Nedan följer en automatisk och beabetad transkribering av hela avsnittet. Notera att det kan innehålla fel och är inte ordagrann.
Läs avsnittet som en artikel
Den emotionella sidan av pengar
Introduktion
Jan: Välkommen till RikaTillsammans och dagens avsnitt om den emotionella sidan av pengar. Jag påstår nämligen att det finns två sidor av pengamyntet. Det ena handlar om den tekniska kompetensen, det vi har pratat om i de senaste två avsnitten: Bästa fonderna, hur kommer man igång med ett klokt sparande? Vad är ett klokt sparande enligt forskningen? Hur vinner man pengarspelet? Vilka är de viktigaste ekonomitipsen?
Men när allt det är färdigt påstår jag att man kommer till den andra kompetensen som är minst lika viktig: Pengar är faktiskt bara en resurs att använda för att göra livet rikare, och värdet med pengar minskar faktiskt med åldern. Då blir det viktigt att kunna säga att pengar sällan är lösningen, utan pengar ofta bara är en förstärkare. Det handlar om att kunna njuta sig själv till framgång, att låta livet kännas lika bra som det är.
Hur maxar man den emotionella avkastningen på använd kronan? Hur använder man sina pengar på bästa sätt? Hur kan man prova det här som är ett rikt liv för en själv redan idag i det lilla?
Om Moa och dagens gäst
Jan: Detta avsnitt är en liten introduktion, ett litet smörgåsbord tillsammans med Moa Disseborn som är en god vän och kollega till mig och som de senaste 10-20 åren har jobbat med människor som är i ett skifte i sin ekonomi. Detta hänger ihop med det vi pratade om förra året med rikedomstrappan, att olika steg på den ekonomiska resan kräver olika strategier och för med sig lite olika problem, utmaningar eller saker som man ska tänka på.
Det som Moa hjälper till med är att belysa vad man kan tänka på från ett emotionellt perspektiv. Hon är även mamman till det här som livskompassen som vi håller på med för dig som är supporter på Patreon under det här året. Moa har tackat ja till att hålla två digitala event den tredje och 24 mars, så du som är RikaTillsammans-supporter på nivå klacken eller högre kan gå in och anmäla dig. Det ingår i din prenumeration, där vi kommer göra vissa av de här övningarna, bland annat en värderingsövning som visar vad som är viktigt för mig.
Det funkar lika bra oavsett om man har 100 kronor på kontot eller 100 miljoner. Det spelar ingen roll. Alla behöver en livskompass. Alla har glädje av det här.
Om nätverket Flocken
Jan: Sen har jag och Moa sedan förra året startat något som vi kallar för nätverket Flocken. Det är ett litet nätverk, vi brukar kalla det av oss för oss, till för dig som har en hushållsförmögenhet tillsammans med din partner inklusive allt på över 10 miljoner. Där vi arrangerar lite olika event och träffar, allt från att få en second opinion på sin struktur och sitt upplägg till att träffa andra som kanske har förvaltat lite större kapital. Folk träffar folk som har gjort exit eller pratar om frågor man kanske inte alltid kan prata med alla om.
Hur ska man tänka kring barn och pengar? Hur använder man pengar för att göra livet rikare? Vilka är problemen när pengar inte är ett problem? Ska man berätta för människor eller ska man vara stealth wealth? Ska man göra en exit? Hur ser livet ut om man har möjligheten att inte jobba?
Alla de här eventen är kurerade och skräddarsydda, så där brukar vi vilja träffa alla som är med. Sen hittar vi på allt från runda bordsamtal till middagar till att vi ska åka skidor i år, köra bil på bana. Så är du på rikedomsnivå 4 eller uppåt, gör gärna en anmälan på flocken-hemsidan till det här nyhetsbrevet. Också kostnadsfritt och förutsättningslöst.
Bra, jag ska inte prata så mycket mer, utan jag tänkte strax släppa på Moa och Caroline. Men jag tänkte också säga att detta är avsnitt 1 av 2, för att här tar vi höjdpunkterna och i nästa avsnitt blir det läsarfrågorna, lite era tankar. Så med det sagt, vi ses i kommentarerna sen.
Komplimang från communityn
Jan: Välkommen tillbaka Moa.
Moa: Tack.
Jan: Jag tänker att vi måste börja med en komplimang.
Moa: Ja, tack.
Jan: Detta var då Zaphod i forumet som när vi skrev att nu kommer Moa tillbaka, så skrev han: “Moa är som ett mytiskt väsen som pratar om ämnen jag trodde var ointressanta.”
Moa: Oj.
Caroline: Det var en fin komplimang.
Moa: Det är tatueringsvärdigt.
Caroline: Ja det är verkligen.
Jan: Ja. Eller hur? Och sen var det Log Lady också som skrev: “Jag älskar avsnitten med Moa, särskilt diskussionerna om att göra det man drömmer om redan idag, men i den skala som är möjlig idag”, och att det har varit otroligt inspirerande.
Moa: Vad kul!
Prova dina drömmar i liten skala
Jan: Jag tänker att eftersom detta är ett litet Moa-highlights-avsnitt så börjar vi med Log Lady som egentligen handlar om det här. Du sa i ett avsnitt för många gånger tillbaka: “Prova mer. Man kan prova de här drömmarna och idéerna som man har. Prova, testa dina drömmar i liten skala.” Vill du utveckla resonemanget?
Moa: Ja, det kommer egentligen från att man ser att det vanligaste är att man tänker att sen när jag uppnår den här summan på mitt sparkonto, då ska jag. Man skjuter fram det alldeles för länge. Det är alltifrån att skaffa hund eller köpa ett sommarhus eller göra den där resan eller byta jobb eller kasta sig ut i en ny relation. Man tänker sen ska jag. Men att man redan börjar prova det redan nu oavsett vad det står för siffror på dina konton. Om du tänker att du ska köpa det där sommarhuset, hyr det i en vecka. Eller låna en hund och prova hur det är. Prova i liten skala, för ofta går det att göra en smakportion av det som man tänker att man ska göra sen.
Jan: Men hänger det ihop lite med det här, för du vet vi hade en annan, Agnes Charlie, som sa att det är svårt att lista ut vad ett rikt liv är utan att det är någonting man måste prova sig fram till.
Moa: Många gånger tänker jag att man har en idé och en tanke om att sen kommer jag vilja göra det här, eller om man är riktigt fri så kommer jag byta jobb. Men att man kanske börjar en ny utbildning. Att göra det så snart man kan istället för att vänta, för det är inte säkert att det kan vara grejen, det måste inte vara grejen. Många gånger har man drömmar om.
Caroline: Men det är också mycket prestige i det där, att nu ska jag göra det här eller nu ska jag förändra mitt liv så här. Men det kanske inte behöver vara det. Det är också mycket prestige.
Jan: Nej det behöver inte vara så stora yxhugg heller.
Caroline: Nej, men om man nu ska börja en utbildning så känns det som ett stort yxhugg. Men det behöver inte vara det heller.
Moa: Det är bara ett stort beslut. Jag tänker när det gör stor skillnad för identiteten. Vad säger du som är mitt i?
Caroline: Jo, men jag tänker också att om vi var inne på det här med att prova saker, så om man då märker att en ny utbildning inte är för en eller om man skulle ha tagit något annat, ja då får man göra det.
Jan: Men det är som man säger, fail fast. Att lista ut och kunna ändra sig.
Caroline: Ja, precis.
Moa: Se allt som information. Oavsett om det är roligt eller inte roligt. Men då vet du mer. Fortsätt gå åt det hållet. Så prova mer fortare.
Jan: Ja, exakt. Jag tänkte också ge ett inspirerande exempel. Vi hade Jesper Angaudlin i communityn som slutade jobba när han var 50. Och han sa att sluta jobba vid 50 är ändå ett ganska stort steg. Så han testade att vara ledig några extra veckor på sommaren för att se om det lyckas att fylla det, om han har roligt. Sen var han såhär: ja men nu slutar jag nästa år.
Caroline: Han tyckte det kändes bra att praoa ledigt.
Jan: Exakt, exakt.
Man längtar efter en känsla
Jan: Bra. Jag tror att du börjat lista ut vad detta är. Detta kommer vara sayings från andra avsnitt.
Moa: Jättespännande. Vad har jag sagt det?
Jan: Exakt. Du har sagt: “Man behöver inte vänta med det som är viktigt i livet för att uppleva det man vill. Tills man har de där pengarna som man tänker att man ska uppnå.”
Moa: Mm.
Jan: Vad tänker du om det?
Moa: Åh, jag har nog sagt någonting. Man vill ofta ha känslan. Är det det du är ute efter? Ja. Ja, man längtar ofta efter en känsla eller en upplevelse. Sen konstruerar man, om jag får köra den där bilen, om jag får dejta den där mannen, då kommer jag känna mig lyckad, glad, lugn, perfekt, vad det nu är man eftersträvar. Men att man kan försöka hitta vilken känsla eller vad är det jag vill lösa, vart är det jag vill komma genom att uppnå det där målet. Det kan vara ett ekonomiskt mål, men det kan också vara ett karriärsmål eller någonting annat. Men att man kan försöka avkoda det där nu: vad är det jag vill uppnå med det där.
Jan: Att det egentligen är känslan vi är ute efter. Det där återkommer många gånger i communityn. Och jag vet, det var så när jag kom till dig för många år sedan, så var jag: “Du Moa, jag är uttråkad på mål. Jag vill inte sätta något om att jag ska spara så här mycket, eller jag ska ha den här sparkvoten, eller den här omsättningen i företag. Jag vet hur jag ska göra det, men jag går inte igång.” Och du sa: “Jan, det är för att du sätter mål i fel område. Du ska sätta mål för hur du vill att livet ska kännas.”
Och det där har jag sedan dess väldigt många gånger sagt. Det handlar nog väldigt mycket om hur vill jag känna, att det är det som vi är ute efter.
Att livet ska kännas enkelt
Caroline: Jag ska berätta en sak. Jag har upptäckt att jag vill att livet ska kännas enkelt. När man ska parkera bilen, ja då finns det en parkeringsplats. När man öppnar garderoben, ja då finns det kläder där som man tycker om. Och de passar på kroppen för att man har hållit sig i trim. Det ska bara kännas enkelt, men då måste vägen dit… Vägen dit är inte så enkel. Har ni märkt det?
Jan: Nej, jag har sett någonting mer.
