Nedan följer en automatisk och beabetad transkribering av hela avsnittet. Notera att det kan innehålla fel och är inte ordagrann.
Läs hela avsnittet
Introduktion
Jan: Välkommen till Rika Tillsammans och dagens bonusavsnitt tillsammans med Moa Disseborn som också var med i förra avsnittet där vi pratade om den emotionella sidan av pengar. Om förra avsnittet var en bra introduktion och ett smörgåsbord som jag verkligen rekommenderar att titta eller lyssna på, så är detta avsnittet mer en fördjupning där Moa svarar och vi resonerar kring era frågor som ni har skickat in.
Vi pratar om “unteachable lessons” – vad är svårt att lära sig i förväg kring pengaskiften eller hur ens pengar har påverkan på ens upplevelse av ett rikt liv? Vad är det man måste uppleva, som går inte att lista ut? Vi pratar om att koppla användningen av sina pengar till sin förmögenhet istället för till sin inkomst. Vi pratar om hur man kan använda vissa typer av mental bokföring för att behålla kreativiteten, vikten av att sätta upp regler för hur man vill använda sina pengar, och att hålla integritet mot andra.
Vi pratar också om att ibland är det svårare att ta emot än att ge, och hur det är att vara på andra sidan. Framförallt att det finns inget facit utan det är okej att det är så – alla sitter med den här frågan: Har jag gjort rätt? Vad är nästa steg? Jag har inte riktigt koll på läget.
Jag ska inte prata så himla mycket mer utan jag släpper strax på Caroline och Moa. Det jag vill puffa för är att Moa kommer den tredje och den tjugofjärde mars till vår Patreon till dig som är supporter. Vi kommer hålla två halvworkshoppar där vi pratar om två olika delar i den här livskompassen – hur kan man börja designa sitt rikare liv? Hur identifierar man vad ett rikt liv är för en själv? Är du med på klackernivån eller uppåt så ingår det i din prenumeration. Du som inte är supporter är välkommen att bli det. Det är inget som kommer att ruinera dig utan det är en ganska låg summa faktiskt.
Sen har vi också nätverket Flocken som är till för dig som har en hushållsförmögenhet på 10 miljoner eller mer, där vi har lite mer event, kurerade och skräddarsydda träffar baserat på önskemål. Ibland är det att få en second opinion, ibland är det att träffa andra som också förvaltar sin egen förmögenhet, ibland är det att träffa folk som gör exit eller pratar företag eller bara träffas och prata om saker som ibland är svårt att prata med andra – särskilt om man har en lite bättre ekonomi än de flesta andra. Kostnadsfri anmälan via länken i beskrivningen. Så med det sagt, här kommer Moa och Caroline!
Caroline: Varmt välkommen till Rika Tillsammans-kanalen som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag så att du ska kunna göra din ekonomi och ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson.
Tid, hälsa och pengar – att börja designa livet
Jan: Jag tänker att vi hoppar rakt in i det. Då har vi Semper Augustus som skriver: “Vad kul! Gillar Moa-avsnitten. Efter en ganska omvälvande period där jag har gått från spara, spara, spara till att börja designa livet som jag vill ha det, så tycker jag att det skulle vara intressant att höra lite diskussion kring tid, hälsa, pengar. Som så många andra varit inne på – när man smugit sig upp via nivå 1, 2 och 3 och börjat nosa på nivå 4 och börjat befria sig lite grann – vad ska man tänka på? Vilka beslut får man fatta? Hur får man in värdet av tid och hälsa i helheten?”
Moa: Vilken liten fråga. Hur lång tid har vi?
Jan: Vad tänker du med det?
Moa: Jag tänker att det är en stor omställning, precis som den här personen skriver. “Vilka beslut får man fatta” var en fråga där – det är högst individuellt, men att bestämma sig för vilka beslut man får fatta och kanske sätta upp lite nya regler, ramar, policies och guidelines kring till exempel hälsa och tid.
Jan: Om vi konkretiserar det, hur brukar det se ut för någon?
Moa: Med hälsa och tid till exempel? Att bestämma: ska jag fortsätta jobba, hur mycket? Ska jag gå ner i tjänst? Min partner kanske behöver gå ner i tjänst. Många har hemmavarande barn – det är ett fönster som kommer stängas. Man kanske bestämmer att de kommande sex åren kommer jag jobba 80% eller 50% för att ha mer tid med hemmavarande barn. Eller att man prioriterar att träna på morgonen – jag börjar aldrig innan klockan 10 för att man ska hinna med det på dagen. Man gör nya regler för sig själv.
Jan: Du sa det vid något tillfälle att väldigt många som gör exit eller gör en FIRE börjar lägga mycket tid på hälsa. Är det vanligt?
Moa: Absolut. Jag tänker att det seglar upp som någonting. Man kanske gör det efter 40-årsåldern – då brukar det vara så att det man inte upprätthåller, det faller. Man brukar bli påmind av kroppen att man behöver ta hand om den. Men också att man kanske använder det som en ny struktur om vi leker med att den här personen inte har ett lönarbete längre. Då kan man använda de hälsorelaterade aktiviteterna – träning, kost, att vara utomhus.
Jan: Något jag gillar personligen – jag och min kompis David pratar mycket om att ta hjälp. Har man något nytt intresse, lär dig spela piano – ta en privat lektion. Vill du komma igång med en hälsosatsning? Ta PT. Och ta inte PT en gång utan kontinuerligt. Till exempel nu när vi ska åka skidor har vi bokat in en skidlärare varje dag, för jag kan inte åka off-pist – det har jag aldrig lärt mig. Men nu, 44 år gammal, är det dags. Att unna sig, som vi pratade om i det andra avsnittet – att använda pengar i linje med det som man tycker är roligt.
Moa: Men också, precis som ni brukar prata om, att använda pengar för att köpa tid. Det är det man vill göra helst.
Rädslan för att bli spenderbasil
Jan: Nu kommer en fortsättning på Semper Augustus fråga: “Det tar lätt emot att välja en ekonomiskt sämre väg även om känslorna och sinnesfriden säger ja. Hur hanterar man rädslan av att smittas av en ‘spenderbasil’ och börja bli oförsiktig inom flera områden?”
Caroline: Det är en bra fråga.
Jan: Vad tänker du, Caroline?
Caroline: Jag har nog också den där känslan – man får inte bli för smittad av den här spenderbasilen.
Moa: Jag tänker att man sätter lite ramar för sig själv.
Caroline: Vad är det för ramar då? Hur kan de se ut?
Moa: Att bestämma vad man får ha för burn rate det kommande året eller de kommande två-tre åren. Bestämma vad man får spendera pengar på så att man inte hamnar i att man börjar spendera max på allt.
Caroline: Men är det egentligen en fara, undrar jag? Eller är det individuellt?
Moa: Det finns en beteendevetenskapsgrej inom ekonomi – “foot in the door”. Har du börjat öppna plånboken… Så här vänder mina barn mot mig hela tiden: “Kan jag få den här grejen? Den kostar bara 10 kronor.” “Okej, det går bra.” “Och du, förresten, när du ändå har kortet framme, skulle du kunna…”
Jan: Men är det så? Vi kan ta ett exempel. Vi har pratat om att göra om vårt badrum – det är ett ganska stort badrum. Oh god, nu kommer jag göra en ask. Vi hade en designer och en hantverkare som vi gjorde om tvättstugan med, och det blev superbra.
Caroline: Den är bra och användbar på bästa sätt.
Jan: Så vi tänkte att vi fortsätter och gör om badrummet. Och nu fick vi offert på mellan 800 000 och en miljon. Och du vet, när jag fick det mejlet mådde jag lite dåligt. Jag tänkte: “Gud, vi har råd med ett badrum, men man lägger för fan inte en miljon på ett badrum.”
Caroline: Man lägger för fan inte en miljon på ett badrum. Och nu mår jag dock lite illa. Nu ska vi ha ett uppföljningssamtal. Vi fick kalla till krismöte med både designen och vara så här: “Detta var inte riktigt vad vi hade tänkt oss.”
Caroline: Och då ser man sig själv – hur man sa “vi vill ha ett fint badrum och vi vill ha de här materialen och vi vill ha det där i det hörnet”. Nu kommer det inte bli ett badrum som ingen annan har. Nu kommer det bli ett badrum som någon annan har.
