Nedan följer en transkribering gjord med hjälp av AI. Det innebär att den inte är ordagrann, kan innehålla fel eller konstigheter. Men den ger ändå en tillräckligt bra översikt för dig som inte vill titta eller lyssna på avsnittet.
Visa transkriberingen
Introduktion till avsnittet
Jan: Välkommen till RikaTillsammans och dagens reflektionsavsnitt - eller “fireside chat” som man skulle säga på engelska - tillsammans med Moa Diseborn. Moa är en gäst som varit med många gånger eftersom hon är expert på den emotionella biten av rikedom, eller det som jag brukar kalla rikedom bortom pengar.
Idag kommer vi prata framförallt om två saker: rikedomstrappan och hennes reflektion på skifterna när man hoppar mellan olika rikedomsnivåer, samt hennes modell som går från “by default” - där saker i livet är som de alltid har varit på autopilot - till att faktiskt inte bara välja utan gå till “by design”.
Rikedomstrappan är en modell av Nick Maggiulli som fungerar som en karta för den ekonomiska resan, baserad på hushållets nettoförmögenhet (alla tillgångar minus skulder). Första nivån är 0-100 000 kronor, nivå två är 100 000-1 miljon, nivå tre är 1-10 miljoner och nivå fyra är 10 miljoner eller mer.
Man kan lyssna på avsnitt 420 som är en introduktion, eller bara hänga på i det här avsnittet. Innan vi släpper på Moa vill jag nämna att vi har kört ett antal event under året för att skapa lite nätverk inom nätverket. Vi kommer prata om det vi börjat kalla för “flocken” - ett projekt som Moa och jag driver tillsammans. Det handlar om att träffa likasinnade, hänga, göra roliga saker och prata med människor på samma ekonomiska nivå.
Caroline: Varmt välkommen till RikaTillsammans-kanalen som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson.
Rikedomstrappan landar emotionellt
Jan: Välkommen tillbaka Moa. Hur är läget?
Moa: Tack, det är bra! Det har regnat mig på vägen hit till studion och jag gick vilse i min egen stad för första gången på jättelänge. Jag hade bestämt innan var jag skulle hoppa upp ur tunnelbanan, men det var inte alls där. Men jag är glad att vara här!
Jan: Jag tänkte att i somras släppte vi rikedomstrappan-avsnitten. Sen har jag tänkt att vi ska prata om det, för jag vet att du rörde runt det lite bland dina klienter. Du jobbar ju med de emotionella sidorna av pengar - frågorna kring hur man har ett rikt liv, när man gör skiften i livet, när man säljer sitt företag eller får en stor summa pengar. Eller när man helt enkelt har pengarna men livet känns inte lika bra som det skulle. Berätta, hur landade rikedomstrappan hos dig och hos dem?
Moa: Jag tyckte det var jättespännande! Framförallt att få en gemensam mätning, att veta hur man ska räkna och sen kunna diskutera därifrån. Det var väldigt spännande för de allra flesta. En klient som jag hade skickat avsnitten till hörde av sig: “Vi måste prata!” Jag tänkte “oj vad är det som har kommit fram nu?” Han sa: “Jag ligger väldigt mycket högre upp än vad jag trodde, det har blivit jättejobbigt.”
För de allra flesta har det blivit väldigt konkret att ta till sig det här verktyget. Det är underbart på det sättet att det klargör väldigt mycket.
Jan: Vad är din reflektion? Du har ändå jobbat med frågorna länge.
Moa: Jag har tänkt en massa saker kring det här sen jag läste boken. Jag började med att lyssna på poddarna och sen har jag läst boken. Det är en väldigt tydlig modell där man kan mötas kring samma måttstock för en gångs skull. Det klargör var man står rent krasst ekonomiskt.
Men det kan också skapa tydligheten i att man kanske befinner sig på ett annat trappsteg rent emotionellt - att man kanske är kvar där man växte upp eller där man började sin ekonomiska resa. Det har blottat att det finns en omvänd “lyxfälla”.
“Det finns en rikdomsfälla - man har väldigt mycket mer pengar än vad man tror men lever på ett lägre trappsteg enligt Nick Maggiullis modell.”
Det emotionella gapet
Jan: Vi ska prata om det, för det roliga är att i min community där vi har mer preferens för Excel och struktur och matte, försökte vi korrigera med likviditetsjustering, justerar för ålder och förändring i nettoförmögenhet. Vi gjorde en kalkylator så att om man hamnar på nivå fyra kan man ställa in hur gammal man är och hur mycket ens förmögenhet växer, så kan man hamna på nivå tre.
När jag hade gjort detta tänkte jag att Moa skulle inte godkänna den lösningen. Vi målar ett äpple orange och låtsas att det är en apelsin, men vi vet ju egentligen att det handlar om ett känslomässigt gap. Hur skulle du beskriva det här känslomässiga gapet? Vad är det ett symptom på om man har fått att man är på nivå fyra men det känns som på nivå tre?
Moa: Jag tänker att det finns tre varianter: antingen är man emotionellt där den krassa siffran står - man är i alignment. Eller också har man mindre pengar än vad man tror, eller mycket mer pengar än vad man förhåller sig till rent emotionellt.
Nick Maggiulli och ni har översatt det till svenska omständigheter. Det har gett många möjligheter att ofrivilligt se på det lite mer nyktert. Många säger “är det verkligen sant?” Alla har sitt sätt att räkna på - “jag räknar bara likvida tillgångar”, “jag räknar aldrig med min pension”, “jag räknar inte med mitt arv”.
När du säger att du har en egen uträkning säger det något om hur bekväm eller obekväm man är med den siffra som dyker upp när man faktiskt har räknat efter.
Jan: Men kan vi inte hålla oss kvar där? Jag är jätteduktig på att rationalisera att man ska ta ett likviditetsperspektiv. Vad är den psykologiska faktorn som gör att jag förnekar hur bra eller dålig min situation är? Vad vill jag undvika eller uppnå? Varför lurar jag mig själv?
Moa: För dig specifikt tror jag det handlar om trygghet, kontroll men också frihet. Trygghet är jätteviktigt för dig. Det är en trygghetsfaktor - “är det sant, kan jag stå på den här isen, kommer det funka?” Det är bättre att justera ner så blir jag inte besviken eller tagen bakifrån av oförutsedda saker.
Jan: Det är ju sjukt, jag tänker precis så - tänk om något händer!
Moa: Det här som jag kallar “compartmentalize” ur beteendeekonomiskt perspektiv - att man förhåller sig till det som är lättare att förhålla sig till. Varför man räknar bort ett arv? Kanske för att man känner att man inte har betalat med blod, svett och tårar för det. Eller att man redan bestämt sig för att ge det vidare till nästa generation.
Mentala fack och generationsväxling
Jan: Att man har mentala fack.
Moa: Ja verkligen! Att man börjar lägga märke till vilka sådana mentala fack man har. Vilka är mina riktiga pengar? Vilka är mina extra pengar? Vilken är min buffert?
Jan: Vi har en gemensam kompis som är från en förmögen släkt. Många av oss planerar att ge våra barn ett arv eller en bra start i livet. Men vår gemensamma kompis sa: “Jan, jag är så stolt. Jag har inte tagit en krona sen jag var 16 från mina föräldrar eller släkten.” Det är ett antagande att om man som förälder tänker “här är mitt kära avkomma, här har du mina surt förvärvade slantar” - det är också ett antagande att de ska vilja ha det, att de ska skatta det högt.
Moa: No assumption is the mother of all fuck-ups! Ofta vet man inte om dem. Det är därför det är så fint att få sådana här modeller och ha sådana här samtal så att man kan börja förstå vilka antaganden man har och vilka boxar man tänker inom.