Caroline: Om man vill ha ett enkelt liv… Ja men som vi har ett hus med en parkeringsplats. Ja, då var det inte så enkelt att ta sig dit. Vi fick spara ihop massa pengar, vi fick gå på visningar etc. Men nu har vi ett hus med en parkeringsplats. Förstår du vad jag menar? Och om jag ska fixa en fin garderob behöver jag gå igenom vissa grejer och gå ut och köpa upp kläder. Det är också skitjobbigt faktiskt. Ja, och ta hjälp ibland. Så vägen till det där enkla livet som jag vill ha, det är ändå så att man måste göra jobbet.
Jan: Förstår. Men handlar det inte också om att praoa för någonting? Samtidigt, jag har haft det med många i communityn på sistone: ett rikt liv handlar till stor del om att managera sin energi. Att ta bort energitjuvar, lägga mer tid och energi på det som är roligt. Jag tror att ju äldre man blir desto duktigare blir man på att identifiera vad är det som ger mig energi, vad är det som tar energi. Medan det upplever jag att det var jag inte så duktig på förr.
Subtraktion istället för addition
Moa: Det är också en helt annan era i livet nu, tänker jag. Alla vi är mitt i livet kanske. Och att det handlar mycket mer nu om subtraktion.
Jan: Mm.
Moa: När vi var yngre, när man är i 20-30 års åldern så handlar det om att bygga upp.
Jan: Och lägga till. Precis.
Moa: Och nu är det en annan ekvation för att få det där enklare. Och när enkelt, lätt, avskalat, då behöver man subtrahera hela tiden.
Caroline: Ja, det är sant. Man har skaffat sig en massa saker och nu måste man ta bort det, för annars blir man förvirrad.
Moa: Ja, det är saker och det är ansvar och det är relationer.
Jan: Men jag gillar sådana som Taleb, man brukar säga via negativa. Det är redan för romarna hade utveckling genom borttagning, genom att förenkla.
Man vill ha det man vill ha för känslan
Jan: Men jag tänker att jag kastar ett nytt relaterat citat.
Man vill ha det man vill ha för att man tror att man kommer känna så som man vill känna när man får det man vill ha.
Jan: Jag säger det igen för den som lyssnar. För första gången jag hörde detta var bara: What? Man vill ha det man vill ha för att man tror att man kommer känna så som man vill känna när man får det man vill ha.
Moa: Mm, precis. Jag försökte säga det på ett enklare sätt.
Jan: Inte ens Chat GPT säger det enklare.
Moa: Precis. Men jag tänkte att det där var min stora takeaway från att skriva boken “Att vara lycklig och rik”. Alla de intervjuerna och förarbetet där. Jag tänkte, man längtar efter en känsla eller en upplevelse och sen försöker man lösa det via upplevelser, ekonomi framförallt eftersom vi pratar mycket om det. Men det kommer inte automatiskt. Bara för att man uppnår en viss ekonomisk nivå så kommer inte den där känslan, utan det är någonting man behöver jobba på parallellt.
Jan: Kan du ge något exempel?
Moa: Nej men jag tänker att det är många som har en ganska god ekonomi, kanske steg fyra, steg fem på Nick Maggiullis rikedomstrappa, och hamnar lite i kris att det inte känns lika härligt, lätt, enkelt som man trodde att det skulle göra. Att man också kanske har en förutfattad mening om att då kommer alla mina relationer lösa sig. Då kommer jag känna mig värdig, då kommer jag känna mig behövd.
Jan: Eller som jag har haft det: då kommer jag känna mig trygg.
Moa: Ja.
Jan: Trygg och lugn.
Moa: Eller kompetent, eller lyckad, eller hel, eller pigg, vad det nu är. Men det kommer inte komma automatiskt bara för att man uppnår en viss ekonomi. Utan det är känslomässiga tillstånd som du behöver kultivera på vägen för att uppnå den där känslan. Så det är det som är genvägen.
Jan: Jag säger någonting mer om dig.
Moa: Att försöka identifiera redan nu vad det är du vill uppnå. Jag tror att det är många, speciellt i RikaTillsammans, som kanske har en FIRE-siffra eller att man har en specifik nivå som man har som mål. Att faktiskt ta lite tid och fundera på: när jag kommer till mitt mål, hur tror jag eller föreställer jag mig att jag kommer känna eller uppleva livet, mina relationer, min karriär då?
Jan: Och svaret är: du kommer inte känna så.
Moa: Nej precis.
Varför man inte kommer känna så
Jan: Men det finns den här Vicky Robin, hon skrev en bok som heter “Your Money or Your Life”. Och hon har gjort en undersökning på event. Vi har faktiskt gjort en undersökning också i communityn men inte publicerat resultaten. Där man frågar: vid vilken nivå är du liksom färdig i ekonomin? När kommer du känna dig rik och lycklig?
Det är roligt för man ser ofta att summan är två gånger den summan man har idag. Då kommer man känna sig som att ja, men då är jag trygg, då är jag färdig om jag har dubbelt så mycket som jag har idag. Sen får alla ange detta och sen redovisar man siffrorna, vad har folk på olika nivåer svarat. Det roliga är att det som alltid dyker upp är att de som har dubbelt så mycket som du, de säger alltid dubbelt så mycket från där de är. Så det är aldrig att man blir färdig.
Detta är väl också det vi hade en fråga från communityn. Simino skrev: men det finns vissa unteachable lessons. Är detta en sån unteachable lesson? Att vi kan prata så här: det handlar inte om pengarna utan du kan känna så som du vill känna redan idag.
Moa: Jag tror att man kan förbereda sig intellektuellt, fundera kring de här sakerna. Men att titta på det här avsnittet, att vi tre sitter här och pratar om det här. Man kan prata om det och man kan kanske till och med skriva ner vad är det jag tror och önskar att jag ska drömma om att jag ska uppnå när jag har kommit till en viss summa och förstå det. Men sen måste man gå igenom det emotionellt när man väl kommer dit. Och det är någonting annat.
Jan: Mm.
Moa: Det kommer kännas på ett annat sätt. Det kommer hända någonting i relationerna till personerna runt omkring dig när du kommer upp till den summan. Det kommer hända någonting i din närmaste relation, vänner.
Jan: Vad är det som ofta händer?
Moa: Det som händer är att folk kommer relatera till dig annorlunda. Du kommer själv föra dig annorlunda. Du kanske uppgraderar din garderob eller bestämmer dig för att hoppa av ditt jobb och ta en utbildning. Du kommer göra nya val för att du har en annan ekonomisk möjlighet. Vilket gör att folk kommer tycka och tänka saker om dig för att du gör saker annorlunda.
Identitetsförflyttning och ekonomisk lagg
Jan: Men är inte detta också, vi har haft en diskussion i ett annat avsnitt, att du ibland känner att vi är på en ekonomisk nivå men att du känner att jag är på en ekonomisk nivå under?
Caroline: Ja, men emotionellt ja.
Jan: Kan du säga något mer om det?
Caroline: Det är som att jag inte har hängt med i de trappstegen vi har gått upp för. Så nu måste jag säga: jaha, vad innebär denna nivån för mig nu då? Vad vill jag om jag har möjligheter? Så det är en lagg på det för mig. Jag vet inte om det är för dig Jansen?
Jan: Ja jag vet inte. Jag vet inte. Jag tror…
Caroline: Nej. Om det inte är ja. Eller om det inte är nej. För dig så är det ja.
Jan: Nu hänger jag inte med.
Caroline: Jag frågar: är det inte också lite lagg för dig?
Jan: Ja nej, jag upplever inte att det är så mycket lagg. För jag upplever att jag är ganska van. Eller jag har pillat med vår ekonomi oftare. Men jag upplever, kommer ihåg att det var så roligt, vi pratade i det förra avsnittet där du var: “Jag önskar att jag gjorde naglarna. Jag hade velat ha diamant och smycken. Men det kan jag inte köpa.” Och sen frågade jag hur det hade känts om vi hade gjort det. Alldeles underbart.
Caroline: Men det är också att ta steget dit. Vem är man då? Är man någon jävla snobb då? Eller…
Moa: Det är en identitetsförflyttning.
Caroline: Ja, det är en identitetsförflyttning.
Moa: Vem upplever jag mig själv som om jag gör de där sakerna? Om vi har tre bilar, om jag gör mina naglar varje vecka, vem tänker jag själv att jag är? Och vem märker jag att andra tycker att jag är när jag beter mig på ett annat sätt?
Caroline: Men är det så att man märker att folk tycker eller tänker någonting annorlunda om en?
Moa: Ja, det tycker jag att många, speciellt kanske nivå fyra, säger. “Jag vet att andra vet att jag har bättre ekonomi nu än för tio år sedan.” Och att man får lite gliringar. Att man går ut och tar en öl på puben och säger: “Ja, men den notan tar du va?”
Caroline: Ja, det är så.
Moa: Det är lite insinuerat. Eller såhär: “Oh vilka vackra naglar, hur ofta gör du dem? Ja, men det går väl bra för någon som dig?”
Stealth wealth eller komma ut som förmögen
Jan: Ja okej. Men där hade vi också en konversation som vi hade då om stealth wealth eller att komma ut som förmögen. Utifrån det du säger nu och många som argumenterar i communityn, det är få fördelar med att komma ut. Om du skulle beskriva för- och nackdelar med stealth wealth versus att komma ut som förmögen?
Moa: Stealth wealth är att inte tala om det utan bara kanske leva på den nivån där man själv vill vara. Att man unnar sig de där diamanterna eller göra sina naglar eller förnya sin garderob eller uppdatera bilen eller vad det är man vill göra. Och nu kommer Stjärnan.
Jan: Ja, det var en katt som kom in här.
Moa: Ja, fantastiskt. Ni ser inte henne.
Jan: Nej, hon gick ut igen.
Moa: För mycket rampljus. Nej men jag tänker att det handlar om att man kan leva så men behöver inte tala om det för någon annan. Men jag tänker kontra, att prata om det: “Vi har så bra ekonomi så vi kan åka på tre-fyra semestrar per år.”
Jan: Men blir inte det skryt? Vad är fördelen med att komma ut?
Caroline: Det undrar jag mig.