Moa: Jag tror att första gången man ser den offerten känner man precis som ni kände. Sen kanske man tar offert från andra, man börjar prata med andra som också gör om sina badrum, och så börjar man vänja sig vid de här siffrorna. “Nej, det kostar mellan 5 och 800 tusen.” “Det kostar mellan 800 tusen… ska man ändå lägga 700 kan vi lika gärna lägga de där 100 extra för att få det som vi vill.” Så man förhandlar med sig själv och börjar vänja sig vid att betala fakturor på den nivån för att man har gjort det förut. Det är en beteendegrej, tänker jag, att man flyttar fram positionerna.
Caroline: Det låter negativt det du säger – att man drabbas.
Jan: Precis, Semper Augustus kommer drabbas. Men grejen är: är det inte okej att öka sina utgifter så länge inkomsterna ökar mer?
Caroline: Det är ju en stor utgift. Vi kunde ju köpt en sub för de här pengarna.
Jan: Jo absolut, men om vi tar det tillbaka till principen. Det jag upplever i communityn är att det rätta beteendet som belönas – där man är duktig – är om man sparar, om man snålar lite, om man fattar medvetna ekonomiska beslut. Men samtidigt kan jag också uppleva att ibland är det lite trist – att man lever inte riktigt det livet man vill ha.
Moa: Jag tänker på kulturen som blir i Rika Tillsammans-forumet – när man samlar människor, oavsett om det är digitalt eller fysiskt, uppstår en kultur. Vad är den rådande kulturen? Vad är rätt och vad är fel? Vad gör man om man är bra och vad gör man om man är dålig?
Moa: Sen tänker jag att det är klart att man kan spendera det, men man måste också titta på: gillar jag att vara i badrummet? Gillar jag att bada? Är jag mottaglig för färg och form? Ger det mig mycket glädje eller äckel om det är fult?
Jan: Avkastning igen då – precis som vi sa i det andra avsnittet om emotionell avkastning på det där. Det kan vara motiverat med den summan, men då ska det ju ge någonting tillbaka.
Caroline: Jag glömmer alltid det. Jag glömmer alltid det och tänker bara på de här talen.
Moa: Men pratar du också om att det ska vara lätt och enkelt? Att det ska vara välorganiserat, kanske lätt att städa, lätt att underhålla. Var och en sak på sin plats. Användbart.
Jan: Så som jag resonerar är: sätter jag mig själv i skiten om vi gör det här? Går det i linje med det som är viktigt för mig? Sen får man se: vad är kostnaden? Om jag börjar rationalisera detta: vi tar en miljon för det är enkelt att räkna. Räntan 3%, det är 30 000 om året, 30% ränteavdrag är 21 000, utslag på 12 månader. Är det värt 1 500 spänn i månaden?
Moa: Det är det här som är “brain on legs”.
Jan: Men det är också bra att få den…
Moa: Så klart. Lilla topplysten inne i huvudet ska räkna på det och titta på: är det hållbart i vår situation? När man börjar känna den där lite ångesten – ska vi spendera så här mycket? – då vill man ofta titta utanför sig själv. Skriva i ett forum, ringa sin mamma eller höra med någon annan: är det här okej?
Caroline: Men kan man göra det då?
Moa: Det är klart att man kan, men att inte låta det styra för mycket. Vi är socialt primade varelser. Ofta lägger vi väldigt stor signifikans i om någon skriver eller säger: “Men herregud, är du galen? Vet du vad jag hade kunnat göra med de pengarna?” Men vänta nu – vi är olika personer, vi har olika ekonomi. De vet inte heller vilken emotionell eller social avkastning ni skulle få på det.
Caroline: Nu implicerar det att ni ska bjuda hem massa folk till badrummet.
Moa: Vi får ha en badrumsinvigning med bubbel. Precis så.
Jan: Om vi skulle sammanfatta, han skriver sist: “Man tänker ju så här, jag köper den här tjänsten istället för att göra det själv, men sen öppnas en ny värld och man ser pengarna som en lösning både här och där.”
Caroline: Slippery slope.
Jan: Vad, Caroline, om du skulle säga någonting till Semper Augustus?
Caroline: Jag tänker att jag förstår det fullkomligt, för jag har också de här tankarna hela tiden. Men nu när jag har testat själv att spendera lite mer och fått bra avkastning på de utgifterna, då märker jag att jag blir nöjd ganska tidigt. Det kanske bara är jag, men det kan också vara att man får prova lite och se vad som händer. Och om det är så att man märker att det går över styr, då får man väl sätta ner foten: nu räcker det för i år eller för denna månaden.
Jan: Och nu har jag lärt mig det här. Det blir så blodigt.
Moa: Men precis – bestäm hur mycket man får spendera på vilka områden under hur lång tid. Sen får man gärna checka igen. Speciellt om man är i en sån omställningsperiod som den här personen verkar vara.
Jan: Men “brain on legs” anmäler sig här. Jag gillar det Nick Maggiulli säger: koppla din spendering eller din användning av pengar till din förmögenhet istället för till din inkomst. Och kopplar man det har han ju 0,01-procentsregeln – använder du mindre än en tiotusendedel av din förmögenhet per dag så kommer du fortsätta att bli rikare.
Vi hade ju samma resonemang – vi köpte ju en Carpe Diem-säng som kostade typ 140 000, och vi hade ju ångest för det jättelänge.
Caroline: Ja.
Jan: Och så här tio år senare är vi båda två så: nog bästa köpet de senaste tio åren för 100 000 – det var vår säng.
Caroline: Det var sängen, ja. Varje natt är man glad över den.
Moa: Det är också ett medskick då: köp en säng.
Caroline: Jag tänkte också på det där med vad det egentligen betyder att få spenderbyxorna på. Det det betyder är att man testar att spendera lite pengar på något. Och sen var det ju helt ljuvligt, så då vill man mer och mer och mer. Men man glömmer det där att det kommer inte vara så att allt är lika ljuvligt. Det kanske är en grej som är ljuvlig och nästa är inte det. Verkligheten tränger sig på i spenderandet.
Moa: Vissa blir lite dopaminjunkies. Köpa! Klicka hem paket från nätet.
Jan: Är det så verkligen? Jag vet inte. Många gör så här, och sen drar det ut för oss och blir lyxfälla. Det kommer vara så många spärrar, du kommer må så dåligt innan att det kommer aldrig hända. Vi blir inte en annan person över natten.
Caroline: Jag undrar också om det är så himla tillfredsställande att beställa massa paket på internet. För det föreställer jag mig att det ska vara, och sen när jag gör det så är det inte det.
Att sluta hamstra kapital – när är det dags?
Jan: Vi tar allas vår Nattuglan, Night Owl: “Hur balanserar man sitt liv om man är på väg att bygga sig en förmögenhet, en rejäl förmögenhet som man kanske inte behöver? Alltså inte drabbas av sudden wealth, utan istället är på väg mot ett mer självgenererat kapital än man någonsin behöver. Hur stoppar man det överdrivna hamstrandet av kapital i tid? Hur vet man när det är dags att begränsa hamstrandet?”
Moa: Det är väl en räknefråga, Jan, är det inte det?
Jan: Jag vet inte, vad tänker vi?
Moa: Dels är det en räknefråga: burn rate, livsstil, burn rate när du är hemma, och sen lite till det som vi gillar.
Jan: Exakt.
Moa: Men sen tänker jag att om man är van att spara och få en kick av det, då behöver man kanske få utlopp för det beteendet någon annanstans. Man börjar träna på att spendera mer och göra mer saker med sin ekonomi.
Caroline: Man kan bli generös mot de närmaste, se hur det känns. Men jag tänker också att det beror helt på vem den här personen är, för jag kan få en känsla av att ja, ekonomin är bra, men det är en gissning. Jag håller med om att det nog är en räknefråga. Vad ska man titta på då, Jan?
Jan: Finns det något nyckeltal? Det som Johan säger: vilket liv vill jag ha? Och så sätter han priser – vad kostar det per månad i utgifter och kostnader? Sen multiplicerar man det med 33 eller 35.
Caroline: Jo, men där kan man lura sig själv. Man kan säga: “Ja, det livet jag vill ha, det är detta.” Och det är det billiga livet. Fast man har inte ens tittat på hur det livet skulle vara om man bara spenderade lite mer och hamstrade lite mindre. Man är så van vid det hamstrandet. “Mitt drömliv är inte dyrt.”
