på att problematisera och ställa frågan – var det så här vi hade tänkt oss det? Samtidigt har han lyckats få till riktigt bra intervjuer med både nobelpristagare, professorer och personer som Roberto Saviano – journalisten som skrev boken Gomorra. För mig var det i en stor insikt kring att se att en investering i en fastighetsfond eller REIT kanske inte är så himla etisk, social eller hållbar som jag gärna vill tro. Det är något som jag absolut kommer undersöka om och när det ska in en fastighetsfond i portföljen.

Precis som Fredriks senare filmer får den en att tänka till. Sedan tror jag att många kommer att använda det här i sin argumentation kring att kapitalism är dåligt och göra det till en vänster-höger-fråga. Men som Fredrik säger i intervjun, det är kanske inte en lika intressant fråga som är det så här vi vill ha det eller var det så här vi tänkte oss det? Om inte, hur vill vi ha det istället? Jag känner många personer som äger fastigheter och som är absolut motsatsen mot sina hyresgäster (de delar t.ex. ut påskgåvor) som företagen i filmen. Även med den här filmen får man inte glömma bort att verkligheten inte är svart eller vit.

Nedan följer den officiella trailern:

Filmens officiella hemsida finns här:

• http://www.pushthefilm.com/

Tack för den här veckan! Nästa vecka blir det en intervju med Magnus Alfredsson om den hållbara fonden Proethos.

Många hälsningar,
Jan och Caroline

Läs artikeln istället för att se videon/poddavsnittet

För dig som är som jag och hellre läser än lyssnar eller tittar, följer nedan en komplett transkribering av hela avsnittet:

— START TRANSKRIBERING —

Jan: Varmt välkommen, Fredrik Gertten. Du är svensk filmare och filmproducent och journalist. Den kanske mest kända film, Bananas!*, för ett antal år sedan, fick bokstavligen företaget Dole att gå bananas kan man säga. De stämde både dig och filmbolaget. Du har också varit sommarpratare, vunnit en massa priser för dina dokumentärfilmer som visats i över 100 länder. Du har blivit hedersdoktor vid Malmö Universitet och idag så är du aktuell med en ny dokumentär, som handlar om fastighetsmarknaden, vilket är det som vi ska prata om idag. Så, varmt välkommen.

Du är också Malmöbo och har gjort den här Bikes vs Cars, Blådårar och Becoming Zlatan. Du har gjort så mycket. Men innan vi går in lite på dagens ämne… Jag har sett de flesta av dina filmer och jag gillar dem jättemycket, men om jag skulle försöka sammanfatta det så skulle jag väl säga att de handlar ganska mycket om orättvisor. I alla fall de senaste filmerna, de handlar om orättvisa eller globala företeelser. Skulle du hålla med?

PUSH började med en enkel fråga

Fredrik: Jag skulle inte riktigt beskriva det så. För mig är den här filmen, den förra och den som kom innan – Big Boys Gone Bananas!* – de är mer en sorts undersökning i varför det ser ut som det gör. Jag försöker förstå. Den förra hette då Bikes vs Cars, som börjar med en enkel fråga:

Varför är städerna helt proppfulla med bilar och ingen kommer någonstans?

Fredrik Gertten

Då är Malmö ganska lugnt jämfört med Los Angeles. Det finns knappt trottoarer. Varför ser det ut så? Vi har haft städer i 2000 år och på 60-70 år har städerna helt förändrats på grund av den här extremt stora klumpiga maskinen, som är extremt ytkrävande och som gör att platsen tar slut i städerna.

Jag börjar med en enkel fråga. Det är inte en ”orättvisefråga”, jag bara undrar hur kunde vi människor organisera vårt liv så här. Den frågan. Det är klart, den som då hette Big Boys Gone Bananas!*, som handlade om att jag ville förstå hur Dole gjorde när de försökte flytta fokus från att de hade använt ett bekämpningsmedel som gjorde arbetarna sterila, till att säga en svensk dokumentärfilmare, han har gjort en skurk till en hjälte i sin film. Alltså, de lyckades liksom flytta fokus. Det gjorde de med kända tekniker. De kontaktade journalister, de sålde in storisar, de skapade en rolig historia om den här svensken som har klantat till det, som väldigt många trodde på.

Den där ”shift the focus”-storyn är det vi ser mer och mer av idag. Vi har mästerdomptören nu, Donald Trump. Året Trump blev vald som president, 2016, så minskade rapporteringen av klimatförändringarna i amerikansk tv med 60%.

Fredrik Gertten

För mig säger den matematiken någonting. Även media har ett givet utrymme, så kan du fylla det utrymmet med någonting annat, då är det någonting annat som går ut. Så just nu är Trump bara ett exempel.

Det finns också svenska imitatörer, som försöker skapa väldigt mycket konflikt kring sin egen person. Jag vill inte namnge dem, men vi har svenska politiker som också är väldigt provokativa. Då pratar folk om dem – hur dumma de är eller hur bra de är. Och då pratar vi inte om mycket annat, som vi kanske borde prata om. Så det är också det här med att flytta fokus bort från det vi borde prata om. Jag tycker att det är intressant.

En obehaglig mediacirkus

Caroline: Intressant, ja, men kunde du bli arg när Dole gjorde så? Eller tänkte du ok, de har använt det här verktyget.

Fredrik: Jag var så jävla arg. Det är klart jag var arg. När vi pratar om Bananas!*, jag var i Los Angeles, skulle ha premiär på ny film, jag var uttagen till tävlingen. Det var sju filmer, 50 000 USD i pris, jag blev introducerad till Hollywood-stjärnor och jag satt en hel kväll med Peter Fonda, som dog i förra veckan, och drack tequila. Hela den där Hollywood-miljön, samtidigt som de kör ut en story om att jag har gjort något fel. De lyckas få hela festivalen att backa. De är skiträdda för att när Dole attackerar så aggressivt… USA är väldigt mycket en rädslokultur. Folk är rädda att förlora det de har.

Ju större ett företag, desto större större straff kan man ge dem i form av skadestånd. Så det kan handla om hur många miljoner som helst. Det gör att alla drar in sina advokater och deras första åtgärd är att hålla avstånd. Jag hamnade där, jag blev en sådan som folk höll avstånd till. Jag trodde själv, som naiv svensk, att nu kommer mina duktiga journalistkollegor på LA Times osv, nu kommer de rycka ut, men de sa bara till mig att vi kan inte göra någonting; våra advokater säger att vi inte kan skriva.

Alla journalister blev bara försiktiga, för att det blev så stort. Jag sa: ”All fakta finns där, ni kan se hur riggat detta är.” De sa: ”Vi ser, men vi kan inte göra någonting.” Och det var ganska behagligt och jag blev som sagt arg. Jag var väldigt arg.

Caroline: Jo, men också att det är obehagligt som Sören. Jan och jag vi har funderat över hur gör man när man får den massiva kritiken.

Jan: Jag har under tio år fått typ tre negativa artiklar i media och det har varit jobbigt. Då tänker jag att om jag hade fått Dole efter mig, då hade jag freakat ut och gått och gömt mig. Hur gjorde du?