Moa: Skryt handlar jag tänker om intentionen bakom. Berättar jag det här för att andra ska beundra mig och säga: “Du måste vara så smart och duktig och intelligent därför du kan göra allt det här”? Eller om det bara är för att det är så vi har lagt upp vårt liv. Och om det inte är viktigt för mig att få bekräftelse på att jag är smart, duktig, intelligent, strategisk, då kommer det bara vara att jag redovisar öppet: så här ser det ut för oss, så här gör vi. Och om någon pikar mig för det så kanske det inte petar i något sår, för det är så jag har valt att vara öppen.
Jan: Men jag upplever att de flesta defaultar till stealth. Ja. Att man ser inga fördelar med att komma ut. Men jag kan ibland uppleva att det inte blir autentiskt. Vad det är viktigt för oss, men jag är mer i lägret att komma ut eller att det egentligen inte är någon hemlighet. Men sen tycker jag att det är en fin linje där, att det inte ska upplevas som skryt.
Caroline: Nej, det behöver du inte göra. Men man kan komma ut inte för att man vill utan av en händelse. Kommer vi upp och pratar om någonting som har med ekonomi att göra eller saker man kan göra med sin ekonomi.
Jan: För att jag har upplevt…
Caroline: Ja, och då kan det bli uppenbart för andra. “Jaja de har råd med det.” Och så kan de kanske börja fråga. Så småningom, inte direkt tror jag inte vad jag har märkt. Men “vadå, hur kan ni göra en sån resa?” och sånt. Ja, du säger så. “Jo, för att vi har jobbat mycket på vår ekonomi”, bla bla bla. Och det är en möjlighet.
Moa: Där är du så generös tänker jag.
Caroline: Jo men det är så. Berätta så. Man kan göra så här. Du kan också göra så här.
Moa: Du berättar alltid som en, när vi har pratat om det tidigare du och jag. Tycker du har en otroligt ganska unik och generös inställning att det är som en indirekt inbjudan. Fråga mig. Det här är möjligt för dig.
Ensamheten i stealth wealth
Jan: Men kan inte, för jag kan uppleva så här också när vi kör våra flocken-event, där vi har bjudit in folk som är ungefär på samma ekonomiska nivå, till exempel nivå fyra. Jag upplever att många som har valt stealth wealth-spåret, som är typ nästan alla, att det är en ensamhet. Man känner: jag har inte så många att prata med. Jag kan inte bolla mina problem.
Till exempel: Hur kan man bjuda med kompisar på någonting utan att det förändrar relationen? Eller: hur uppfostrar man ödmjuka och drivna barn? Att baksidan av stealth wealth är att det blir väldigt ensamt, väldigt begränsat om man inte är uppväxt med massor människor som har haft mycket pengar. Men då blir det per definition inte stealth wealth. Så vad tänker du kring ensamhet?
Moa: Jag tänker att det blir den här extrema formen av stealth wealth när man kanske hyschar ner det och säger till sina barn: “Prata inte om nu att vi har varit på semester och åkte första klass. Det här pratar vi inte med någon annan om.” Att man nästan lägger locket på. Då kan det bli ganska ansträngande och det blir också som att ekonomin är någonting fult, att man måste hålla tillbaka. Vi som är över 40 har Jante här och så har vi Luther där.
Att man som förälder eller i familjen också kan vara den som säger: “Men det här håller vi för oss själva.” Då kan det bli någonting som är jobbigt för man behöver hantera det hela tiden.
Jan: Jag brukar tänka på det som en badboll under vattenytan.
Moa: Den måste hållas under vattenytan. Ja, hela tiden. Och sen tittar man så.
Jan: Och så hoppas man ingen såg det där. Och så måste man trycka ner igen.
Moa: Och då tänker jag att det kan nästan vara ett mer hinder. Jag tror att också för ens egen skull att ha någon eller några bundsförvanter där man faktiskt kan vara öppen med sin ekonomiska situation. Jag tänker att vissa personer har syskon som har en liknande ekonomisk situation eller att man har gjort exit med en partner. Och man kan prata med de personerna och kanske vara lite mer öppen kring både utmaningar. Folk tänker att man vill dela sina nya utmaningar tillsammans. Men det vi ser mest: det är att man har ingen att fira med när det går bra.
Jan: Eller normalisera. Kan du inte säga någonting, vi pratade innan om det också. Många vi träffar handlar mest om att normalisera att det är okej. Vad är det man vill normalisera eller tycker är okej?
Moa: Ja men att prata om ekonomi, prata om de glädjeämnen man har, de utmaningar man har. Att man vill känna att de frågorna, de sparsmålen, de funderingarna jag har, att de är rimliga. Det finns andra som har de här funderingarna. Många lägger en brasklapp och tänker: “Men det här är ett lyxproblem, men.” Och sen behöver man prata om någonting som är viktigt. “Kan vi ha en PT till vår dotter? Vem ska prata om det med?”
Jan: Eller: är det okej?
Moa: Ja, så det har kommit fram när vi har träffat flocken också. Att ha musikinstrument eller att man har ridsport eller hockey också. Man kan skicka sitt barn på träningsläger inom en viss sport som den personen gillar. Att man har utrymme för sådana saker. Att man faktiskt kan dela med sig av det. Så att det inte blir det här badbollsundertrycket.
De allra flesta brukar säga att en förbättrad ekonomi faktiskt har gjort livet svårare och jobbigare för att det är någonting man arrangerar hela tiden.
Moa: Jättebra metafor. Där kan man känna sig själv sitta och jongla under vattnet samtidigt som man försöker se normal ut.
Att inte visa att man har pengar
Caroline: Men finns det också en tendens att det är fint att inte visa att man har pengar? Det är…
Moa: Mycket om svensk kultur, tänker jag.
Caroline: Ja men när jag läser ibland tidningar och böcker, så framgår det att någon har pengar men det syns inte på honom. Ingen kan veta hur mycket pengar du har. Som att det är lite mystiskt. Jag vet att vi är på något villospår här nu, Jan. Jag har bara uppfattat det så att vissa tycker så. Ja, förmögenhet är också sånt som inte syns, eller ingen kan veta.
Jan: Ja, men jag tror också att det handlar om, för vissa är det en värdering. Många i forumet, vi har en diskussion som heter stealth-wealth-praktiken. Som är jättespännande. Och då är det vissa som är: “Jag har det här klockmärket istället för en Rolex.” Och det är: de som vet, vet. Det är inte den här amerikanska förvaltaren som är: “Varför har du en jättestor dyr klocka på armen?” Jo, för jag kan inte köra in min Ferrari i konferensrummet. Det…
Caroline: Ja men det var inte riktigt det jag menade. Men okej jag förstår att det är en annan nivå.
Jan: Nej men vad tänkte du då?
Caroline: Nej, men där man absolut inte ska visa upp någonting. Jag bara frågade Moa om hon har stött på det. Hon har stött på det.
Moa: Men det finns också den här… Man kan ha åsikter om eller det finns en kollektiv uppfattning om nyrikt. Att ha stora logotyper, fräsiga bilar på uppfarten, att man vill visa som MTV Cribs.
Caroline: Ja.
Moa: Att det är något fult med det.
Caroline: Det smaklöst.
Moa: Ja, det ingår inte riktigt i vår nordiska kultur. I USA får man gärna visa uppfarten. Medan vi är lite mer lågmälda i Sverige, det är nästan så att man, vi pratar om: “Jag vet att de har det bra ställt men man ser inte det.” Och då är det lite fint.
Caroline: Ja.
Moa: Då är det att man inte har ett eget behov, hävdelsebehov.
Jan: Men det där är helt spännande, vi ska inte prata om det, men det är statussignalering. Det har vi också en lång diskussion om. Man statussignalerar även om man inte statussignalerar. Det är också status att inte visa att man har pengar.
Att komma ut som miljonär
Jan: Men jag tänker såhär, relaterat till det här med stealth wealth så har vi två citat till. Du har sagt: “Det är okej att komma ut som miljonär” och sen har du också sagt: “Det är som en positiv kris att komma upp i en viss summa.” Vill du säga någonting mer om det?
Moa: Från min erfarenhet, från ett neuropsykologiskt perspektiv, så kan inte hjärnan skilja på en negativ kris och en positiv kris. Om vi får ett plötsligt sjukdomsbesked eller vi blir uppsagda eller man får missfall eller någonting sånt som händer i ens liv, det klassar vi som en negativ kris.
Men hjärnan skiljer inte så mycket på om vi får väldigt mycket pengar fort, till exempel. Eller ett arv som du kanske visste om men att det faller ut och nu står de där siffrorna på ditt konto. Man tycker att det känns lika mycket på insidan. Det är plötslig förändring som går fort, speciellt. För jag har initialt jobbat mycket med de som har plötslig förmögenhet. Så hjärnan kan inte skilja mellan det, man upplever det som en lika kraftig emotionell respons.
Caroline: Är det den här identitetskrisen igen då?
Moa: Ja. Absolut. Och också den ovissheten i, för det ligger väldigt nära en stor livsförändring. Även om de allra flesta skulle säga: “Om jag bara fick hundra miljoner till på kontot då skulle mitt liv vara…” Men det är en stor kris i sig.
Jan: Mm.
Moa: Och där har man ingen man kan klaga för.
Jan: Ja men precis.
Problem när pengar inte är ett problem
Jan: För då är vi också inne på en av, vi hade ett avsnitt som heter “Problem när pengar inte är ett problem.” Om jag sa: “Problem när pengar inte är ett problem”, vad tänker du då? Vad är exempel?
Moa: All hälsa.
Jan: Ja.
Moa: Man kan ha en PT och sådär men man kan inte lösa alla hälsoutmaningar med ekonomi. Man kan förbättra sina odds och chanser runt omkring. Men man kan, hälsan måste man jobba på ändå.
Jan: Mm.
Moa: Sina vänskapsrelationer måste man jobba på ändå. Sina relationer måste man jobba på ändå.
Jan: Relationen till sina barn.
Moa: Ja, exakt. Men också relationen till sig själv och sin egen världsbild och hur man ser på saker. Måste man också. Hur man hanterar oro.
Jan: Ja.
Moa: Det måste du nästan bli bättre på.
Jan: Säg någonting mer om det.
Moa: Men jag tänker ökad ekonomi, ökat ansvar, ökat tryck. Du behöver också kanske uppdatera både dina ekonomiska strategier. Men du måste också uppdatera din integritet, dina egna inre policies och guidelines.
Jan: Säg någonting mer om det.