Jan: Men jag tror också att detta är en myt – att när man checkar ut så kommer man aldrig tjäna några mer pengar. Fyraprocentsregeln utgår också från ett worst case. Det kan bli mycket mer. Och man kan alltid gå tillbaka. Är man duktig på att tjäna pengar glömmer man inte bort det. Man kan alltid jobba en del eller ta uppdrag. Jag tror det vi sa innan – detta går inte att lista ut, detta är en prova-sig-fram-grej.
Moa: Jag tänker också, som när du pratade Caroline, att man kanske till och med ger sig själv ett år. Hur skulle ett lyxigt liv se ut och vad skulle det kosta? Ge sig själv ett halvår eller ett år och bara se hur känns det? Hur är mina beteenden då? Men också vad kostar det? Sen kan man ta nya beslut.
Caroline: Men kommer man inte då hamna i den här identitetsförskjutningen? Om man har hamstrat jättelänge och nu ska spendera så här mycket pengar detta halvåret och vara generös mot sin familj – då har man blivit en annan människa. Det får man också ha empati med – att det är också det som dyker upp. Nu är jag en annan människa detta halvåret.
Jan: Men jag tror inte man gör sådana personlighetsförändringar. Jag tror att det är svårare. Jag tror på riktigt att man har en respekt för detta – det pratade jag och David om häromdagen – att första och andra generationen ofta har en respekt för pengarna för man vet vad som krävdes för att bygga upp dem. Medan ofta är detta mycket större problem för tredje generationen – de kan ju köra full fart i pengarna och bara ta slut, för man har inte det där…
Min första tanke med badrummet var “en miljon” och “shit, det är över ett års jobb. Det är två årsjobb för dig, eller en miljon det är typ en årslön för dig och mig. Så det är två personer som har jobbat i tolv månader för ett badrum. Fy fan, vilket slit! Är det det vi ska ha jobbat för ett helt år?”
Och då blir det en annan relation tror jag än om vi hade haft barnbarn som varit uppväxta med pengar. Jag är inte så rädd om man kommer från detta hållet att man plötsligt skulle fucka upp det.
Moa: Nattuglan verkar också vara lite… man känner sig ofta oansvarig när man börjar spendera, eller man tänker på att “jag vill lämna en legacy till familjen” eller till någon större möjlighet.
Att förbereda sig mentalt längs vägen
Jan: Vi tar en fråga från IndexQueen för att hon har en liknande fråga här: “Vilka är Moas bästa råd till de som inte plötsligt blir nivå fyra, utan till de som faktiskt har tid att öva på allt det där man faktiskt kan göra under resans gång för att förbereda den känslomässiga sidan av pengar så den hänger med den faktiska?”
Caroline: Jag fattar inte frågan riktigt.
Jan: Det är lite liknande som Night Owl. Ibland pratar vi så här: man gör en exit och plötsligt kommer det stort på sig pengar, eller man ärver – det är mycket den här “plötsligt sker skiftet ganska snabbt”. Men det är ju många där skiftet inte sker snabbt utan blir över tid. Vad kan man tänka på?
Moa: Dels tänker jag det här vi har pratat om: att praoa. Titta på: skulle du vilja gå ner i tid? Skulle du vilja läsa någonting? Vill du ta en kvällskurs? Vad vill du göra? Prova idéer, hyra ett hus – de där grejerna, att utforska, även om tiden och ekonomin kanske är knappare nu än framöver.
Sen tänker jag också: titta över policies och guidelines. Hur vill jag göra med ekonomin? Hur mycket vill jag ha i mina lador? Hur mycket är det värt att leva på?
Jan: Låter som en person som har räknat.
Moa: Ja, båda två – både IndexQueen och Nattuglan – som har ett Excel-ark man kan gå in och kolla och få prognoser. Då kan man förbereda sig på ett annat sätt och titta: när vi är framme här, vad kommer jag fundera på då? Hur mycket ska vi resa? Ska vi göra saker i Sverige? Ska vi skaffa fritidsboende? När kommer det inträffa? Gör en livslinje.
Jan: Jag tycker det är skitbra. Vi brukar kalla det livsplan, och jag vet inte om vi har hunnit göra det i samband med att vi släpper detta avsnitt, men vi kommer ha en sån kalkyl. Egentligen handlar det om att i Excel göra en kolumn för varje år och sen sätta in: okej, här har vi det tidsfönstret och här har vi barnen hemma, eller här utan barn, här vill jag ha ett fritidshus. Det är en räkneövning.
Sen tror jag också, som Bill Perkins sa i “Die with Zero”: sikta på när vill jag vara som rikast – inte i belopp utan i tid. Runt 55-60-årsåldern börja använda sina pengar.
Moa: Det kopplat till det också: vad livet kostar. För jag tänker att det är dyrare att ha barn hemma.
Jan: Jajaja, gud.
Moa: Det tycker jag ofta är en feltanke som många gör. “Jag ska fortsätta spara” – medan det kanske är de dyraste åren när man har hemmavarande äldre barn.
Jan: Jag brukar säga: 40-årsåldern, där vi är nu, det är när man har minst tid, egen tid. Man tränar minst, man jobbar mest – det är en ganska jobbig period i livet.
Unteachable lessons – insikter som måste upplevas
Jan: Men jag tänker vi ska ta Jonas Nilsson, eller Utoett, som var inne på samma liknande. Han säger: “Jag såg en podd nyligen där man pratade om ‘unteachable lessons’ – insikter som inte går att ta till sig från andra utan måste upplevas. Så att ge dem som råd är meningslöst. Vilka ser du som vanliga med stort kapital, och hur skulle du ändå formulera råd i form av ‘när du inser detta, tänk på…’?”
Moa: Precis. När man har nått en god ekonomisk nivå.
Jan: Om jag skulle säga: längs resan, vilka insikter bör man lära sig själv? Jag kan prova en, så kan vi testa. Jag tror en av dem som jag behövde uppleva själv:
Pengar är inte lösningen, pengar är en förstärkare.
Man fattar den rationellt, men det är en helt annan grej att se. För jag var alltid så: “När jag har första miljonen, då är det färdigt.” Sen blir det någon målförskjutning hela tiden. Sen när avkastningen på allt kapital blev en miljon på ett år tänkte jag: “Jaha, då är man här.” Men jag har fortfarande samma rädsla för att saker kommer gå åt helvete som jag hade när vi inte hade några pengar – vilket är helt sjukt. Idag kan jag fundera: hur överlevde jag då?
Caroline: Jag minns ju den här dagen när vi var på minus.
Jan: Ja, exakt.
Moa: Vissa har mer härdningsförmåga för sådana perioder. Det är lite som att man är olika lämpad för olika perioder i barnens utveckling. Vissa är småbarnsföräldrar, älskar det. Andra är bättre i tonåren. Ungefär samma med ekonomin – vilken typ av pengar hösttider passar man för?
Caroline: Man kämpar på, sköter på. Och nu behöver vi göra det, och nu behöver vi vara på ett annat sätt.
Moa: Det är ofta mer mätbart också, tänker jag, den perioden. Det var någon på ett event som sa: “Jag är så mycket lyckligare när jag hittar mjöl för sju kronor billigare än nästa miljon jag kommer göra på börsen.” För det är mycket mer fysiskt – man kan hålla i det. “Jag gjorde någonting själv och jag kan se resultatet. Jag köpte två, fixade till det.” Det känns bra på ett helt annat sätt än de här siffrorna som bara rullar på skärmen. Det är så abstrakt.
Jan: Jag skulle säga:
Dyrare är inte bättre. Gräset är inte grönare på andra sidan.
Det blir inte bättre investeringar. Människorna har inte bättre koll på livet eller sin ekonomi ju mer pengar de har. Jag har alltid trott att människor som kommit längre – vilket jag ofta mätt i pengar – har mer koll på läget. “När jag bara levlat dit, då har de koll.”
Moa: Då fick de en checkmark.
Jan: Men exakt. Så det där skulle väl vara: folk är inte så rattade som man tror.
Caroline: Men jag tänker också på en annan unteachable lesson: när man har nått halva livet förstår man massa grejer kring tidsfönster och sånt som man inte förstår när man är yngre. Som man kanske inte heller kan greppa då – för man har ju fan hela livet på sig.
Moa: Ja, det är ju vissa fönster som har stängts. Jag tror att det enda som är ledsen är när man plötsligt fattar: “Va? Det var ju ett fönster?” Man fattar det för att helt plötsligt har vissa viktiga fönster stängts redan. Det kan man nog inte riktigt förstå. Man kan förstå konceptet men inte känslan.
Jan: Ja. Samma – jag skulle säga internaliserat:
Värdet av pengar minskar med åldern.