Fredrik: Till att börja med så är det inte så kul. Det är oerhört stressande. Så det är ingenting jag önskar någon. Det är inte coolt på något sätt, utan väldigt jobbigt. Men jag var där i Los Angeles med min producent, med en filmklippare också, en amerikansk pressagent, och när jag då skulle upp inför media där så gjorde vi nästan intern medieträning först. Grundregeln var att visa inte hur arg du är.

Rättegång med Dole

Fredrik: Jag kom ihåg att AP var nog de som var först ute med att verkligen skriva en lögnaktig historia som gick ut i tidningar över hela världen. Då skickade de en fotograf som skulle ta bild på mig. Jag satt på ett hotellrum och han monterade upp ljus och allt sådant, och så ser jag hur han bara vill ha en bild när jag ser ledsen ut. Det är hans direktiv. Kom ut med en bild på en kille som ser skyldig ut. Här har vi en story som är beslutad, en vinkel, va. Det är ganska obehagligt. Journalister från the Economist och Business… och allt vad de heter, alla skulle bara säga: ”Hey, come on. You have to admit you have made a mistake.” Men det hade jag inte.

När vi sedan vinner mot Dole i rättegången och Dole i sin stämning har inte ett enda faktafel. De lyckades inte hitta ett enda faktafel i mitt film. Och faktafel är inte kriminellt. Du skulle kunna ha många faktafel och ändå ha i huvudsak rätt, men de hittade inte ett enda. Tror du att någon av journalisterna har bett om ursäkt?

Jan: Det är klart de inte gör. Jag beundrar dig i det där, Fredrik, för det är också lätt att sitta ett par år senare och berätta om det. Men när man är i det så är det inte så himla roligt. Men för att knyta lite tillbaka… för du tar ju väldigt många gånger skulle jag säga den lilla människans perspektiv. De som kanske inte alltid har en röst. Kan jag beskriva det så? För så var det ju i Bananas!* med de nicaraguanska bönderna. Samma sak i den nya PUSH, när du pratar om människorna som knuffas ut från fastighetsmarknaden; som inte längre har råd att bo kvar i sin stad.

Fredrik: Ja,

Jag tror att det är en ganska bra grundhållning, om man vill berätta om vad som pågår i ett samhälle.

Fredrik Gertten

Att ändå ha ett sorts ”underifrånperspektiv”. För att göra journalistik som bara utgår från de mäktigas behov och deras perspektiv, det är ganska ointressant. Det blir mycket maktens budskap.

Caroline: Det visas ju upp hur mycket som helst. Människor som är framgångsrika och har makt och glamouren kring det. Så det finns ju en, vad ska man säga, man vill ju se det, men jag tror att det ändå är mer intressant och givande att se vad det är som pågår under allt det där, till exempel.

Journalistik som demokratins renhållningsarbete

Fredrik: Och jag tror också att kloka människor som råkar ha mycket pengar och mycket makt också är intresserade av att få berättelser som kommer lite underifrån. För det sätter också deras egen position på spel, för annars är man kanske bara omgiven av folk som dunkar en i ryggen. Jag tror att samhället som helhet behöver de berättelserna. Medias och journalisternas roll i ett samhälle är ju, om man nu ska prata om det idealistiska perspektivet, att hjälpa till att reparera misstag i ett samhälle.

Man säger att det är en spricka i den där väggen och nu måste fasaden fixas, annars kommer den trilla ner. Så om man skriver det kanske vaktmästaren blir skitsur. Så är det någon annan fastighetsägare som säger att den är inte alls sprucken. Men i grunden så är det demokratins renhållningsarbete. Sedan är det så att upptäcker vi problem så kan vi fixa dem.

Det är klart att när man påpekar ett problem och säger att din fabrik den sprutar ut gift i floden, klart att fabriksägaren kanske inte vill att det ska komma ut. Eller han tänker att jag ska fixa det där om två år, jag har inte råd just nu. Typ Volkswagens dieselskandal.

Det handlar inte om att de älskar att spruta ut diesel, utan det handlar om att de behöver ett antal år till för att hinna ifatt japanerna och under tiden måste de få skita ner lite mer. Det är klart att när detta avslöjas så gör det ont och då kommer de oftast med en attack. Då letar man efter sätt att flytta fokus eller attackera budbäraren. Shoot the messenger. En journalist eller en vetenskaplig rapport. Vetenskapsmän och forskare som producerar saker kan ibland också bli väldigt attackerade.

Caroline: Ja. De är visserligen vana vid kritik inbördes från andra kollegor och så, men när det kommer massivt från någon annanstans så tror jag inte att de är så förberedda. Då säger de att de ska inte befatta sig med media mer. Det blir nog en slags rädsla. Jag kommer från universitetsvärlden, så jag har sett lite av det.

Fredrik: Det var tobaksindustrin faktiskt som började med den tekniken. När forskningen sa att tobaken dödar, så publicerade tobaksindustrin egna undersökningar som sa att det inte är säkert att det är tobaken som dödar. Det kanske är någonting annat. Alltså, man börjar så tvivel med annan rapportering. Den ena säger så här och den andra säger så här. Det hände ju mig med Dole också: ”Nu har vi två stycken olika versioner här. Vi har Dole – med en årsvinst på 6 miljarder dollar – och så har vi Gertten som tjänar 30 000 i månaden. Och man jämställde oss, vilket är ganska sinnessjukt. Och så jobbar man också med vetenskapliga rapporter. ”Nu har vi två stycken olika versioner här. Vi har Dole – med en årsvinst på 6 miljarder dollar – och så har vi Gertten som tjänar 30 000 i månaden. Och man jämställde oss, vilket är ganska sinnessjukt. Och så jobbar man också med vetenskapliga rapporter.

Komplexa produktioner med djup journalistik

Jan: Precis, man har 97 forskare som håller med och tre som är anti. Så lägger man 1-1 för att man ska ha båda sidor i en debatt. Det är helt orimligt.

Caroline: Jag tänkte bara fråga… För du påtalade det här med vilken vinkel man har och jag undrar när är det man egentligen bestämmer sig för vilken vinkel man ska ha. Och hur sann är den vinkeln? Alltså, förstår du vad jag menar? När vet man att detta är totalt sant, den här vinklingen jag gör nu. För man gör ju alltid det, oavsett vilken sorts journalist man är eller politiker, och så vidare. Vi vinklar ju här också.

Fredrik: Jag vet inte om jag använder mig av de begreppet när jag gör film på det sättet. Det är klart att man måste ha ett anslag. Man måste ha någon sorts tes. Men om man skulle jämföra då mina filmer med Janne Josefssons Uppdrag Granskning, som är väldigt tydliga. Här har vi en skurk för det här och det här, och sedan gör man trettio minuter där man bevisar sin tes, om och om och om igen. Men jag skulle inte beskriva min verksamhet så. Jag är mer intresserad av gråskalor, komplexitet… Det är inte lika sexigt. Och att försöka förstå lite hur saker och ting hänger samman.

Jan: Jag upplever också det med dina filmer att de växer fram. Det är inte solklart, utan man tänker mer: ”Vart är det här på väg?” Jag kan gilla det, för man fångas ju. Det blir inte så svart och vitt. Men jag tänker faktiskt att vi ska hoppa in i PUSH. Nu kommer jag göra en sak som jag ogillar i intervjuer, det är så här att du har sagt och så citerar man, så vet man aldrig när man sitter där vad som kommer sägas.