Jag har en väninna som är skuldrådgivare. Hon sitter med dem som tror att de har mer pengar än vad de faktiskt har. Jag sitter ofta med klienter som har väldigt mycket mer pengar än vad de tror. Det är kriser fast på olika sätt, men de liknar varandra väldigt mycket.
“De som verkligen är vinnarna är de som är medvetna om var de står och där det rimmar både var man är rent krass siffromässigt och emotionellt.”
Identitet och trappsteg
Jan: Säg något mer om det Moa.
Moa: Jag ser så många gånger att man emotionellt befinner sig på ett lägre trappsteg än vad man befinner sig rent krasst ekonomiskt. Det gör att man tar beslut på felaktiga grunder.
Det är som att ha en karta när man orienterar - du vet att du har en karta men du vet inte riktigt var du är på kartan. Då kan du inte ta rätt beslut för att ta dig dit du vill.
Jan: Kan du exemplifiera det?
Moa: Jag tänker på en specifik person som är uppväxt på nivå två, som haft hela sin identitet med sina syskon och kusiner på trappsteg nummer två, och nu befinner sig på trappsteg nummer fem. Det skapar distans - känslan av distans från den övriga familjen. Man känner att man förlorar en del av den identiteten och samhörigheten.
Det blir ofta ett missförstånd att man tror att man måste ge upp den delen av sig själv och anamma något nytt - “nu måste jag börja spela golf eller åka på vinresor”. Men faktiskt kan man göra nya val, byta bostad, byta arbetssituation, kanske sluta arbeta överhuvudtaget om det är det man önskar.
Det är inte bara livsförändringar - det är ofta när man har tagit ett steg mellan de olika nivåerna. Där kan jag ge en karta och normalisera: “Din förvirring beror på att du är uppväxt på nivå två och nu är du på nivå fem. Vad tror du om din egen identitet när du har gjort det här hoppet?”
Från by default till by design
Jan: På vårt event pratade du om det här från “by default” till “deliberate” till “by design”. Jag har tänkt på det jättemycket och faktiskt använt det i andra sammanhang. Kan du guida oss genom den modellen?
Moa: Jag brukar dela in det i tre nivåer. Den första är by default - du gör som du alltid har gjort, som de flesta gör, eller som de flesta i din situation med det könet som bor i det området i den staden. Man går lite grann by default.
Jan: Kan du ge några exempel?
Moa: Man är kvar på samma jobb fast man inte trivs för att det är ändå tryggt. Man äter tacos på fredagar för att man alltid gjort det - kanske inte ens gillar tacos men gör det ändå för att andra gör det. Man lyssnar på musiken man gillade på 90-talet fast man vuxit som person.
Jan: Man umgås med föräldrarna som är ungefär samma som på barnens skola, man reser till samma ställe, man har sportlov när alla andra har det, man åker till Åre på sportlovet. Det gäller alla områden i livet.
Moa: Och ekonomiskt också - “vi amorterar för det är det man gör”, “jag har den här sparformen för det hade jag för tio år sedan och det är väl bra”.
Nästa steg är deliberate - att vara mer medveten och göra medvetna val. Man har valt att gå ner till 80% för att vara med barnen. Man kör hämtmat på fredagar istället för tacos. Man har funderat på sin ekonomi, justerat sin plan, lyssnat mycket på Rika Tillsammans och varit aktiv i forumet.
Jan: Man har städhjälp, man har gjort livet lite rikare.
Moa: Exakt! På deliberate-nivån börjar man välja för att man har det ekonomiska utrymmet. Men det är också här de allra flesta stannar. Om jag ska likna det med något annat - det här är fortfarande att välja av menyn. Det är fortfarande av det som bjuds omkring dig.
När man stannar upp finns det möjlighet att gå till nästa nivå som är by design. Det är att stanna upp och titta på vad man verkligen vill. Om vi tar restaurangmetaforen: by default äter du det du får på tallriken, deliberate väljer du från menyn, men living by design pipar du in i köket och säger “kan du göra något med karamelliserat det och det och en sorbet i efterrätt?”
“By design är att verkligen göra det efter sin bästa förmåga men också med lekfullhet och glädje - att inte bara ta till sig det som bjuds på menyn utan vara kreativ.”
Jan: Du sa också att det kan gå tillbaka - by design kan bli by default.
Moa: När man väl har designat den vardagen eller menyn man vill ha, är det okej att falla tillbaka i default mode så länge det är ett default som du har valt. Sen kommer det alltid nya givare i livet som gör att vi har möjlighet att röra oss upp igen. Vissa har preferens för att vara i default hela tiden, andra för by design hela tiden - då kan det ta mycket energi att hela tiden välja det bästa.
Hur vet man var man är?
Jan: Jag gillar ju Richard Feynman: “lura inte dig själv och kom ihåg du är den enklaste att lura”. Hur vet jag var jag är någonstans? Det är ju ingen annan som har valt den där tacostallriken kan man ju motivera sig med. Utan det blir ju bara knökigt när jag ska börja ifrågasätta de här sakerna som fram tills jag lyssnade på dig här för tio minuter sen inte var ett problem i mitt liv.
Moa: Svaret bor ofta i pausen. Att våga stanna upp och ha tid för introspektion, att gå ut och ta en promenad utan lurarna eller ringa någon. Avsätta tid för egen reflektion med nyfikenhet och glädje och lekfullhet. “Vad tycker jag om tacos? Vad är bäst på tacosen? Är det något annat jag vill ha?”
Jan: Jag har ju designat väldigt mycket av mitt eget liv, framförallt mitt jobbliv. Jag kan ha möten 01:30 på natten med min indier för att byta hemsidan, sen har jag möte med presssekreteraren för jämställdhetsministern. Jag har omväxling!
Men efter tio-tjugo år har detta också blivit by default vilket gör att jag från tid till annan kan känna mig uttråkad. Min kompis Niklas sa: “Jan, har inte du passerat halvtid för influencers?” Plötsligt upplevde jag att det som blev by design blev by default och nu blev det tråkigt. Jag upptäcker det först när det skaver. Symptomet blir inte tacomiddagen på fredagen utan symptomet blir “fan vad trist livet känns”.
Jan: Is this it? Var det därför jag kom till jorden?
Moa: Jag känner igen mig jättemycket! Jag brukar skämtsamt säga till min bror: “Vad gör du?” - “Jag lajvar tvåbarnsmamma i Örnsberg.”
En gemensam bekant frågade mig: “Moa, du har gjort jättemycket innan du blev förälder. Är inte du uttråkad?” Vilken jobbig fråga! Jo.
Det är att bjuda in det där skavet - vad är det som skaver? Vad vill jag ha mer av? Vad vill jag ha mindre av? Sen faktiskt ta radical responsibility för sitt eget liv. Om jag tycker det är tråkigt, om tacos på fredag är tråkigt - gör något åt det då!
En klient sa: “Jag ger mig fri att prova nya saker och det måste inte ens bli bra Moa!” Det tyckte jag var så befriande. Om man provar något nytt och det var skitäckligt har jag lärt mig det - check, det var inte blodpudding, det var inte det nya tacos!
Att våga vara improduktiv
Jan: Jag har en kompis David som skickar kalenderbokningar - “fredag klockan 1-3 spela Playstation med David”. Jag tycker det är fantastiskt! Vi spelar Split Fiction, ett spel där man måste spela tillsammans. Det där är totalt improduktiv tid - jag hänger inte med familjen, jag skapar ingenting.
Moa: Det är en industrialistisk tanke att man måste producera - antingen relation eller arbete. Det där är också ett modigt val! Det är by design - att våga göra det även om det är obekvämt utanför boxen och inte tickar dina vanliga produktions- eller relationsboxar.
Det finns hur mycket studier som helst på att man löser problem mer när man har roligt och leker. Man lägger utmaningarna i bakhuvudet vilket gör att man bearbetar dem mer undermedvetet och sen ploppar det fram som lösningar.
Jan: Innan vi hoppar tillbaka till rikedomstrappan, är det något mer vi kan ge bort med den här by default till deliberate till by design?
Moa: Använd det som ett ramverk för konversation med andra personer! När man har gemensamma modeller som Default-Deliberate-By Design eller Nick Maggiullis rikedomstrappa blir det mycket lättare att ha en konversation. Ta upp det med en schysst kusin. Lyssna på den här podden eller läs den här boken så kan man diskutera utifrån det. Var lite nyfiken och bara utforska. Ge dig själv tid och utrymme.
Jan: Det är en jättebra fråga: Vad i mitt liv är by default? Vad i mitt liv är by design? Vad i mitt liv är deliberate?
Jag fick en övning på en kurs där vi fick en meny och frågan var “vad kan kocken laga?” Alla svarade det som står på menyn. Kursledaren sa: “Tror ni inte att kocken kan laga andra saker än som står på menyn?” Det är okej att välja andra saker än som står på menyn!
Moa: Ofta får jag min mat före alla andra när jag beställer glutenfritt och mjölkfritt - plus att det är en extra touch för att det inte var standardmenyn. Det värsta som kan hända är att man får ett nej. Om man klarar av det kan man alltid fråga efter det man vill ha.
De verkliga vinnarna
Jan: När vi mailades inför detta avsnitt skrev du: “De verkliga vinnarna är inte de som står högst på trappan utan de som vet var de står både praktiskt och emotionellt och navigerar medvetet därifrån.” Förklara dig, Moa.
Moa: Det finns en alignment - att man har koll på sin siffra, gör sin räkneexercis enligt Nick Maggiulli. Oavsett om man håller med eller inte kan man säga “om jag skulle använda Nick Maggiullis uträkning, var skulle jag vara då?”
Sen också titta på var befinner jag mig emotionellt. Om det inte stämmer - ligger du högre eller lägre än vad du hoppats på? Börja identifiera vilket ansvar har du, vilka antaganden har du, vilka rädslor har du. Det kan vara lite svårt att se själv men man kan använda någon annan som kan ge input utifrån.
För att kunna navigera på ett tillförlitligt sätt måste man veta både var man står rent siffromässigt men också var man befinner sig oftast emotionellt. Då har du jättebra data för att ta bra beslut, göra nya val och kanske våga ta mer risk eller sänka risk om det är det du behöver.
Jan: Kan du exemplifiera det?
Moa: Jag kan säga vad som händer när det inte rimmar. Man känner att något är off, man känner sig förvirrad. Någon på senaste eventet sa: “Jag är så otroligt mycket mer lycklig och pepp när jag tjänar sju spänn på ett mjölkpaket på Ica än nästa miljon jag kommer göra på börsen.” För att det är så konkret att tjäna de här sju kronorna på Ica.
Man börjar nå den här brytpunkten där pengar är bättre på att tjäna pengar än vad du är. Det kanske börjar bli marginellt vad du kan tjäna på mjöl eller ditt lönarbete. Ett konkret exempel är att man lever mindre än vad man har möjlighet att göra. Om man tror att man är på trappsteg två fast man är på trappsteg fyra rent krasst ekonomiskt, då kanske man avstår från att spela tv-spel eller gå ut och äta för att man tror det har ekonomiska grunder. Men egentligen är det en emotionell grund.
Golden handcuffs och identitetsproblem
Jan: Jag pratade med någon som berättade att han undnade sig inte städhjälp. Sen ringde en kompis som hittade en växellåda i Tyskland för 80 000 spänn och han sa “köp den direkt!” Väldigt tydligt att i vissa områden hade man tabu där man hade pengar, medan i andra områden upplevde man att man inte hade pengar.
En kompis sa vid mässan: “Ingen om tio år kommer minnas att du jobbade övertid förutom dina barn.” Jag upplever mig stressad - “jag måste göra detta uppdraget i Stockholm, det är ändå 30 000 för en föreläsning” - istället för att vara “ska jag verkligen vara borta två dagar?”