Förr rankade jag verkligen pengar högst. Pengar var viktigast, och energi och tid var “fuck it” – man kan jobba 16 timmar om dagen.
Caroline: Du hade ju energi.
Jan: Ja ja, men lite så. Medans idag…
Caroline: Du hade energi, men nu kanske du fortfarande har energi men du har inte samma längtan efter att jobba 16 timmar om dagen.
Jan: Nej nej nej. Idag prioriterar jag energi och tid högre än jag prioriterar pengar.
Moa: Men en annan sån punkt som också brukar kännas och upplevas annorlunda än vad man tror:
När pengar börjar tjäna mer pengar än vad du gör.
Det är en ganska stor grej för de allra flesta. Man förstår att man kommer komma dit, men när man väl kommer dit känns det väldigt annorlunda. Man kan få ett knäck i identiteten nästan.
Caroline: Jag fick svindel när jag förstod det. En svindelkänsla. Men det var också en ljuvlighetskänsla.
Moa: Och det är det som är så förvirrande – det kan ju vara förvirrande att både känna “hjälp, vem är jag då? Vad ska jag bidra med om jag inte tjänar pengar?” Men samtidigt kan det skapa den härliga, ljuvliga friheten. “Då kan jag göra vad jag vill.”
Caroline: Frihetskänsla var det.
Jan: Ska jag ta en unteachable lesson som är skitsvår? Denna har jag inte lärt mig än, men jag har börjat nosa på den. Du har också varit inne på den:
Att det slutar komma in nya pengar.
Caroline: Ja, exakt! Ja, men den tänker jag att det kommer aldrig hända.
Jan: Säg någonting mer, Caroline.
Caroline: Men jag håller ju på att utbilda mig, jag ska göra en helt ny karriär, jag ska jobba så länge som det bara går.
Moa: Hur kommer pengarna komma in?
Caroline: Jag har träffat en sjuksköterska som kom in ibland och hon var typ 78 år gammal.
Jan: Men är det för pengarnas skull eller för att du brinner för sjuksköterskeyrket?
Caroline: Ja, det är inte för pengarna.
Moa: Men det är också trygghet att veta att du kan generera inkomst med de kunskaperna och pensionen.
Caroline: Absolut. Vi pratade ju om det, Jan, för inte så länge sedan. Tänk sen när vi inte jobbar och det inte kommer in nya pengar – då vill man ta hand om dem man har. Man kan inte hålla på med vad som helst då.
Moa: Jag tänker att utmaningen med många som är äldre och har ett betydande kapital – det måste inte vara jättestora summor – de känner ofta att “det här borde jag kultivera och ta hand om”. Men utifrån tänker jag alltid: herregud, skynda dig att göra av med dem nu, medan du kan, orkar och vill och har energi i det. Men man hamnar ofta emotionellt och mentalt: “hur tar vi hand om de pengarna vi har? Kommer det inga nya?”
Caroline: Tänk om vi skulle vilja längre fram.
Jan: Och att det inte finns bättre investeringar. Jakten på den bättre investeringen – att man tror: “Nu ska jag investera i startups, nu ska jag göra det här, nu blir jag inbjuden till den här exklusiva venture capital- eller private equity-fonden.”
Moa: Om det är ett ekonomiskt val eller om det finns andra värden som jag vill åt i den investeringen.
Jan: Ibland kan man göra det för att man vill vara i det sammanhanget, eller lära. Men utifrån ett avkastningsperspektiv – jag har hängt med många i communityn över flera år, och jag vet att resan ofta ser ut som vi hade Alec i ett avsnitt. Han började optimera allt, mycket Excel, och sen sa han: “Nu kastar jag in handduken. Jag har en indexfond och bankkonto – it’s enough.”
Jag brukar säga att man börjar ofta med en indexfond för att man inte kan, och sen slutar man ofta med en indexfond för att man kan och vet och allting.
Jan: Har vi några fler? Vi har ju inte gett så mycket tips utan bara nämnt dem.
Caroline: Nej, vi har bara nämnt dem.
Jan: Men det är väl kanske poängen – att det går inte. Jag kan säga “det finns inte bättre investeringar”, men man behöver göra resan själv.
Moa: Det kommer bli en annan grej när man väl upplever att det är en sån pivotpunkt.
Jan: Exakt. Är det några fler?
Moa: Det är säkert jättemånga.
Jan: Ja, men vi kommer inte på fler.
Moa: Jättespännande fråga.
Kreativitet och ekonomiska ramar
Jan: Bra. Seminu: “Jag är nyfiken på hur Moa ser på kreativ problemlösning i relation till ekonomiska ramar. Min erfarenhet är att kreativitet ofta uppstår när det finns begränsningar eller villkor som sätter ramar för vad man kan och inte kan göra. Om pengar inte längre fungerar som en begränsning, vilka typer av ramar eller principer kan då användas för att fortsatt stimulera kreativitet och nytänkande?”
Moa: Att använda sig av, på engelska heter det “compartmentalizing” – att bestämma vilka pengar som är vilka. Inte så att allting är bara “nu är vi rika, nu finns den här sjön av pengar”. Utan bestäm vilka pengar som är vilka. Så skapar man snävare ramar.
Det kan man göra på olika sätt: tänka att “det här ska bli arv”, “det här är att unna oss”, “det här är roliga investeringar”. Man kan jobba med olika högar eller hinkar och göra olika saker för dem. Då kommer man bli kreativ i sina investeringar, eller sin reseplanering, eller i sitt legacy.
Jan: Man får skapa det där. Det var också ett extremfall av det här – någon med en YouTube-kanal som reser till ett nytt land, och sen får han bara under en vecka spendera hundra dollar.
Jan: Jag hade ju fått panik. Men det är ju bara ett påhitt.
Moa: Ge sig ramar med resurser och tid och göra projekt. Man kan göra som oss – bygga ett hus.
Jan: Då blir man kreativ.
Jan: Är det någonting mer vi tänker till Seminu?
Moa: Jag tyckte om den frågan. Om man inte gör sig själv lite ramar och regler – oavsett hur strikt man vill vara med de olika högarna – så upplever jag att många tycker att de är viktlösa och är i limbo. De blir inte så kreativa, de vet inte om de gör rätt eller fel, och de känner sig ganska osäkra med sin ekonomi. Man vet inte om den kommer öka eller minska eller vad man gör av med, för man inte har tagit reda på någonting.
Mycket av det är att man söker svaren utanför sig själv. “Så här skrev de i den här tidningen, den här förvaltaren sa såhär, på det här forumet skrev de såhär.” Men vad är egentligen sant? Man behöver själv ta beslut och sätta upp regler och ramar om man vill ha det där kreativa utrymmet.
Att landa på samma trappsteg som sin partner
Jan: Andreas M: “Hur gör man för att landa på samma trappsteg som sin partner? I vårt fall är vi på nivå fyra, men när vi ska ta gemensamma ekonomiska beslut – hotell, flyg, boende, bilar, pensionsålder – tenderar vi att landa i det lägsta gemensamma trappsteget, vilket är två eller tre där vi kommer ifrån i vår uppväxt. Kan man verkligen gemensamt växa ifrån att billigt är bra och att inte spendera pengar, även om man numera lever i en helt annan ekonomisk situation?”
Moa: Jag tänker att det är en komplex fråga. Jag antar en massa saker. Jag skulle tro att de bor i en mindre stadsdel eller en mindre stad. Då blir det en ganska stor social distans om de skulle flytta, byta hus, resa flådigare, skaffa en annan bil.
Att ta nivå 4-5-beslut fast man är i en nivå 2-kontext – det är något som många, speciellt partnern, brukar motsätta sig. Man är rädd för att man ska skapa en distans till sin familj eller till sitt umgänge eller till sin stad eller by. Ofta kan det handla om det och inte om ekonomin. Man är rädd för distansen som det möjligen kan skapa.
Det kan man lösa på olika sätt, men oftast handlar det om att bevara eller försvara en viss social positionering och bevara vissa relationer.
Jan: Gud, det var spännande. Jag vet inte om jag tagit upp detta till dig, men grupptryck, det är egentligen det vi pratar om. Jag kommer ihåg det – nu har vi vår Peugeot, en ganska billig liten bil, men vi gillar den. Och när vi var i Falsterbo, som är typ rika delen av Skåne – typ Saltsjöbaden – och när vi körde därifrån insåg jag: “Gud, ingen här har en sådan bil. Alla som bor här har bara dyra bilar.” Och då tänkte jag: “Gud, vad skönt att vi inte bor här, för då hade vi inte kunnat ha denna bil.”
Caroline: Och jag suckar och skrattar.
Jan: Det är verkligare än man tror.
Caroline: Det är verkligare än man tror.
Jan: För det kommer vissa förväntningar med det där. Är det någonting mer vi tänker kring Andreas fråga?
Moa: Men du pratar om: vad handlar det om egentligen?
Jan: Kan man verkligen växa ifrån… Om vi ska ge konkreta tips?
Moa: Att växa in i det faktiska trappsteget – om gemensam ekonomi är fyra och de är på två och tre i beslut.
Caroline: Men frågar ni varför de vill det?
Moa: Ja, men det här är någonting som jättemånga stöter på. Jag pratar med många personer som kanske är den som har fått arvet eller tjänat pengarna och säger: “Kan inte du bara prata med min partner så att han eller hon kommer upp på mitt trappsteg? Han eller hon vill fortsätta jobba, men jag säger att jag kan pensionera min partner. Nu vill jag ut och resa eller göra de här sakerna, men han eller hon tjurskallas med att göra utbildning, fortsätta jobba, vara engagerad ideellt, eller göra sina grejer. Jag skulle vilja att vi gemensamt är på ett annat trappsteg.”
Jag tänker dels att man polariserar varandra i den här diskussionen hela tiden. Man försvarar sina positioner.
Caroline: Ja, det blir jättesvårt då, eftersom det är så komplext att ta sig från två-tre till fyra, och så ska man göra det tillsammans samtidigt.
Jan: Om jag ska ta någon reflektion – jag har haft några sådana samtal med folk – så tänker jag alltid på coachingmetaforen Isberget. Det handlar aldrig om det som syns. Precis som 90% av ett isberg är under vattenytan är alltid något annat.
Saker som kommit fram i konversation har handlat om: “Jag behöver fortsätta jobba så att jag kan ha en pension, så att jag skulle kunna leva i pension om vi skulle skilja oss” – det var en anledning. En annan var att en var entreprenörstyp och var nog exekverad och mer eller mindre berättade för den andra vad som skulle hända nu, och den andra var inte alls med. Jag var så: “Vet du vad, testa med att fråga så här: vad vill din partner om inte pengar vore ett problem? Hur skulle vi vilja ha livet då?” Att man är mer utforskande. Det kan vara att man bara pratar förbi varandra. Ofta är den som tycker att man ska prata med sin partner så här: var mer nyfiken snarare än att det är något fel på partnern som bara inte har fattat allt.
Moa: Fråga båda parterna: vad är vinsten med att vara där du är? Vad är vinsten med att anta att vi är på nivå två eller fyra? Vad är fördelarna med det? Vad är nackdelarna med att stanna upp?
Jan: Precis. Jag gillar det. Det var så Markenhaus, grundläggande, sa:
Alla är rationella utifrån den ståndpunkten där de står.
Det är bara det att vi fattar inte alltid den ståndpunkten var människor står.
Moa: En annan viktig pusselbit när man vill få ihop två parter som är mentalt på olika nivåer: det är ofta att den ena parten inte faktiskt kan se pengarna på sitt konto. Man ser aldrig pengarna, man behöver aldrig röra dem, man kanske aldrig betalar räkningar. Det kan hjälpa till att jämna ut känslan av ojämlikhet och mental och emotionell trappstegsnivå genom att faktiskt föra över pengar så att den personen kan röra kapitalet. Det händer någonting.
Jan: Det har ju vi gjort några gånger – vi har fört över större summor på ditt konto, och jag upplever att det har hjälpt dig.
Caroline: Det har hjälpt mig lite grann. Men det här paret – var det så att den ena befann sig, båda två mentalt på tvåan eller trean?
Jan: Ja.
Caroline: Hur lång tid tar det att göra en sån mental resa? För mig tänker jag att det tar åtminstone flera månader, ett år, kanske mer, för att förflytta sig mentalt – om man vill det.
Moa: Hur motiverad är du? Och vad har du för vinning av att förflytta dig?
Caroline: Och vad har jag för vinning av att stanna kvar? Jag har ju rädslor och sånt som håller kvar mig.
Moa: Jag tänker att det påverkar hur snabbt.
Caroline: Och så måste man våga titta på det kanske lite grann, eller praoa. Så man sträcker ut det här möjlighetssnöret.
Moa: Och det som verkligen håller en kvar är om man också har teamat upp kring att kämpa tillsammans på nivå två-tre.
Caroline: Då kommer det bli svårt att förflytta sig emotionellt och mentalt till ett annat trappsteg.
Jan: Sen kan det handla om rädslor, det kan handla om socialt tryck. Det handlar ofta om något annat än det man tror att det handlar om.
Caroline: Det man pratar om.
Jan: Vi jobbar med ett par där den ena ville spara för att man tänkte: “Om jag sparar pengar bygger jag för familjen och vi kommer ha ett tryggt och lyckligt liv.” Och den andra i paret ville använda pengarna för att “jag vill använda pengarna för att vi ska ha ett lyckligt och gemensamt liv”. Så båda ville ha ett lyckligt och gemensamt och roligt liv, men man hade två helt olika strategier, och det skavde som tusan.
Moa: Det är sånt som kan vara väldigt svårt att se själv när man sitter i varsin skyttegrav.
Jan: Bra. Jag skulle säga: detta är ju spegel – man behöver ofta en spegel. Det är därför de här flocken-eventen funkar, att man får spegla sig, eller att man anlitar dig eller oss att prata om de här sakerna som familj.
Moa: Ja, men det är så himla roligt att få jobba med par eller familjer i de här frågorna för att det ger exponentiell effekt ute i hela familjesystemet. Man skulle vilja bjuda in de här personerna i studion och säga: “Berätta om er situation och vad det är som gör det” för det är så många.
Jan: Ja, och jag tror också att det blir svårt att coacha någon som inte är i rummet.
Caroline: Vi kanske är helt missuppfattade.
Jan: Om då Caroline eller Night Owl eller IndexQueen eller Andreas M – om ni är upp till det, ni får gärna vara med. Det går bra att göra detta anonymt, men det hade varit sjukt roligt. Då får du köra med mig, Moa och Caroline.
Att ha svårt att förbruka pengar – inre konflikter
Jan: Vi kör Kåringen: “Jag har verkligen svårt att förbruka mer pengar än jag är van vid, eller möjligen mer än vad mina föräldrar förbrukade. Pengar står för något annat. Jag kan räkna, jag har gjort kalkylerna, det finns pengar i ladorna. Jag kan lägga pengar på investeringar. Men att unna sig att förbruka mer än jag gjort tidigare i livet – det krockar med värderingar. En del av mig tycker att detta kanske inte är sunt att inte förbruka. En annan del tycker att det är obegåvat. Hjälp mig att reda i detta.”
Moa: Gud, vilken intern konflikt. Det är så: piska från båda håll säger du. Borden – jag klarar inte av det.
Jan: Lose-lose.
Moa: Verkligen. Tough situation.
Jan: Jag upplever att många av de här frågorna är ganska lika.
Moa: Vad tänker du kring Kåringen? Kring den där – det handlar mycket om värderingar. Och jag undrar: är det Kåringens egna värderingar, eller känner hon sig bara dålig i sina föräldrars ögon, oavsett om de lever eller inte? Även personer som inte lever längre är högst närvarande i rummet – man förhåller sig till: hade de tyckt att det här var bra eller dåligt?
Jag kan fortfarande höra min mormor säga att det här hade hon gillat, och då är jag nöjd med det. Och det här hade hon inte tyckt om, och då blir jag mindre benägen att göra det. Jag kan höra exakt vad hon skulle ha sagt eller gjort.
Jan: Jag har ju också den här: “Det är dyrt i charken” – om vi tar Topp som exempel.
Moa: Exakt. Har du varit i charken?
Jan: Jag är kompis med Emma i charken på ICA. Vi träffade ju någon tidigare som också sa att det var förbjudet att köpa färska blåbär när det är säsong. Man har alltid sådana där… Försök bara se, avmaskera: vad är det som är “do’s and don’ts” i min familjestruktur? Vad är okej och vad är fult?
Jan: Förutom “prata med någon” – vad skulle vi säga till Kåringen, de första två stegen?
Moa: Prata med ChatGPT. Bara prata in: “Så här får man göra och så här får man inte göra.”