Men då var det något i den här riktningen att liksom för den här fastighetskrisen påverkar medelklassfamiljer runt om i världen och så var det också då att du har sagt att utan tvekan kommer detta bli en av de större politiska utmaningarna de kommande åren. Vill du utveckla? För jag tror att innan man har sett filmen så förstår man inte vad du menade där, men efter man har sett filmen så förstår man.

Ett perspektiv för den engagerade medelklassen

Fredrik: Du nämnde ordet medelklass här och jag politiskt så tycker jag att medelklassen är kanske den viktigaste klassen. Vi har pratat väldigt mycket om arbetarklassen, men jag tycker medelklassen är… När jag har jobbat i Latinamerika eller Afrika så är det oftast de som lever längst ner i slumområdet, de kämpar för dagen, för att överleva. Men medelklassen har ett högre perspektiv.

De kämpar också för att göra sina liv bättre och för att deras barn ska få utbildning, alltså de är egentligen den klassen som tar störst ansvar för samhället. De allra rikaste de flyttar sina pengar till Schweiz eller någon annanstans och tar väldigt lite ansvar.

Fredrik Gertten

Med det perspektivet så har jag gjort väldigt många filmer som har en slags medelklassperspektiv i grunden. Även i filmen PUSH hade det varit enkelt att göra en film där vi bara visar upp väldigt mycket hemlösa. Alltså den här bostadskrisen skapar en extrem hemlöshet och jag skulle ha kunnat filmat under broarna i San Fransisco, där folk bor i bilar och i tältläger och som är en konsekvens av IT-bolagen som trycker ut alla människor från staden.

Det hade varit lätt att göra de chock-storysarna. Men jag vill hellre göra en film som känns också i magen hos sådana som oss själva. Jag tror att det som håller på att hända med den här fastighetskrisen, den här utvecklingen i den här, alltså konsekvenserna av de här investeringarna, är ju att det finns en sorts ägandeförflyttande av hela vårt samhälle.

Färre och färre av våra hem och hus i städerna ägs av folk som bor i städerna. Ägarna finns någon annanstans, i andra länder. De som äger våra hus vet inte att de äger det, för de har bara köpt in sig i en finansiell produkt någonstans. Samma gäller väldigt mycket av butikerna. Det är fler och fler butiker och kedjor som också är ägda på samma sätt. Så stadens medborgare äger inte längre staden. Då är vi ganska långt borta från höger eller vänster.

Det är faktiskt så att alla människor som bryr sig om sin stad och som är stolt över sin stads historia; oavsett om du kommer från en köpmannafamilj eller från en arbetarfamilj, så har man samma utmaning i grunden. Det är dit jag vill nå med den här filmen, att skapa ett samtalsämne. Någonting är på väg att hända här. Det är inte bra för någon av oss. Vare sig om du sitter i en bra villa eller i en lägenhet någonstans, köpt eller hyrd. Det är skadligt för oss alla.

Boende är en mänsklig rättighet

Caroline: Du har ju berört kärnan i PUSH. Vi har egentligen inte gått in på filmen handlar om.

Jan: Det jag tycker att den handlar om är ju, nu är jag finansnörd, så den handlar ju om hur plötsligt boende efter 2008 har blivit en finansiell tillgång. Alltså, blivit en investering. Hur den där investeringen har fått vissa oanade konsekvenser, som att man snarare är intresserad av att maximera vinsten av fastigheten, snarare än att bara ha nöjda hyresgäster eller vara kvar där. Sedan skulle jag också säga att den handlar om den här kanadensiska advokaten som kämpar för att berätta för människor att boendet är en mänsklig rättighet – adequate standard of living.

Saker som jag blir lite överraskad över var en scen när de går i London, i ett av Londons finaste områden, och så är det helt dött. Då var det så att fastigheterna hade blivit investering. Det var någon Mr Qatari som hade köpt upp. Han säger att detta är i centrala London och jag kan stå mitt ute i gatan och det är inga bilar.

Fredrik: Ja, precis.

Den delen av London är Knightsbridge. Det är några kvarter från Buckingham Palace och det finns väldigt mycket tomma hus. Där bodde innan lorderna och lordernas barn. De är också pushed away.

Fredrik Gertten

Då var jag inne i det huset som husockupanterna hade tagit, som ligger verkligen nära Buckingham Palace. Det har stått tomt i 20 år, var köpt för 25 miljoner pund, och det var max 2 000 kvadratmeter. Helt nedgånget, muggigt, alltså ett ruttet hus. Du skulle aldrig kunna hyra ut det. Du får inte tillbaka några pengar. Men det står tomt, för det är bara en finansiell tillgång. Han vet förmodligen inte ens om det, för det är en del av en större portfölj.

Caroline: Ja, för det fattade jag inte först. Jag frågade Jan varför de inte hyr ut det, men då sa han att de tjänar pengar redan.

En oväntad negativ konsekvens av pensionssparandet

Jan: Jag tänkte egentligen att detta var en fråga jag skulle ta lite senare i avsnittet, men vi når ut till många människor som investerar och tycker att det är kul med pengar. Jag vet att de flesta som lyssnar och följer tycker det är viktigt att ens pengar ska göra gott. Det var nog egentligen det som fick mig att må lite dåligt efter filmen, att jag kan säga att vi borde investera i fastighetsfonder för att det är ett bra tillgångsslag. Men då har jag inte tänkt på att den där fastighetsfonden, för det tar du också upp att det var ett amerikanskt pensionsbolag, som i all välmening för att de vill öka avkastningen till sina pensionärer, plötsligt köper upp stora kvarter.

Det bästa sättet att öka värdet är ju att renovera och höja hyrorna. När de höjer hyrorna då har inte de som bor där råd att vara kvar. Så blir det en push ut. Min poäng var att jag tror att det är många av oss som inte har tänkt på att det blir effekten. Ungefär som en cykel, man har hjulen och man har tramporna för sig. Så tittar alla och ser att tramporna är bra och hjulen är bra. När man sätter ihop dem så får det en cykel-egenskap.

Fredrik: Nej, men så är det. Jag tror inte att investerare är onda människor. Jag har också pensionsbesparingar och äger fonder och så. Jag är inte lika medveten som er, så jag har knappt koll på vart de sitter. Men man kan väl säga att om mina pensionsbesparingar går upp väldigt mycket och det samtidigt innebär att mina levnadskostnader går upp, mitt glas vin på baren, min kopp kaffe… Allting blir dyrare.

Så kan man ju fråga sig, vad är meningen? Vad är meningen med att jag nominellt får mer pengar om mina utgifter ökar i samma tempo? Så vet vi då att det finns mellanhänder som tjänar pengar på detta hela tiden, som plockar pengar ur den lokala ekonomin och placerar det någon helt annanstans.

Caroline: Det var också en grej som man förstod i filmen, att pengarna försvinner bort från staden, istället för att cirkulera och bidra till nya grejer och människorna som bor där.

