Läste färdigt boken för ungefär en månad sedan och tyckte att den var överlag bra.
Den har definitivt gett mig instinkt i vad jag måste vara mer tydligare med, både i yrket och privat.
Det som kanske var mest lärorikt för min egen del är att ta ansvar (rättare sagt ägarskap) även för sånt som någon annan (t.e.x. kan vara ens överordnad) borde ta ansvar för, dock med tillförsiktighet, man ska inte ta ansvar för precis allt, det finns saker som kan vara direkt skadligt för dig själv.
Ett annat kapitel som jag tyckte var bra var kring varför man borde lägga ner tid på att rapportera sakligt och detaljerat till “upper management” om man nu översätter till affärslivet.
Överlag kände jag igen de flesta scenarion som jag upplevt inom karriären och privat.
Det jag inte njöt av under läsningen var alla s.k.war stories. Jag ogillar mänskligt lidande, krig och ifrågasatte hela tiden under läsningen vad deras mål egentligen var. På något sätt kändes det som att det var helt meningslöst (tänk på att detta var en invasionen som var starkt ifrågasatt)
Den här boken når inte i riktigt till samma nivå som Atomic Habits av James Clear, Thinking fast and slow av Daniel Kahneman och flera utav Nicholas Taleb (har läst de flesta utav Talebs böcker som alltid påminner mig om risken kring mitt eget tänkande, dessutom älskar jag hans humor).
Måste också nämna att jag försökte att lyssna på podden som Jocko Willink driver, Jocko Podcast, men det var lite väl mycket war stories för min del och det blev för tröttsamt.