Jan: “Ge mig coaching som en beteende- eller psykolog eller ekonomicoach. Vad hör du? Vad säger du?”
Moa: Ja, och också säga: “Vad lever jag efter för principer?” Prata fritt. “Om du skulle säga: vad är mina toppvärderingar? Vad är mina principer? Vad får jag göra? Vad får jag inte göra?”
Caroline: Men behöver man inte prata in en del i olika ämnen då? Eller är det bara ekonomiprinciperna?
Moa: Den är smartare än man tror. Du kan prata om allt. Man kan ha med sig: “Man får inte ha klänning på vardagarna, man får bara på helgen.”
Jan: Och då drar den slutsatsen från dig.
Moa: Ja, exakt. Men berätta allt. Pour your heart out, darling.
Jan: Är det något mer? Det var ett bra tips. Vad är mer?
Moa: Prata med någon annan. Finns det syskon eller andra släktingar? Fråga: vad ser du för strömningar? Vad finns det för rätt och fel i vår familj? Sen ta egna beslut och kolla: vänta nu, är det så här jag vill leva mitt liv? Stämmer det överens med mina värderingar, så som jag vill leva och forma mitt liv på det sätt som jag tycker är värdefullt?
Jan: Det där är roligt. Jag har alltid en diskussion med min mamma: det är okej att ta taxi på nyår.
Moa: Ja, men exakt. Vissa värderingar är generationella – vad man får och inte får och på vilket sätt.
Jan: Jag hade ju också en jättelång med “man åker inte taxi – taxi är lyx”. Det är också roligt att ibland slutar vi med sådana saker när det blir opraktiskt. Sjukt jobbigt om jag åker på tjänsteresor till flygplatser om man inte får ta taxi. Och då slutar man.
Samma som om det var någon kompis som var sjukt rädd för viltolyckor och sen flyttade ut på landet. Jag frågade: “Hur är det att vara rädd för viltolyckor?” “Nej, det händer inte.” Sjukt opraktiskt att vara rädd för viltolyckor om du bor på landet.
Moa: Exakt.
Jan: Jag tror att det är att vara lite nyfiken på sig själv. Och ChatGPT – det är sjukt bra att du sa det, för det handlar om att hålla uppe en spegel. Ibland räcker det till och med att bara säga det högt så att man hör – det studsar och kommer tillbaka.
Att dela med sig av pengar till vänner
Jan: Klosterkatten: “Hur delar man med sig av pengar på ett bra sätt? Till exempel så att vänner inte ska ta det för givet eller känna att man köper deras vänskap.”
Caroline: Om man börjar vara lite generös så tror jag de kommer också tycka att det är härligt att vänja sig. “Den här saken kan hända ibland.” Jag tror jag och min kompis Lotta – vi kunde absolut ha varit mer generösa, i alla fall från mitt håll – men vi har ändå börjat med det. Och då är det inte så konstigt att man blir bjuden på lunch på Grand, för man har blivit det förr, och det var ju ingen som dog.
Jan: Hur är det med dina andra kompisar? Du och Sandy till exempel – det handlar inte om att man är generös, men…
Caroline: Vad är frågan nu?
Jan: Hur delar man med sig av pengar på ett bra sätt?
Caroline: Man bara gör det och så får de acceptera det.
Moa: Det är oftare svårare när man har olika ekonomiska situationer. Med liknande ekonomisk situation – nu känner inte jag dina vänner, men jag tänker att det där ofta är lättare och det finns ingen spänning riktigt till det. “Jag kan ta det eller du tar det.” Men när man umgås med personer som har en väldigt annan ekonomisk verklighet än man själv har, då känns det ofta mer – man funderar på hur den här personen kommer uppfatta det.
Jan: En annan fråga på detta sättet är: hur kan man bjuda sina vänner utan att det förändrar dynamiken i relationen?
Moa: Det finns två grejer som jag tycker är bra som mina klienter har sagt. Dels en engelsk klient som använder “voucher-strategin” – att säga: “Vi har bott på det hotellet så mycket så vi har fått en 50% rabattkod. Vi kan uppgradera er till det här rummet eller boendet.” Och sen står de själva för det.
Caroline: Men det är ju oärligt.
Moa: Det kanske är lättare att ta emot för vänner eller familj. Det måste kanske finnas något spår av det, men det är lättare att acceptera.
Jan: Jag hade aldrig gjort så.
Caroline: Jag vet inte.
Jan: Jag kan ta ett annat exempel så kan du fundera. Det var också en klassförälder som var så: “Jag vill att mina barn och de andra ska få uppleva det här.” Men man var: “Jag kan inte ta in 300 spänn från alla.” Då var han: “Ni kan alla swisha 60 kronor.” Sen betala han mellanskillnaden utan att de andra visste om det.
Caroline: Det är bra, tycker jag. Då har det inte varit någon osanning. För ingen har frågat “hur mycket kostar det här egentligen?”
Moa: “Wow, vad man får för 60 kronor.” Precis. Nej, men det är det.
Sen tänker jag också: be om en motprestation. Så: “Jag bjuder på konserten, men du kan köpa mig en öl.” Det är kanske jätteolika pris – det kanske är 120 spänn och 3500. Men det känns ofta lättare att ta emot. För det är ofta det det sitter fast i – de som har god ekonomi och som gärna vill bjuda och dela med sig, det brukar ofta sitta fast i de som ska ta emot. Det är mycket svårare. Man känner kanske att man borde ge någonting. Det händer mycket psykologiskt och emotionellt.
Jan: Man borde ge tillbaka, man borde uppskatta ännu mer.
Moa: Det var också så: jag pratade… vi har ju en liten grupp som heter “Daddy Sin Mellanheden”, och där hade vi det här samtalet. Det var också en som hade gjort exit och då gav han pengar till sina syskon. Det var roligt, han berättade om det, och han sa att bjuda dem på resa var okej, men när han erbjöd sig att betala renoveringen av badrummet – det var inte okej. Då gick det över systerns spärr: “Nej, jag åker gärna på resa men ge fan i vårt badrum.”
Moa: Exakt. Det där är så spännande, för det kan bli nästan integritetsövertramp. Man får ha lite fingertoppskänsla och prova lite vad som funkar för vissa personer.
Jan: “Vem tror du att du är?” kan det bli helt plötsligt.
Moa: Man vill bara vara snäll.
Jan: Exakt. Jag tror nyckeln här är: rakhet är snällhet, eller tydlighet är snällhet. Jag bjöd en kompis och vi var i Riga i ett par dagar. Vi har olika ekonomi, men jag ville åka på det här – vi bjuder. Och då bjöd han när vi gick på något KGB-museum, och jag tyckte det var sjukt trevligt. Men för mig kan jag uppleva att jag jättegärna är generös ända fram tills det börjar förväntas.
Moa: Exakt. Det är mer en känsla – det är ganska svårt att ta på. Man kanske kan avgränsa: “Jag bjuder på den här resan” eller “den här sommarfesten står vi alltid för varje sommar” – att man har ramar för vad det är. Men det är mer den där känslan: “Jan, vill du gå ut och ta en öl?” Och så känner du: “Okej, nu ska jag ju betala, och du tog med fyra kompisar, och nu vänta…” Att det finns en förväntan i luften.
Om man har modet och är bekväm nog, kan man säga: “Jag kommer gärna med, men alla står för sin egen nota.” Att man faktiskt säger det.
Det är också det där som vi pratade om tidigare – att man själv eller andra kan se en som en påse pengar. Det kan bli ganska tråkigt till slut när man kanske tror att man blir inbjuden för ekonomin.
Jan: Men det brukar vara svårare att vara så generös som man vill – folk har mindre vilja att ta emot.
Moa: Min upplevelse också: man vill ge bort mer än vad folk vill ta emot. Och du sa vid något tillfälle att det är inget fel i att ta emot.
Det är generöst att ta emot.
Jan: Klosterkatten har en till: “Har några av Moas kunder som gjort FIRE, alltså slutat jobba, ångrat sig? Och i så fall varför? Och börjat jobba igen?”
Moa: Ja, såklart. Det är mest för att man kanske har tråkigt. Man kanske har en partner som ändå har ett stadigt veckoschema. Att man känner: “Men gud, då flyter jag in i den strukturen.” Men kanske mer på sina egna villkor då – att man har konsulter eller har en egen låda. Att man inte är lika låst.
Sen kan det också vara att man känner: “Nej, men vänta nu, jag vill bidra. Jag känner att jag vill bidra med ett värde med ett yrke där jag känner att det bidrar till samhällsutvecklingen.” Att man känner att jag saknar det så mycket så jag hittade en form för det.
