Nu har jag lyssnat klart.
Ett par tankar (surprised?).
Först och främst: Ett jättefint avsnitt!
Jag uppskattar SÅ att ni inte klippte bort tårarna i samband med femte ångern, utan att ni lät dem vara kvar. Och kudos till er båda för ATT ni låter känslorna få finnas. Att ‘inte vara bra på att uttrycka känslor’ blir liksom lite mindre sant när ni båda sitter där och snörvlar (ffa @janbolmeson, som är den som ofta säger så om sig själv).
Jag skulle, i samband med just 
vilja utmana Jan att lyssna till senaste Helena-avsnittet #282 och se vad du tänker om din egen respons när jag berättade hur rörd jag blir av ‘vanliga vardagsögonblick’ som @Melwa kallar det.
Jag har lyssnat jag vet inte hur många gånger till ett avsnitt av Good Life Project med Bronnie Ware som jag först skrev om redan 2015. Det är ett mycket fint avsnitt och jag rekommenderar det varmt!
I mina ögon spelar det ingen roll om det ‘är en försenad 40-års-kris’, för det ÄR och det KÄNNS. En process i vardande som inte behöver ett epitet egentligen. 
Och så fint detta är: