Jag ska erkänna en sak.
Jag surfar ofta in på rikatillsammans, och tänker att jag är inte en av dom som skriver där.
Men det är ett hyckleri.
Så jag skapar ett konto.
Det finns ett förakt inom mig som vuxit, mot hur vi, födda i rätt land, västerlänningar, svenskar - kan vara rikatillsammans. Och big data. Informations-insamlande. Det är något perverst över det hela.
Detta sökande efter investeringar, optimering och grubblande.
Som om livet inte är mer än detta.
Som om vi vet någonting alls om livet i jämförelse med någon som lever i krig, fattigdom eller sjukdom.
Jag vill inte äcklas över er.
Och när jag tittar närmare på det.
Så ingår jag själv i det jag äcklas över.
Det tar emot, men det är just så.
Det är inte den jag vill vara.
Men ibland når jag tunna ställen, ibland ser jag klart, och då finns inte äcklet.
Jag ser längre.
Det är när jag får vara bortom det ändliga.
När jag står inför det som verkligen betyder något återstår 3 frågor inför mig själv:
Hur lever jag så ofta som möjligt i tunna ställen.
Finns mitt ekonomiska intresse ens i tunna ställen.
Om det ekonomiska är oundvikligt i dagens samhälle, hur matchar jag det bäst i ett liv i tunna ställen.
Mitt erkännande gjorde mig lite rikare.
Tunna ställen = i kontakt med något större än mig själv.
När erkände du senast något inför dig själv?
Om du vill kan du dela med dig av vad.
Vi kommenterar inte varandras erkännanden. Emojis är ok.
Ganska ofta gör jag det. Är lagd så att jag tycker om att vrida och vända på saker, situationer och människor inkl. mig själv. Kan se både sämre och bättre sidor hos mig själv och är i regel inte rädd för att släppa fram jobbiga känslor (det är spännande). Det blir ett klarare och vettigare samhälle om man vågar fungera på det sättet.
Pengar är ett verktyg, ger en möjligheter, trygghet. Har man billyft och mutterknackare så inte behöver man använda det man kan nog gå ut och byta däck i snöslasket på gatan också.
Bara för att du inte ser någon nytta av pengarna så ser någon annan det och dagen du blir sjuk eller likande kan de va bra att ha och skit att va utan. För att vara helt ärlig så behöver man faktiskt pengar och kunskap för att kunna använda dem att faktiskt hjälpa andra som har det svårt… man kan ju inte dränka sig själv bara för att hjälpa andra.
Vet inte om jag riktigt fatta detta korrekt men idk
men om jag erkänt nåt för mig själv så faktiskt ganska ofta och ja jag är ganska tafatt att faktiskt ta tag i saker som jag VET att jag borde göra något åt… lättare att hjälpa andra än sig själv, tycker jag iallafall.
Fast världen blir ju inte bättre av att jag själv skjuter mig i foten, hungerstrejkar och utsätter mig för farliga sjukdomar. Eller hur?
Så vad kan man göra som priviligerad svensk? Tja man kan tex hjälpa medmänniskor här eller någon annanstans med sin tid och/eller pengar.
Nu har jag väl kanske kommit till en ålder där livet redan har tvingat fram en massa sanningar om en själv så i mitt fall handlar det väl mest om att jag blir sur/arg/irriterad över något så är det mer att jag inte riktigt satt mig in i ämnet eller försökt förstå en persons bevekelsegrund. Med empati och att försöka förstå andras perspektiv så tycker jag väl att man kan undvika att känna så. Genom att se saker från andras synvinkel och acceptera i grunden att vi alla är olika
Det viktigaste för mig är att ha förmågan att säga förlåt när jag gjort fel, varit orättvis eller missförstått någons avsikt. Förlåt kan ibland svårt att säga men viktigt för att äga sitt misstag.
Jag läste nyligen en bok som handlade om Adlers filosofi och jag har kommit till insikt att jag varit självisk mot andra.
Med självisk menar jag inte att jag är girig eller tar för mig för mycket av materiella saker. Utan att jag inte tagit tag i mitt liv och tyckt synd om mig själv och använt det som en ursäkt eller som bekvämlighet.
Har tänkt ”vad synd det är om mig för X och Y” och fokuserat på mitt mående, vilket har gjort att jag prioriterat mig själv över andras välmående. Som att jag bara kan ta och inte ge tillbaka. Som att de i mitt liv är bara till för min skull. Jag skäms för det.
Så på sistone har jag försökt tänka mer på hur jag kan hjälpa/fokusera på andra och i samband med det har jag märkt att jag känner mig lugnare, gissningsvis för att jag fokuserar utåt och inte lika mycket inåt.
Jag skäms en hel del för detta och speciellt att det tagit så mycket tid. Men så är det bara och jag kommer tänka annorlunda framåt.
Lycka till med den Du blir historiskt på RT om du lyckas få en tråd där folk inte kommenterar varandra inlägg. Erkännande eller inte. Det är ju lite så RT fungerar. Följer tråden med spänning.
så i mitt fall handlar det väl mest om att jag blir sur/arg/irriterad över något så är det mer att jag inte riktigt satt mig in i ämnet eller försökt förstå en persons bevekelsegrund. Med empati och att försöka förstå andras perspektiv så tycker jag väl att man kan undvika att känna så. Genom att se saker från andras synvinkel och acceptera i grunden att vi alla är olika