Fredrik: Ja, vi pratar väldigt mycket om att det är viktigt att vi konsumerar. Jag är med där. Men det är klart att vi ska helst konsumera saker som blir bra för oss alla. RikaTillsammans. Vi har en nobelpristagare i filmen som säger att man kan tjäna väldigt mycket pengar på att förstöra jordklotet, men det är något fel på det. Och det är ju något fel på det. Det finns folk som tjänar pengar på att Amazonas brinner, men det är något fel på det.

En onaturlig och speedad gentrifiering

Caroline: Jag gillar det du säger, att man behöver ha någon som berättar att det är fel det här sättet som vi tjänar pengar på.

Jan: Men jag tror inte att du säger att det är fel, men du säger hur det ligger till. Ett återkommande tema i det här är det som man kallar för gentrifiering. Skulle du kunna… för jag fick både tänka efter en och två gånger innan jag förstod. Hur skulle du förklara konceptet gentrifiering?

Fredrik: Jag uppfattar ordet som att det är när en stadsdel byter invånare. Det rustas också upp på olika sätt. Det är ganska vanligt när man pratar om konstnärer som kommer in i slumområdet, sedan kommer coola klädbutiker och så ändras en stadsdel steg för steg. Normalt sätt är det en ganska långsamt och på ett sätt naturlig utveckling. Man kan också säga att engagerade grannar i ett område som säger att här vill vi inte ha knarklangare eller kanyler i sandlådan på Möllan till exempel… Om folk som bor där tar tag i det och stannar kvar, då bidrar det till att området blir säkrare. Då bidrar det till en slags gentrifiering.

Men det som då Saskia Sassen säger i filmen, en amerikansk professor och en av världens ledande tänkare. Hon är listad bland de hundra främsta. När jag intervjuade henne första gången så sa hon att jag har inte tid, jag ska till påven om ett tag. Det som Saskia Sassen säger är att visst, gentrifiering har sina problem. Det tränger ut fattiga och det blir svårt att vara kvar och så där, men det som vi ser nu har ingenting med gentrifiering att göra.

Hon skulle snarare jämföra det med landgrabbing. Det som man säger i Afrika, om man går in och köper… Alltså, det finns så mycket pengar där ute som bara letar efter ställen att placera sig på. Det är på speed på något sätt. Det finns otroligt mycket människor som nästan är scouter åt pensionsfonder och annat, för att hitta ställen att placera pengar på. Den aktiviteten i sig har ingenting med gentrifiering att göra. Det är en helt annan energi.

En traditionell fastighetsägare växer ju lite med värdet av sitt företag. Man kan inte växa hur snabbt som helst – det behövs pengar för att växa. Men de här stora kapitalfonderna de kan växa hur snabbt som helst, för de bara öppnar upp en ny finansiell produkt och ”boom!” så trillar det in tre miljarder från den koreanska pensionsfonden. Från ett antal skatteparadis, man vet inte vart pengarna har varit innan, om det är i människohandeln eller om det är i knarkhandel eller bara vanligt skattefiffel.

Alltså, det är enorma pengar som bara rusar in. Det skakar om samhället. Den amerikanska kapitalfonden som jag nämner då i filmen, Blackstone, de har då köpt in sig mest i Köpenhamn och de är nu den fjärde största ägaren av svensk förort. Men i Danmark har de skakat om ordentligt. Där är det stor politik och deras namn är på nyheterna hela tiden, för att man uppfattar det som en amerikansk invasion. Det förändrar regelverket.

En affärsmodell som PUSHar ut folk ur städerna

Jan: Ja , det var liksom aldrig tänkt att det skulle bli så. Jag såg också att de bara kom in och köpte flera tusen lägenheter. De renoverade upp dem och bara höjde hyrorna med 50%.

Fredrik: Det som de gör…

Dels så är de väldigt kapitalstarka. De har oändligt med pengar. Men de köper också på sig väldigt stark lokal expertis, för att hitta sätt att runda lagstiftningen.

Fredrik Gertten

I Sverige har man förstått då att bruksvärdesprincipen är ett sätt du kan runda det på, så om man gör ett visst antal åtgärder i en lägenhet så kan du höja hyran jättemycket. T.ex. även Kronprinsen i Malmö som förr ägdes privat är nu köpt av Akelius. T.ex. även Kronprinsen i Malmö som förr ägdes privat är nu köpt av Akelius.

Det är också ett sådant; vart har vi hört talas om Akelius innan? De har haft en massa fonder och grejer. Nu är de en av världens största fastighetsägare. De har en massa hus i Kanada, USA, Spanien… De är väldigt starka på alla platser som är drabbade av finanskrisen. De gör precis likadant överallt och det resulterar i 50%, 60%, 100% hyreshöjningar. Men deras insats för att få den höjningen motsvarar inte alls, utan de gör precis det de måste.

Caroline: Tyvärr funkar det så i Sverige. Du kan inte höja den för den befintliga, men gör du vissa av de här renoveringarna så kan du sedan till nästa hyresgäst höja hur mycket som helst.

Fredrik: Metoden är ju då att göra livet surt för de som sitter med de låga hyrorna. Då svarar man inte i telefon, då droppar det in från grannens toa och så gör man ingenting. Då tycker folk kanske här i Malmö att oj, jag har en dålig vaktmästare. Han svarar inte. Men det jag ser här och tillsammans med Leilani Farha, som du är FN:s speciella sändebud så ser vi att detta händer överallt.

Filmen öppnar i en lägenhet i Toronto, där folk berättar om att de har råttor, kackerlackor, vattnet och andra saker funkar inte, och de gör ingenting. De bara vill att de ska flytta. Sedan kommer jag hem till Sverige och hör exakt samma berättelser. Detta är en affärsmodell. En affärsmodell där man vill att människor ska flytta. Det folk beskriver i hela världen är att de vill bara ha bort oss.

Lyxiga bostadsrätter som finansiella produkter

Caroline: Är det också det där att man bygger nya fastigheter där ingen har råd att bo? Är det samma fenomen?

Fredrik: Det är ett parallellt fenomenet, men inte samma. Men man kan säga att många av dessa condos, där det byggs stora fina lägenhetshus, är också i grunden då finansiella produkter, som också drar till sig pengar på ett sätt som inte vanliga husbyggen gör. Det är som spekulationsbyggen. Åk till Sydostasien, Bangkok eller så, där man river bort 3 000 från slumområdet och bygger några stora ståtliga torn och så står det på stora skyltar ”Luxuy Condos”. Spana efter det när ni är ute i världen.

Och många sådana Luxury Condos köps då av folk som ett slags investeringsobjekt. Och de bor inte alltid där, utan många av dem står tomma. Då innebär det att ett antal tusen människor har tvingats bort och måste sitta på tåget i två timmar för att komma till jobbet. Så det slår sönder stadsstrukturen. Det finns ganska lite positivt att komma med detta.

Normalt kan vi säga att lyftkranar är positivt. Det är ju så vi är fostrade; här finns det energi, det är positivt. Men om du plötsligt bygger någonting som står tomt då kan du inte ens prata om bostadsbrist. Det är inte ens säkert att det finns bostadsbrist i Sverige. Alltså, folk har svårt att hitta hem de har råd att bo i, men det finns bostäder.