Moa: Det är så lätt när man är vältränad. Väldigt många i Rika Tillsammans-communityt har tränat upp muskeln att tjäna pengar. I början när man kan lägga in några extra timmar på ett arbetspass för att få lite mer lön att lägga in i sitt sparande - det är så tillfredsställande! Man har makt över det.
Många som är på nivå 4 och 5 kan sakna den tillfredsställelsen. Det börjar bli marginellt de här 30 000 extra. Det finns en viss förvirring - “vad ska jag göra med min tid?”
“Många tror det är ett strategiproblem - ‘jag måste få bättre strategier’. Men det är som att försöka laga en tv med en hammare. Det är inte ett strategiproblem, det är ett identitetsproblem. Vem är jag om jag inte jobbar hårt?”
Jan: Det där är också golden handcuffs-problematik. Vi har haft flera i flocken-nätverket med välbetalda jobb. En sa: “För varje år jag jobbar trillar det ut ett sju- eller åttasiffrigt belopp.” Jag frågade hur mycket mer nytta han har av ytterligare någon miljon på kontot. “Noll.” Även en gyllene boja är ju faktiskt en boja.
En deltagare sa: “Jag har fått jackpot, jag tjänar mer på ett år än vad många gör på flera. Är det okej att säga upp sig? Får man lov?”
Moa: Jämförelse är ofta en blindgångare som gör att vi går vilse. “Alla skulle ju vara superlyckliga över den här möjligheten, borde jag inte ta den då?” Men ta faktiskt en paus - inte för evigt utan en kontrollerad paus. Börja reflektera på egen kammare.
Den klassiska frågan: Om det inte fanns någon som förväntade sig något av dig, du behövde inte ekonomin, ingen skulle tycka eller tänka något om det du gjorde - vad skulle du stiga upp och göra imorgon?
Jan: Det blir också one more year syndrome. Jag kan räcka upp handen först - flera gånger har jag tänkt “nu slutar jag” och sen “titta nu har ju bankkontot fyllts på ytterligare och det har gått ett år till så jag har både fått mer pengar och ett år mindre som jag behöver finansiera”.
Moa: Det är så lätt! Pengar är kvantifierbara och det är skönt på något sätt. När man känner sig lite vilse blir ekonomin en snuttefilt - det ser i alla fall bra ut i ett Excel-ark!
När pengar inte längre motiverar
Jan: Jag har en kompis som är superduktig jurist. Han är uttråkad, vill inte ha fler möten. Sen ringer någon som vill ha hjälp och erbjuder dubbla taxan - 7000 spänn i timmen. Han säger nej. De höjer till 12 000 spänn i timmen. Till slut går han på mötet, jobbar kvällar och nätter, och känner sig som en prostituerad efteråt.
Moa: Det är den här loopen så många går i! Alla mina klienter säger förr eller senare: “Varför känns det inte lika bra som det ser ut?” Det ser ju så bra ut på pappret - jag driver juristfirman, har prestigefulla uppdrag, är duktig på det jag gör. Men varför känns det inte lika bra?
Det kan infinna sig en ensamhet i det. “Var det inte mer?” Det är där man behöver blåsa in lite mer liv i sitt eget liv, att våga. Det här är ju ett defaultläge som är snyggt och socialt acceptabelt, till och med applåderat.
Det är också kopplat till rikedomstrappan - trappan i sig är ett förföriskt visuellt sätt att se på verktyget. Bara för att det är en trappa vill man automatiskt klättra på den. Men fundera på om det är det man vill göra eller om man är ganska nöjd där man är.
Jan: Återigen, by default. Trappa, mer pengar bättre, klättra. Autopilot. Går jag på autopilot eller har jag valt eller ens reflekterat varför jag sätter mig i planet?
Du sa också att ibland försöker vi lösa problem för vi tror att det är ett matteproblem, men egentligen är det ett emotionellt problem. På eventet var det många som frågade “räcker pengarna, kan jag leva på mina pengar så jag kan sluta jobba?” Jag sa att det bara är att multiplicera din årsutgift med 25, placera det i en 60-40 portfölj och så är det färdigt. Men det landade inte. Det är inte ett Excel-problem!