Men det kommer mer från den sidan – att fylla ett värde och ett önskemål – än ekonomin. Det blir bara på andra villkor. Kanske ser likadant ut utifrån men det är på andra premisser.
Jan: Det var också roligt att jag hade någon som skickade i flocken: “Jag kommer gärna på ett event, jag vill gärna träffa människor som har gjort exit, sålt sitt företag, men fan inte börjat jobba igen med ett nytt företag.”
Och där tänker jag att man drev ju det där på grund av någon anledning – för man fick utlopp för vissa värderingar.
Moa: Ja, men det kan ju krävas jättemycket att prova en struktur som inte är prestationsbaserad och jobb.
Att aktivt välja att stanna på en lägre nivå
Jan: Skruvmejsel: “Jag tycker det brukar vara intressant avsnitt med Moa, men det är lätt att det snör in på frågor med stora förmögenheter. Det hade varit intressant att höra Moas tankar kring att aktivt välja att vara kvar på en lägre nivå. Framförallt nivå 3, som är väl en vanlig Svensson-nivå. Vad finns det för fördelar med det? Nackdelar? Är det en mental svaghet att inte vilja sträva högre?”
Moa: Nej, jag tänker nästan tvärtom. Speciellt om man är med i det här forumet och där det handlar mycket om hur man optimerar sin ekonomi och gör rätt. Det måste vara ett väldigt eget val: “Det här är ett medvetet val. Jag vill vara kvar på nivå tre. Det här är min strategi. Jag ser att den håller.” Att använda alla Rika Tillsammans-verktyg men för att nå de mål som man själv vill, och inte bara dras med i strömmen att mer är bättre. För så är det verkligen inte heller.
Är man nöjd där man är och känner att man kan leva det liv man vill – uppleva det man vill och göra det man vill, åstadkomma det man vill i sitt liv – och man ser att det håller ekonomiskt, då… Jag vet att du har pratat om att man måste inte klättra vidare på Nick Maggiullis rikedomstrappa. Det behöver inte vara tillfredsställande.
Man kan vara på vilket trappsteg som helst. Det kan vara någon som är jättenöjd med att jobba helger och så är man på trappsteg två. Men man har tagit ansvar i sin ekonomi, man har räknat på den, det håller, det kommer fungera bra. Det är inget – välj själv.
Jan: Jag tänker på “munken som sålde sin Ferrari”: det du var inne på innan – att vi gör saker för att vi vill känna en känsla, och kan man känna den känslan utan att jobba på och försöka nå nivå fyra eller högre, så är jag respektfull mot Skruvmejsel som fattar många av de här sakerna mycket snabbare. Mer är inte bättre.
Moa: Jag kommer ofta till den här klassiska historien – fiskaren som sitter vid kajen och fiskar. Och så säger någon: “Ja, om du hade två fiskespön skulle du kunna köpa en båt, och sen skulle du kunna ha två båtar, fem båtar, och då hade du kunnat sitta här och fiska i lugn och ro.”
Caroline: Och det är det han gör.
Moa: Har man ett liv som redan är i linje med vad man har lust av, vara och göra, så kanske inte ekonomi kommer vara det som löser den nivån man vill vara på, eller den vardag man vill ha.
Jan: Vad tänker du, Caroline?
Caroline: Jag tänker samma. Bra. Så ingen mental svaghet, tvärtom.
Att veta vad man själv vill på riktigt
Jan: Viktigt på riktigt: “Det är så lätt att påverkas av vad andra gör. Hur vet man vad man själv vill på riktigt och inte gör det som ser bra ut i andras ögon?”
Jag skrev en egen anteckning: fejkmål. Vad tänker vi kring det?
Moa: Ja, men det är verkligen det här att hela tiden kalibrera och kolla själv: Vad tyckte jag om det här? Vill jag det här på riktigt? Hur kändes det? Är det i linje med mina värderingar? Lever jag som jag vill? Eller tycker jag att jag ser bra ut i andras ögon? Hur känns det?
Hela tiden ha den här introspektivet – att ställa sig själv de här frågorna igen och igen.
Caroline: Men man blir ju aldrig klar.
Moa: Man gör det igen och igen. Kan man testa att vara introspektiv bara när det inte känns bra?
Caroline: Då tycker man tråkigt bara när det känns bra då. Men jag tänker att man har varit i ett sammanhang i kanske flera månader – nytt jobb och nya arbetskamrater – och sen börjar det vara någonting som skaver. Då kanske man kan vara introspektiv, om man inte tycker det är så himla kul att vara det hela tiden.
Jag tycker ju det är jättekul att vara självreflekterande hela tiden, men det kan också vara utmattande.
Moa: Gör det kvartalsvis och så har du en uppsättning frågor. Gör en audit, precis som man gör med ekonomin.
Jan: Jag har ju läst alla frågorna, och jag tänker att många av frågorna är att man tror att det finns ett facit.
Moa: För här är flera som är så: “Jag har en hobby som skulle kunna vara dyrare och jag skulle kunna spendera, men jag hamnar i slutsatsen att jag kan om jag vill men jag behöver inte.”
Jan: Det är Per P som skriver: “Jag har ett roligt jobb, vänner, upplevelser, god hälsa, underbar sambo. Kanske därför spendera pengar inte tilltalar så mycket? Eller så missar jag något uppenbart.”
Jag tror det handlar om att komma tillbaka till det vi är inne på nu – att det handlar om: vad är mitt svar? Och mitt svar är svårt att komma fram till.
Caroline: Det är väl när det skaver så man kan börja titta. Varför skaver det då? Och om man nu letar efter något facit, så kanske det är något som skaver.
Jan: Eller att säga: känns det bra? If it works, don’t touch it.
Moa: Nej, men jag tänker: ibland är det också det att allting är så bra, och då tänker man “jag måste ha gjort någonting fel, för det här känns så bra”.
Caroline: Jag har nog inte fattat.
Moa: Du har det som alla längtar efter. Vad heter han? Per P. Det är så: du kanske har det som alla andra väntar efter. Och så bara: “Det måste vara någonting fel.” Man har inte den där tyngden som andra beskriver. Man är nästan… Så spelar det ingen roll hur man har det.
Jan: Per P skriver: “Sambon har inte heller några dyra vanor eller önskemål utöver resor. Så jag har ingen direkt draghjälp i att använda pengar där heller. Jobbigt. Jag är inte intresserad av någon hemhjälp som städning eller fönsterputs eller PT-timmar. Våra föräldrar och syskon har det gott ställt, så inte där finns något behov av stöttning.” Han har verkligen inventerat.
Moa: Det var någon som liknade sig på honom som sa: “Det där var olycksfall i arbetet.”
Jan: Att man blev rik.
Moa: “Jag tyckte det var kul. Det gick bra. Vi gjorde bra investeringar. Det gick bra över tid.”
Caroline: Vi använde inte pengarna varje månad.
Moa: Vi har pengar kvar på kontot.
Jan: “Hazard of the job.” Men jag tänker också – och det säger jag många gånger – många fler borde säga: “Gud, ge dig själv en klapp på axeln, fira! Du har gjort bra, du är okej, du har gjort bra.”
Vi tror ibland att det ska vara annorlunda. Det finns alltid den externa jämförelsen och osäker högpresterare. Det där är ju det som du och jag har haft i samtal – det jag längtar efter är att någon auktoritet ska komma till mig och säga: “Well done, Jan. Bra jobbat, du har gjort rätt.”
Caroline: Det kan alla behöva. Kanske inte en auktoritet, men jag sitter här och tänker: shit, det är inte bara tonåringar som är drabbade av jämförelsesjukan. “Borde jag vara snyggare? Borde jag vara rikare? Borde jag spendera mer pengar? Borde jag spara mer pengar? Borde jag ha alla de här grejerna som folk vill ha?” Men man kanske inte behöver det.
Moa: Men det är ju det här att man söker utanför sig själv.
Caroline: Man kanske ska söka in i sig själv.
Moa: Kommer vi tillbaka till introspektionen.
Caroline: Exakt.
Moa: Jag tänker nästan att det är jultomten.
Caroline: Va?
Moa: Det är jultomten som är auktoriteten. “Du har varit snäll. Här får du present.” Man bara: “Tack.” Och han är så där lugn och auktoritär och faderlig. Och så känner man: “Jag är okej.”