Jan: Du nämnde Bangkok och då tänkte jag att man behöver inte åka längre än till Stockholm. Allvarligt talat, att se att man bygger de här dyra bostadsrätterna, som ingen har råd att bo i. Då har de varit spekulationsköp i mångt och mycket.

Caroline: Jag bara får känslan av att det, precis som du säger det här med landgrabbing, att det är marken som blir mer och mer värdefull här på jorden.

Fredrik: Ja, alla finansiella produkter behöver en slags tillgång och den mest optimala tillgången är ju land. Ska du komma åt stadsland så måste du göra det via fastigheter. Hon säger också att man nu med advokater och så jobbar i exempelvis i London med att hitta sätt att komma förbi de där… för det finns ibland hundraåriga avtal och vissa begränsningar, som man försöker runda på olika sätt. Man försöker med legala medel också säkra det i längden.

Jan: Jag ser detta tyvärr som en sådan här som man kallar emerging property. Att det var inte riktigt tanken att det skulle bli så här. Om man tar det från ett finansiellt perspektiv, det som hände 2008 var ju att vi fick en finanskris. Sedan sänkte man räntorna och började trycka pengar, som behöver ta väg någonstans. Idag finns det inte så många alternativ.

Sedan var det plötsligt någon som såg Detroit, en stad som har gått i konkurs, vi köper upp hela de här kvarteren. Sedan börjar man tänka på hur man kan höja värdet, och då renoverar man upp dem och byta ut hyresgästerna. Det pratar våra kompisar om också, som har fastigheter här hemma. Att man vill utveckla sin fastighet. Men då är det ingen som tänker på helheten – hur det påverkar staden och människorna.

3 000 hemlösa barnfamiljer i Stockholm

Fredrik: Jag gillar ju folk som vill göra sin stad bättre. Det är fint med fastighetsägare som också vill vara en del i att göra sin stad bättre. Men om vi ska göra Malmö bättre genom att alla Malmöbor ska flytta, så flyttar andra in, och då blir det något konstigt. Det gäller också politiker. Man röstar på ett parti för att de ska göra min stad bättre, och sedan genomför de politik som gör att jag inte kan bo kvar. Det är någonting som inte stämmer.

Globalt sett så sitter folk på tåg i allt större utsträckning. Sedan i fattigare länder föredrar folk att bo i ett slumområde väldigt trångt för att ha närmre till sitt jobb, vettiga skolor för barnen, vettig sjukvård.

För ju längre ut du kommer, desto sämre service får du. I USA så pratar vi om trailer parks. Då är du så långt bort att då har du ingenting. Där kan du möjligtvis ha en rimlig kostnad, men du kan inte tjäna några pengar.

Fredrik Gertten

Jan: Det är ju lätt för oss i Sverige att tycka att detta är ett problem i andra länder. Att vi investerar i fastighetsfonder, men detta berör inte mig.

Fredrik: Jag har pratat med svenska forskare som säger att vi kanske kommer få trailer parks även i Sverige. Det lite perversa här är att kapitalfonderna letar efter undervärderade tillgångar. Det är deras favorit, att köpa någonting billigt som man sedan kan sälja dyrt. Det är klassisk kapitalism, eller hur? Och vad är det mest undervärderade just nu? Jo, det är där människor har råd att bo. Där vanliga människor har råd att bo. Då tar man de husen och höjer hyrorna.

Många människor bor kvar, men de tvingas jobba flera timmar eller avstå från någonting annat. Men folks andel av sin lön som går till hyran har stigit dramatiskt, vilket kommer påverka deras konsumtionsförmåga mot andra sektorer av samhället. Vilket inte heller är så bra, eftersom mycket av pengarna bara försvinner rakt ut.

Men om vi ser att många människor inte har råd att bo kvar, eller kommer inte in, Stockholm har 6 000 hemlösa, varav hälften är barnfamiljer. Malmö har 3 000 hemlösa, varav 1 000 är barnfamiljer.

Fredrik Gertten

Och detta är en utveckling bara på kanske två år, som hemlöshetskostnaderna för kommunerna har ökat dramatiskt. Och de vet inte vad hur de ska göra. Vi har då, alltså Sverige har skrivit under alla de här internationella lagarna på att bostaden är en mänsklig rättighet. Det innebär att barn ska inte bo på gatan. Då måste vi försöka ta hand om dem och det blir väldigt dyrt. När hyrorna trycks upp, trycks folk ut, så landar det till sist på kommunens bord. Eller så flyttar man till en kommun som kan ta hand om en, eller hur det nu är.

Jag reser mycket med mitt jobb. Toronto, som jag har varit återkommande i under femton år, jag har aldrig sett så mycket hemlösa. Och då ser jag äldre kvinnor på gatorna. Alltså, man ser kvinnor som man verkligen inte vill se sova ute. Vi är långt bort ifrån att det bara är mentalt sjuka och narkomaner som sover på gatorna.

Leilani Farhas arbete med FN

Jan: Det är det lite man vill försvara sig med, att i Sverige behöver ingen vara hemlös om man inte vill det, som en klassisk invändning.

Fredrik: Och kommunerna jobbar hårt för att vi inte ska behöva se det, men det är oundvikligt med den här utvecklingen.

Jan: Ett kort sidospår – Leilani Farha, som är FN:s sändebud i bostadsfrågor, du följer henne mycket. Jag fick faktiskt Googla henne efter filmen. Jag visste inte att det var en mänsklig rätt. Kan du säga någonting om hur det ligger till?

Fredrik: Det finns en internationell människorättslagstiftning. Det är lag, och hon är advokat med den specialiteten. Alla nationer i vår värld har skrivit under på den här internationella lagstiftningen och gjort det till sin. Också Sverige, naturligtvis. Hennes jobb är att åka ut till länder och kolla om folk gör sitt jobb. I grunden är det länder som bjuder in henne, så hon gör två officiella besök per år. Nu ska hon snart till Nigeria, till exempel. Förra gången var hon i Frankrike.

Då träffar hon allt från finansministern, till näringslivsbossarna, till de som sover på gatorna. Hon har ett ganska fritt uppdrag. Sedan gör hon en rapport och medlar regeringen sin kritik, sedan har hon presskonferens – det såg vi till exempel i Korea när jag var där. Sedan rapporteras detta i FN:s människorättskonvention i Geneve eller New York. Sedan får regeringarna förklara varför det är som det är. Nu var hon i Egypten för inte så länge sedan och där attackerade de henne stenhårt, naturligtvis. Det är ett ganska tufft jobb.

Jan: Jag skrev faktiskt här i mina förberedelser att om det är någon som vill se hur det är att jobba i uppförsbacke, så är det bara att följa hennes jobb.

Fredrik: Det intressanta med henne är trots allt att regeringarna måste lyssna och måste svara. Hon är inte bara en tjänsteman, utan en oberoende expert som regeringarna måste ta emot och svara på det hon säger.

Caroline: Hon ser ju mycket bredare än de flesta, eftersom hon reser över hela världen och pratar med olika skikt i samhället. Då måste man ju ändå lyssna på det.