Moa: Det som händer, speciellt om man har fått mycket pengar fort, det är att man också behöver se över, om vi tittar på ekonomi, så behöver du till exempel bestämma dig för om du ska skänka pengar till någon närstående eller till en organisation. Du kommer få frågan. Du kommer bestämma dig för om du lånar ut pengar till dina vänner, släktingar. För du kommer få frågan. Att redan innan ha en policy och guidelines som du kan hålla dig till. Du kanske haft en idé innan men du kanske kommer behöva förändra den, uppdatera den, ta ett omtag på den när du får mycket pengar.
Men det handlar också om hur du ska hantera din tid. Får man väldigt mycket pengar, då kanske man inte behöver lönearbeta, men du behöver ett omtag på policies och guidelines.
Utmaningen att sluta jobba
Jan: Men säg någonting mer om det, för jag tror att många tycker: sluta jobba det är inte ett problem, utan det är typ det som många har som mål. Men vilka är frågeställningarna som dyker upp när det blir en möjlighet?
Moa: Det som händer om man bara hurrar, man går in till chefen och bara “fuck you chefen, jag drar.” Det som man kanske har drömt om om man inte trivs på sin arbetsplats. Det är att man får en strukturförlust. Man kan tycka att det är jättekul först och sen måste man fylla den gamla strukturen med någonting annat.
Man förstår också, de allra flesta som gör det som jag har träffat, inser att arbetet har fyllt en annan struktur än bara lön. Man har haft vecka och helg, man har uppskattat det. Det finns en dygnsrytm, man har haft sociala kontakter, både de man har uppskattat och de man inte har uppskattat. Man blir även till i dem, relationerna där det skaver.
Jan: Man ser vem man själv är.
Moa: Man har fått lösa problem. Man har fått hjälpa andra.
Jan: Ja.
Moa: Och man har väldigt mycket av sin egen identitet i arbetet. När man presenterar sig för någon ny så säger man nästan alltid hur gammal man är och vad man jobbar med. Åldern kan vi fortsätta säga då.
Jag tänker att man behöver också bygga upp en struktur för sig själv. Men där man då kanske inte har någon yttre struktur där någon annan förväntar sig att man ska vara på en viss plats en viss tid. Och det är någonting som de allra flesta saknar: att känna sig behövda, sedda. Och att man också saknar att leverera värde.
Jan: Och det är inte ovanligt att många går tillbaka och arbetar eller startar om ett företag.
Tisdag förmiddag-problemet
Jan: Men kan du inte också ta det här resonemanget som vi har haft uppe på ett flocken-event, där vi hade tisdag förmiddag. Du brukar ta upp tisdag förmiddag.
Moa: Precis, den brännande tiden på veckan. Men just tisdag förmiddag känns det som då jobbar alla andra. Så då tycker jag att jag har hört ett tema på att de allra flesta känner lite extra dåligt samvete av att gå och ta en pilatesklass eller ta en lång lunch, för då borde man vara produktiv. Att det finns en känsla av skuld att man kan göra det. Och så hamnar man lite i limbo för efter det: får jag göra det här, borde jag göra det här, ska jag säga att jag gör någonting annat istället.
Jan: Och där har vi också pratat ganska mycket om, också ganska vanligt att med partners där man också har olika ekonomiska situationer. Att det är kanske möjligt att partnern slutar jobba. Det där kan också bli jättejobbigt för då måste man hitta på ett jobb hemma, att då ska man typ klippa gräsmattan. Kan du säga någonting om det?
Moa: Ja, om man kan pensionera sin partner så att han eller hon inte behöver jobba längre, då brukar man ofta känna som den parten som får ta del av en stor ekonomi, om man inte är den som har skapat den, att man också kanske vill prestera i det, ofta omedvetet. Man vill prestera som tack och också känna sig mer nöjd med sig själv. Men då måste jag se till att det aldrig är ett plagg i tvättkorgen, då måste det vara perfekt och allt ska vara struket och jag ska vara glad när jag stryker. Jag såg för mycket tvättmedelsreklam när jag var liten.
Att man gör sig jobb som inte finns eller att gräsmattan ska vara perfekt klippt framför huset så att andra kan se att jag har min hand om hemmet i alla fall. De kanske vet om att jag inte har ett lönearbete men jag sköter i alla fall det här.
Varför man gillar semester
Jan: För det där har jag tyckt är ganska spännande. Vi har kompisar som bor i Marbella och det är inte helt ovanligt att många flyttar till Spanien. Och då har jag ibland funderat, så vad är backstoryn, vad är det som sades eller finns på plats.
Jag upplever att till exempel en anledning varför många gillar semester eller resa på semestern är för att man blir tagen ur sin struktur. Man är så här: nej men det går inte att klippa gräsmattan när du är på ett all inclusive, nej det går inte att sitta och kanske svara på de mejlen eller det går inte att laga mat, för det går fysiskt inte. Medan hemma. Och det ger då möjlighet att fokusera på relationer eller familjen på ett annat sätt eller vila eller träning.
Medan det egentligen hade gått lika bra att göra hemma, men det är bara svårare för att vi ser gräsmattan.
Moa: Andra förväntningar.
Jan: Exakt.
Moa: Mm.
Jan: Och att Marbella till exempel, nu kan man föra dem från någon som inte har varit på Marbella, men från våra kompisar är att i Marbella är det okej att inte jobba på förmiddagen eller på dagen, för att det är så många andra som inte jobbar på förmiddagen eller dagen. Och då blir det mer okej att det är okej att inte jobba medan tisdag förmiddag hemma, då kan man inte boka möten med någon annan för att alla jobbar. Vad tänker du?
Moa: Ja men verkligen det. Jag tänker också på en person som inte gick och satte sig och läste på balkongen där det var sol, för att där kunde grannarna se den här personen. “Jag vill inte tänka vad de tänker om mig när de ser att jag sitter och läser i solen på en tisdag förmiddag.” Men det var det personen längtade efter egentligen. Men jag tänker att man också stänger in sig och man vill inte behöva förhålla sig till andras förväntningar, tankar, idéer om vem jag är och vad jag gör eller inte gör. Så det kan vara lite snårigt.
Lyxproblem eller bara andra utmaningar
Jan: Men vad säger du till någon som tycker att detta är världens ilandsproblem eller lyxproblem? Ni pratar som att det är synd om miljonärerna.
Moa: Nej, det är inte synd. Det är bara andra typer av utmaningar som kommer att segla upp på agendan och för de allra flesta så är det oväntat. Att de tänker att jag borde inte ha de här problemen. Jag borde vara lycklig nu. Lycklig och problemfri.
Jan: Mm.
Moa: För jag har de här pengarna. Men livet är fortfarande livet. Du är fortfarande människa. Du går igenom alla mänskliga tankar och känslor som du behöver göra, alla. Du måste ändå sköta om din fysiska kropp.
Så det är klart, det är bara en annan typ av utmaning. Men det är väl mycket det vi vill ge lite karta till i flockens sammanhang också. Här är du, så här kommer det se ut framåt. Det här gör andra. Så att man också känner att man känner sig fri. Det är väl det vi har märkt att det forumet har saknats. Att man vet att det är en baseline i de mötena. Att det är helt okej att prata om ekonomi.
Tänker att vårt gemensamma vardagsrum är lite flocken. Där vi pratar om både ekonomi och livet och drömmar och funderingar. Det var någon som sa efter fem minuter på vårt förra event: “Tänk att jag kan ha djupare diskussioner här än vad jag har med mina vänner, efter fem minuter på en lunch med osanna personer.”
Jan: Ja men för att man kan relatera.
Låt livet kännas lika bra som det ser ut
Jan: Jag kastar in en ny mening.
Låt livet kännas lika bra som det ser ut.
Moa: Ja, har jag sagt det?
Jan: Detta är Jans favoritsitat från dig.
Moa: Och så kommer jag att få neka all kännedom.
Jan: Ja, precis.
Moa: Det tror jag kommer ifrån. Jag tar det från det hållet, så jag känner igen det själv. Så får du rätta mig. Men jag tänker att låt… Jag tycker att samlingen i början när jag började jobba med den här målgruppen i Sverige speciellt. Det var väldigt många som kom till mig och sa så här: “Varför känns inte mitt liv lika bra som det ser ut?”
Att man hade ett bra jobb, snygga bilar på uppfarten, en perfekt partner. Man hade ett bra socialt sammanhang. Men plötsligt började det kännas lite skavigt. Varför känns det inte lika bra? Har jag gjort de valen som jag verkligen vill göra? Eller har jag bara följt i någon slags norm och fotspår?
Det jag har jobbat mycket med mina klienter på är att komma ikapp emotionellt. Hitta tillbaka till vilka känslor jag vill uppleva och att också få livet att kännas bättre, kännas lika bra som det ser ut. Det ser bra ut men också hinna kapp emotionellt. Det kan vara att man kanske vill börja jobba igen eller att man vill jobba mindre eller att man behöver ta hand om sin fysiska hälsa på ett bättre sätt eller satsa på sin relation. Det kan vara olika tweaks man behöver göra. Eller sluta spela golf för det gjorde jag bara för att pappa ville det, eller vad det nu är. Men det kan vara små saker som gör att man kommer i kapp emotionellt så att det också kan börja kännas lika bra som det ser ut. Jag tror det var dit.
Jan: Tänker du något Caroline?
Caroline: Nej det är så.
Njuta sig själv till framgång
Jan: Då tar vi nästa.
Njuta sig själv till framgång, göra mer av det vi gillar för att få ett göttigare liv.
Jan: Njuta sig själv till framgång.
Moa: Exakt. Jag tänker att vi är så vana, vi har Jante här så har vi Luther där, så tänker man: om jag anstränger mig och har det svårt då får jag njuta sen. Att man skjuter upp sin egen njutning. Och att unna sig själv för att gå mot mål nu, och göra mer av det man faktiskt tycker om. Delegera bort det, lämna över ansvaret, sånt som man inte tycker om själv. Göra mer av det, ta ansvar för ens egen energi och livsglädje och göra mer av det för det är så mycket annat som kommer lösa sig då. Det är att njuta sig till framgång istället för att kämpa sig till framgång, och att det faktiskt kan gå lättare.
Jan: Men grejen är att det där, för den som lyssnar, detta handlar inte om när du har vunnit spelet, utan det är nu. Oavsett var du är, så är det egentligen en attitydförändring: jag njuter mig själv till framgång. Njuter du dig själv till framgång, Caroline?
