En annan tanke som jag har haft i huvudet en längre tid angående forskningen (här blir det lite provprat);
Forskningen tar regelbundet upp argumentet “Professionella förvaltare slår inte index”, och gör antagandet att detta bevisar att privatpersoner inte gör det heller. Antagandet är att professionella förvaltare har ett kunskapsövertag och att det är detta som spelar mest roll i skapandet av avkastning. Detta leder i sin tur väl också någonstans till ett antagande att kunskapsövertag på marknaden inte leder till någon avkastning, eller till och med försämrar din avkastning.
Detta gör dock alltid antagandet att en privatperson agerar på samma villkor som en fondförvaltare. Detta tycker jag också är kärnan i argumenten som aktiva investerare använder för att rättfärdiga sin strategi - en privatperson agerar inte på samma villkor som en fondförvaltare, och vissa av skillnaderna är i privatpersonens fördel. Lite som David mot Goliat. Jag skulle säga att det enda som forskningen har bevisat tydligt är att aktivt förvaltade fonder är en dålig idé. Men är det ett bevis på att det nödvändigtvis går lika dåligt för privatinvesterare?
Skillnaderna som är till privatpersonens fördel som brukar tas upp (Peter Lynch ligger nog bakom rätt många av dessa) är vad jag vet:
- Fonder förvaltar så pass mycket kapital att en majoritet av bolagen måste väljas bort för att det är omöjligt för fonden att ta en signifikant position utan att skapa en kurspåverkan som äter upp hela avkastningen. De bolag som blir kvar är alltid större bolag där fonderna konkurrerar med resten av “smart money” och därför saknar kunskapsövertag.
- Privatpersoner behöver inte följa fonders regelverk och kan därför ha en mer koncentrerad portfölj
- Privatpersoner intresse är att skapa den högsta absolutavkastningen. Fondförvaltare har ett intresse av att behålla sina jobb. Fondförvaltare måste därför agera mer kortsiktigt för att tjäna morningstarstjärnor och välja mer konventionella bets (som Lynch har sagt, ingen på Wall Street har någonsin blivit avskedad för att de köpte IBM).
- Detta argument är väldigt provpratigt, men en privatinvesterare kan också skräddarsy sin portfölj utefter sina egna förutsättningar. Ett fondbolag måste någonstans agera lite från ett “one size fits all”-perspektiv där fonder bör vara investerbar för alla typer av människor, både 20-åringar och 60-åringar. Vilket gör att man måste balansera risken på ett helt annat sätt som gör det svårt att ha en överavkastande strategi. En fond som underpresterar mot index i 5 år läggs ner, men en privatperson som har is i magen kanske kan ligga kvar i sina bolag mer långsiktigt och blir en vinnare i längden.
Jag tror fortfarande att den genomsnittliga personen med föga intresse för att läsa kvartalsrapporter i timmar får en bättre avkastning över tid om de köper indexfonder. Men finns det inte utrymme för den som har en genuin passion för bolagsanalys att skapa en riskjusterad avkastning över tid? Bör man inte med en strategi som t.ex fokuserar på att investera i småbolag i tidig fas innan fondbolagen börjar ta position kunna skapa en överavkastning mot index? Utan att överavkastningen bara förklaras av att “du hade tur”?
Är intresserad av att höra era tankar kring dessa argument. Finns det någon forskning som har kollat på privatpersoners förmåga att skapa avkastning genom stockpicking?