Moa: Det kan vara olika saker som ligger bakom. Till exempel arv till nästa generation - vad man vill ge vidare. Om man inte har bestämt vad man vill ge vidare till nästa generation kan man ju alltid fylla på den hinken med mer pengar till barnen.
För oss som är 40-50 eller närmar oss 60 - att faktiskt sätta sig ner tillsammans med sin partner och fundera på vad som är rimligt att lämna efter sig. Det klargör då vad får vi leva upp? Eller vill man sätta det i en stiftelse?
Att börja någonstans
Jan: 25-regeln eller 4-procentsregeln går ut på att du vet vilka årsutgifter du har. Men för att veta det behöver du veta vilket liv du vill leva. Om du inte vet vilket liv du ska leva kan du inte sätta en prislapp på det. Det är jobbigt att börja tänka på vilket liv man vill ha - bättre att prokrastinera och skjuta på problemet.
Moa: Man vill inte börja någonstans för det är en cirkel - var ska jag hoppa in? Vi stoppar den under mattan så länge.
Tipset är att säga: “Utifrån så mycket som du kan se och drömma just nu - hur länge har vi hemmavarande barn? Det är ett livsfönster. Hur vill vi leva de här åren? Om vi får drömma, vilken typ av burn rate ska vi ha?”
Börja titta på krassa siffror och den bästa gissningen. Om man gör en sexårsplanering kan man korrigera den efter ett år eller fyra år när saker händer. Men börja någonstans! Gör din bästa skiss utifrån perspektivet by design - i den bästa av världar, hur skulle det se ut då om vi får drömma helt fritt? Sen titta på vad som är möjligt i sin egen ekonomi.
Jan: Jag blir alltid förvånad - det är ju bara matte, det är ju bara fyra procent! Men 90% ligger ju under ytan som ett isberg.
Moa: Du brukar fråga och folk säger “det går inte, jag kan inte räkna på det”. Då säger jag “okej vi kör den här då, ge mig dina ursäkter” och så kan man se teman i vad som ligger i vägen. Oftast går det att skjuta hål på det mesta. Mitt jobb är att få folk att komma vidare där man normalt hade stannat själv.
Det är inte matten som inte funkar utan att du inte har gjort designen av ditt liv, du har inte gjort hemläxan. Om du inte har någon burn rate fattar jag att det är knökigt med fyra procentsregeln - den bygger på din burn rate!
Moa: En person pratade nyligen om att “jag funderar på om den här relationen kommer hålla”. Det är en väldigt annan ekonomi att räkna på om man tänker att man ska fortsätta leva ihop eller om man är på väg att separera. Om man börjar tänka på det på riktigt, från ett krasst ekonomiskt perspektiv, kanske det är jättemycket värt att lägga några hundratusen på terapi för att se om man kan skilja som vänner eller faktiskt hålla ihop.
Insikter från flocken
Jan: Var det något mer du tog med från eventet? Jag tyckte det var spännande med två insikter. Vi tittade in i varandras lådor - “hur har du tänkt?” - och man kunde få feedback. Bara för att ekonomin är större betyder det inte att den är bättre. Man kan vara nybörjare med många miljoner på kontot och man kan vara nybörjare med några hundralapper på kontot. Man kommer göra samma misstag.
Moa: Du sa till och med till alla att man får dela med sig så mycket man vill. “Är jag ledsen? Men är den portföljen skit?” utan att du hade sett något. Du sa att den är bättre än 95% av Sveriges befolkning men fortfarande dålig.
Man har gjort antaganden och justeringar utifrån vad man har antagit. Ofta diskuterar man ekonomi med personer som säger att ens egen teori är bra - det blir information bias.