Jan: Det var två scener framförallt som jag tog med mig från dokumentären. Den ena var att hon sitter och förbereder sig för att hålla ett tal inför FN, så säger hennes kompis att de sitter ändå bara och kollar på sin telefon. Sedan filmar du där någon sitter och kollar på klockor. Men sedan slutar du ändå dokumentären med att hon sitter och leder ett möte med borgmästaren, så det finns ändå ett hopp.

Fredrik: Ja, hon gör skillnad. Men det är klart, jag menar den här killen som sitter och kollar på lyxklockor från Qatar… Det finns folk som är med i FN-systemet som inte bryr sig så mycket ändå.

Se PUSH på bio från 6:e september

Jan: Precis. Jag tänker att vi strax ska runda av lite. Vad skulle du vilja, när man har sett den här dokumentären, att man som tittare gör?

Fredrik: Dels tycker jag att man ska se filmen ihop med sina kompisar. Den går på bio nu från den 6:e september runt om i Sverige och om man missar den kan man också ta kontakt med oss och boka en egen visning, Så, om man nu är ett gäng som vill prata om de här frågorna, så är det fullt möjligt. Jag tycker att man ska försöka se relationen till sina investeringar och försöka mäta det på något sätt, och se om det är bra eller dåligt.

Jag tycker att folk som har pengar i pensionsförsäkringar, som jag har… Till exempel min egen filmklippare upptäckte ju att hans egen Folksam-pension besparing hade Blackstone-aktier. Så man ska vända sig till de här bolagen och fråga om det verkligen är etiskt och rätt.

Jag läste någonstans att hälften av alla pengar på världens börser är pensionspengar, så det är en enorm maktfaktor. Det innebär att de pengarna också skulle kunna styras mot något som är bra för oss alla. Det finns en väldigt stark debatt där man pratar om dievest, att man ska ta bort pengar. Så nu är det stora fonder, till exempel New Yorks lärare eller andra, som har tagit bort sina pengar från oljefonder, från gas, från fracking. Det finns mycket sådant. Även den norska oljefonden, världens rikaste fond, har tagit bort alla investeringar i kol, till exempel.

Jag tror att det kommer göra skillnad. Och det kan vara ett tips till alla investerare då, att ni ska ha koll på den här dievest-rörelsen. Förr eller senare kommer även oljeinvesteringar bli olönsamma. Till sist kommer de inte få pengar att borra under Grönland, som de gärna vill, vilket inte är så bra för planeten.

Vi kan alla använda vår konsumentmakt

Jan: Jag tror att där är det viktigt att faktiskt se sin makt som konsument. Jag kan ta ett konkret exempel. Vi är stora fantaster av en svensk fondrobot som heter Lysa och för oss är det viktigt med både hållbara och etiska investeringar. Vi pratar mycket med dem om att göra det hållbart. Sedan hade vi en massa läsare som också mejlade dem, och då sa de att det där med hållbart och etiskt var på vår lista att göra, men det var inte tio i topp.

Men efter den feedback vi har fått från alla våra kunder, så prioriterade vi upp det. Sex månader senare har de sagt att de följer svenska kyrkans regler för ett hållbart sparande.

Fredrik: Kyrkorna var ju först i världen. De började gå emot vapeninvesteringar, till exempel. Sedan har de nu gått över till olja och kol och sådant. Det är intressant.

Jan: Ja, och man ska inte underskatta det där med att skicka ett mejl eller ringa. Jag kanske inte kan göra det helt själv, men om vi är många som gör det så blir det en väldigt stor påverkan. Det där faktiskt någonting som vi också ska ta upp. Vi har både AMF och Sjunde AP-fonden, som vi jobbar på att få hit. Att verkligen lyfta de här frågorna. Bara kort, vart kan man se filmen?

Fredrik: Filmen går på bio runt om i Sverige från den 6:e september. Filmstaden på sina håll, men även kulturbiografer och i Stockholm är det säkert då Zita, Rio, Victoria, Spegeln i Malmö och så vidare. Det kommer vara lite olika. Filmbranschen är också sådan att det finns fler filmer än det finns dukar, så det gäller att folk kommer iväg och ser filmen tidigt. Ju mer folk som kommer den första veckan, desto större chans har man att leva kvar. Så det är en ganska tuff bransch. Sedan har vi inte ton med pengar att lägga på annonser och så där.

Jan: Det var något jag såg på hemsidan faktiskt. Du finansierar detta via Crowdfunding delvis, eller?

Fredrik: Ja, delvis. Vår normala finansiering av en sådan här film kanske kostar sju miljoner eller något sådant. Vi får stöd runt om i världen, Svenska Filminstitutet, vi har något som heter Creative Europe, som är EU:s program, sedan samproduktioner med andra länder och så där. Det är ett stort och komplicerat system, men också Crowdfunding.

Caroline: Så då kan man stötta dig om man vill på det viset.

Veckans RikaTillsammans-frågor

Jan: Och framförallt, när du gör nya filmer, säg till. Jag tror att det är många som vill stödja. Vi hade gärna gjort det, men vi visste inte om det då. Sedan har vi några avslutande frågor som vi alltid brukar ta. På en skala 1-10, hur konstig skulle du säga att du är?

Fredrik: Oj, oj, oj. Om jag skulle beskriva mig själv som skitkonstig så skulle det osa lite ”Vem fan tror han att han är?” Och om jag skulle beskriva mig själv som okonstig, då har jag ingen självinsikt.

Caroline: De flesta känner sig nog lite konstiga tror jag. Av alla som vi har intervjuat och ställt den frågan till, så har de flesta någonting som känns lite konstigt eller avvikande. Så det kan man vara.

Fredrik: Jag har inget bra svar. Andra får beskriva det. Det är säkert många som tycker att jag är skitkonstig. När jag vaknar på morgonen känner jag mig kaffesugen och det är nog ganska normalt.

Jan: Om du skulle tipsa om någon film eller bok?

Fredrik: Jag kommer inte på någonting på rak arm. En film jag ska se snart åtminstone som går nu i höst är en film om Hasse och Tage. Den skulle jag vilja se. En dokumentär om svenska komiker i historien. Också folk med någon slags moralisk kompass; det tycker jag är spännande.

Jan: Är det någon fråga som du önskar att jag hade ställt?

Fredrik: Igår kväll hade jag den första visningen av filmen här i Malmö, på Doc Lounge. Det var 200 pers där och jag fick en massa frågor. Ingen av dem har ställts idag. Så det är klart att det finns ganska mycket att prata om efter att man har sett filmen. Det man kan säga till alla era lyssnare och tittare, är att en dokumentärfilm är en resa i sig. Ett äventyr.

Man har inte sett den bara genom att läsa om den. Man måste donera den tiden av sitt liv. Nu är det 92 minuter, så får man en upplevelse. Det är mitt tips – se den. Det kan också gälla böcker eller filmer, att det räcker inte att läsa om dem. Man måste faktiskt ge sig ut och se.

Bostadsmarknadens dramatiska perspektivskiften

Jan: Bara sista… Jag blir ju jättenyfiken. Vad ställde de för frågor?