Caroline: Jag tror det, men samtidigt sitter jag här och funderar. Allt det där svåra som behöver göras, ska jag njuta mig själv till framgång inom de områdena. Vilka de nu är. Jag måste plugga till exempel.
Moa: Ja, tänker det.
Caroline: Om du ska ha en tenta. Nu jag ska njuta mig själv till framgång i tentan då? Jag vet inte. Jag lyxar till det lite. Nu ska jag göra en pomodoro och då ska jag ha en kopp te här. Det ska vara lite mysigt. Jag har min egen tid. Men det är också så att jag sträcker emot.
Moa: Ta in på hotell 24 timmar och plugga. Och bara beställa in room service.
Caroline: Nej det skulle vi aldrig göra.
Jan: Men berätta, detta är jättespännande.
Caroline: Nej, varför? Då skulle ni undra var jag var någonstans. “När kommer mamma hem?” Jag hade nog inte suttit och pluggat där hela tiden. Ja, det hade jag känt som att jag måste plugga nu i 24 timmar. Precis.
Jan: Men jag tyckte detta var jättekul.
Caroline: Ja, detta är jättekul och spännande och vi har nog inte listat ut det.
Jan: Men jag upplever ändå ett skifte med dig, att du har upptäckt, men du gick och träffade sådana där kläd… vad heter det?
Caroline: Färganalys.
Jan: Färganalys. Ja visst. Och du har ändå, jag har ändå sett när jag gjorde så här i vår ekonomi för 2025, att du har ändå unnat dig sådana grejer som du inte riktigt har gjort innan.
Caroline: Men det är vi prylar i Jan.
Jan: Mm.
Caroline: Det prylar. Jo men nu pratade vi om det här med att vissa saker är jobbiga och då måste man ändå göra. Min utmaning där var: hur ska jag ändå njuta mig till framgång på tentan då? För det är vi pratar om. Jag vet inte var du är på väg nu.
Jan: Jag tänker, njuta sig själv till framgång i livet. Inte så här, ibland behöver man bara få shit done. Så är det. Det handlar inte om att måla ett äpple orange och låtsas att det är en apelsin, för det är fortfarande ett äpple.
Caroline: Nej men jag tänkte att man kunde göra så.
Jan: Men jag tänker att njuta sig själv till framgång, njuta av livet. För jag upplever till exempel att du kämpar mindre eller att vi kämpar mindre idag än vad vi gjort förr.
Dåligt samvete som hinder
Moa: Ibland är det ett dåligt samvete som kryper sig in där. Jag borde tycka att det här är jobbigare för att annars kan jag inte njuta av när jag får vara ledig, när jag får njuta av det livet som vi faktiskt har byggt upp.
Caroline: Mm.
Moa: Att man nästan ibland betalar med att ha det jobbigt och svårt.
Caroline: Det är en dålig vana, ett mönster.
Moa: Ja precis. Det bara ett beteendemönster och tankemönster och emotionellt mönster.
Jan: Och vissa pratar bara om hur jobbigt saker är.
Caroline: Och jag kan också lägga till där att jag har inte velat njuta av till exempel att vi har det bra ställt för att tänka om det tas ifrån mig. Så har jag vant mig. Jag har vant mig. Jag har det bra. Och det vill man inte vara med om, om det skulle tas ifrån en.
Moa: Det är också lite känslan av, jag pratade med en klient i förmiddag som var också: “Men jag vill inte se dum ut att någon ska säga ‘men trodde du verkligen på det där?’ Att det skulle hålla.” Att man inte vill känna att man blir tagen på bar gärning, att man hade tagit någonting för givet.
Caroline: Mm.
Moa: Att det ska komma någon annan och skratta åt en. Den rädslan. Och jag tänker att det är också de tankarna och idéerna som hindrar oss från att njuta så mycket som vi faktiskt kan.
Klagande som brasklapp
Moa: Men ibland ser jag också, jag hör inte det hos dig just nu, men jag kan se socialt att man också vill lägga sociala brasklappar. Säger: “Men vi har haft det jättefint över jul och nyår. Vi gjorde det här och det här. Och vi tog in på hotell och vi var på den här resan.” Och så kan man läsa över de andras ögon: “Men gud hur har ni råd med det? Eller fick barnen julklappar också?” “Ja, men sen vet du jag blev så sjuk. Jag blev så sjuk och det var så jobbigt. Och min svärmor är den värsta.” Och då måste man nästan klaga för att man ska få ha det sådär bra också.
Caroline: Jo, också för att folk ska känna igen sig.
Moa: Exakt.
Caroline: Att de hade det jobbigt på julen utöver allt bra som man då kanske inte pratar så mycket om. För man pratar mest om det jobbiga.
Moa: Så man blir det minsta gemensamma nämnaren i sociala sammanhang. Det är ofta det som blir samtalsämnet och chittet. Om man inte styr det medvetet. Så att också bara titta kanske på sig själv om man har börjat kultivera en dålig vana av att klaga som en brasklapp för att man faktiskt också får ha det bra.
Ekonomisk oro är oro för framtiden
Jan: Jag tänker, för det berör ju här oro och rädsla. Jag tror också att du vid något tillfälle sa till mig: “Ekonomisk oro är inte en oro för pengar utan en oro för framtiden.” Kan du inte också utveckla det?
Moa: Jag tänker på dig.
Jan: Jaja, du får gärna ta. Jag har inga…
Moa: Du kanske känner igen, och också många i forumet, att man är orolig för ekonomin. Om man tänker på alla scenarier som man kan se framför sig ekonomiskt som du tog upp nu, men tänk om det kommer bli sämre tider, eller att vi är tillbaka på noll.
Jan: Börsen går ner och det kommer bostadskrasch eller jag blir arbetslös.
Moa: Det händer något oförutsett.
Caroline: Det blir en trafikolycka i ekonomin.
Moa: Ja, precis. Och det kan man tänka ut tio stycken olika, hur det skulle kunna ske.
Jan: Och upp som en sol, ner som en pannkaka.
Moa: Exakt. Och då börjar man tänka, men det är en oro inför olika orosscenarier i framtiden. Det här är de allra flesta ganska vältränade på. Vi tänker också på risk, bedöma risk i ekonomi.
Jan: Mm.
Moa: Men det är få av oss som är ganska vältränade på att ha best case scenario. Vi sitter inte och fantiserar över de här tio sätten som ekonomin kanske…
Jan: Precis, avkastning kommer att vara tio procent som de har historiskt. Men vi är: “Nu är det krasch i AI” eller “det kommer bli tre procent” och så utgår vi. Och underskattar vi att det kan gå bra också.
Moa: Ja, och att vi inte ägnar alls, speciellt om man är ekonomiskt intresserad, så ser jag mycket färre gånger att man är intresserad av att bygga best case scenario och bygga åt det hållet. Och att ta höjd för det och träna också sin hjärna, för det är det man gör.
Jan: Men det som jag alltid har tyckt har varit svårt med det där är att jag trodde länge, och när jag inte är medveten om det så är jag fortfarande: “Okej, när jag bara har den summan då kommer det vara färdigt.” Men det flyttas, man kommer hela tiden på nya scenarier som kan gå åt skogen.
Moa: Mm.
Jan: Så hur shortcutar man det? Förstår du vad jag menar?
Moa: Och det finns alltid tänker jag worst case och best case scenarier, som du tog i början där att man alltid tittar på dem som har dubbelt så mycket. Men jag tänker också att om man sitter och räknar på burn rate och vad är min FIRE, det blir ju också så. Det är utifrån hur min livssituation ser ut nu, men jag kommer inte veta riktigt vilka behov jag och vi kommer ha om tio år.
Caroline: Mm.
Moa: För livet kan förändras så mycket. Nej men att inte oroa sig för mycket, att också faktiskt kultivera best case scenarier. Och jag tänker att det jag brukar göra som övning med mina enskilda klienter, det är att jag tittar på: vad är worst case scenario, vad är best case scenario. Mest sannolikt kommer du hamna någonstans mitt emellan.
Brain on legs - att lösa hjärtaproblem med hjärnaverktyg
Jan: Men du brukar också ibland resonera, du var så här när vi hade ett event i Stockholm: “Jaja, men där går Jan och den här deltagaren, det är brain on legs.” Och sen sa du: “Du försöker lösa ett hjärtaproblem med hjärnaverktyg.” Kan du inte också urskilja de här två distinktionerna för folk? Brain on legs och att man försöker lösa fel problem på fel sätt.
Moa: Jag tänker att det här är utmaningen.
Jan: Du kan ta mig som exempel.
Moa: Jag vet vilka du pratar om. Det var kul att du visste det för en gångs skull. Jag tänker att man är så intellektuellt stark. Du är duktig på analys och du tänker dig fram till väldigt mycket. Och då också när man stöter på emotionella utmaningar, som till exempel att jag känner mig otrygg i den här situationen. Att någonting har triggat att du känner dig orolig för ekonomin 2026. Eller om tio år. Då försöker man ofta tänka sig fram till en lösning kring det.
Caroline: Mm.
Moa: Men det kanske är ett emotionellt problem. Det kanske är någonting i min tillvaro som har rubbats lite som gör att jag känner mig mindre trygg. Det kan vara att Caroline börjar plugga eller att hon inte är lika tillgänglig eller att det har hänt något med någon annan familjemedlem. Men det ser man oftast att man försöker lösa sina utmaningar i sitt Excel-ark. Om jag bara kan addera lite siffror.
Jan: Om jag bara har en 4-procentsregel: nu ska jag sluta jobba. Det känns skitläskigt. Om jag bara har två miljoner till då kan vi göra det.
Moa: Precis, och där kanske man behöver titta på vad är det med andra värdena som jag får ut av att arbeta. Jag känner mig behövd. Jag känner att jag är intellektuellt stimulerad. Jag har en bra social krets omkring mig, jag känner också att jag har någonting att prata om när jag är på middagar. Och att då se till att man får med sig de värdena även in i en kontext utan ett lönearbete eller man har gjort en exit, att den strukturen finns på plats. Det kommer inte lösas via siffrorna, det är här den emotionella grejen kommer då, brain on legs.
