Jag hade kört IPS om man vill ha något som motsvarar tjänstepension och känner att möjlighet att komma åt pengarna inte är viktigt.
Jag hade nog lagt upp det så att jag gjort insättningen i december på IPS för att minska risken för dubbel beskattning (eftersom får man annat jobb med tjänstepension så är inget av det insatta under året avdragsgillt). Under tiden antingen sparat på sparkonto eller ISK.
Oops, en klar nackdel med IPS är att det inte omfattas av den statliga insättningsgarantin eller av det statliga investerarskyddet. Så lite varsamt där kanske. Bättre med ISK då kanske, om man inte nallar på pengarna.
Stanna hos denna arbetsgivare max ett par år för att bygga kompetens och få arbetslivserfarenhet, och byt sedan till en arbetsgivare med tjänstepension.
Nu är ju informationen lite knapphändig gällande din partners anställningsvillkor, lön etcetera…
Men jag skulle nog avvakta med beslut om pensionsavsättningar till tidigast i slutet av året för att se hur anställningen utvecklas.
Det finns en god anledning till att komma igång med ett sparabeteende så fort som möjligt eftersom kollektivavtalad tjänstepension saknas men att slänga sig in i ett privat tjänstepensionsparande vid en första visstidsanställning är att ha för bråttom.
Jag skulle hellre se ett rejält buffertsparande till en början efter vad jag gissar en lång studietid. Allt sparande är av godo, så innan anställningsformen stabiliserats och bilden av en mer långsiktig karriär hos denna specifika arbetsgivare skulle jag undvika att starta ett IPS.
IPS i sig är ju ett rent sparande utan några riskmoment till skillnad från en tjänstepension som vanligtvis innehåller skydd vid exempelvis sjukdom, skada eller dödsfall.
Så detta första år (halvår?) tycker jag inte att själva tjänstepensionssparandet ska vara prioriterat om det inte i slutet av året visar sig att lönen varit så hög att din partner med bred marginal går över brytpunkten för statlig skatt (555.000kr) och sparandet därmed skulle bli skattedrivet.