Fredrik: Vi pratade väldigt mycket om effekten in i staden. Folk som bor där i Akelius eller Victoria Park eller vad de nu heter… företag som är finansierade på ett annat sätt. Jag brukar beskriva det som företag där hyresgästen inte är kund, utan kunden är investeraren. Det är ett perspektivskifte som i grunden är ganska dramatiskt. I rummet där igår var det ganska mycket unga människor, som har den erfarenheten.

Det kom dem lite närmre så, på det sättet, de känner det.

Att vara ung idag, det är ganska tufft. Mycket större del av deras studiemedel eller små löner går åt att betala ett boende. Det är en enormt mycket större stress än det har varit på många, många generationer. Även i ett globalt perspektiv.

Fredrik Gertten

Jan: Men även här i Sverige, vilket kan inte nog påtalas.

Fredrik: Även här i Sverige och jag tror att det bara är början. Vi ska komma ihåg att det sträcker sig utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Hela det här flyttas ut till väldigt många andra kommuner. Svenska kommuner måste bygga nytt, men de har mindre pengar än de någonsin har haft. Vem är det som har mer pengar idag? Jo, det är finansvärlden. Politiken har mindre pengar. Politiken är mer en spegling av medborgarnas pengar. Och medborgarnas pengar har inte ökat. Det säger då professor Stiglitz i filmen.

Inkomstskillnaden har ökat mer än någonsin. De som tjänar mycket tjänar mer och vi andra tjänar ungefär samma. När en svensk kommun vill bygga nya hem till folk, så måste de sälja tillgångar. Vad säljer de för tillgångar? Mark eller fastigheter. Så man måste i grund sälja två lägenheter för att bygga en ny.

Det innebär att det finns ganska mycket svensk förort till salu. Då kommer de här bolagen in där, som köper, renoverar och höjer hyrorna. Vi vet vad det kostar att bo i nyproduktion, så nu blir det nyproduktion och det gamla stiger. Så det blir dyrare och dyrare att bo. Detta är ännu mera ett svenskt problem.

Fredrik Gertten

Jan: Det där tycker jag, precis som du säger, att det är väldigt svårt för ungdomarna. Om man inte har föräldrar att låna av för att komma in på bostadsmarknaden.

Både sociologiska och ekonomiska effekter

Caroline: Jag tänker också, som vi pratade i början, på att man kan gilla sin stad som man bor i. Men om det redan från början finns ett utanförskap, då har man ingen känslomässig koppling till sin stad. Varför ska man då jobba på att göra den bättre? Jag har känt sådant utanförskap tills jag bestämde mig för att Malmö är min stad. Jag älskar Malmö. Jag fick bestämma mig för det och det blev ett skifte. Men om man inte har det från början. Det blir en identitetslöshet.

Fredrik: Jag har varit mycket i USA och det finns en massa fina saker med USA. Det som är väldigt tydligt med USA är att folk sätter sig i sin bil, kör till sin shopping mall, kör till sin bostad… Det är ett samhälle där folk inte riktigt möts. Det är väldigt separerat. Vi är vana vid europeiska städer där man ses på stan, tar en fika, man promenerar. Man liksom har en starkare känsla för sin stad. Jag tycker det är någonting att försvara, att vi ska vara rädda om den mötesplatsen som är där vi möter folk som inte har exakt samma berättelse som vi själva.

Detta är verkligen ingen höger- eller vänsterfråga, naturligtvis. Alla medborgare som bryr sig om sitt land, sin stad, måste kunna mötas. Det ska vi skydda.

Caroline: Det handlar om välbefinnande också, för det finns många faktorer till varför vi mår dåligt idag, mer än någonsin. Det här skulle kunna vara en sådan faktor. Att vi inte möts på samma sätt som förr och vi har inte samma grundläggande trygghet i vårt boende. Det kan vara 20 faktorer till att vi inte mår bra längre.

Fredrik: Unga människor som känner att de inte kan sätta en fot in någonstans. Från städer runt om i världen har i berättelser om folk som aldrig har en fast lägenhet. I min research hittade jag folk som är professionella kattvakter eller hundvakter. De bor i folks hem när de är på semester och så gör de hela tiden. De flyttar runt för att inte behöva ha något eget hem. Det är liksom helt absurda saker. Sedan finns det hela den marknaden av män som söker kvinnlig inneboende, där det mellan raderna står att det är fint om du går naken ibland. Det finns hela system av detta. Så det finns ett väldigt obehag kring det.

Lite om läget i London

Fredrik: Min egen dotter var i London, delade lägenhet med några vänner, då hade de betalat en deposition på sex månader, två skulle bo där men de var tre. Plötsligt stog fastighetsägaren inne i lägenheten och hade öppnat med egen nyckel och säger till min dotter att hon skulle ut. Hon ringde mig gråtande från London och hade tvingats packa sina grejer och dra. Eller, det hon fick med sig. Det kanske var en av orsakerna till att jag började med den här storyn.

Jag la ut på Facebook och berättade det för folk. Jag känner många över hela världen och jag fick en massa svar. Men det var också advokater som hörde av sig och sa att de kände till detta mönster. Så tjejerna fick hjälp och blev inte av med sin deposition, som han naturligtvis var ute efter. Så den här aggressionen ligger så nära nu. Folk är så pass maktlösa.

London har nog blivit en stad, på många håll, med någon sorts ambulerande arbetarklass. Det är t.ex. svenska ungdomar som åker till London och jobbar och bor obekvämt under ett antal år. Men sedan när det är dags att skaffa familj, då drar man. Jag läste en intervju med en av cheferna från Pret á Manger, som är en stor kafékedja, som tidigare ägdes av McDonalds. De sa att de kan inte rekrytera brittisk personal. Det finns inte att tillgå i London, för att folk kan inte bo där.

Jan: Nej och det är inte ett sådant välbetalt jobb att man kan pendla in heller.

Fredrik: Nej, det ger ingen mening. Så då blir det liksom ungdomar från hela Europa som kommer dit och jobbar ett tag. Sedan försvinner de igen. De skapar heller ingen egen bas eller kultur. Det säger ju då Saskia Sassen i filmen, att städerna är en plats där också de fattiga kan bygga sin egen berättelse, sin egen kultur.

Till skillnad från landsbygden på ett annat sätt, där det finns storbonden… Det finns mindre spelrum för folk på landsbygden, alltså klassiskt. I städerna kan de fattiga ändå bygga sin egen stolthet och det är det som är städer. Det är så vi känner dem, med de här olika berättelserna, kvarteren, dialekter. Det är lite under hot nu. Vill vi det?

Det handlar också om våra egna barns säkerhet

Jan: Jag kämpar hela tiden för att göra det till mitt problem. Jag tänker för våra döttrar. Förstår du vad jag menar? När det inte drabbar en direkt så blir det liksom att så där vill jag inte ha det. Eller, det var inte det som var meningen när vi köpte.

Fredrik: Precis, ni sitter säkert. Ni har ett fint hus, på en fin adress i Malmö. Men bara för att ni sitter säkert är det inte säkert att era döttrar sitter säkert. Jag tror de flesta i medelklassen som har det ganska bra måste inse att även om din lägenhet och ditt hus är värt tio miljoner så har det ingen större betydelse. För dina barn går inte säkra för det.