Jan: Exakt, exakt. Och jag tänker också att det kan vara: jag har inte listat ut hur mycket pengar jag vill ge bort, jag har inte pratat med mina barn, jag har inte pratat med min partner hur mycket pengar vi har, jag har inte pratat om vilket liv vi vill ha. Om man inte pratar om vilket liv man eller om man inte ens vet vilket liv man vill ha då är det jättesvårt att sätta en prislapp på det. Kan man inte sätta en prislapp då vet du inte hur mycket pengar du behöver. Och då är det mycket enklare att säga 4%-regeln funkar inte. För att det är något konkret istället för att nysta bakåt: jag har inte ens pratat med min partner om vilket liv vi vill ha eller hur vår förmögenhet ser ut.
Moa: Ja, eller de som är i 55-60 årsåldern börjar också säga: “Men vilka pengar får vi leva upp? Och vilka pengar ska vi spara till nästa generation eller generationer?” Att man också börjar bli mer konkret. Det kanske är det jobbet man behöver göra snarare än att sitta och försöka tänka ut: men hur mycket behöver jag för att känna mig trygg?
Jan: Mm.
Moa: Och den siffran kommer bara flyttas fram, så man behöver titta på lite andra.
Jan: Jag har tyckt att det där är superbra och det har vi också tagit många gånger när vi har haft de här flocken. Vi brukar säga att man skiljer på hjärta och hjärnaproblem och ofta blir det stökigt när vi kollapsar dem. Vad tänker du Caroline? Hör du någonting i detta?
Caroline: Ja, jag tänker att du är väl ofta en hjärna på benen.
Jan: Mm.
Caroline: Och så kommer jag med mitt hjärta och hjälper dig. Är det inte så Jan?
Jan: Ja.
Caroline: Right. Nej. Men det är väl ganska lätt att man, speciellt i vårt samhälle tror jag, försöker lösa det logiskt hela tiden.
Moa: Det är också mycket mer upphöjt.
Caroline: Mm.
Moa: Det vara logiskt, analytiskt, rationell. Man kanske kan få tag på att jag känner mig orolig för hur kommer det gå för vår relation nu när våra barn kommer flytta hemifrån. Kanske få tag på det, men sen går man inte längre.
Caroline: Nej vad ska man då göra? Hur är steget efter där tycker du?
Moa: Ta hjälp.
Caroline: Jag är inte främmande för att ta hjälp men det kan man väl göra med alla sina problem även då. Prata.
Moa: Om det. Vi är 40 000-åriga djur. Det finns förmodligen andra som har gått igenom det här innan mig. Så att också bara söka det, normalisera. Men sen finns det de som är experter på relationsproblematik i olika perioder i livet.
Jan: Men jag tänker också att detta typiskt hjärta-hjärnaproblem är: får jag lov använda de här pengarna? Mina föräldrar ville nog att det skulle användas till det här, eller detta är en släktförmögenhet och jag vill inte vara länken som bryter kedjan.
Att ta hjälp - en hygienfaktor
Caroline: Men det är väl också ett hjärtaproblem. Jag tänker också att om vi ska prata om det, att ta hjälp, så tycker jag att det är som en hygienfaktor nästan. Eftersom jag har gjort det i delar av mitt liv så tycker jag: det är nog det bästa jag har gjort för mig själv. För att utröna: vem är jag? Vad vill jag? Vad har jag för värderingar? Och skala av lager av sig själv också för att kunna njuta av det livet man har oavsett hur mycket eller lite pengar man har.
Jan: Du har gjort jättemycket terapi.
Caroline: Ja det har jag och det är man inte klar med för att man har gjort det någon gång sådär bara.
Jan: Va?
Moa: Var det inte så?
Caroline: Nej det var tyvärr inte så. Det är som en lök verkligen. Och det blir bättre och bättre ju mer man skalar av.
Jan: Det var så vi träffades, jag gick och tog hjälp för att jag inte listade ut de här grejerna kring trygghet. Till exempel pengar.
Man behöver inte få cancer för att få ett lyckligt liv
Jan: Jag tänker att vi ska ta någon sån här till.
Du behöver inte få cancer för att få ett lyckligt liv.
Moa: Åh, jag tänker att det många som väntar på…
Caroline: Det kan vi skratta åt, men det är ändå…
Moa: Nej men att jag har sagt så…
Caroline: Nej, kärnan i det är väl att man behöver inte sjunka ner till en hemsk och otrevlig nivå i livet där ingen vill vara för att man ska kunna uppskatta allt man har sen. Om man då blir frisk. Eller om man kommer upp.
Moa: Jag har sådär bilder i huvudet alltid. Jag tänker att man sjunker i en pool. Att man måste låta sig själv sjunka ända ner till botten så man kan ta spjärn därifrån. För att göra någonting, komma upp till ytan igen. Att det är många… Jag ser oftare än vad jag vill att folk ställer till det för sig själva.
Caroline: Mm.
Moa: För att man kanske har en god ekonomi men har ett balanserat liv. Det är ganska bra. Men det är någonting som behöver förändras. Man ställer till det för sig själv. Genom att skaffa ett beroende. Ställa till relationen. Ekonomiskt. Om vi tar ekonomiskt: man ställer till det, man gör för skarp investering eller för alldeles för hög risk för den ekonomin jag har. Och då hamnar man i kris.
Man måste göra en omstrukturering på saker och man kanske är lyckligare än någonsin för att man har ett så tydligt mål. Och man också kanske i relationen blir: “Det här är ett verkligt problem, vi måste verkligen bara störta ner huvudet och kötta nu i två år så vi löser det här.” Då är man “du och jag, du och jag, du och jag” så man traumabondar i det.
Caroline: Mm.
Moa: Så att man måste inte få cancer eller hålla på att drunkna i skulder eller ställa till det för en hälsomässigt för att faktiskt ge sig ut i det livet man vill. Och man måste inte alltid vara runt ett problem. Vi ser det ibland men…
Pengar är en förstärkare
Caroline: Vad är det du säger Moa, att du ser att människor ställer till det för sig själva, ska få ett beroende? Jag har alltid trott att beroende är en flykt från känslor som bottnar i något slags annat som man behöver ta hand om och kanske reda ut. Och det kan man ju då hålla på extra mycket med om man har medel till det antar jag då.
Moa: Och du vet, jag brukar säga att ekonomi bara förstärker det man redan har. Så att om man har en tusspengar som är väsentlig och man redan har utmaningen i relationen eller med gränssättning så kommer det bara bli ännu mer av det.
Caroline: Mm.
Moa: Och helt plötsligt kanske det sitter där så har du lånat ut en miljon där och investerat tre miljoner där. Och så har du gjort. Jag har plötsligt märkt att det här äter sig in på mina möjligheter i min vardag, mitt liv.
Caroline: Ja.
Moa: Det är ett lärartillfälle. Ja exakt. Så att ibland så tänker jag att härbergeringsförmågan för att vara både lycklig och rik är ganska låg.
Caroline: Mm.
Moa: För vissa personer. Och det är egentligen där man skulle behövt börja, härbergeringsförmågan för att hålla glädje, energi, utrymme, frihet och bygga en struktur som tjänar en. Det är där jobbet skulle ha legat egentligen. Men att det finns ganska låg, man pratar inte om de här frågorna, jag är någon som vet, någon annanstans som är jätteintresserad av att ta del av det.
Jan: Mm.
Moa: Men det finns så få forum där man pratar om de här sakerna.
Jan: Jag tänker, för att knyta an till det, det är också citat:
Pengar är inte en lösning, pengar är bara en förstärkning. Mer pengar, mer du.
Jan: Och jag tänker att vad pengar gör är att de tar de här beteendena och skruvar upp dem.
Moa: Jag kan ta en kopp med det, jag älskar buffert.
Jan: Och då fattar såhär, okej, mer pengar mer förstärkning. Ja men vad är det som är nu? Ja, men bufferthögarna är större. Det är bufferthög på Avanza-bolagen för där kan man plocka ut pengar. Det är bufferthög i det ena företaget sen är det bufferthög i det andra företaget.
Caroline: Bara tittar i bordet.
Jan: Nej nej, men det är verkligen samma beteende bara uppskruvat. Och att beloppen är högre. Och rationellt fattar jag att detta är jättedumt. Jag borde inte göra på detta sättet. Men det går typ inte att inte göra så.
Policies and guidelines
Caroline: Men hur ska man göra för att inte göra på samma gamla sätt? Och skruva upp sig själv. Moa.
Moa: Jag tror nog att man behöver ha den här typen av diskussioner. Och också tänka mellan er två. För ni som bestämmer vad er ekonomi är och funderar på vart vill ni någonstans. Är ni nöjda där ni är? Ska ni arrangera det ni har? Eller vill ni att det ska fortsätta växa? Hur vill ni att det ska bli för nästa generation eller generationer?
Och sen får man laga efter det. Men man har också, jag tänker i alla relationer så har man en tendens att polarisera varandra. Jag är också buffert-nissan i vår relation, jag vill också ha en buffert där, en buffert där. Men man bara: “Varför ska du ha det så? Är det inte bättre om vi gör så här?” “Jo det är logiskt som du säger, men det känns bättre om vi gör så här.” “Men varför?” Då kan jag inte riktigt verifiera varför, i förhållande till de mål vi har ens.
Caroline: Hur gör ni då?
Moa: Vi kompromissar. Nej.
Caroline: Gör ni någon slags mellangrej?
Moa: Precis. Nej men vi pratar om det så får man. Ofta har man någon slags emotionell gräns tänker jag där man känner: “Men jag kan inte ha mindre buffert än så här, för då kommer jag gå omkring på äggskal.” Ofta så anpassar man sig till den ekonomi man har.
Jag tänkte på häromdagen när vi diskuterade ekonomi, vi pratade väldigt öppet om ekonomi i vår familj. Så har vi gjort en investering och nu händer det saker i den. Det var utdelningar och grejer. Och så tänker jag att vi normaliserar så pass stora summor och våra barn och deras kompisar gick in och ut ur köket. Så tänker jag: men herregud, det här hade, om jag när jag var tolv eller sexton år hade hört mina föräldrar prata om ekonomi så här öppet och de här summorna. Det hade gjort mig till en annan person.
Men också att man kan normalisera eller skuldbelägga genom hur man förhåller sig till de här sakerna. Men framförallt så vill jag kultivera en öppenhet kring att prata om ekonomi. Oavsett om jag kan vara mer den som är… Min man är mer riskbenägen än vad jag är. Jag är mer: jag vill se buffert. Jag har till och med ett konto som heter 50-konto. Det måste vara 50 000 på det.
Caroline: Ett sånt.