Jan: Jag sa till en deltagare “förlåt men jag får ont i magen när jag ser det här, du måste träffa två finansiella rådgivare”. Senare sa han att alla rådgivare sa samma sak. Det var enskilda obligationer från private banking på en storbank - MTG, enskilda obligationer. Det är ju crazy!
Moa: Vi har flera olika koncept inom flocken. Ett mindre koncept där man har möjlighet att bygga relation och kan visa upp sitt innehav, och större grupper där man absolut inte måste berätta något. Så man behöver inte visa upp sig naken första gången!
I båda koncepten har det funnits en väldigt stor längtan att få öppna upp kring de här frågorna. Det finns otroligt få forum där man kan prata om ekonomi på ett öppet, transparent och prestigelöst sätt. Deltagarna säger “det här är det bästa jag har tänkt och pluggat på, men nu vill jag i den här lilla flocken säga ‘så här har jag tänkt, vad ser ni?’”
I den större flocken sa någon: “Det är märkligt att man kan ha så djupa och givande samtal med personer man aldrig träffat redan fem minuter efter att vi har setts.” Det var en stor konfirmation att det är den typen av sammanhang vi vill skapa - inte jobbet, inte gymmet, inte hemmet, utan ett annat space där vi kan mötas kring frågor som är viktiga.
“Det är otroligt fint att faktiskt förstå att det finns andra människor som funderar och tänker och har utmaningar och glädjeämnen som liknar mina, och att få lufta dem i ett tryggt och glädjefullt sammanhang.”
Varför flocken?
Jan: Vi har döpt detta till flocken. Vi kommer ha en domän som heter flkn.se - flocken fast utan vokalerna. Berätta varför det heter flocken, för jag tycker den historien är så fin.
Moa: Vi funderade mycket på vad vi ska kalla gruppen. Två gånger i veckan är jag dagmatte till två hundar. Jag kom ut till en halvö där ett gäng finska äldre kvinnor träffas och rastar sina hundar klockan tio varje dag. Jag kom med min hund och hade kopplet lite extra försiktigt när man inte äger hunden själv. Hon tittade på mig och sa: “Nej, släpp honom då!” Sen sa hon: “Man behöver en flock.”
Då klickade det för mig - hon har helt rätt! Man går omkring som en singelhund hela tiden. Hundar är bäst på att rasta hundar, de stimulerar varandra på ett sätt som man inte kan tävla med. De fem hundarna började springa runt och ha kul ihop. Det är det vi vill skapa - man vill komma och springa och hänga med andra som har lust i samma saker. Lite nya lekkamrater, lite nya perspektiv, en ny flock att röra sig med.
Jan: Om man vill komma i kontakt med dig, hur gör man det enklast?
Moa: Mejla mig på moa@molodi.se eller gå in på Instagram på @studio.molodi.
Jan: Snyggt Moa! Jag tycker det är fantastiskt roligt att få göra detta tillsammans med dig igen. Det kommer fler tillfällen.
Till dig som har lyssnat och tittat - hör av dig! Skriv en kommentar. Vad tänker du? Är det något vi borde ha tagit upp? Gå gärna in på flkn.se, anmäl dig på nyhetsbrevet kostnadsfritt så skickar vi lite info när vi har event.
Nu var det någon som sa att vi ville hitta på något roligt i vår. Någon sa “kan vi inte hyra Mantorp?” och någon annan svarade “alltså hyra hela kommunen?” “Nej, vi menar bilbanan!” Vi träffas bara i smågrupper - vi har ett gäng som träffas i december som bara tar en after work i Stockholm tillsammans. Det är högt och lågt!
Moa: Vi kommer göra det här på det sättet som alla ni som är med har lust på. Vi låter det här växa fram under 2026 och ser vad som händer. Vi är fler som vill hänga i gäng och ha roligt tillsammans och prova att leva livet lite mer by design tillsammans.
Jan: Jag tänker att det är en fantastisk avslutning Moa. Tack till dig!
) att - åtminstone i min värld med min referensgrupp - att default-deliberate-design valen inte behöver hänga ihop med vilket steg i rikedomstrappan man är på.