Jag skulle vilja tacka @tankespjarn för ett fint avsnitt med enormt stor igenkänningsfaktor. Den självbild och de “coping mechanisms” vi släpar runt på är ju sällan resultatet av gedigen självanalys, utan oftare resultatet av faktorer utom min kontroll (genetik, uppfostran, könsroller etc).
I mitt eget fall tog det ca 40 år (och minst 2 vändor i terapi) att inse att jag gjorde våld på mig själv genom att leva upp till min självbild (intelligent/rationell, självtillräcklig, högpresterande och resultatinriktad) och ytterligare något år att faktiskt börja göra en förändring (börja lyssna inåt och inte leva helt i intellektet).
Jag tycker fortfarande om känslan av att “veta”, “kunna” och “klara av” men har insett att jag faktiskt mår bra av att erkänna “det där kan jag ingenting om”, “om det ska göras behöver jag hjälp” eller “jag har ingen lust att göra det”.