Moa: Och att det är kopplat till emotion, att man också får vara både emotionell och man får prata logiskt och strategiskt. Att man får växa med det också. Sen utvecklas man hela tiden. Jag tycker att jag stretchar min kapacitet till att prata om, investera olika summor över livet så länge som vi har levt ihop.
Caroline: Jag tänker också att man ändå har ett balanserat förhållande till sina bufferthögar. Då kan man prata om dem utan att man känner sig angripen det första man gör. Och då är det en öppning. Man kan fortfarande ha kvar dem eller så kan man göra på något annat vis. Men om man då är ansträngd i sitt förhållande till bufferthögarna eller vad det nu kan vara så då vill man inte prata om det ens.
Moa: Man behöver också överenskommelser. Policies and guidelines igen. Det här 50-kontot som heter 50-kontot, där ska det vara 50 000 på. Ingen av oss får gå och ta ut 25 000 där bara för att du… “Förresten jag tog lite pengarna.” “Jag sa att jag skulle köpa jacka.” Ja, precis exakt.
Det finns vissa överenskommelser då. Vilka pengar som ska vara till vad och vad de ska göra. Vad de har för syfte. Men om de bryts, det är klart att det blir konflikt. Förmodligen så har vi blivit väldigt samstämmiga men det kan vara att vi inte har haft tillräckligt tydliga förväntningar.
Jan: Men kan du ta några exempel på överenskommelser i ekonomi? Vad är det par har gjort eller gör? Har du något exempel?
Moa: Generellt vad man gör. Om man har delad ekonomi är: våra samlade tillgångar är i vår gemensamma ekonomi eller är det någonting som är ett arv som är givet som enskild egendom. Och prata om det. Jag vet att vissa har gjort det. Men då har jag satt över en viss summa till dig som är den indirekta mottagaren. På en nivå som man känner sig trygg.
Många vill i alla fall, det vanligaste jag ser, är att man vill göra en omfördelning i alla fall. Så att man inte behöver känna att om vi skulle separera så kommer den andra parten klara sig fint. Att ändå höja den andra till den nivån.
Jan: Mm.
Moa: Vissa delar 50-50, vissa gör andra överenskommelser men att ändå prata om det.
Jan: Mm.
Moa: Annars är det lätt hänt att om man inte själv kan nå de pengarna…
Jan: Att det är en jättestor ojämlikhet mellan pengarna i parten.
Moa: Och om man inte heller kan nå pengarna själv med en banköverföring så känner man sig ofta mer låst som individ.
Du är inte dina pengar
Jan: Bra. Jag tänker att vi ska runda av. Det finns mycket, mycket mer att prata om. Men detta citatet gillar jag också.
Det är osexigt när andra ser en som en påse pengar på två ben. Men det är ännu osexigare när man själv gör det.
Moa: Mycket på två ben.
Caroline: Vänta, har du träffat människor som ser sig själva som…?
Moa: Ja.
Caroline: Ja, och det låter väldigt sorgligt på något vis.
Jan: Säg resonemanget om det här.
Moa: Nej först att, ja, om man då har berättat för andra att man har en viss ekonomi eller att det är uppenbart i vissa sammanhang att man har en god ekonomi. Och att då andra ser en som en påse pengar på två ben, vilket gör att man är reducerad till konsument. Att man blir uppvaktad. “Men då borde du komma till det här sammanhanget, placera dina pengar här eller ha de här pensionsinvesteringarna eller komma och shoppa på den här butiken.” Att man blir reducerad till att man ska komma dit som konsument.
Jan: “Träffar de mig är jag inbjuden för att jag är jag eller för mina pengar?”
Moa: “Eller får jag komma till den här festen eller den här resan för att jag indirekt borde vara den som bjuder?” Så att man hela tiden är där, prestation mot sin ekonomi.
Så det kan hända, det är någonting som brukar hända förr eller senare för de allra flesta om man får en väsentligt bättre ekonomi, ganska fortsatt också att umgängeskretsen som man umgås med kanske också har en annan ekonomi.
Jan: Mm.
Moa: Men sen kan det också hända att man själv reducerar sig själv till en påse pengar på två ben. Att man kanske får lite dåligt självförtroende och säger: “Men jag bidrar inte så mycket här” eller “jag känner mig inte så mycket värd.”
Jan: Jag kan ta ett exempel. “Jag fattar inte varför Caroline är gift med mig, men jag tjänar åtminstone bra med pengar.”
Moa: Ja exakt. Precis den. Så osexigt. Osexigt!
Jan: Ja, men typ den.
Moa: Eller att man också kanske går in på en klädbutik och tänker: “Men jag hör inte egentligen hemma här på NK” eller vart det är man är någonstans. “Så då måste jag shoppa väldigt mycket för att bevisa att jag har hemma här.”
Caroline: Titta inte på mig. Jag har aldrig känt så.
Jan: Jag säger ingenting.
Caroline: Jag ser hur Jan bara vänder sig till mig. Jag har aldrig känt så. Jag har nog självförtroendet att gå in på NK och känns…
Jan: Ja absolut.
Moa: Andra sådana sammanhang där man kanske spenderar mer, man kanske bjuder mer än vad man egentligen skulle vilja, men en kompensation för min egen känsla för mitt eget värde.
Jan: Och det där är typ helt omöjligt att se själv.
Caroline: Ja, men jag känner att det blir lite ihåligt. På något vis.
Moa: Känner man sig ensam?
Jan: Det dyker upp en känsla av ensamhet.
Moa: När folk har gått hem och man har druckit upp den här vintagechampanjen. Och man bara: “Det var en trevlig kväll. Fast jag känner mig lite… Någonting som känns lite krypande.” Jag har skavt och bara: “Det är ingen riktigt som har frågat mig. Och har de gjort det så vet jag inte om det var på riktigt. Eller var det bara för att de ska bli bjudna igen?” Den här krypande känslan av: jag har jättemycket människor omkring mig, men jag vet inte.
Moa: Så det är en ganska ensam känsla. Och den är lite svår att få tag på. Men det kan också vara att man själv har satt igång det genom att vara den som…
Jan: Men kan man inte säga att när det skaver… Jag gillar också, jag vet inte om det är du eller du Caroline som sa det, men att känslor är information. Att när det känns skavigt eller det känns konstigt så är det: “Titta här, du fick en ledtråd. Detta är början på att utforska någonting.” Och vissa saker behöver man någon som dig som kan ställa en spegel och säga: “Detta beror sannolikt på det här.” Och så känner man: “Ja men precis så är det. Det kändes skavigt, jag bjudit, jag har det, det ser jättebra ut, folk kommer på middagar men det känns helt tomt efteråt.”
Caroline: Exakt. Jag undrar om det till och med är så, kan det kanske se ut att det känns tomt och skavigt, men är det inte så att man håller på med detta under lång tid och till slut kanske man blir deppig eller gråter utan att man fattar varför. Att det kan gå långt.
Moa: Ja absolut, och det är nästan svårare att ta det då.
Caroline: Mm.
Moa: Hur har jag hamnat i den här situationen? Varför känns det inte lika bra som det ser ut? Jag har hundra personer som alltid vill komma på mina fester, men varför känns det inte lika bra?
Caroline: Är det svårt att ta det då egentligen?
Moa: Mm.
Caroline: Det borde vara ganska enkelt för en bra terapeut. Att ställa tre frågor och sen är man: ja, okej.
Moa: Och jag tänker att det som är avsaknaden där, man känner: “Men jag vill ha mer autentiska relationer.”
Caroline: Mm.
Moa: Då är det det som är pusselbiten. Jag saknar den här lite, någon som bryr sig om mig för mig. Den känslan.
Jan: Mm.
Moa: Och då är det det man behöver söka. Och då behöver man göra förändringar.
Dyra viner och identitet
Jan: Relaterat, två citat till.
Du är inte dina pengar.
Jan: Och:
Man behöver inte dricka dyra viner bara för att man är rik.
Caroline: Nej det är bra.
Jan: Du är inte dina pengar. Och man behöver inte dricka dyra viner.
Moa: Nej, du är inte dina pengar. Det är ofta det här att man hamnar i den här: “Någon som jag borde ha ett par Dolce & Gabbana glasögon. Någon som jag borde spela golf eller dricka dyra viner.” Att man också tillskriver sig själv vissa epitet eller saker för att man har fått en bättre ekonomi. Att man helt vaknar upp en dag och inser att man har väldigt god ekonomi. Eller att man faktiskt har fått en god ekonomi ganska snabbt.
Jan: Mm.
Moa: Och den andra var att man inte måste dricka viner.
Jan: Att inte gå i fällan “någon som jag borde”.
Moa: Mm.
Jan: Bara för att man har pengar. Den har jag gått i ibland. Och detta har jag inte ens erkänt för dig.
Caroline: Jag hörde nu då.
Jan: Nu.
Caroline: Mm.
Jan: Jag kan uppleva idag att om vi skulle ha middag och så man ska bjuda på bubbel och inte bjuda på riktig champagne att det känns snålt. Förstår du vad jag menar?
Moa: Då skulle jag vilja säga: vad gillar du mest? Det är det som ska vara måttstocken.
Caroline: Gud Jan, det smakar nästan samma.
Moa: Gillar du snögubbevinet, drick det då.
Jan: Ja men vi har några cava-flaskor, jag vet inte, vi serverar aldrig dem eller jag serverar aldrig dem.
Caroline: Nej det kan vi göra, cava är inget fel på det, en sommardag.
Jan: Men jag tänker också så här…
Caroline: Tack för ditt erkännande där Jan. Det var modigt.
Jan: Mm.
Caroline: Men att det här med att du behöver inte konsumera för att du har pengar. Det är så jag tänker. Det är därför jag inte känner att jag vill hålla på med sådana här trappstegsförflyttningar och sånt. För då vill jag konsumera det jag vill ha för att jag vill ha det. Inte för att nu måste jag förflytta mig här. Att jag inte har laggat. Är på nivå två eller tre men är egentligen på fyran. Förstår du vad jag menar? Att jag känner att jag ska dras upp dit. Och jag vill inte gå dit förrän jag vill gå dit. Så är det.
Moa: Förväxla inte med att upprätthålla en viss status. Som om det är cava eller om det är champagne. Det är kanske en statusmarkör på trappstegen.
Caroline: Mm.