Jag tänker på julafton, de där lilla klockan tre-kvällen. När man får en okej-stämpel i rumpan så kan man köra ett år till. Man nästan vill ha den där yttervalideringen. Men så fort man får det någonstans ifrån så söker man det på nya ställen.
Jan: Ja, men för det där upplever jag ibland. Många i Rika Tillsammans-communityn säger: “Kan du kolla på min portfölj? Kan du kolla på det?” Och jag inser efter ett tag att de vill bara få svar på: “Har jag gjort rätt? Har jag tänkt rätt? Vem kan jag lita på?” Och i detta fall blir jag auktoriteten.
Caroline: Man känner sig ensam med sin portfölj.
Jan: Och jag har sagt: “Du har gjort rätt. Well done.” Och då säger många: “Gud, vad skönt.”
Och det är det vi egentligen vill ha.
Att hantera ett kommande arv
Jan: Bra. Vi kan ta någon till här innan vi rundar av.
“Jag kommer på grund av allvarligt sjuka föräldrar ärva pengar inom en inte alltför lång tid. Vet inga summor men ändå bra med pengar. Också intressant – vi ska prata med sina barn. Pengar jag absolut inte vill ha nu. Pengar som känns som blodpengar. Pengar mina föräldrar jobbat hårt för och riktigt smart med att bygga upp sitt kapital. Det känslomässiga i att förlora sin förälder snabbt och tidigt bearbetar jag så gott jag kan. Men hur behöver jag ens med detta arv? Samtidigt som jag helst inte vill ta in dem, känner jag ett stort ansvar i att förvalta dem ansvarsfullt.”
Moa: Ja, verkligen. Jag tänker att det är jättevanligt när man får ett arv att man vill hedra den man får ett arv ifrån, oavsett om det är en förälder eller någon annan. Och många har sagt att det absolut inte får bli mindre än när det kom till mig – jag ska helst förmera den här möjligheten.
Man kan känna stort ansvar, som “blodpengar” där. Man känner: “Herregud, det är bara en stor oro som landar i mitt knä.” Man ser det inte ens som en möjlighet eller ett kapital – man ser det bara som något stort att förvalta och ta ansvar för.
Med all respekt, det är absolut så – väldigt många upplever det. Men bara det att vara medveten om det kommer göra att det blir lättare. Det kommer skifta över tid.
Men just nu är det också kopplat till en sorgperiod som redan har börjat innan den här personens förälder har gått bort. Sorgen har redan börjat, och det blir bara en till stor administrativ och emotionell sak att ta hand om.
Vi beklagar din situation. Jag tänker: sitt bara på händerna. Man måste inte göra så mycket utan låta också den här sorgpunkten gå.
Sammanfattning och avslutning
Jan: Men jag tänker också, nu när vi har tittat på frågorna, att många av frågorna rör sig i samma härad. Det är: hur synkar vi oss i relationen? Finns det rätt svar? Vad ska jag ta hänsyn till när förmögenheten växer? Vem är jag i den här förändringen?
Mycket handlar om att det inte finns något rätt svar. Du är inte ensam, det är normalt. Det går inte att lista ut utan man behöver prova sig fram. Du behöver prata med en kompis, prata med ChatGPT – det var en möjlighet som inte fanns för något år sedan – eller prata med dig, Moa. Eller naturligtvis häng med oss i Flocken, där vi arrangerar träffar med andra som har de här frågorna och där man kan bolla: hur har andra tänkt? Där det ofta också ger ett värde att säga: jag är inte ensam.
Moa: Nej, men absolut. Precis så. Det här är väldigt mycket när man är i en stor förändringsprocess – som om man är på nivå fyra, en slags ikväll i rikedomstrappan. Jättevanligt – nästan alla frågor vi har tagit upp här är frekvent återkommande.
Jan: Och där finns tyvärr inte tre snabba tips. Man önskar ibland…
Moa: Lite mer information på varje person. Men bara det att skriva in startar ju den här tankeprocessen.
Jan: Men det jag tar med mig: jag ska messa de här personerna och höra om man vill prata om detta live – då kan vi bjuda på tiden.
Snyggt. Moa, är det någonting mer vi borde ha tagit upp?
Moa: Det var jätteroliga frågor. Kul att det funderas mycket ute i stugorna på de här frågorna, för det är ju en väldigt stor del av ens ekonomiska resa. Och det är väl där vi har väldigt roligt – att diskutera både ekonomi men också vad som händer när vi tar de här stegen i rikedomstrappan.
Att arbeta med familjer över generationer
Jan: Det vi inte har pratat så mycket om, men som du och jag skojat om att vi ska göra – eller planerat lite för 2025 – är att jobba med en hel familj. Jobba över generationer, för jag upplever också att det är mycket den där… Vi har inte berört så mycket frågan om att prata med barnen.
Det var också vanligt: “Jag vet att jag kommer få ett arv, jag vet inte hur stort.” Eller att barn… när vi hade flockenträff var det typ ingen som hade pratat med barn. Vissa ljög för sina barn.
Moa: Det handlar inte ofta om att barnen ska bli redo – jag ser att föräldraföräldrarna och barnen fattar ju mycket mer än vad man egentligen tror. Pratar man inte i sin familj, då blir det ofta så att alla har olika uppfattning om vad det här arvet kommer innebära. “Farbror Karl eller mamma hade tyckt så här och så här.” “Nej, hon hade tyckt så här.”
Jan: Ännu värre: att man inte har någon kompetens att använda dem. Jag upplever att man kan förbereda barnen för vissa av de här situationerna redan tidigt. Vi har försökt resonera med vår 15-åring: “Du kommer sannolikt ha mer pengar än dina kompisar.” “Ja, men då får du väl börja träna på det redan nu.”
Du sa ju också att du hade någon klient där föräldrarna hade vuxna barn och en ganska stor summa skulle fördelas på de här. Och i ett barnpar funkar det utmärkt, och i ett annat par funkar det inte alls.
Moa: Ändå vill man dela lika, men jag kan ställa till det i olika par beroende på olika parametrar. Vissa familjer kanske inte ska ha… Det finns massa olika uppdelningar på grund av olika orsaker.
Men det här är jättespännande att få komma in och göra en helhetslösning för hela familjen. Det kan också kännas mycket bättre som arvgivare att ha en strategi på plats redan – att man redan har klara och tydliga förväntningar, och att man kanske sätter upp en periodicitet och att det finns förbehåll för att arvet ska falla ut på ett visst sätt.
Jan: Ja, vad pengarna ska användas till, vad som är okej. Vi har ju en kompis där det är så att pengar är okej till boende, till utbildning – egentligen får man göra vad man vill men man får inte göra ingenting.
Moa: Precis.
Information om Flocken och Patreon
Jan: Om jag säger en puff för Flocken – det är ju ditt och mitt initiativ där man kan träffa andra som är i samma situation. Vi arrangerar ofta träffar – i april och i september har vi en lunch-till-lunch-träff. Vi har även ibland aktiviteter där vi träffas på restaurang eller äter eller träffas.
Egentligen är det viktiga att man får träffa andra i en liknande situation. Man får prata, man får se att man är normal, att ens tankar är inga konstiga.
Moa: Lite inspiration: vad har andra gjort och hur har det varit? Man får lite yttre perspektiv. Personer som har fått sin ekonomi eller skapat sin ekonomi på lite olika sätt – det brukar vara jättevärdefullt att få höra andra. Jag kan inte ge så många case, men när man får sitta ansikte mot ansikte med andra personer i liknande situation med samma glädjeämnen och utmaningar, så händer det jättemycket.
Jan: Exakt. Jag har ju träffat mina kompisar i den – i fjol sedan januari träffade jag David.
Snyggt. Mer info finns i länkbeskrivningen om Flocken. Det börjar som ett nyhetsbrev som man kan anmäla sig till kostnadsfritt. Det lämpar sig om man är på nivå fyra, med en hushållsförmögenhet över tio miljoner inklusive boende, pension etc.
Du som ännu inte är på nivå fyra – ta gärna Patreon. Där gör vi sådana träffar ibland digitalt, fast vi gör det i stor grupp, där man kan göra: “Vilka är mina värderingar? Vilka är mina grundläggande egenskaper?” Den här introspektionen kan man göra faktiskt i grupp.
Caroline: Låter som en egen myndighet.
Jan: Nu skulle du få träffa Introspektion Caroline.
Det finns länk i beskrivningen. Moa, stort tack! Caroline, och tack till dig som har lyssnat och tittat.
.