Caroline: På det sättet tycker jag världen har blivit mindre trygg. För även de rika då behöver ju säkra sina barns och barnbarns liv, liksom. Då kan jag också förstå varför pengarna förflyttas dit man inte betalar så mycket skatt, och så vidare. Även de rika sitter och undrar hur ska det gå. Eller?

Jan: Jag skulle väl egentligen ta det i ett större perspektiv. Något jag har funderat på. mycket det är kapitalism är jättebra på väldigt många sätt, men det är också vissa saker i gränslandet. Den kapitalismen vi har sett på sistone blir på något sätt missbrukad. När politiker till exempel inte har förmågan att stå kvar. Idag är det ju tyvärr så att ju mer pengar du har, desto mer kan du påverka eller säga till och få din agenda. Då blir det att regleringar tas bort, kommuner behöver sälja ut lägenheter för att kunna köpa nytt.

Fredrik: Teorin säger ju att kapitalism är bra, vi kan investera i företag som kan växa, och sedan är konkurrens viktigt, monopol ska vi inte ha. I USA finns det ju en anti-trust-lagstiftning, så det finns i själva teoribildningen någonting som säger att du måste ha konkurrens. Men det är så att väldigt mycket konkurrens är upphävd, för att företagen blir större och större.

Även en lokal fastighetsägare i Malmö eller Stockholm har väldigt lite gemensamt med kapitalfonder som äger fastighet. För mig är de inte samma sak. Och det tror jag också att fastighetsägarna själva måste inse; de har inte gemensamma intressen med de här främmande kropparna som kommer in.

Fredrik Gertten

Ett internationellt perspektiv i världspolitiken

Jan: Och det vi saknar helt är allmännyttan. Som MKB, som fanns här, som hade en annan uppgift.

Fredrik: Allmännyttan och kommunalt ägda bostäder finns nästan i alla länder. Det är inte heller något socialdemokratiskt. I USA finns det ”projects”. På ganska fina adresser i New York kan du hitta ett projekt där det bor svarta människor, så länder har alltid tyckt att man behövt bygga också för de fattiga. Det är politiska instrument för att samhället ska fungera. Därför också en allmännytta viktig tycker jag.

Det som händer i Stockholm här när man säljer ut allmännyttan, så kan man säga att kommunen på ett sätt ger bort sitt eget inflytande över bostadsmarknaden. Man säger att det här vill vi inte vara en del av. Tittar du nu på till exempel Berlin, där jag träffade borgmästaren i Berlin, som sa att de sålde ut och det var fel. Nu köper de tillbaka.

Tyvärr är det nästan ingen i Sverige som följer den tyska debatten, men det borde man göra, för den här frågan som jag berättade om är gigantisk i Tyskland nu. Det finns nu ett lagförslag i Berlin senat om att frysa alla hyror i fem år. Jag har ingen aning om detta är bra eller dåligt – jag bara berättar om det. Det var uppe i konstitutionsdomstolen för fastighetsägare och andra anmälde det dit. Konstitutionsdomstolen sa att det är helt ok med ett hyresstopp för att bostaden är en mänsklig rättighet. Förra veckan, du kan kolla upp det.

Så, det är en ny frontlinje, där vi plötsligt hör ord som vi inte har hört i politiken på väldigt många år. Jag tror att det är en spegling av att politiker är nu under en stor press från sina medborgare. Medborgarna är inte bara de som är längst nere, utan det är också deras egna kompisar, deras kompisars barn. Det är väldigt nära helt plötsligt. Då känner politikerna en press att göra någonting. Nya Zeeland har förbjudit utländska investeringar.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det har de gjort. Vancouver har infört skatt på tomma lägenheter. Jag tror inte att man ska sätta nationsstämplar på pengar, för det kommer från alla håll och man vet inte exakt var de kommer ifrån. Nästan alla fastighetsaffärer görs från skatteparadis. De blir till sist luktlösa.

Obeskattade, tvättade pengar flyter runt i vår ekonomi

Fredrik: I filmen ger Roberto Saviano just perspektivet om skatteparadis som jag tycker att vi inte riktigt har förstått. Vi pratar väldigt mycket om att svenska och rika människor smiter från skatt, men han pratar också om hur de pengarna också går in tillbaka i våra samhällen. Inga pengar ligger i skatteparadis – de passerar skatteparadis. De går rakt in i våra städer och just nu går de rakt in i fastighetsbestånd. Det innebär att ägarna av pengarna som går in i Akelius eller you-name-it kan också vara de som har smugglat flyktingar över Medelhavet. Kan också vara kokainpengar. För även en illegal kapitalism vill som alla andra få ränta på sina pengar, så klart.

Jan: Ja, och tyvärr är ju fastigheter ett av de bästa sätten. Hur fick du de här pengarna? Jag sålde en fastighet i London. Och precis som du säger att fastigheten är mögglig och att det inte har bott någon där på tjugo år…

Fredrik: Men tänk också på vad de pengarna som kommer från skatteparadis och köper fastigheter här i Sverige, eftersom väldigt mycket affärer också görs här, de konkurrerar ju med pengar som är sparade och som är beskattade och redovisade. Det är en osund konkurrens med oss andra. Varför ska vi ha det?

Jan: Precis. Nu har vi pratat i nästan en och en halv timme. Jag tycker detta är superintressant och jag älskar att du frågar vad som pågår – egentligen. Att tänka tanken slut. Vad får det för konsekvenser och hur funkar detta egentligen. Och sedan, var det detta som var vår intention? Att börja ifrågasätta. Jag älskar det. Ett fantastiskt stort tack Fredrik, för att du ville komma hit. Jag hoppas att du kommer tillbaka någon gång i framtiden, för det känns som att vi har många frågor kvar att diskutera.

— SLUT TRANSKRIBERING —

Artiklar som den här i din inkorg?

Om du uppskattade den här artikeln och kan tänka dig att få ett mejl i månaden med de bästa tipsen och artiklarna, prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev nedan. Självklart är det kostnadsfritt. ?

Jan och Caroline Bolmeson

8 september, 2019

Den här artikeln publicerades söndagen 8 september 2019 klockan 20:27 av Jan Bolmeson i kategorin(erna): RikaTillsammans-podden.

Ansvarsbegränsning: Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. En investering i värdepapper/fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet. Samtliga analyser och all annan information som tillhandahålls lämnas uteslutande i informationssyfte, för allmän spridning, och ska under inga förhållanden användas eller betraktas som rådgivning, uppmaning eller rekommendation för att köpa eller sälja aktier eller andra finansiella instrument. För undvikande av tvivel noteras att Lag (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter eller annan liknande lagstiftning alltså inte äger tillämpning på information på RikaTillsammans.

Åsikter och analyser som presenteras är personliga och informationen ska inte ensamt utgöra underlag för investeringsbeslut. Du bör inhämta råd från andra rådgivare och basera dina investeringsbeslut utifrån egen erfarenhet, vi rekommenderar dessa. RikaTillsammans frånsäger sig därmed ansvar för eventuell förlust eller skada av vad slag det må vara som grundar sig på användandet av analyser, dokument och övrig information som härrör från RikaTillsammans. Läs mer i de fullständiga villkoren.