Moa: Men jag tänker mer, det jag hör för er, det är också att ni har börjat uppdatera policies och guidelines. När jag är på det här trappsteget, då är det rimligt att jag tar beslut på den här nivån. Då är det rimligt att jag kan handla i Skärholmen, eller att jag kan ha en hyrbil på semestern, eller att jag kan…
Caroline: Jag fattar det, men kan man få komma fram till det själv, eller är det så att… Hur kommer man dit? Måste folk berätta för en sånt? Du måste…
Moa: Ja, det som ofta händer…
Caroline: Nu kommer det ut en massa frustration här över att någon tycker att jag ska få flytta mig.
Moa: Ja men…
Caroline: Exakt. Jag är så, jag får flytta mig dit när jag är redo.
Jan: Ja.
Moa: Exakt. Det måste finnas en egen vilja.
Caroline: Mm.
Moa: Det måste också finnas en upplevd känsla av egen vinning.
Caroline: Som när vi köpte vår säng, Jan.
Moa: Mm.
Caroline: Det var en egen vinning.
Moa: Ja, exakt.
Caroline: Och den var dyr.
Moa: Ja, men då kan man tänka utifrån det trappsteget så är det en rimlig investering.
Caroline: Ja.
Moa: Och utifrån dina värderingar att du gärna sover gott på natten.
Caroline: Ja men precis. Men det har varit lite jobbigt att förstå den här distinktionen nu. Man behöver inte skaffa sig en massa grejer för att man befinner sig på trappsteg tre, fyra eller fem. Men man kan om man vill beroende på.
Jan: Mm.
Caroline: Man kan om man vill. För att det servar en på något sätt.
Jan: Inte för att man måste.
Caroline: Gud vad skönt att vi har rätt ut det nu.
Jan: Jag tycker inte det har varit riktigt så.
Caroline: Jo men jag har känt så.
Träna sig i att använda sina pengar
Jan: Men då tänker vi att vi ska ta sista citaten för det är väldigt relaterat till det här.
Man behöver träna sina klienter i att använda sina pengar.
Moa: Ja, absolut. Jag tycker ofta att man får öva, spendera. Det är speciellt om man också har varit en sån person som har fått sin goda ekonomiska situation av att göra rätt under lång tid. Då har man så otroligt invanda beteendemönster. Så här gör man, så här månadssparar man, man får bara ta ut så här många procent. Man har regler för sig själv. Där finns det policies och guidelines. De måste också följa med när man rör sig upp och uppåt i rikedomstrappan.
Och också att man sätter standards för sig själv. Att man får spendera på vissa saker. Jag själv har en regel för mig själv. Handlar det om hälsa och välmående för mig eller min familj, då är det ja. Jag måste inte dra beslut i långbänk om jag ska låta min 16-åring ta ett blodprov för att analysera eventuella näringsbrister. Det är: ja. På den här ekonomiska nivån så borde det vara rimligt. Så att också våga spendera. Även om andra i min familj eller vänner kanske tycker: “Men herregud.” Ja men det är en okej aktivitet. Så att också träna sig på konsumtion som är i linje med vad som är viktigt.
Jan: Exakt. För då kommer vi till nästa fråga, den har jag haft med mig i många år, men sen har jag köpt den nu:
Hur kan jag få mest avkastning på mina utgifter?
Jan: Och då var det: vi lägger massor av tid på avkastning på våra investerade pengar, men vi lägger inte alls i närheten så mycket tid på att undersöka hur kan jag få avkastningen på mina utgifter, mina kostnader.
Caroline: Det känns helt främmande för mig.
Jan: Ska jag säga någonting?
Caroline: Ja, säger du någonting nu med vad som gör att jag fattar det?
Moa: Nej, till exempel transport. Att jag får väldigt stor avkastning av att åka taxi.
Caroline: Olika taxilösningar ja.
Moa: För att det gör att jag inte behöver åka i rusningstrafik. Jag har behövt träna på det. Jag har behövt, till och med vara med i min post-covid och sådana saker, som har varit en valid ursäkt för mig själv att faktiskt göra det. Men så himla skönt att bara kliva utanför dörren, bara stoppa in barnen, åka iväg, bara plopp, så kommer man fram dit man ska, det är lugn miljö. Ja men det får jag jättehög avkastning på emotionellt. Men också energimässigt, jag kommer fram och är utvilad. Jag kan bli väldigt disorienterad i rusningstrafik i Stockholm och det är så mycket ljud och ljus och blinkningar.
Så det får jag avkastning. Jag har mycket trevligare, som vi åkte till ett japanskt café för något halvår sedan sådär. Jag var mycket mer närvarande på plats i relation till mina barn, jag hade en trevlig upplevelse och så tog vi en Uber hem, för det var det som min energi bjöd för dagen istället för att stå och trängas. Så vi fick ett mini-äventyr. Så det är en avkastning.
Jan: Jag tänker du gör så ofta när du lägger pengar på saker som är viktiga. Du får jättemycket högre avkastning på dina skönhetsgrejer. Det ska alltid vara de här skönhetsgrejerna. Får du inte ha det så mår du inte bra.
Caroline: Nej det är sant.
Jan: Jag har högre avkastning på det. Jämfört med att köpa, om vi bara hittar på oss, lägga tusen kronor på skönhetsgrejer ger mycket mer avkastning än att lägga tusen kronor på en champagneflaska.
Caroline: Eller hur?
Moa: Och att inte underskatta den emotionella avkastningen som du får. Att du känner att det handlar om dig själv, att du har en stund med dig själv, att det är en ritual.
Jan: Mm.
Moa: Det är en avkastning i sig. Men det är ingen annan egentligen av oss som kan känna eller uppleva det.
Caroline: Nej, jag förstår.
Moa: Men du låter den vara hög.
Jan: Mm.
Moa: Även om vi inte kan mäta den. Vi kan inte komma in med en termometer och bara: “Bra Caroline, det var rimligt. Du klappade en nya.”
Jan: Ja men vi hade också en kompis David. De lägger jättemycket pengar på musikal och kulturell upplevelse. Så vi var: “Ska vi också gå?” Så var vi: “Vi kommer inte uppskatta en musikal för hela familjen för 6 000 spänn.”
Caroline: Nej, och då förstod vi att vi inte skulle kanske få någon emotionell avkastning på den utgiften.
Jan: Nej, eller lägre än vad de har. Och att börja utvärdera sina utgifter utifrån det hållet.
Caroline: Spännande ja.
Alla behöver en flock
Jan: Jag tänker att detta är väl egentligen, vi kan ta den sista också.
Alla behöver en flock.
Jan: Vilket också hänger ihop med det här med vad vi kallar nätverket Flocken. Kan du inte berätta var kommer uttrycket “alla behöver en flock”?
Moa: Det börjar med att det har varit i flera år nu som folk har kommit till både dig och mig och sagt: “Kan vi inte få träffas? Kan ni inte dra upp det här nätverket? Det måste vara på riktigt. Vi måste ha en bra form innan vi gör det här.”
Jan: Mm.
Moa: Sen sa någon i slutet av 2024: “Skärp er, bara kör. Ni måste inte ha tänkt ut allting.” Och så har jag funderat så mycket: vad är det de vill ha, vad är det vi kan bidra med.
Och så en dag så klickade det till för mig. Vi har två stycken hundar som vi är dagmatte till. Så vi gick med en av de här hundarna. Och så kom vi till en halvö. Och så var det ett gäng finska kvinnor som var ute och gick med sina hundar på förmiddagar. Och då när jag kom fram till dem så sa hon: “Släpp honom då.” Och så sa jag: “Okej. De är snälla?” “Spännande. Alla behöver en flock.” Och så sa jag bara: “Gud.” Och så min hund blev så himla glad och bara sprang kring de här fem andra hundarna.
Så tänkte jag att då sa det klick i mitt huvud: att min hund var nöjd att gå med mig i skogen, men en helt annan energi och glädje och en stimulans på ett sätt som jag inte kan ge honom själv.
Caroline: Mm.
Moa: Men när han fick vara med de andra hundarna så blev det väldigt upphöjt. Och då klickade det till bara: “Jan! Det är flocken!”
Caroline: Det var en fin historia.
Moa: Alla längtar efter den stimulansen. Man kan tänka på sin egen kammare, man kan ha ett bra liv. Men det är också att man behöver en flock att rumla runt med.
Jan: Och få studsa mot.
Moa: Ja, precis. Och glädjas med.
Event och kontaktuppgifter
Jan: Precis. Och om jag ska göra en puff här för att Oliver ska godkänna detta i klippningen sen. Så är det också så att vi kör event under 2026. Vi har planerat i april, kan man springa.
Moa: Provspringa med en flock.
Jan: Exakt precis. Och även i september. Och sen har vi också ett nyhetsbrev som man bara kan anmäla sig. Som är helt kostnadsfritt och förutsättningslöst. Där vi skickar ut: nu har vi den här aktiviteten, träffas vi här och käkar middag, som vi faktiskt gör ikväll i Malmö, eller nu har vi den här aktiviteten häng på om du vill, åka skidor ska vi göra också, i Åre i fyra dagar. Så det kommer bli jättekul.
Jan: Moa, om man vill komma i kontakt med dig, hur gör man det enklast?
Moa: Då kan man mejla mig på moa@molodi.se
Jan: Precis, och jag lägger också både länk till beskrivningen, både till flocken och till en hemsida i beskrivningen. Är det något mer vi skulle ha tagit upp, Moa?
Moa: Jag är överväldigad över allting jag har sagt.
Jan: Jävla kloka saker du har.
Moa: Det var jättekul att få höra igen. Ja, men det stämmer.
Jan: Ja, men så. Men då tänker jag också så här, tack Caroline.
Caroline: Tack.
Jan: Och tack till dig som har lyssnat.
Caroline: Tack.
) eftersom det varken finns ett rätt svar som till hjärna-frågor som “Bästa globalfonden på SEB?”. Dessutom lurar vi oss själva som jag gjorde t.ex. med: “Om / När jag bara uppnår belopp X, då kommer jag känna trygghet och frihet!”.
men jag blev också väldigt trött och förvirrad av hela förändringen och känslostormen. Tack att du sätter ord på det 
Lite tankar och kommentarer
Den ska jobbas vidare med. Den har väl lite löst florerat men jag/vi har kanske flytt den för att inte jinxa eller för att inte måla upp för underbara scenarier som inte sker. Men definitivt jobba mer med det och kanske ha det som ett drömscenario som inte behöver inträffa.
