Hej,
eftersom jag pratade om den här fonden när jag var med i Jans pod känns det motiverat att kommentera detta.
Att Öhman gör detta tycker jag är olyckligt och det är ingenting jag ens anade var på gång vid intervjun.
I grunden finns mycket som talar för att det är en bra idé att ha lite realobligationer i sin portfölj. De skiljer sig från vanliga, “nominella”, obligationer genom att kupongerna justeras i takt med inflationen. Samtidigt har de lika låg risk som svenska statsobligationer. De här egenskaperna gör att de bidrar till diversifiering i en portfölj, genom att de till skillnad mot vanliga obligationer - och aktier - utvecklas starkt i lägen där inflationen blir oväntat hög. De är lite av en förbisedd tillgångsklass i Sverige, framför allt bland småsparare, men de är populära på andra ställen (t ex i USA där de är kända som TIPS - Treasury Inflation Protected Securities).
Att ha en del av en långsiktig ränteexponering i Öhmans Realobligationsfond har varit en no-brainer för mig. Den har varit unik i sitt segment på den svenska marknaden i och med att den inte varit aktivt förvaltad. Samtidigt har den haft lägst avgift på marknaden. Båda dessa fördelar försvinner nu.
Och vad ska man då göra?
Till att börja med - detta är inte ett beslut som måste fattas omedelbart. Avgiften dras med 1/365 varje dag, så om fondbytet dröjer en månad efter sammanslagningen kommer detta att slå med cirka 0,002% på portföljavkastningen om man skulle ha så mycket som 10% i realobligationer. Så man behöver inte panikera.
Det är med all sannolikhet inte heller ett livsavgörande beslut om man överhuvudtaget har realobligationsfonder eller inte i portföljen. Det går utmärkt att klara sig utan dem. Till exempel är den övergripande fördelningen mellan aktier och räntor och utformningen av aktieportföljen båda klart viktigare beslut som det är mycket mer motiverat att lägga tid och energi på.
Med det sagt så finns det i princip tre vägar framåt. Att sitta kvar i Öhmans fond, att byta till en annan realobligationsfond eller att inte äga realobligationer.
Att sitta kvar i just Öhmans fond ser jag ingen särskild anledning till. De hävdar att de har en skicklig aktiv förvaltning. Men det gör alla aktiva förvaltare. Och det existerar inget pålitligt sätt att förutsäga om en aktiv förvaltare kommer att gå bra eller dåligt i framtiden.
Vill man ersätta fonden med en annan realobligationsfond är urvalet rätt skralt. Det finns några som har en lägre avgift än Öhmanfonden, dock inte markant lägre, men över en längre tidsperiod växer förstås skillnaden och det bör absolut vägas in i beslutet. Samtliga är tyvärr aktivt förvaltade, men man ska inte överskatta hur mycket en aktiv ränteförvaltare kan åstadkomma (eller ställa till med) – skillnaderna i utveckling för olika aktivt förvaltade räntefonder är mycket mindre än på aktiesidan. Att fonden är aktivt förvaltad kommer därmed förmodligen inte att betyda särskilt mycket i praktiken.
Det enklaste alternativet är att bortse från realobligationer. Då kan realobligationsfonden ersättas med vanliga, billigare räntefonder. Men man tappar då den diversifiering som investeringen skulle ha gett i tider av stigande inflation.
Någon nämnde FRN-fonder som en möjlig ersättare, de är inte riktigt jämförbara i och med att de dels har en kortare duration/löptid och dels har väsentligt högre kreditrisk, vilket medför att de får en högre samvariation med aktiemarknaderna (vilket är en dålig egenskap hos en ränteprodukt).
Nyckelfrågan är nog om det viktigaste för dig som investerare är att eftersträva diversifiering eller så låga avgifter som möjligt. Mår du bäst av att ha en portfölj med lägsta möjliga avgift är det förmodligen rätt att inte äga realobligationer. Vill du känna att du har maximal diversifiering är det förmodligen motiverat att även i fortsättningen ha en liten del av din ränteportfölj i realobligationer, även om det nu är något dyrare än tidigare. Jag lutar själv åt det senare. Tycker inte kostnaden blir dramatisk sett i ett portföljperspektiv - för en investerare med 10% av sin portfölj i Öhmans fond blir den förväntade påverkan på avkastningen (dvs kostnadsskillnaden) vid byte till den näst billigaste fonden (som kostar 0,4%) cirka 0,015% årligen för hela portföljen.
